söndag 22 maj 2011

Kristian, Kristian, din dumma sill, du kan lura dig vart du vill

Jag är lättlurad. Det har jag alltid varit. Och det har inte gjort mig så mycket. Jag har sett en stolthet i att jag litar på folk. Men ibland lyckas jag lura mig själv. Ärligt talat så händer det alldeles för ofta. Och först då gör det riktigt ont.

Under förra lördagen hände någonting fantastiskt. Jag var omgiven av så många människor som betyder så mycket för mig. Som betyder allt. De som gör livet. Det var en vacker kväll. En vacker natt. Om jag någonsin varit hög på livet, så var det då. När ingen såg spände jag varenda muskel i min kropp och svor att jag skulle leva på kvällens eufori, länge, länge. Sen kom söndagen och var som söndagar brukar vara. Inget konstigt med det. Men på måndagen var allt som sprängt från jordens yta. Jag var en påkörd räv igen. En bilolycka som ingen sett. Jag hade lurat mig själv. Igen.

Måndag morgon. Jag hade tänkt vara som alla andra. Men. Jag kunde inte röra mig. Låg i sängen hela dagen. Tittade försiktigt ut genom fönstret, som om jag var rädd för att någon skulle se mig. Först på eftermiddagen tvingade jag mig själv ut ur lägenheten. Hot var inblandat. Köldkänsligheten har hängt i längre efter den senaste intravenösa behandlingen. Därför blev det mössa på när jag lämnade hemmets lugna vrå, mitt alldeles egna gryt. Jag gick plikttroget mina gator fram med händerna nedborrade i byxfickorna för att hålla värmen. Låtsades vara intresserad av några skjortor i en pretentiös butik. Sen gick jag till ett kafé – med de numer obligatoriska surdegsbröden, Ipadpapporna och de svåra männen med gitarrerna i högtalarna – för att vara som alla andra en stund. Självservering bland bakverken. Jag greppade självsäkert tårtspaden. Då satte krampen igång. Fingrarna låste sig i ett neurosedynliknande grepp. All kraft var som bortblåst. Det blev en svettig uppgift. Efter ett par minuter var jag färdig. Kassörskan tittade på mig och assietten med ett förvånat leende.
– Är det bra så, undrade hon med en blick som fastnat på vad som alldeles nyss var en kladdkaka, men som nu var en gravt misshandlad sörja av kakao och kalorier.

Jag nickade och sträckte fram mitt pilträd till arm. Sen satte jag mig i ett hörn och tjurade. Såg kacklande uteserveringar, och förstod att min längtan har dött. Förändrats. Nu längtar jag efter en sober kropp. Ren. Hel. Stark. Opåverkad och nykter.

När jag kom hem ringde jag mamma. Berättade om dagen. Den som varit mindre lyckad. Om hur jag numer lever som en pensionär. Om hur jag vaknar 05.47, om hur jag läser tidningen i två timmar, om hur jag orkar göra en sak om dagen och om hur jag somnar överallt. Hela. Jävla. Tiden. Och jag berättade om hur jag längtar efter att göra mina saker. Det där som Kristian alltid höll på med. Och jag berättade om hur jag nu måste låtsas att det här året snart är över.

Sen insåg jag att jag behöver lura mig själv. Och den här gången tänker jag göra det med vilja.

21 kommentarer:

  1. Hej Krystian!
    Under min cancer resa sökte jag mig till andra i samma sits,jag ville inte kämpa ensam eller med min familj,dom tröstade bara och ingen förstod hur jag kände
    skickar link till en kille som skriver om att
    det finns ett cafe i Stockholm och den som vill kan träffa andra som har levt med cancerhttp://gooliatt.wordpress.com/
    min svenska är inte det besta,ville bara
    skriva hur vi med cancer trivdes best att ha varandra
    kämpa på,ta dag för dag, tänk inte så mycket
    framåt
    /Maria en med gastrocancer

    SvaraRadera
  2. Ja Kristian jag hoppas du har många nära och kära omkring dig. Som hela tiden påminner dig om hur mycket dom tycker om dig.

    Jag känner inte dig men älskar dina ord. Och hade jag chansen att lära känna dig, skulle jag känna mig hedrad.....
    Anette

    SvaraRadera
  3. ehttp://www.ungcancer.se/

    en till link
    /Maria

    SvaraRadera
  4. Jag önskar av hela mitt hjärta att du snart har kraften att göra alla de saker du tycker om och brukar göra.

    SvaraRadera
  5. du inspirerar!
    Tror på dig Kristian!

    SvaraRadera
  6. Den lördagen var en lycklig lördag, för dig och för alla oss som var där, en lördag vi aldrig kommer att glömma. Hoppas att den kärlek som strömmade till dig från publiken ändå lagrades i dig så att du får energi att kämpa trots bakslaget i måndags. Att den ligger kvar och alstrar kraft och hjälper dig att klara det du har framför dig tills du är frisk och åter kan vara den gamla vanliga Kristian, den aktiva och kreativa mångsysslaren igen. Och att tiden fram tills dess går väldigt väldigt fort. kramar

    SvaraRadera
  7. Kristian, visst måste vi lura oss själva nån gång då och då!
    Ha det så bra du nånsin kan, /eva

    SvaraRadera
  8. Kristian - du rör vid mitt hjärta med dina ord; jag önskar dig kraft att fortsätta att lura dig själv utan tillägget "din dumma sill" - dum är det minsta du är. Du är fantastisk skribent och berättar om ditt liv och din cancer på ett sätt som gör att jag nästan förstår/Margareta

    SvaraRadera
  9. Kristian, jag önskar och känner med dig! Jag lämnar den här sidan med känslan av att jag hade velat kunna göra något för dig.

