Dimman kommer därifrån

Halvvägs tillbaka från ångbåtsbryggan är det som om en mörk kraft tränger sig in i min kropp. Klipporna färgas snabbt orange, mina steg blir besvärligt tunga. Jag försöker lyfta mitt huvud mot mina vänner som går runtom mig, innan jag förvånad – nästan skrattandes, säger:

   – Killar. Nu kommer jag att svimma.
   Sedan dröjer det bara någon sekund innan jag faller ihop på grusgången, övertygad om att döden har kommit för att hämta mig.

Tidigt samma morgon hade jag lämnat vackra känslor och berusande närhet på andra sidan landet. Sverige glödde hela vägen hem. Dis över åkrarna där bönderna slitit i sina ansiktens svett, rostbruna lövträd, den bekanta kylan i luften. Hösten hade kommit. Jag hade fått kryptiska instruktioner. ”Var hemma till lunch. Sedan drar vi ut på äventyr”. Det var allt jag visste. Det var all information som mina vänner hade gett mig. Vi möttes hemma hos Kalle innan vi drog ut till deras lantställe, en gård som ur en saga, en bit norr om Stockholm. Vi var samma gäng som för tio, femton år sedan. Vissa saker kan inget förändra.

Vi gick längs ängarna, skrattade oss tårögda, kastade sten i gruvhålet, satte oss vid havet och lät vågorna brösta upp sig framför våra ögon. Jag satt och fascinerades över det gråa, kalla vattnet. Hur skräckslagen det tidigare gjort mig, hur nyfiken jag nu blivit på det. Tänkte på det där citatet från Pappan och havet av Tove Jansson, som jag älskar så:

   ”– Naturligtvis risker vi att det mojnar till natten, sa pappan.
   Man kunde ha gett sig av redan efter frukost.
   – Men du förstår, i det här fallet måste vi vänta på solnedgången, en stor avfärd är lika viktig som de första raderna i en bok. De bestämmer allt.
   Han satte sig i sanden bredvid mamman.
   – Titta på båten, titta på Äventyret, sa han. En båt om natten är nånting underbart. Det är så man ska börja ett nytt liv, med en brinnande stormlykta i masttoppen, kustlinjen försvinner i mörkret bakom en, hela världen sover. Att resa om natten är finare än nånting annat på jorden.”

Efter en stund tog vi oss tillbaka till gården för att fiska från ångbåtsbryggan. Utan napp gick vi senare mot huset. Det var då klipporna blev orange. Det var då stegen blev besvärligt tunga. Det var då jag kände mörkret trängs sig in i min kropp.

När jag vaknade på gruset låg i Jonas famn. Viktor och Diamant satt framför mig. Övertygad om vad som var på väg att hända, bad jag dem intala mig att jag inte behövde vara rädd för något. Att inget hemskt skulle hända. Att jag skulle klara av det som väntade.
   Natten kom bakom mig, svepte om mig som en filt. En dimma rörde sig sakta vid min vänstra sida. Jag sträckte ut min arm och pekade.
   – Dimman kommer därifrån. Dimman kommer därifrån.
   Mina närmaste vände sig om. Där fanns ingen dimma. Men för mig var den självklar. Vännerna vände åter sina ansikten mot mig, men nu var de förvandlade till svarta vargar, med blodröda ögon, som sakta rörde sig mot min kropp.
   – Säg att det inte är i den mörka skogen som jag kommer att vakna upp, får jag ur mig samtidigt som mitt högra ben rycker spasmiskt.

Senare är det som att jag kliver ur den märkliga händelsen. Vi går och sätter oss i lillstugan. Alla är samlade. Tagna av det obegripliga som hänt. Jag börjar prata, som om jag inte kan stå emot orden som dyker upp i mitt huvud. Jag berättar hur mycket jag älskar dem, mina vänner. Att jag skulle göra vad som helst för var och en av dem. Att de måste lova att ta hand om de barn som de kommer att få någon gång i framtiden. Att jag ser mitt eget mörker föröver. Att jag ska rida ut den här stormen, så länge som det är möjligt. Att jag ska kämpa, men att jag till slut inte kommer att lyckas. Och att jag vill att de ska veta att jag inte väljer bort dem när döden kommer. Att jag aldrig skulle välja bort deras kärlek och vänskap för något annat, hur det här än kommer att gå.

Innan jag somnar för natten tänker jag på hur diametral upplevelsen på gruset var för mig. Hur den var den exakta motsatsen till hur jag föreställt mig min egen död. Och hur jag ser mitt möte med döden, ska jag berätta om någon annan gång. En annan dag, men inte nu. För döden är borta. I dag är full av liv.

Det som är viktigt på riktigt

Jag kommer aldrig få de där barnen som jag har längtat efter.

Jag kommer aldrig bli den där pappan som jag har sett framför mig. Jag skulle bli en bra förälder. Det vet jag.

Vi kommer aldrig att klättra i träd, mina barn och jag – och som jag har längtat efter den dagen.

