Krig, tröst och födelsedagsfirande

I dag är det min födelsedag. I dag ligger dimman som en smekning över Kvarnsveden. I dag ska jag skriva om krig. För jag står bortom en frontlinje. Min alldeles egna. Jag är en krigsfånge, som på något oförklarligt sätt lyckas kommunicera med mitt hemland. Jag kommer inte att ta mig från den här situationen levande. Jag har blivit ett skådespel. En följetång.

Folk säger att jag är modig. Jag förstår inte vad de menar. För mig är det ingen skillnad på att skriva om det här och om Västbanken, en bergsbestigning eller en seglats över Atlanten. Jag arbetar med att berätta. Och berättandet har blivit mitt liv.

Precis som i livet som vill man i döden hitta en tillhörighet. En gemenskap. När jag ställde in mig på att dö första gången var jag 27 år. Grandiost såg jag mig sitta med Jimi Hendrix, Janis Joplin, Jim Morrison och Brian Jones. Vi hade varit ett spännande gäng. Nu är jag två år äldre och de populärkulturella dödsfallen är inte lika lätta att referera till. Hank Williams. Han överdoserade på morfin och alkohol när han var 29. Ett makabert sammanträffande, då det är en artist som alltid gått varm hemma hos familjen Gidlund. Men Hank Williams är inte den enda som dött vid den åldern.

En gång intervjuade jag Dave Wyndorf i de amerikanska ångvältsrockarna Monster Magnet för Close-Up Magazine – en tidskrift som utvecklat mitt hantverk enormt. Någonstans hade jag fått för mig att Wyndorf skulle haft Eddie Adams klassiska fotografi där polischefen Nguyen Ngoc Loan avrättar Nguyen Van Lém mitt under brinnande Vietnamkrig uppsatt hemma på väggen. Under min research hittade jag ingenting som kunde bekräfta min magkänsla, men jag valde att satsa på den ändå. Efter det inledande kallpratet frågade jag Wyndorf om det stämde.

   – Yeah, dude. How did you know?
   Jag hade inte en aning.

Resultatet blev en intervju som jag håller väldigt högt och innan samtalet var slut rekommenderade han mig att läsa ”Rapporter” av journalisten Michael Herr. Boken är ett av de allra bästa vittnesmålen från Vietnamkrigets vansinne. Som person var Michael Herr var en gatukorsning mellan en dagdrivare och en våldshatande hippie som avslutade sina arbetspass med att sitta på sitt hotelltak med en drink i ena handen och en marijuanajoint i mungipan, betraktandes bombregnen i fjärran. På dagarna reste han till dessa platser för att skriva om dem.

Herr skulle senare anlitas som konsult under arbetet med mastodonteposet ”Apocalypse Now” för att försöka ge det rätt lyster av helvete. Han lyckades.

   Jag personligen är mer förtjust i ”Rapporter”. Herr skäms inte för sina personliga åsikter om krigets vidrigheter – något som fallit mig i smaken då jag tror att journalistik tjänar på att visa känslor. Så här skriver Herr, bland annat:

”Men det hindrade inte att man grubblade en hel del på saken, ägnade sig åt diverse vidriga tankeprojiceringar, byggde upp ett helt metafysiksystem i fickformat kring den, malde vidare tills man kom på sig med att fundera på vilken form av närkontakt som var den allra närmaste: den där morgonpromenaden utför sluttningen, den gången man kom ett par minuter för sent till helikoptern som sedan exploderade på Khe Sanhs startbana… […] händelserna envisades med att gång på gång inte vara riktigt sådana som man hade väntat sig dem, och man insåg att ingenting kunde innebära en så intim kontakt med döden som en god väns död.”

”Rapporter” ger mig tröst. För jag vet att jag inte är den enda som hade tänkt åka hem och klippa mina föräldrars gräsmatta, som också hade hoppats på att få bära mina sovande barn från bilen till deras sängar, som inte heller hade kunnat föreställa mig att dö av en fiende så osynlig, så obegriplig. Så onödig.

