tisdag 29 mars 2011

Som S&M

Jag möter dig i entrén när du är klar, sade mamma lugnt och vi låtsades som att det inte fanns något genant i situationen. Med hyfsat självsäkra steg, med något så när rak rygg rörde jag mig framåt i korridorerna. 58, 58, mumlade jag mig för mig själv samtidigt som jag passerade avdelningar med lägre nummer. Till slut var jag framme.

Sköterskan bad mig sitta ned. Från andra sida bordet, med ingrodda matrester från den nyss avslutade lunchrasten, dikterade hon villkoren och jag kunde inte låta bli att undra i vilket kylsystem de förvarat sina matlådor. Papper skulle skrivas under. Jag skulle vara medveten om att jag fick lov att betala om jag skulle spara proverna efter att jag fyllt 55. Pappren skrevs under. Jag blev medveten om den eventuellt kommande kostnaden. Det var väl en risk jag fick ta, antog jag. Sen placerade hon en burk i min hand och berättade att det bakom dörrarna med gröna handtag fanns lediga rum för mig att gå loss i. Det var bara att välja och vraka. Med en suck och ett sammanbitet ansikte reste jag mig för att fortsätta med att följa instruktionerna.

Rummen var skrattretande. Stela och stinkandes av kemisk sterilitet. En skinnsoffa, i ett tafatt försök att likna en divan. På väggen hängde en akvarelltavla föreställandes en halvnaken kvinna, med ett champagneglas i handen. Något för finsmakaren. På väggen fanns också ett tidningsställ med fyra magasin. Tre av dem utlovade analsex, allmän lössläppthet och ännu mer analsex. Den fjärde verkade vara författad på något östeuropeiskt språk, men den garanterade troligen samma sorts innehåll. Att kalla tidningarna för vältummade vore en underdrift. Det enda som höll dem samman var vilja, svett och andra kroppsvätskor från män som tidigare tvingats in i samma trängda hörn. Nu var jag en av dem. Det borde finnas stödgrupper för män som oss. Fackeltåg och Facebookgrupper.

Det var länge sedan jag slutade konsumera porr. Ingen som läser det här kommer att tro mig, men det är faktiskt sant. Men jag kände mig mer eller mindre manad, om inte tvingad, till att ögna igenom det pornografiska smörgåsbordet. Håriga män, stjärtar och pungkulor. Jag hade aldrig haft så långt till upphetsning. Och det som brukar vara min paradgren. Men nu: ingenting. Jag satte tillbaka tidningarna i stället – jag ville ju inte skräpa ned i onödan – innan jag satte ena handen mot väggen och petade på mig själv, blundandes för att få mig att tro att jag var någon annanstans.

– Spillde du något, undrade sköterskan senare från sin kontorsstol i avdelningens reception. Hon tittade upp på mig från sina kolsvarta glasögonbågar när jag räckte över den nu kroppstempererade burken. Jag stammade, talade i princip i tungor och lämnade rummet. Nu skulle mina eventuellt framtida barn frysas in och sparas i sjukhusets kylanläggning. Kostnadsfritt, fram tills att jag fyller 55 år. Jag ökade tempot på mina steg och rörde mig framåt, mer förminskad än någonsin. Jag hade bråttom. Mina nu stelfrusna barns farmor väntade ju i entrén.

Det går aldrig att veta exakt hur en cellgiftsbehandling påverkar den mänskliga kroppen. Därför lämnas för säkerhets skull sädesvätska för framtida befruktning. Den där meningen var väldigt akademisk.

Dagens låttips hittar du här.

12 kommentarer:

  1. Väldigt drabbande läsning. Lycka till!

    SvaraRadera
  2. Har blivit berörd av din situation och dina texter. Varma hälsningar från Norr; styrka, svärta, mod och jävlaramanna. /Fanny

    SvaraRadera
  3. Ditt sätt att skriva berör verkligen.
    Jag kommer följa din blogg och lägger en länk hos mig och hoppas det är ok?

    SvaraRadera
  4. Hela situationen måste ju ha känts hur oerotisk som helst och du beskriver det så bra.

    SvaraRadera
  5. Jag saknar ord.
    Hittade till din blogg via Vimmelmamman, och ska läsa hela, men efter detta inlägget måste jag ta en paus....
    Du berör, så intensivt o naket.
    En jätte wake-up call för oss övriga som bara stormar fram i livet utan tanke på alternativen...
    Vi som bara tar hälsan och vardagen för givet!
    Stort tack för att du delar med dig
    Styrka till dig från Lillian

    SvaraRadera
  6. Kan bara instämma i hyllningarna till Ditt sätt att skriva om det oerhörda som drabbat Dig och vad den jäkla skitsjukdomen gör med Dig...
    Önskar Dig allt gott på vandringen mot en "friskförklarad" tillvaro där den här tidsperioden kan komma att betraktas som en stor omvälvande livshändelse... Allt gott till Dig och en stooor STYRKEKRAM!
    AnniR

    SvaraRadera
  7. Beundrar dig för att du lyckades och gläds åt att du en dag kan kalla dig pappa.

    Du skriver fantastiskt bra även om jag önskar att du sluppit skriva den här bloggen.

    Allt gott!!

    SvaraRadera
  8. Jag kan inte ens föreställa mig vilket monster som rider dig. Det enda jag vet är att jag och min man måste få hjälp för att bli gravida. Och så känner jag igen det där trängda hörnet för det besökte vi en solig dag i början av april. Jag skojar mest om sånt som är jobbigt men min man skrattade inte efter sin sejour med "Hot Shots 2008" och efter att jag läst din text så förstår jag varför... tack.

    SvaraRadera
  9. ...mina ägg var redan trasiga och gick inte att spara trots att min livmoder var frisk.... Nu är min kvinnlighet borta, för alltid. Hoppet om barn finns inte längre...ensam kvar med kampen om överlevad...överleva för vaddå...

    SvaraRadera
  10. Det finns faktiskt de som tror dig - det är många fler än du som inte längre finner nöje i att ägna sin dyrbara tid till att titta i porrblaskor, för man läser dem väl inte?

    Jag har precis hittat din blogg och tänker nu läsa varje inlägg du gjort, jag vill lära känna dig här. Och jag kommer troligen att göra kommentarer då och då. Ok.
    Anna

    SvaraRadera
  11. Kristian!! Jag blir tårögd så fort jag sätter ögonen på dina ord! Du gör mig berör även fast jag inte känner dig, komemr själv från Forssa/kvarnsveden så jag vet att du umgick med familjen Norén! Jag skulle göra allt för att ingen människa alls ska få utstå cancer, en fruktansvärd sjukdom. Har några i min släkt som haft och även gått bort i cancer. Och jag hoppas av allt att du kan få ett mirakel ovanifrån och klarar dig igenom. Att du skriver att du aldrig kommer se dina egna barn gör mig så ledsen. Jag har själv två och skulle göra allt för att du ska kunna uppleva den första tiden med ett nykläckt litet barn, som luktar så gott och så mjuk och len. Jag skulle kunna föda ett barn bara så du skulle få uppleva känslan, att det är ditt. Vet att det kan låta konstigt, men du måste få vara med om det största i livet!! Hela din story gör mig så ledsen, arg och tilltuggad. Jag blir helt döv, inne i dina tankar.

    Jag kommer följa dig hela vägen!!
    Kramar till världens bästa kille!!
    Erika

    SvaraRadera