Stilla, stilla

Jag ska lämna er en stilla natt, försiktigt i mörkret. I drömmarna kommer ni att känna en närhet. Hur jag håller om er. Och när ni vaknar kommer allt att vara som vanligt, men ändå så annorlunda. Ni kommer att förenas i tårarna. Känna gemenskap i sorgen. Se det som en styrka tillsammans. Kom sedan för att ta ert avsked. Smek min kind. Håll min hand. Säg det ni vill säga.

Vi kommer att skiljas åt. Men jag ska göra mitt bästa för att alltid finnas nära. Skräms inte när ni överraskas. Överrumplas. Var inte rädda när en närvaro gör sig påmind. När energierna känns annorlunda. Det kanske bara är jag.

Min familj, mina vänner – ni, mitt hjärtas slag. En dag ska vi ses. En dag ska vi återförenas. En dag är det vi igen.

   Håll det inte som en lösning, känn det som en tröst: bara döden skiljer oss åt.

   Skymta en eld på berget, långt där borta.

Detta blir mitt monument. Min runsten på åkern. Den gata som bär mitt namn.

Mitt bröst kommer att sänkas, bara en aning, och jag kommer att ge mig in i evigheten med de 21 gram som sägs försvinna spårlöst ur kroppen när döden infinner sig.

   Jag ser mitt ordval. Läser meningen en gång till. Evigheten. Evigheten eller ingenting.

   Kanske tar allt slut. Kanske blir det ingen fortsättning på resan.

   Kanske har jag kommit till horisontens rand.

   Kanske får vi bara den tid som tilldelas oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare nu: jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i bröstet. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja.

   Paradiset kan vara en plats på jorden.

   Äventyret väntar, om ni bara vill. Jag ska göra mitt bästa för att min död ska bli just ett sådant.

En dag kommer jag att gå. Jag vet ännu inte när.

Jag kan redan känna fukten.

Världen jag rämnar

Vid himlens fot ska jag falla ur snön. Jag ska smälta i flodens kalla vatten. Följa med strömmen. Med en rörelse ska jag smeka de dalar i Kashmir som jag aldrig hann uppleva. Jag ska rinna genom Himachal Pradesh, förbi Haridwar där jag såg pojkarna lyfta upp den drunknade mannen. Jag ska fortsätta i monsunen mot Varanasi och i gränderna vid Dashashwamedh Gath kommer jag att få syn på en gänglig, blond man med ett pojkhjärta i sitt bröst.

   Jag ska fortsätta, flyta ut i Indiska oceanen – det enda världshav som farfar aldrig korsade – och där ska jag byta riktning västerut.

   När jag närmar mig kusten ska jag stiga av värmen, och över det Afrika som jag aldrig lärde känna ska jag falla som ett svalkande regn. Jag ska virvla och forsa. Dundra och skapa. Ge liv.

   Jag ska blunda och resa vidare. Och ur min slummer ska jag väckas av mina rötters toner. När jag öppnar mina ögon ska jag se att jag befinner mig i kröken nedanför Mellsta, där älven böjer sig som en hästsko. Mitt väsen ska resa sig ur vattnet. Och jag ska vandra för att osynlig röra mig bredvid min familj.

Men ibland kommer jag att vara spårlöst försvunnen. För i den andra världen – låt vara den andra dimensionen – finns mycket för mig att uträtta.

   Jag ska tämja en vildhäst – ja, sådana kommer att finnas.

   I ett pörte i sinnenas Raiski ska jag sjunga med Black Jim.

   I skumma kvarter ska jag dricka brännvin med gastar.

   I en stuga någonstans ska jag utbringa en skål med adjunkten – han som skulle bränna ner en tennishall, men som ingen någonsin skulle misstänka.

Kanske kommer jag att i denna andra värld vara krigaren med fiendens blod i ansiktet, med en fjäder i håret, redo att slakta och bränna.

Men mest av allt förväntar jag mig ett lugn.

Dödens andra fas. Den bestående. Den efter världsrymden. Den efter frågornas svar.

   Då ska jag vakna i fuktig mossa, under en kraftfull gran, i landskapet som jag känner utan och innan. Jag ska börja varje dag med ett försiktigt leende. Känna den varma sommarmorgonens solljus kyssa mig mellan grenverken. Jag ska böja undan kvistarna. Känna mitt ansikte leva upp. Känna min kropp fyllas med magi. Styrkan som jag knappt minns. Och jag ska ge mig av, på en vandring utan slut – i en dröm, i en verklighet. Felix kommer att vandra vid min sida, precis som han gjorde med min bror den där sommarkvällen när jag kom hem smått berusad. Under andra granar kommer jag att se andra vakna. Andras leenden. Andras styrka.