Allt eller mörkret

Kojorna i skogen vid Kyrkvärdsgatan?

Slänggungan som pappa byggde?

Farfars låda med sakerna han samlat på sig som sjöman?

Farmors skratt när hon vilade ena handen över axeln i Alby?

Att morfar slukade sina morgonsmörgåsar i två tuggor – att det gjorde mig så orolig, för hur skulle jag någonsin lyckas med det?

Mormors självdistans, våra samtal över telefon?

Husvagnen i Stegeborg?

Pappas händer?

Doften av min mamma?

När jag och min bror sprang från den där huggormen?

Kaninungen som jag försökte rädda, som dog?

Paddan på Öland, som gömde sig i tältet varje natt?

Tryggheten från min syster?

”Koks i lasten” under höststormarna?

När jag, Staffan och Tobias trodde oss gå rakt in i famnen på en björn?

Våra druckna bekännelser på ön?

Första gången vi spelade ihop med vad som skulle bli bandet?

De enorma festivalerna i Tyskland?

Imman på klubben i Innsbruck?

Då jag ramlade hem på morgnarna från festerna?

När jag och Maria trodde oss vara på väg att leva resten av våra liv tillsammans?

Min första orgasm?

Min senaste?

Låten och regnet i Göteborg?

Resan genom Indien?

”Wish you were here” på mattan?

Skogspromenaderna vid stugan på landet?

De gånger som jag läst något som verkligen förändrat mig?

Att colaburkarna var en halvliter på Kvarnsvedens Krog när vi var där och hämtade pizza med pappa på fredagskvällarna som barn?

Vad kommer jag att minnas mest? Något över huvud taget? Eller kommer allt bara bli svart?

På spaning efter den tid som flytt

Vid Slussen stannar jag och ser ut över det rastlösa vattnet. Ovanpå rockklubben, där jag utmattats och blivit hög på bekräftelse med mina vänner så många gånger tidigare, blir jag ståendes. Underarmarna vilar på det översta räcket, ena foten på det nedre. Jag står som en ryttare, väntandes på en mörk rodeo. Solen får vattnet att glittra. Fartyget som liknar det jag har på armen ligger oskyldigt vit vid Skeppsholmen. Barnvagnar och pensionärer passerar mig. Jag vill också ha en liten. Jag vill också bli gammal.

Min uppväxt kunde inte ha varit tryggare. Kyrkvärdsgatan var en barnbok. Vännerna runt knuten. Skogen höll om oss. Mamma jobbade hemifrån. Vi barn var därför nästan alltid hemma, åren innan skolan. Under mina första sex år i livet kunde jag alltid, efter en snabb springtur från skogen, över den gamla fotbollsplanen, över staketet in i trädgården mötas av min mammas trygga armar. Det var en vacker barndom. Säker. Tryggheten var den enda verkligheten jag visste om. Jag minns chocken första dagen i Kvarnsvedens skola. Visste inte att barn kunde göra vissa saker mot varandra. Sedan dess har jag gjort mitt bästa för att hantera det som händer omkring mig.

Nu ser jag hur jag har levt mitt liv. Och varför.

   Jag har försökt kompensera. Ta igen. Smått barnsligt och trotsigt. Eller kanske enbart naturligt. Från mina tonår och framåt har allt jag gjort varit varianter av att klättra högre upp i björken, av att cykla snabbare och snabbare utan att hålla i styret.

Jag har alltid klarat mig, trots situationer där jag slagits sönder och samman, av mig själv och av andra. Trots situationer där jag borde ha omhändertagits, låsts in och omyndigförklarats. Jag har varit en katt med nio liv, eller en kackerlacka. Exakt vad lämnar jag till andra att avgöra.

   Men den här gången har verkligheten hunnit ikapp. Den här gången kommer jag inte undan.

