Sommarens sista björktrast

Fingrarna sjunker in i mitt ansikte när jag för dem över. Händerna når runt överarmarna. Skallen, så tydlig nu. Bröstkorgen har sjunkit in till en grop. Naveln buktar plötsligt utåt. Vågen viskar förskräckt 54 kilo. Benen domnar bort.

   Min kropp förändras.

   Förfaller.

Det dröjer över en vecka innan jag orkar mig ut i trädgården igen. Går förbi det grus som var gravstenar åt mina döda akvariefiskar när jag var liten, där de nu ligger mest likt små högar i rabatterna. Förbi de prunkande gurkväxterna. Passerar äppelträdet under vilket jag låg med min bror när det dundrade. Det blir många i år, konstaterar jag på ben som inte bär.

Merparten av min vakna tid går åt till att experimentera med mediciner för att hitta en fungerande väg. En väg som ska ta mig bortom smärtan. Bortom detta. Det har visat sig vara svårt. Morfinet är effektivt, men tröttar ut mig. Låter mig drömma bort till bergsbestigningar och Alaska, men ruset kan lätt övergå till mardrömmar och hallucinationer där någon oavbrutet slår mot mina tumörer, där jag utsätts för pistolhot som skrämmer mig långt in i vakna timmar.

En natt vaknar jag ur någonting som har spårat ur. Jag ligger stilla i sängen. Funderar på vilken medicin jag ska ta för att lindra. För att domna. Men det får börja med en promenad till badrummet. Väl där, från dammen snett nedanför mig, hör jag rådjurens skall från strimman med skog som fortfarande finns kvar vid åkern – mitt Afrika. Och så hör jag sommarens sista koltrast. Jag undrar vad den sjunger om. Vad den längtar efter.

   Vackra sång, du koltrast i mörkret. Vem har du som väntar någonstans?