Av alla saker som jag sen ska göra

Egentligen är jag inte en arg person. Egentligen är jag inte särskilt bitter. Egentligen är jag inte uppgiven. Men livet har varit lite för mycket av en utdragen golden shower på sistone. Egentligen är jag bra på att se framåt. Bra på att resa mig. Bra på att hitta lösningar. Jag är inte särskilt envis, men jag är jävligt målmedveten. Och var gränsen mellan de egenskaperna går, är upp till någon annan att bestämma. Envis låter så tjurigt. Att vara målmedveten låter mer som någonting som en bergsbestigare eller en upptäcktsresande skulle säga. Det känns bättre att identifiera sig med. Bättre för mig. I alla fall i dag.

Det fanns så många saker som jag hade tänkt göra. Alldeles nyss, nu och under de kommande månaderna. Jag har fått lov att ställa in dem alla. Dragit stora streck över rader i min kalender, suddat planer och jag har låtsats att jag glömt. Men det har jag inte. Inte på riktigt. Så många har sagt vackra och uppmuntrande saker om att håret växer ut igen, om att det kommer fler somrar, att länderna står kvar. Jag vet att det är sagt i all välmening. Och jag vet att det är sant. Men allt som finns för mig just nu är någonting annat. En match. En chans. En käftsmäll jag måste få in.

Innan jag fick reda på hur mycket min cancer hade spridit sig tänkte jag i banorna att jag hade ett år kvar. Och vad skulle jag då ångra mest, att jag aldrig någonsin gjorde? Jag började genast tänka på att jag aldrig sett vilda elefanter, de där djuren som trollbundit mig sedan jag var en liten rågblond pojke hemma på Kyrkvärdsgatan, där skogen var en djungel och där åkrarna var savann, om jag så bara ville. Men min önskan om att se elefanter visade sig vara klen, i alla fall om jag nu bara hade ett år kvar. Däremot kände jag, starkare än någon tidigare upplevd övertygelse, att jag ville bo på landet, och att jag ville göra det som ung. Och när jag talar om att bo på landet finns bara Dalarna. Mitt ursprung. Mina rötter. Jag vill se hur min personlighet skulle utvecklas. Hur jag skulle påverkas av att bo där ute, där tempot är annorlunda. Där andra saker är viktiga. Där det finns krafter i skogen, där jag skulle börja dagarna i morgonrock och gummistövlar med att hälsa på hästarna i hagen. Men det här är inte den våren då jag kommer flytta. Stormen är i vägen.

Min farfar ljög om sin ålder och blev sjöman som sextonåring. Han lämnade Sverige för de sju haven – alla utom ett. Han skaffade en kameleont som tog flugorna i hans hytt, han slog ihjäl ormarna bland bananerna i kylrummet, han såg hur hans kamrater för en extra slant i lönekuvertet desarmerade minor från det stora kriget, och han kom att berätta hur några lyckades, samtidigt som vissa andra gjorde motsatsen. Farfar berättade att det fanns två läger på båtarna: de som drack och de som läste. Jag vet vilken grupp farfar tillhörde. Han kunde citera spaltmetrar av Nils Ferlin och Dan Andersson och under hans sista år i livet läste han Röde Orm om och om igen. Innan jag blev sjuk skulle jag tatuera in det farfar målade på billigt papper någonstans på jordens hav. Nu kan jag inte göra det. Behandlingen kan missfärga tatueringen. Sen farfar, men inte nu, ska det för alltid finnas på min arm, mitt emot min egen hemlängtan och min familj.

Förra året släppte jag allt och drog till Indien i en månad. Själv. Mamma var ett asplöv. Många andra imponerades av att jag gav mig av på egen hand. Resan gjorde mycket för mig själv. Någon frågade med ett grymtande skratt ”Vad gjorde du där, hittade dig själv eller?”. Ja. Det gjorde jag. Men det hade jag nog gjort efter en månad i Sveg eller Nässjö med mig själv som enda sällskap också. Den här sommaren hade jag tänkt dra till en ö. Långt bort. Där tiden verkar ha stått stilla, där veteranbilarna står utpumpade i gathörnen, där cigarröken utgör ett självklart inslag i luftkonditioneringen, där mannen som påverkat mitt skrivande mer än någon annan bodde innan han sköt sin egen skalle i småbitar. Någon gång ska jag se allt det där.

Och så vill jag gömma mig i fjällen som Snusmumriken. Som i en något mer välplanerad version av Into the wild. Jag ska bara vara där. Gå runt bland de knotiga björkarna, bada i det klara vattnet, se hur landskapen är längre bort än vad jag kan förstå. Sen när jag är klar, när jag känner mig mätt, då ska jag åka tillbaka.

Jag slås av en märklig känsla när jag skriver den här listan. Jag stannar upp och känner efter. Förvånas. Förundras. Jag ser hur allt kretsar kring min ensamhet. Att jag ska göra allting själv. Och egentligen är det inte sant. Jag vill vara med någon annan. Helst av allt. Det är vad jag vill. Det måste vara det viktigaste. Det måste det vara.