   Jag ska hålla om min farmor och äntligen få höra hennes skratt igen.

   Jag och farfar ska prata ut – det kommer vi båda att må bra av.

   Det är på denna plats som vi kommer att ses igen. Denna plats, min tankes trygghet. För jag har sett.

Jag har sett mig själv sitta på den bleka hästen under ett träd i ett oväder. Åskans buller. Nattens mörker. Jag har sett mig själv vira en kappa allt närmare min kropp. Och jag har sett hur ett barn tittat ut genom springan på plagget över mitt bröst.

Mitt barn.

   Vi ses efter att världen har rämnats.

   Du behöver aldrig mer känna någon rädsla. Ingen oro. Inget obehag.

Jag ska vandra med alla de barn som behövt en förälder. Med alla de barn som väntar på någon. Som saknats. Som försvunnit. Som gått för tidigt. Kanske är det därför jag blivit sjuk. Kanske är det därför jag också måste gå, tidigare än en tanke någonsin trodd.

   För som någon sa: min frånvaro här, är en hemkomst någon annanstans.

Genom revan i himlen

På mitt favoritkafé, bland gurkfräs och genusvetare, stelnar jag plötsligt till. Jag läser sidan 107 i boken framför mig igen. Och igen.

   Det har då gått ungefär fyra månader sedan jag först fick visioner om min egen död. Drygt två månader sedan jag satt på en restaurang, ett stenkast härifrån och pratade om dem i tv-programmet Annas eviga.

   Plötsligt är det som att jag läser mina egna ord, skrivna av någon annan. Av en främling.

Författaren James Frey blev en het potatis när han debuterade med den påstådda självbiografin Tusen små bitar år 2003. Det skulle visa sig att Frey beskrivit sitt liv som betydligt mer dramatiskt än vad det i själva verket hade varit. Några timmars frihetsberövande på en polisstation skarvades exempelvis till en volta på 87 dagar bakom lås och bom. Talkshowgrevinnan Oprah Winfrey, som till en början orkestrerat hyllningskörerna, fick i det närmaste en propp när sanningen uppdagades och gav författaren en tillrättavisning på bästa sändningstid som sent lär glömmas.

Men nu var det inte sidan 107 i Tusen små bitar som gjorde mig paralyserad där jag satt, omringad av dreadlocks och hallongrottor. I stället var det hans senaste bok, Sista testamentet, som var upphov till mitt rörelsehinder.

   Berättelsen handlar om den minst sagt udda karaktären Ben Zion Avrohom och det annorlunda evangelium han ofrivilligt sprider omkring sig, i huvudsak i New York. Han propagerar för sex – mellan män och kvinnor, mellan män och män, mellan kvinnor och kvinnor. Han befriar crackpundare från sina beroenden, blott med fysisk beröring. Han överlever mirakulöst efter att ha fått en lastpall med fönster krossade över sitt huvud, för att nämna några oförklarliga händelser. Det är något märkligt med Ben Zion Avrohom. Ett rykte börjar glöda. Tar fäste. Sprids. Är han ingen mindre än Guds son, äntligen återkommen till jorden? Detta är en tankebana som Ben själv hela tiden slår ifrån sig, eller i alla fall aldrig bekräftar.

   En av de frågor som Frey lyfter fram är om mänskligheten ens skulle känna igen den återuppståndne Jesus Kristus, eller om vi skulle vifta bort honom som en trashas till uteliggare, med en promiskuös syn på sexualitet och hedonism? Det gör berättelsen levande. För enligt mig blir religion intressant först när den ifrågasätts, precis som för mycket annat.

Jag tycker om att läsa böcker intensivt. Gärna så snabbt som möjligt, för att känna total närvaro. Men när jag kom till sidan 107 gick luften ur mig.

   Ben Zion Avrohom återhämtar sig efter intermezzot med fönstren och berättar om epileptiska anfall som börjat komma till honom:

   Det är ett stort lugn som successivt sänker sig över mig. Det känns som om någon mycket långsamt häller vatten över min kropp. Och när jag är helt täckt infinner sig ett ögonblick, bara ett kort, kort ögonblick, då jag känner allt, ser allt, vet och förstår allt och då världen, eller universum, eller vad det än är vi är och är en del av, känns fulländad och jag känner mig fulländad i den. Det enda det kan liknas vid är en orgasm, men det här är tusen gånger intensivare och det är bortom det rent fysiska. Det är som en enorm, overklig orgasm där all kunskap och visdom som någonsin har funnits och kommer att finnas är min, men bara för ett ögonblick.

