onsdag 25 maj 2011

Min kropp den är en bur

Egentligen har jag bara mig själv att skylla. Jag har inte försökt hålla min sjukdom inuti bröstet. Inte försökt bevara den som en mörk hemlighet. Någonting som bara jag och de närmaste vetat om. Tvärtom har jag pratat öppet om mitt tillstånd. Berättat för människorna jag mött, de bekanta som jag träffat. Och kanske mest av allt, så har jag skrivit. För alla att läsa. För att försöka få andra att förstå, få en inblick. För att få dem att tjuvkika in i fönstret till det där huset, som alltid varit läskigt och skrämmande. Men som alltid lockat.

Nu har jag pratat så att min egen röst skaver i öronen. Babblat så att mina egna historier känns förutsägbara. Jag har tröttnat på mig själv. Tröttnat på det onda som trängt sig in. Tröttnat på min cancer. Och jag har känt mig fräck på sistone. Nästan elak. Jag har frågat vänner och bekanta om vad de ska hitta på framöver. Vad som väntar dem i sommar. Jag har frågat om deras planer. Och jag har fått höra. Deras berättelser. Fina planer. En stundande sommar, som verkar bli både vacker och kraftfull. Och då har jag kommit på mig själv. Märkt att min egen kropp fyllts av en sorts avundsjuka, en känsla som tidigare varit främmande. Och jag har inte vant mig. Jag kommer inte ens försöka. Men jag känner avundsjuka för att mina egna planer har skrotats. Jag vet redan nu att min sommar antagligen varken blir vacker eller kraftfull. Och det gör ont. Ont att se sig själv förändras. Mot sin egen vilja.

Jag försöker. Jag anstränger mig varje dag för att behålla Kristian. Men på sistone har jag inte orkat. Så det mest rationella för mig, har varit att hålla mig undan. Som en fågel som kraschat in i en glasruta. Eller kanske ännu mer, som en påkörd räv, som haltar mot sitt gryt. För att gömma sig. För att vara i fred. För att vänta tills att allt blir bättre. Så för ett par dagar lämnade jag tillvaron. Drog till huset i skogen som farfar byggde. Den fristad som jag alltid återvänder till. En plats som jag förut skrev om med orden ” Där luktade morgnarna piprök och rostat bröd. Nere på ängen gick rådjuren i dimman och farmor log blundandes, så där som bara hon kunde göra.” Där var jag tyst. Ensam. På ett sätt frisk. För att ingen visste att jag var sjuk. Å andra sidan träffade jag ingen annan människa, men ändå. Jag sade i princip inte ett ord på nästan tre dygn. Jag gömde mig i skogen som jag älskar mest. Lät den fylla mig med kraft.

För jag måste orka. Måste ta mig vidare. Måste fortsätta. Jag har sett mitt eget minne av mig själv bli svagare. Jag ser hur delar av mig själv försvinner. Glider längre bort. Hur min kropp begränsas. Hur den blivit en bur, precis som i låten. Men jag vet att du finns där borta, Kristian. Jag ser dig komma mot mig i dimman. Jag vet att du egentligen finns nära. Att du snart är tillbaka. Om allt vill sig väl. Vill väl, allt.

Lova.

19 kommentarer:

  1. Tina Lillevold25 maj 2011 kl. 16:53

    Känner inte dig särskilt bra, men "känner igen" dig sen skolan, eftersom vi är lika gamla.
    Jag följer bloggen och berörs verkligen, tänker på dig varje dag och det du går igenom..vi är många som tänker på dig. Skickar med en Kram också.

    SvaraRadera
  2. Vilken tur att du har det där huset i skogen.
    Sköt om dej.

    SvaraRadera
  3. Jag känner dig inte alls. Men jag tror nog att Kristian finns där i framtiden också. I sommar. Med eller utan planer får du också en sommar.

