"Så föll ett långsamt regn genom trädgården.
Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst."
Kristian Gidlund
Tisdagen den 17 september strax före klockan 15 tystnade Kristians penna. Kampen har varit hård och på alla sätt ojämn. Men vad hans fiende inte visste var att den angripit en människa med ett mycket stort hjärta, ett hjärta som rymde oändligt med kärlek till de sina. Det hjärtat var även starkt fysiskt och lät sig inte besegras utan kamp.
Med detta inlägg, som blir det sista, så vill vi i Kristians närmaste familj tacka för det stora stöd som visats honom genom denna blogg. Vi önskar nu att få sörja och bearbeta Kristians minne i stillhet.
i kroppen min
tisdag 17 september 2013
söndag 8 september 2013
Närmare nu
Vår berättelse
närmar sig sitt slut. Och vår figur klamrar sig fast på vrakets krutdurk på det
öppna havet. Molnen hopar sig. Från och med nu blir allt han skriver korta
fragment som han ristar in i tunnans trä.
tisdag 3 september 2013
Efterklang
Hör om glittrande stunder från staden, när låten spelades,
när vännerna samlades när tårar fälldes. Jag kunde inte vara där själv. Och det
smärtar mig fortfarande. Jag försöker ta en stund i taget. En liten åt gången.
Får se hur jag lyckas. Så mycket nu är bara trötthet och ett stillsamt mörker.
Någonting långsamt
över oss.
torsdag 29 augusti 2013
När kroppen inte svarar
Besvikelsen. Den enorma.
Det blir inga
spelningar med Sugarplum Fairy till helgen.
Besvikelsen. Den enorma.
Det blir inga
spelningar med Sugarplum Fairy mer.
Kroppen orkar inte. Klarar inte.
Kan inte.
fredag 23 augusti 2013
Sommarens sista björktrast
Fingrarna sjunker in i mitt ansikte när jag för dem över. Händerna
når runt överarmarna. Skallen, så tydlig nu. Bröstkorgen har sjunkit in till en
grop. Naveln buktar plötsligt utåt. Vågen viskar förskräckt 54 kilo. Benen
domnar bort.
Min kropp
förändras.
Förfaller.
Det dröjer över en vecka innan jag orkar mig ut i trädgården
igen. Går förbi det grus som var gravstenar åt mina döda akvariefiskar när jag
var liten, där de nu ligger mest likt små högar i rabatterna. Förbi de
prunkande gurkväxterna. Passerar äppelträdet under vilket jag låg med min bror
när det dundrade. Det blir många i år, konstaterar jag på ben som inte bär.
Merparten av min vakna tid går åt till att experimentera med
mediciner för att hitta en fungerande väg. En väg som ska ta mig bortom smärtan.
Bortom detta. Det har visat sig vara svårt. Morfinet är effektivt, men tröttar
ut mig. Låter mig drömma bort till bergsbestigningar och Alaska, men ruset kan
lätt övergå till mardrömmar och hallucinationer där någon oavbrutet slår mot
mina tumörer, där jag utsätts för pistolhot som skrämmer mig långt in i vakna
timmar.
En natt vaknar jag ur någonting som har spårat ur. Jag ligger
stilla i sängen. Funderar på vilken medicin jag ska ta för att lindra. För att
domna. Men det får börja med en promenad till badrummet. Väl där, från dammen
snett nedanför mig, hör jag rådjurens skall från strimman med skog som
fortfarande finns kvar vid åkern – mitt Afrika. Och så hör jag sommarens sista
koltrast. Jag undrar vad den sjunger om. Vad den längtar efter.
Vackra sång, du
koltrast i mörkret. Vem har du som väntar någonstans?
måndag 12 augusti 2013
2000 ljusår av mörker
Några dagar
efter ett tredje ingrepp vid levern får jag åka hem till Kvarnsveden. Det
passar mig bra med permission. Jag orkar inte med mer tid på sjukhus. Den
sterila miljön. Den alkoholstinna luften. Korridorernas ljud. Patienternas
blickar. Deras knäppta händer över bröstet när de ligger på sina britsar för
att vila.
Hemma är jag fortsatt trött, men jag är
hemma.
Hemma.
En kväll tar
jag två varv i trädgården för att hålla uppe någon sorts kondition. Är så
slutkörd nu. Nedanför mig simmar de spräckliga guldfiskarna i dammen. Ovanför
mig far ett flygplan mot Amerika – jag vet att det är den rutten som de tar.
Vid min knähöjd hänger krusbären tunga. I reflektionen från mina föräldrars
sovrumsfönster ser jag ett trådsmalt spöke försiktigt blicka. Tänk att jag har
förvandlats till denna främling. Allt blir mörkare nu. Kvällarna kommer
tidigare. Det är så tydligt. Jag passerar rabarberna. Fortsatt, fortsatt
enorma. Under dess blad skulle en bo. Andra växter tar för sig i odlingarna.
Solrosorna vid ringblommorna. Gårdens partier avlöser varandra. Går på skift.
Kommer överens.
Jag saknar jasminbusken.
Mina dygn har
blivit så tydligt uppdelade. Styckade. Vaken en timme från 08 då sköterskorna
kommer för att ge mig antibiotika, för att tömma galldränaget som nu opererats
fast på min högra sida. Sedan sover jag bedövad fram till lunch. Kanske vaken
tre eller fyra timmar – om jag känner mig stark. Sedan är det dags för
ytterligare behandling av personalen. Därefter sömn. Vid 19 går jag upp igen.
Rör mig något. Försöker sysselsätta mig. Försöker ordna med det där projektet
till min familj. Och så försöker jag kanske att raka mig. Försöker kanske se på
någonting. Lyssna på någonting. Vid 22 är det dags för dygnets sista besök och
återigen bedövad slumrar jag in i natten och när den väl har infunnit sig
vaknar jag oftast ett par gånger i det tysta huset innan nästa dag tar vid.
Ibland hör jag flygplanen när jag sitter på
sängkanten i natten och funderar.
De oskuldsfulla sekunderna som tidigare
fanns då jag yrvaket undrade vad jag skulle göra av just den här dagen, har
upphört att existera. Jag är konstant medveten om mitt öde. Om vad som väntar.
Om vad som är på väg att hända. Men jag saknar dem. Saknar sekunder.
Så det är i
sängen jag har kommit att leva mitt liv, detta nya. Här drömmer jag om
skolavslutningar, maskerader och midsommaraftnar. Om sommarstugor och högt gräs
mot bara ben. Jag drömmer att jag upptäcker allt från restauranger till
indianer. Drömmer om ett starkt liv. Om allt det där som skulle göras, om inte.
Är så trött på alla mina aldrig. De fanns inte i min värld förut, begreppen som
menade att saker och ting var omöjliga. Nu är sanningen en annan.
Min säng är min farkost.
Min kropp min bur.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)