Över något aldrig upptäckt

Tiden går fort när den är på väg att ta slut. Strax efter beskedet om att cancern kommit tillbaka började jag drömma och fantisera om min egen död. Vad skulle den innebära – skulle jag uppleva den?

   För en tid sedan såg jag mig själv blotta mina innersta funderingar på tv. Kanske lät det som att jag hade stoppat pipan full med marockanskt. Det spelar mig ingen roll. Visionen var ärlig. Ärligare än mycket.

   Sedan dess har jag funderat mer och mer.

I nätternas mörker, i dagarnas slummer, bland tårar och förvånansvärt lugn har jag vävt fram en bild. En illusion som vuxit sig allt starkare. Och det jag ser skänker mig tröst. Gör mig lockad. Nyfiken.

Döden kommer.

   Den sveper sina armar om mig. Tar mig med. Sakta sluter jag ögonen. Mörkret. Som att sjunka ner i ett varmt bad. Hela kroppen i ett orgasmiskt rus. Skälvande. Rysningar. En okänd smekning.

   Långsamt öppnar jag åter mina ögon. Jag reser naken genom rymden. Ser stjärnstoft, okända planeter och galaxer utan namn. Allt sveper förbi. Hastigt. Sakta. I detta stadie finns plats för allt. Färger exploderar framför mig. En röst, ett väsen, en känsla kommunicerar rakt in i mitt inre. Utan att tala får jag svar på allt som jag någonsin undrat över. Gåtan om varför jag drabbades av sjukdomen reds ut. Något viskar och stillar min oro över dem som jag lämnar efter mig. I min död finns ingen fara.

   Den osynliga kommunikationen fortsätter. Svaren kommer. Injektioner i mitt medvetande. Jag fortsätter min nakna resa genom solsystemen. Över aldrig upptäckta stjärnhimlar. Snuddar svarta hål. Ges insikter. Frågorna blir färre. Svaren fler.

   Känslan av det varma badet och den orgasmiska njutningen är konstant. Med mig. I mig. Runtom mig.

Historiens olösta mysterier förklaras. Mitt livs funderingar likaså. Vid glittrande supernovor ges jag lugnet. Vilan.

Resan tar den tid som den behöver. Ett ögonblick. Eller en evighet.

   När frågorna försvinner känner jag återigen en trötthet komma mot mig. Jag flackar med blicken. Rymden blir blekare. Stjärnorna far längre bort. Jag blundar. Öppnar ögonen. Blundar igen. Orkar. Inte. Öppna. Ögonen.

   Dödens första fas går mot sitt slut.

   Nu börjar något annat.

   Evigheten.

Tack för boken, mormor. Du sådde ett frö.