tisdag 17 maj 2011

Av alla saker som jag sen ska göra

Egentligen är jag inte en arg person. Egentligen är jag inte särskilt bitter. Egentligen är jag inte uppgiven. Men livet har varit lite för mycket av en utdragen golden shower på sistone. Egentligen är jag bra på att se framåt. Bra på att resa mig. Bra på att hitta lösningar. Jag är inte särskilt envis, men jag är jävligt målmedveten. Och var gränsen mellan de egenskaperna går, är upp till någon annan att bestämma. Envis låter så tjurigt. Att vara målmedveten låter mer som någonting som en bergsbestigare eller en upptäcktsresande skulle säga. Det känns bättre att identifiera sig med. Bättre för mig. I alla fall i dag.

Det fanns så många saker som jag hade tänkt göra. Alldeles nyss, nu och under de kommande månaderna. Jag har fått lov att ställa in dem alla. Dragit stora streck över rader i min kalender, suddat planer och jag har låtsats att jag glömt. Men det har jag inte. Inte på riktigt. Så många har sagt vackra och uppmuntrande saker om att håret växer ut igen, om att det kommer fler somrar, att länderna står kvar. Jag vet att det är sagt i all välmening. Och jag vet att det är sant. Men allt som finns för mig just nu är någonting annat. En match. En chans. En käftsmäll jag måste få in.

Innan jag fick reda på hur mycket min cancer hade spridit sig tänkte jag i banorna att jag hade ett år kvar. Och vad skulle jag då ångra mest, att jag aldrig någonsin gjorde? Jag började genast tänka på att jag aldrig sett vilda elefanter, de där djuren som trollbundit mig sedan jag var en liten rågblond pojke hemma på Kyrkvärdsgatan, där skogen var en djungel och där åkrarna var savann, om jag så bara ville. Men min önskan om att se elefanter visade sig vara klen, i alla fall om jag nu bara hade ett år kvar. Däremot kände jag, starkare än någon tidigare upplevd övertygelse, att jag ville bo på landet, och att jag ville göra det som ung. Och när jag talar om att bo på landet finns bara Dalarna. Mitt ursprung. Mina rötter. Jag vill se hur min personlighet skulle utvecklas. Hur jag skulle påverkas av att bo där ute, där tempot är annorlunda. Där andra saker är viktiga. Där det finns krafter i skogen, där jag skulle börja dagarna i morgonrock och gummistövlar med att hälsa på hästarna i hagen. Men det här är inte den våren då jag kommer flytta. Stormen är i vägen.

Min farfar ljög om sin ålder och blev sjöman som sextonåring. Han lämnade Sverige för de sju haven – alla utom ett. Han skaffade en kameleont som tog flugorna i hans hytt, han slog ihjäl ormarna bland bananerna i kylrummet, han såg hur hans kamrater för en extra slant i lönekuvertet desarmerade minor från det stora kriget, och han kom att berätta hur några lyckades, samtidigt som vissa andra gjorde motsatsen. Farfar berättade att det fanns två läger på båtarna: de som drack och de som läste. Jag vet vilken grupp farfar tillhörde. Han kunde citera spaltmetrar av Nils Ferlin och Dan Andersson och under hans sista år i livet läste han Röde Orm om och om igen. Innan jag blev sjuk skulle jag tatuera in det farfar målade på billigt papper någonstans på jordens hav. Nu kan jag inte göra det. Behandlingen kan missfärga tatueringen. Sen farfar, men inte nu, ska det för alltid finnas på min arm, mitt emot min egen hemlängtan och min familj.

Förra året släppte jag allt och drog till Indien i en månad. Själv. Mamma var ett asplöv. Många andra imponerades av att jag gav mig av på egen hand. Resan gjorde mycket för mig själv. Någon frågade med ett grymtande skratt ”Vad gjorde du där, hittade dig själv eller?”. Ja. Det gjorde jag. Men det hade jag nog gjort efter en månad i Sveg eller Nässjö med mig själv som enda sällskap också. Den här sommaren hade jag tänkt dra till en ö. Långt bort. Där tiden verkar ha stått stilla, där veteranbilarna står utpumpade i gathörnen, där cigarröken utgör ett självklart inslag i luftkonditioneringen, där mannen som påverkat mitt skrivande mer än någon annan bodde innan han sköt sin egen skalle i småbitar. Någon gång ska jag se allt det där.