Jag kan inte prata mig ur situationen. Jag kan inte sakta backa undan. Inte fly. Kan inte gå rakt ut i skogen i mitt älskade Dalarna, ta vänster vid den stora stenen, ta sikte på det största berget och gå så långt benen bär mig och därefter fortsätta ännu längre, bortom den vilda älven för att någonstans bland träden vänta ut min fiende tills den tröttnar och ger sig av.

Här finns inget Moonrise Kingdom att dansa sig bort i.

Vattnet vid Slussen är fortsatt rastlöst. Jag ser båtarna ligga förtöjda längs kajen. Jag vill lämna min plats vid staketet. Jag vill gå ner och ta värvning på någon gisten skuta och ge mig ut på öppet hav. Försvinna från allt. Försvinna till en annan värld, en annan tid.

Men ännu hellre vill jag komma springandes ur skogen vid Kyrkvärdsgatan, över den gamla fotbollsplanen, över staketet in i trädgården för att mötas av min mammas trygga armar.

En långsam nödraket över Nordsjön

Cancern kapslar in delar av min bukspottskörtel, stora kroppspulsådern och andra blodkärl mot ryggen. Den sträcker sig mot levern och njurarna. Men hur bisarrt det än låter, så är det antagligen inte det som kommer att ta mitt liv. Det är mer troligt att jag dör av något som följd av mitt nedsatta immunförsvar. En lunginflammation, eller så.

Jag har alltid haft bra fantasi, och som jag nyligen skrev har jag aldrig begränsats av andras uppfattningar om vad som kan tänkas vara möjligt. Däremot måste jag förstå förutsättningarna när jag nu befinner i den här kampen. Jag hör vad läkarna säger. Jag är realist. Men jag tänker inte ge upp. Jag tänker inte dö. Än. Jag tänker lyfta mitt svärd mot draken i mörkret tills kroppen inte orkar svettas mer.

Läkarnas taktik är annorlunda nu. Cellgifterna av annan modell, för besten kan ha funnits i kroppen under hela den förra mardrömmen utan att ha påverkats. Jag behandlas under två dygn varannan vecka, inledningsvis på Södersjukhuset innan jag får med mig en självportionerande dosa hem – som sjukvården valt att förvara i en käck midjeväska av östtysk turistmodell – till kurens slut. Och när kroppen vilat upp sig efter den ena holmgången, är det dags för nästa. Så kommer det att fortsätta.

Det kommer inte gå att operera bort min sjukdom. Behandlingen är en bromsmedicinering. Mina dagar är räknade, men antalet är diffust. I oktober görs en utvärdering för att se hur kroppen har reagerat. Då kommer en tydligare fingervisning om hur lång tid jag kan tänkas ha kvar. Då får vi se om jag ska sätta hoppet till himmelska böner, knogjärn eller ”någon jävla rot från Afrika”, som mamma smakfullt uttryckte sig i ett laddat ögonblick.

Jag är öppen för allt. Jag har inget att förlora, förutom livet. Tipsen strömmar in som en syndaflod om vad jag borde ta till för metoder för att lyckas med det omöjliga. Jag vet att jag får dem för att många bryr sig. För att de vill väl. Men jag, som styrt mitt liv med självsäker kompass och orubblig målmedvetenhet, blir plötsligt osäker. Jag står inför ett ändlöst vägskäl där jag måste välja mitt nästa steg, min kommande riktning, med så kort betänketid som möjligt. Jag har varit vaken i två timmar och har bara i dag fått höra att det finns ett himmelrike – för att Bibeln säger så, att det inte finns ett himmelrike – för att Bibeln säger så, att jag har ätit mig till min egen död, att jag fortsättningsvis borde äta det ena och undvika det andra, att jag borde investera tusentals kronor på påstådda lösningar. Vilket – eller vilka – råd ska jag ta till mig? Var är min egen tro? Mitt eget hopp? Skulle jag lägga ihop alla råd av omtanke och välmening till ett enda, så skulle de ta ut varandra i ett massivt moment 22.