    SvaraRadera
  10. "Räkna de lyckliga stunderna blott" står det ju i en gammal schlager och jag tror att du mår bara bra av att lura dig själv emellanåt. Och lördagen VAR ju fantastisk även om den följdes av en mindre bra måndag. Men du har ju minnet från lördagen med dig i bagaget och kan ta fram när allting känns jobbigt.

    Kul med din humor mitt i alltihop som när du beskrev kafébesöket....
    /alice

    SvaraRadera
  11. Fantastiska du. Nu vet jag inte hur det är att ha cancer, jag kan inte ens föreställa mig. Men jag vet hur det är att tappa kontrollen över sin kropp och hur maktlös man känner sig. Mina nerver har fått för sig att bara skicka signaler till mina knän, medan underbenen mest sitter där och är odugliga. Nerverna har också fått för sig att bara skicka signaler till mina armbågar, så underarmarna är lika värdelösa dom.
    Jag vet hur det är, att se frisk ut och när ingen vet vad som härjar i ens kropp. De dagar när mina ben mår bra och kan gå, men händerna inte fungerar och jag tappar bestick, fumlar med allt i min väg och konstiga blickar från människor runt om, som inte vet. Jag vet inte hur det är att ha cancer, men det där vet jag mycket om. Jag vill inte säga att du är stark, jag är så fruktansvärt less på folk som säger att jag är stark, man kämpar sig igenom det man är tvungen till för att överleva. Det är okej att inte alltid orka. För man orkar ändå. Och du kommer ta dig igenom det här, det vet jag.

    SvaraRadera
  12. Idag fick jag höra om din sjukdom av en kollega. Nu har jag läst hela bloggen och jag blir så otroligt rörd. Du skriver fantastiskt om det hemska som du är mitt i. Jag kommer att ha dig tanken ofta ofta.
    /Sofia på Bergknallen

    SvaraRadera
  13. Kristian.
    Vilken fantastisk gåva du har att kunna skriva på ett målande sätt. Jag kan se dej framför mej i de situationer du beskriver och blir så berörd. Kan inte sätta mej in i det helvete du går igenom, men jag hoppas och ber att du får träffa de läkare som vet det bästa för dej. Kram
    / Birgitta B

    SvaraRadera
  14. Du är fantastisk, Kristian. Glöm aldrig det.
    Och jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade varit med förra lördagen.

    SvaraRadera
  15. Som vanligt beskriver du din dag och ditt liv på ett sätt som är unikt. Tack för att du delar med dig.

    Kram

    /Åsa

    SvaraRadera
  16. Anonym sa...
    I morgon onsdag 25 mellan kl 18.00-20.00 är det ett forum för unga med cancer som sänds från Göteborg och dit alla är välkomna. Man kan också följa det direkt på nätet, på länken http://bambuser.com/channel/Novartis+Onkologi, läs även Georges blogg George med Liemannen bakom axeln där all information finns. Så är det Kristian, när man är omgiven av människor man trivs med så är världen oövervinnerlig, men så kommer den kranka vardagen då den känslan har försvunnit,men som man får försöka få tillbaka igen, på något sätt
    Liten Kram
    Maggie

    SvaraRadera
  17. Du är bräcklig. Du är så fantastiskt stark. Du är sär-skild. Du är som alla andra min vän. Du har bara tryckt på pausknappen för ett tag.

    Coraggio e forza per voi!

    Kram Birthe

    SvaraRadera
  18. Jag säger som någon före mig redan sagt här ovan:

    Du beskriver din situation på ett så förträffligt målande och beskrivande sätt så att jag nästan tror mig känna hur det känns. Nästan. Du är beundransvärd och om jag visste ett sätt att återgälda det du ger i dina texter skulle jag göra det omedelbart!

    Skulle vilja ge dig den rätta känslan och övertygelsen om att detta kommer gå bra. Detta kommer vara en tid som du på ålderns höst sammanfattar ganska kort över en god whiskey på hemmet.

    Heja Dig!

    SvaraRadera
  19. Jag lämnar sidan med gråt i ögonen och bara önskar att jag kunde svischa förbi med ett trollspö eller något och bara ta bort det onda. Mirakel ska tydligen finnas, men jag vet inte? Men jag vet att du är en fantastisk ordkonstnär, för du skriver så otroligt vackert.

    SvaraRadera
  20. Du ville andas in varje millimeter av eufori som täckte dem. Fast vad är egentligen vår eufori och våra kroppar i symbios när vi varken vet vad vi eller verkligheten är? Kanske är vi bara tidlösa och desorienterade. Kanske är det vad vi förblir.

    SvaraRadera
  21. http://www.lupina.is/page/35609/

    Kan detta hjälpa dig? Det har hjälpt många med cancer på Island.

    SvaraRadera