Och så vill jag gömma mig i fjällen som Snusmumriken. Som i en något mer välplanerad version av Into the wild. Jag ska bara vara där. Gå runt bland de knotiga björkarna, bada i det klara vattnet, se hur landskapen är längre bort än vad jag kan förstå. Sen när jag är klar, när jag känner mig mätt, då ska jag åka tillbaka.

Jag slås av en märklig känsla när jag skriver den här listan. Jag stannar upp och känner efter. Förvånas. Förundras. Jag ser hur allt kretsar kring min ensamhet. Att jag ska göra allting själv. Och egentligen är det inte sant. Jag vill vara med någon annan. Helst av allt. Det är vad jag vill. Det måste vara det viktigaste. Det måste det vara.

23 kommentarer:

  1. Det viktigaste är inte målet i sig utan äventyret på vägen dit och drömmen om att en dag nå sina mål. Och drömmarna har du!

    Jag håller tummar och tår att du vinner denna fight!!

    Stor kram

    SvaraRadera
  2. Det är klart att du inte ska göra allting själv! Det finns säkert många som skulle vilja vara i ditt sällskap. Du kommer att hitta någon att dela din dröm med, det är jag säker på. :)

    Efter många år av sjukdom och för mycket hårt plugg ska jag nu göra det som jag sedan barnsben har drömt om. Under ett helt år. Och kanske ännu längre. Jag får se hur det blir. Men en sak som jag vet är att det är bra att drömma, allt känns lite lättare om man har något att se fram emot.

    Kram på dig och kämpa på!

    SvaraRadera
  3. Klart Kristian, din hand i en annans.........
    Självklart!!!!!!
    Det kommer........ Lovar!
    Vårkram!
    /eva

    SvaraRadera
  4. Jag förstår hur en kille i din ålder måste känna att livet begränsas av den här sjukdomen och tillvaron känns litet torftigare.
    Därför är det så viktigt att du har dina planer och drömmar om vad du vill göra en dag.

    Och kanske också dela dina upplevelser med någon. Som du innerst inne vill.
    /alice

    SvaraRadera
  5. Visst är det tänkvärt att när stormen river i kroppen så är det hembygden och de nära och kära som finns i tankarna. Att fundera över vad som är viktigast att hinna med blir ofta lite futtigt. Det viktigaste blir att vara, leva vardagar och uppleva det vanliga. När du orkar så ta dig en tur till din barndoms skog. Hämta kraft. Lycka till med din fight.

    SvaraRadera
  6. Behåll dina drömmar, Kristian men spara de "stora" drömmarna till sen när du är frisk och sök efter de "små" i vardagen nu. Träffa en god vän, ett lyckat gig, ute i naturen bland skatorna e.t.c. Jag bär också på en dröm, att pilgrimsvandra El Camino i Spanien. Något sägs hända med en under den vandringen, att man hittar in till sin innersta kärna, får se. Just nu har något satt en käpp i hjulet för drömmen,men den finns och jag övar o övar. En dag betäller jag en flygbiljett, packar min lilla ryggsäck och beger mig mot målet. Än så länge livnär jag mig på drömmen, vilket du också får göra.
    En stor kram
    Maggie

    SvaraRadera
  7. Min sambo dog i lungcancer den 20/2 2011. Han blev 64 år. Han drog i väg ut på sjön när han var 15 år, bodde 13 år i Belgien och var en riktig globetrotter. Han räknade efter en gång att han besökt 168 länder! Han var inte rädd för att dö för han var nöjd med sitt liv. Det måste kännas skönt inombords att kunna tänka så. Han var sjuk i 15 månader och vi försökte ta vara på tiden så gott vi kunde.
    Jag håller alla tummar och tår för dig!!
    Stor kram från Yvonne i Luleå

    SvaraRadera
  8. Fuck you cancer! Här får du en fet käftsmäll i från mig.

    Du skriver så vackert. Har du tänkt på att ge ut en bok eller föreläsa? Du berör.

    Vet att det kommer att gå bra för dig...

    Tina

    SvaraRadera
  9. Så fick du mej att gråta igen... Den här gången över det du skrev om din farfar och tatueringen du ska göra sen. Som alltid - så berörande.

    SvaraRadera
  10. Jag tror att du kommer att förverkliga dina drömmar. Och jag tror att du kommer att göra det med någon du tycker om. För du ska vinna denna fight. Och jag håller tummarna och skickar en bamsekram!
    Kristina K.

