onsdag 11 maj 2011

Den enda levande i vår stad

Testat alla tänkbara positioner i sängen. Vridit. Vänt. Gett upp. Solen stryker sig över de gamla Ericssonhusen vid Telefonplan. Stockholm sover. Jag hör skogsduvan utanför mitt fönster. Den pladdrar oavbrutet. Jag är pigg. Klarvaken sedan snart två timmar. Skulle kunna springa ett maraton. Svara på hundra frågor på lika många sekunder. Klättra högst upp i ett träd, för att aldrig komma ner.

Under de närmast följande dagarna efter den intravenösa behandlingen är det tänkt att jag ska gå på åtta sorters mediciner. Var och en av dem påverkar kroppen på sitt eget sätt. Men jag tar bara sju. Jag orkar inte fler. Orkar inte mer. En av dem är ett sorts uppåttjack som gör mig rysligt pigg fram till eftermiddagen. Därefter säckar jag ihop. Verkligheten hinner ikapp. Och jag hittar mig själv sovandes, när jag helst av allt vill vara vaken. Medicinen, de minsta tabletterna till höger på bilden, lindrar biverkningarna från cytostatikan. Därför tar jag dem. Jag kommer inte sluta. Men jag ska vänta en stund. Måste försöka hålla timmarna i schack. Med den här dygnsrytmen kommer jag att leva avskuren från allt och alla. Det vill jag inte. Tillvarons isolering räcker som den är. Just nu är jag the only living boy in Hägerstensåsen.

12 kommentarer:

  1. Man känner sig aldrig så ensam som när man inte kan sova ...

    Kram

    /Åsa

    SvaraRadera
  2. Du är bäst! (Om du inte visste det redan.. :P) Du kommer att klara det här! Kämpa på!

    För övrigt önskar jag att jag kunde vara i Stockholm på lördag, men det får bli nån annan gång istället. :) Många kramar till dig!! <3

    SvaraRadera
  3. Satt här och tänkte skriva nåt smart men kommer inte på nåt......Allt låter så fjuttigt liksom. Du får en stor kram istället!

    /forssatanten

    SvaraRadera
  4. Åhh nej Kristian...så många tabletter. Men tänk att det är de som skall hjälpa till att bota din sjukdom, så se dem som något bra(även om det är svårt just nu)Så...Kämpa på, håll ut, och tro på att mycket bättre dagar kommer
    Stor Kram till dig
    Maggie

    SvaraRadera
  5. Det verkar som att "uppåttjacket" är kortison som kan göra dig väldigt pigg på dagen men också vara framme och spöka så du ligger klarvaken tidigt på morgonen när du vill sova vidare.
    Åtta sorters mediciner verkar mycket mycket, men du får väl ta en dag i taget och se hur de funkar.
    Just nu lyssnar jag på din musik.

    Kram
    alice

    SvaraRadera
  6. Plocka bort ett 'mycket', det blev för många.
    /alice

    SvaraRadera
  7. Kristian, som så många andra kommenterat på din blogg tycker jag också att du skriver otroligt bra och på ett sätt som verkligen berör.
    Jag undrar litet över vilka symtom du har haft på sjukdomen? Är det något du kan/vill berätta kring?
    /Styrkekramar, Birgitta

    SvaraRadera
  8. Spy och gråt.

    Tänker på dig.

    SvaraRadera
  9. I all denna kaos och ändå ger du oss denna text och bild. *Förundrad och tacksam* <3

    SvaraRadera
  10. Läser din blogg varje dag.Känner inte dig men jag gråter när jag läser om hur orättvist livet är.En stor styrkekram till dig<3 tänker på dig

    SvaraRadera
  11. Oj, Telefonplan. Där bor jag också.
    Fortsätter läsa din blogg.

    SvaraRadera