Jag kommer aldrig behöva gå upp mitt i natten för att trösta min lilla. Jag kommer aldrig känna utmattningen av att ha små barn. Jag kommer heller aldrig känna den lyckan.

Jag kommer aldrig behöva slita mitt hår av oro för att jag inte ska ha råd att försörja min familj vid månadens slut. Och jag kommer heller aldrig känna den oerhörda stoltheten över att faktiskt ha klarat det.

Mina föräldrar kommer aldrig få träffa mina barn.

Jag kommer aldrig göra den där flytten till New York.

Jag kommer aldrig kasta mig in i en taxi och ropa: ”Driver, follow that car” och faktiskt mena det.

Jag kommer aldrig få se Kalifornien.

Jag kommer aldrig få sitta med mina syskon, när vi alla tre är rynkiga och långsamma, och minnas barndomen med skratt och skarvade historier.

Jag kommer aldrig få höra om Mårtens äventyr ute i vida världen.

Jag kommer att ha dansat alldeles för lite.

Det finns mycket som gör ont när slutet har börjat.

Trubbel väger ton

Sjukdomen tar upp alla tänkbara fronter. Behandlingar, biverkningar, möten och funderingar. Den är närvarande i hela min tillvaro. Bara borta korta stunder. Sedan kommer den tillbaka som en främling och sätter sig vid min sida. Jag umgås mindre och mindre med den Kristian som jag var för en månad sedan.

Jag behöver inspiration, och det är den jag söker. Jag behöver glädjen över att leva – även om den i sig har blivit en börda. Det skulle vara så mycket enklare om jag var trött på allt. Men det är jag inte. Det är mitt största problem. För i stället är jag mer sugen på livet än någonsin. Ändå sitter jag här med en kropp som under en helvetisk snedtripp, inomhus i vinterkläder för att en märklig kyla är på väg att sluka mig samtidigt som jag märker hur mitt hår blir tunnare för varje dag som går. Och när det snart försvinner, räknar jag inte med att det någonsin ska komma tillbaka. Jag är på väg att dö. Det är så… bisarrt.

Jag håller mig vid liv tack vare familjens tålamod – deras styrka är trollväsen ur den svenska urskogen. Jag håller mig vid liv tack vare vänners och okändas omtanke. Jag håller mig vid liv tack vare magiskt sex, tack vare vackra böcker, tack vare hästarnas kraft, tack vare The Black Keys i somras veckan innan infernot. Spelningen blev som ett startskott mot upploppet. Den sista sträckan.

Det är glädjen över detta som håller mig vid liv, ett tag till. Och närheten till mig själv. För den får jag inte tappa bort i det här kaoset. Får inte glömma bort vem jag var, nu när jag behöver mig själv mer än någonsin.

Sent en kväll skriver Josephine att hon varit inne och läst min blogg. Att hon börjar förstå hur det ligger till. Hon nämner alla tips som hon ser väller över mig. Och så ber hon mig att bara lyssna på de som ger mig omedelbar styrka. Då är det som om någonting faller på plats i mitt huvud. För det är så det måste vara.

Jag försöker räcka till. Ändrar vanor. Tror mig tänka strategiskt. Men det vilar en yxa mot min nacke. För mig är det så svårt, för att inte säga omöjligt, att just nu ta till mig alla alternativa behandlingar, kurer och lösningar som påstås vara de bästa för mig och min situation. Men jag försöker som sagt räcka till. Försöker göra mitt bästa. Försöker nå ett stadie där ingen någonsin kan säga att ”Kristian satsade inte allt, han hade levt mycket längre, kanske till och klarat sig om han bara hade gjort si eller så”. Det här är ett vidrigt ansvar att lägga på en människa. Jag är beredd att kliva upp i ringen mot vem som än ifrågasätter mitt sätt att hantera det här. Och den matchen kommer jag att vinna. Var så säker.

Jag har aldrig trott på kvantitet. Inte inom något. Kvalité däremot. Det är vad som spelar roll på riktigt. Jag har heller aldrig haft som ambition att bli 100 år gammal, utan har sedan länge varit övertygad om att det är vad man gör med sin tid som faktiskt är viktigt.

Jag tänker fortsätta klamra mig fast vid den jag var, den jag fortfarande är och den jag fortsättningsvis vill vara. Där hoppas jag hitta den styrka som jag behöver. Men just i dag, just i denna stund, när främlingen satt sig vid min sida för att inte gå härifrån, känns tillvaron alldeles för tung. Och då spelar det ingen roll hur många sprutor jag kan ta eller få, för trubbel väger ton.

Krig, tröst och födelsedagsfirande

I dag är det min födelsedag. I dag ligger dimman som en smekning över Kvarnsveden. I dag ska jag skriva om krig. För jag står bortom en frontlinje. Min alldeles egna. Jag är en krigsfånge, som på något oförklarligt sätt lyckas kommunicera med mitt hemland. Jag kommer inte att ta mig från den här situationen levande. Jag har blivit ett skådespel. En följetång.

Folk säger att jag är modig. Jag förstår inte vad de menar. För mig är det ingen skillnad på att skriva om det här och om Västbanken, en bergsbestigning eller en seglats över Atlanten. Jag arbetar med att berätta. Och berättandet har blivit mitt liv.