    Kram

    /Åsa

    SvaraRadera
  4. Å så vackert du skriver. När min man blev dödssjuk och jag levde med fasan bredvid den mest älskade, var min tankevärld precis så som du beskriver. Avundsjuk på alla som planerade och levde sina, kanske grå, liv. Allt vårt var slaget i spillror.
    Jag har bara hjälpligt hämtat mig efter det slag jag fick utstå. Min man fick inte leva./annika

    SvaraRadera
  5. Vilket vackert språk...En underbar sak för oss här ute att få ta del av och du vet inte vad det betyder, det som du nu delger oss. Vi växer som människor. Hämta din styrka i skogen och naturen och ibland träden, de tusenåriga, där får du den bästa kraften kanske just nu och i farfars stuga
    Sköt om dig väl...
    Kram/Maggie

    SvaraRadera
  6. Kan bara instämma, lova oss att allt blir bra med dig. Lova. /K

    SvaraRadera
  7. Kristian! Du skriver så vackert att jag får gåshud. Vilken kille! Fortsätt att skriva av dig, det kanske känns bra att läsa i framtiden när du blivit frisk,håller alla tummar och tår för dig. Kramar till dig från en Borlängetjej

    SvaraRadera
  8. Kristian, din person fylls på med nya erfarenheter. Goda som onda. Så kanske ser du den senaste upplagan av dig själv långt bort i dimman. Frågan är dock om du är beredd att acceptera och gilla honom.

    SvaraRadera
  9. Klart att du känner ilska och avund, det är inte rättvist att du ska råka ut för detta, det är ofattbart och oförlåtligt orättvist. Du har faktiskt rätt att vara både fräck och elak. Och trött på rollen som sjuk. Men vi andra som ser dig utifrån ser den vanlige Kristian för du ser ju ut precis som förut och spelar trummor precis som förut och skämtar som förut, så hade du inte haft din blogg hade vi inte fattat något alls. Men vi ser inte heller bara den sjuke Kristian i bloggen utan en fantastisk och gudabenådad skribent och poet och människa som med sina ord besvärjer verkligheten och skapar magi. Och som på något märkligt sätt tröstar oss fast det är vi som borde trösta dig. kramar

    SvaraRadera
  10. Du vackra Kristian, så fint du skriver och så ont det gör att läsa om din smärta. Jag önskar att jag kunde göra något för dig, vi känner inte varandra men jag vill skicka dig massor med styrkekramar och kärlek <3. / Yvonne

    SvaraRadera
  11. Den låten är fantastisk, precis som du också verkar vara. Vet ingen som skriver så fantastiskt levande som du.

    SvaraRadera
  12. Finaste K

    Känn ingen skuld. Du har nog med ok att bära. Du har en klausul som gör att du faktisk får känna precis som du vill. Alla förstår. Nu gäller det bara att intala dig själv det. Var precis så egoistiskt som du behöver för att spara energi och fokusera på det du har framför dig. Låt inget sippra ut eller gå till spillo. Se det som att det här är din tid nu. Den svåraste. Den vackrare delen kommer senare

    Kram Lotta AKA vimmelmamman

    SvaraRadera
  13. Alla borde vi ha ett hus i skogen dit vi kan dra oss undan när livet känns tungt.
    Det här kommer inte att bli din bästa sommar och det är klart att det känns när du får höra vad andra har för planer för sommaren.

    Men livet är föränderligt och en dag är du tillbaka på banan igen. Det tror och hoppas vi alla som skriver här.
    Jag sänder med en liten lyckospark!
    /alice

    SvaraRadera
  14. Hej K!
    Känner dig inte alls, jag är en Skånetös som följer din blogg och håller på Dig! Känn ingen skuld, utan va egoistisk, nu behöver du all kraft till Dig (man står sig själv närmst) och det du kommer genomgå.
    Jag får gåshud över hur gripande du skriver, tack för att du delar med dig.
    Följer dig o hoppas att Du snart återfår känslan av att vara Kristian!
    Stor Kram /D

    SvaraRadera
  15. Jag känner med dig och tårarna bara rinner. Fortsätt med ditt skrivande! Det är så vackert men också så oerhört sorgligt.

    Många tankar från en exil-dalkulla som också numera bor i Stockholm

    SvaraRadera
  16. Utmärkta inlägget! Lång tid det gått och jag har inte sett liknande inspiration, tack för delning och hålla skriftligt.

    SvaraRadera