    SvaraRadera
  11. Så bedårande vackert du kan klä dina tankar i ord....
    När jag kämpade min strid mot cancern bestämde jag mig för att inte vara arg eller bitter, istället födde jag mina tankar med en segertanke. Cancern skulle besegras och ur striden skulle jag gå segrande med en erfarenhet som inte alla förunnas.
    En erfarenhet jag inte önskar min värsta fiende men som gav erfarenheter jag idag inte vill vara utan.
    Idag är det lättare att se skatorna, de röda stugorna med vita knutar, känna dofterna från en nyutslagen hägg eller njuta av att vinden sliter i håret.
    Låt de positiva tankarna segra och du går som vinnare ur denna kamp!
    Jag finns här ute bland 1:or och 0:or och stödjer dig.
    Kram Catrin

    SvaraRadera
  12. Kristian,
    Jag blir otroligt berörd av ditt fantastiska språk. Gåshud, blandat med tårar. Vilket driv och glöd du besitter. Med den kraften inom dig kan du övervinna allt.

    Tänker på dig.

    kram h

    SvaraRadera
  13. Du kommer att passa så bra på din gård vid hästhagen i Dalarnas vackraste natur, men glöm bara inte att ta med skrivmaskinen och trumsetet, tänk vad du kan skapa där!

    SvaraRadera
  14. Du skriver fantastiskt bra, återigen.
    Kämpa på, du har så mycket kvar. It's worth fighting for.

    ta hand om dig!

    / dalkulla i stockholm

    SvaraRadera
  15. kloka fina kille!
    kram monika

    SvaraRadera
  16. Det här är min favoritblogg, och jag blir glad varje gång jag kikar in och du har uppdaterat. Det var bara det. Ibland räcker det.

    SvaraRadera
  17. Är mamma själv till en kille på 19 år och mina moderskänslor triggas igång för fullt när jag läser dina ord, vill bara ta hand om dig och hålla dig tätt intill, som om du vore mitt barn! Konstigt...att man kan känna så för en vuxen man som man aldrig träffat. Men dina ord gör att du kommer nära, och jag önskar att du är så nära någon även annars, rent fysiskt menar jag. Läser och gråter och vill fylla dina händer med kraft så smällen mot cancern blir kraftfull och knockar den rejält, vill sen klappa dig på kinden och ha makten att kunna stå för orden: allt kommer bli bra, du kommer göra allt du strukit över i din almanackan, bara lite senare. Åh vad man önskar man kunde besitta oanade förmågor att hela! Fina Kristian, tack för att du vill ge oss dina smärtsamt vackra ord, tack för att vi får ta del av ditt liv och din kamp. Hoppas att du känner allas vilja att det ska sluta väl för dig! Nu torkar jag en tår på min kind och kryper ner hos min 2 åring och håller hårt om henne, och hoppas jag kan skydda henne från åskan! Ta hand om dig!
    Hälsningar Nadja

    SvaraRadera
  18. Drömmar måste vi ha. Dina drömmar är viktiga. Du får göra verklighet av dem lite senare bara. Jag läser din blogg med tårar i ögonen och du skriver så vackert så enkelt men ändå så poetiskt. Skriv mera!

    Kram

    /Åsa

    SvaraRadera
  19. Tycker också det viktigaste är dom vardagliga sakerna, den känslan stärktes efter att ha följt min systers kamp mot en obotlig elakartad hjärntumör av värsta sorten. Jag önskar också av hela mitt hjärta att få vara med någon annan. Jag känner med dig och din kamp och tror att den talang du besitter hjälper dig till snabbare tillfrisknande eftersom du får ur dig smärta och kan ge av ditt hjärta.

    SvaraRadera
  20. Du skriver så VACKERT och kloka saker.
    Du är FANTASTISK!!!!

    SvaraRadera
  21. Idag lyssnar vi på Emil Jensen "så får du mig ändå"

    SvaraRadera
  22. Som vanligt när jag har läst här vill jag skriva nåt riktigt smart och klokt och tröstande och kanske lite uppmuntrande. Men vad 17 ska jag skriva? Allt låter helt platt och töntigt så jag suddar och skriver som vanligt: Kram från Forssatanten

    SvaraRadera
  23. Den längsta resan man gör är den man gör inom sig själv och i den resan är man alltid ensam. Jag är en pilgrim, alltid på väg någonstans. När sjukdomen hindrade min yttre resa fick jag finna ett sätt att fortsätta min inre. Det är okej men ibland tittar jag på min ryggsäck som står där och hoppas att jag en dag kan ta på mig den och ge mig iväg igen och jag saknar friheten. Sjukdomen är en boja som är tung att släpa på. En styrkekram! / Mia

    SvaraRadera