Precis som i livet som vill man i döden hitta en tillhörighet. En gemenskap. När jag ställde in mig på att dö första gången var jag 27 år. Grandiost såg jag mig sitta med Jimi Hendrix, Janis Joplin, Jim Morrison och Brian Jones. Vi hade varit ett spännande gäng. Nu är jag två år äldre och de populärkulturella dödsfallen är inte lika lätta att referera till. Hank Williams. Han överdoserade på morfin och alkohol när han var 29. Ett makabert sammanträffande, då det är en artist som alltid gått varm hemma hos familjen Gidlund. Men Hank Williams är inte den enda som dött vid den åldern.

En gång intervjuade jag Dave Wyndorf i de amerikanska ångvältsrockarna Monster Magnet för Close-Up Magazine – en tidskrift som utvecklat mitt hantverk enormt. Någonstans hade jag fått för mig att Wyndorf skulle haft Eddie Adams klassiska fotografi där polischefen Nguyen Ngoc Loan avrättar Nguyen Van Lém mitt under brinnande Vietnamkrig uppsatt hemma på väggen. Under min research hittade jag ingenting som kunde bekräfta min magkänsla, men jag valde att satsa på den ändå. Efter det inledande kallpratet frågade jag Wyndorf om det stämde.

   – Yeah, dude. How did you know?
   Jag hade inte en aning.

Resultatet blev en intervju som jag håller väldigt högt och innan samtalet var slut rekommenderade han mig att läsa ”Rapporter” av journalisten Michael Herr. Boken är ett av de allra bästa vittnesmålen från Vietnamkrigets vansinne. Som person var Michael Herr var en gatukorsning mellan en dagdrivare och en våldshatande hippie som avslutade sina arbetspass med att sitta på sitt hotelltak med en drink i ena handen och en marijuanajoint i mungipan, betraktandes bombregnen i fjärran. På dagarna reste han till dessa platser för att skriva om dem.

Herr skulle senare anlitas som konsult under arbetet med mastodonteposet ”Apocalypse Now” för att försöka ge det rätt lyster av helvete. Han lyckades.

   Jag personligen är mer förtjust i ”Rapporter”. Herr skäms inte för sina personliga åsikter om krigets vidrigheter – något som fallit mig i smaken då jag tror att journalistik tjänar på att visa känslor. Så här skriver Herr, bland annat:

”Men det hindrade inte att man grubblade en hel del på saken, ägnade sig åt diverse vidriga tankeprojiceringar, byggde upp ett helt metafysiksystem i fickformat kring den, malde vidare tills man kom på sig med att fundera på vilken form av närkontakt som var den allra närmaste: den där morgonpromenaden utför sluttningen, den gången man kom ett par minuter för sent till helikoptern som sedan exploderade på Khe Sanhs startbana… […] händelserna envisades med att gång på gång inte vara riktigt sådana som man hade väntat sig dem, och man insåg att ingenting kunde innebära en så intim kontakt med döden som en god väns död.”

”Rapporter” ger mig tröst. För jag vet att jag inte är den enda som hade tänkt åka hem och klippa mina föräldrars gräsmatta, som också hade hoppats på att få bära mina sovande barn från bilen till deras sängar, som inte heller hade kunnat föreställa mig att dö av en fiende så osynlig, så obegriplig. Så onödig.

Allt eller mörkret

Kojorna i skogen vid Kyrkvärdsgatan?

Slänggungan som pappa byggde?

Farfars låda med sakerna han samlat på sig som sjöman?

Farmors skratt när hon vilade ena handen över axeln i Alby?

Att morfar slukade sina morgonsmörgåsar i två tuggor – att det gjorde mig så orolig, för hur skulle jag någonsin lyckas med det?

Mormors självdistans, våra samtal över telefon?

Husvagnen i Stegeborg?

Pappas händer?

Doften av min mamma?

När jag och min bror sprang från den där huggormen?

Kaninungen som jag försökte rädda, som dog?

Paddan på Öland, som gömde sig i tältet varje natt?

Tryggheten från min syster?

”Koks i lasten” under höststormarna?

När jag, Staffan och Tobias trodde oss gå rakt in i famnen på en björn?

Våra druckna bekännelser på ön?

Första gången vi spelade ihop med vad som skulle bli bandet?

De enorma festivalerna i Tyskland?

Imman på klubben i Innsbruck?

Då jag ramlade hem på morgnarna från festerna?

När jag och Maria trodde oss vara på väg att leva resten av våra liv tillsammans?

Min första orgasm?

Min senaste?

Låten och regnet i Göteborg?

Resan genom Indien?

”Wish you were here” på mattan?

Skogspromenaderna vid stugan på landet?

De gånger som jag läst något som verkligen förändrat mig?

Att colaburkarna var en halvliter på Kvarnsvedens Krog när vi var där och hämtade pizza med pappa på fredagskvällarna som barn?

Vad kommer jag att minnas mest? Något över huvud taget? Eller kommer allt bara bli svart?