Det är en hård process som väntar. Smärtsamt utdragen för alla inblandade. Jag har inte dött i en trafikolycka. Jag har inte blivit krossad vid ett övergångsställe. Jag har inte heller omkommit i ett land långt borta – och jag som skulle till Afghanistan innan årets slut. Jag är inte död. Men det som händer från och med nu är mitt nödsamtal från en sjunkande trålare i ishavet.

Arma Gidlund. Arma Gideån. Armageddon.

Min arm om dina axlar

Kom.

Kom så går vi på en promenad. Jag vill berätta något. Något som jag vill att du ska tänka på. En tröst för oss båda.

Trots allt så har jag fått leva ett ganska långt liv frisk. Jag har sett märkliga platser. Hamnat i märkliga situationer. Träffat märkliga människor. Och jag har hela tiden varit omgiven av fantastiska vänner och den varmaste familjen du kan tänka dig. Min mamma säger att det är som om jag haft bråttom genom livet. Som om jag snarare är 89 år, än snart 29. Det är nog sant. Det bor en sjöman i mitt bröst. Det är jag tacksam för.

Äventyrsböckerna, naturfilmerna och National Geographic sådde frön i pojkhjärtat på Moonlight Mile i Kvarnsveden. Där låg jag under bordet i tv-rummet och drömde mig bort. Jag ville ut i världen. Se. Uppleva. Bilda mig en uppfattning. Försvinna i något spännande. Och det gjorde jag.

Skogarna i Dalarna, som när som helst var allt vi kunde drömma om.

Åren med bandet – varenda vrå i Tyskland: De odödliga nätterna utanför Prime Club i Köln, Atomic Cafés svettiga dansgolv i München, dagarna i Berlin som vi tappade räkningen på. De hysteriska japanerna i Tokyo. Skivinspelningen i Spanien, då vi mådde som allra bäst. Hettan i Etiopien. När vi vodkamarinerades i Sankt Petersburg. Sjörövarnätterna i Amsterdam. Festivalerna. Den årliga återkomsten till Borlänge.

Pulsen under mina resor i Israel och på Västbanken. Marknaderna. Maskingevären. Mötena. Det motsägelsefulla.

När jag rökte vid tågets öppna dörrar över fälten i Indien. Morgonljuset i Varanasi. Funderingarna längs Ganges. När jag mötte den döende hunden i skogen, mitt ute i ingenstans. Den geometriska marijuanatrippen på berget utanför Khajuraho när allt jag såg var en örn. Monsunen i Himachal Pradesh.

Kubas stolthet och förfall. Resan runt ön. Nätterna i Trinidad, Camagüey och Santiago. Milen i en annan värld. När bilen var i havet och vände. Spänningen.

Jag hann med USA. Jag hann känna mig välkommen där, i det land där jag på något sätt vuxit upp utan att tidigare ha besökt. Jag hann bli inspirerad. Jag hann.

Jag fick växa upp med Maria.

Hästarna nu.

De magiska kvinnorna som jag älskat med – de fumliga gångerna, och de fantastiska. De nakna stunderna när tiden upphört och allt varit nu.

Känslorna av förälskelse som berusat mig så vackert. Varje minne gör mig lycklig, hur knäckt jag än har varit.

När det här livet är över, så tror jag att två saker väntar: Antingen slutar allt att existera i ett evigt mörker som jag inte kommer märka. Eller så fortsätter något nytt. En ny resa. Nya märkliga platser, nya märkliga situationer och nya märkliga människor. Det kommer jag att klara av. Det är under de förutsättningarna som jag har fungerat bäst. Så du behöver aldrig oroa dig för mig. Det kommer att gå bra.

Vår promenad närmar sig sitt slut. Det var bara ett par saker som jag ville berätta. Ett par saker som jag vill att du ska tänka på.

Och du, som du hör har jag levt ett rikt liv. Glöm aldrig det.