Någon vecka senare ligger jag hemma i soffan och rider ut en behandlingsstorm. Efter en kommunikationsmiss i hjärnbarken ser jag Sagan om ringen-trilogin – i fel ordning. Det hade då gått flera år sedan jag såg den senast. I en av filmerna verkar det inte bättre än att den gode trollkarlen Gandalf dör efter att ha kämpat mot ett uråldrigt monster i en av flera anledningar ogästvänlig gruva. De övriga karaktärerna som funnits vid Gandalfs sida knäcks till tårar och sorg. De har förlorat en nära vän.

   Tror de.

   För i nästa film återvänder han. Vännerna kan knappt tro att det är sant. Han förklarar vad som hände honom: hur han reste genom tid och rum, genom rymden i en upplevelse som i det närmaste varade i en evighet.

   Gandalf dras tillbaka. Gandalf dör inte.

Ungefär samtidigt får jag ett mejl av en Alexander, en person som jag aldrig har träffat. Vi känner inte varandra. Han berättar att han sett min medverkan i Annas eviga, och han menar att han har något viktigt att dela med sig av.

   I programmet berättade jag om mina rymdvisioner. Alexander hänvisar till ett citat ur Koranen som säger att människans själ kommer att bäras av två änglar genom galaxen upp till den sjunde himlen. Vidare berättar han att min vision om att få mina frågor besvarade påminner om ett stycke i Koranen som säger: ”Vi har lyft av bindeln och i dag är din syn skarp.”

Jag försöker inte likställa mina tankar med något ur en religiös text, men de parallella linjerna fascinerar.

Lika lite vill jag dra några likheter mellan mig, James Frey och J.R.R Tolkien – utöver det faktum att vi alla tre är människor. Vi sitter eller har suttit på mänskliga krafter och egenskaper, precis som alla andra. I första hand har eller hade vi tankar och fantasi. Och kanske har eller hade vi alla tre – helt beroende på våra högst individuella upplevelser – lyckats öppna den dörr som leder in mot döden.

   För min vardag är en konstant nära-döden-upplevelse. Min tillvaro är en pågående motorcykelolycka. Min verklighet är en älgtjur förstelnad i långtradarens helljus framför mig.

   Kanske har James Frey liknande upplevelser, fastän helt annorlunda. Kanske gällde samma sak för trollkarlsskribenten J.R.R Tolkien. Kanske har vi revat himlen och sett fragment av det som finns bortom den här dimensionen. Vad vet jag? Men jag undrar vad det är för vision som har fastnat i mitt inre. Jag undrar vad resan mot livets slut kommer att innebära – eller är det alltings början som står runt hörnet och väntar? Jag vet inte.

   Men döden, jag vet något.

   Jag är inte rädd för dig.

Över något aldrig upptäckt

Tiden går fort när den är på väg att ta slut. Strax efter beskedet om att cancern kommit tillbaka började jag drömma och fantisera om min egen död. Vad skulle den innebära – skulle jag uppleva den?

   För en tid sedan såg jag mig själv blotta mina innersta funderingar på tv. Kanske lät det som att jag hade stoppat pipan full med marockanskt. Det spelar mig ingen roll. Visionen var ärlig. Ärligare än mycket.

   Sedan dess har jag funderat mer och mer.

I nätternas mörker, i dagarnas slummer, bland tårar och förvånansvärt lugn har jag vävt fram en bild. En illusion som vuxit sig allt starkare. Och det jag ser skänker mig tröst. Gör mig lockad. Nyfiken.

Döden kommer.

   Den sveper sina armar om mig. Tar mig med. Sakta sluter jag ögonen. Mörkret. Som att sjunka ner i ett varmt bad. Hela kroppen i ett orgasmiskt rus. Skälvande. Rysningar. En okänd smekning.

   Långsamt öppnar jag åter mina ögon. Jag reser naken genom rymden. Ser stjärnstoft, okända planeter och galaxer utan namn. Allt sveper förbi. Hastigt. Sakta. I detta stadie finns plats för allt. Färger exploderar framför mig. En röst, ett väsen, en känsla kommunicerar rakt in i mitt inre. Utan att tala får jag svar på allt som jag någonsin undrat över. Gåtan om varför jag drabbades av sjukdomen reds ut. Något viskar och stillar min oro över dem som jag lämnar efter mig. I min död finns ingen fara.

   Den osynliga kommunikationen fortsätter. Svaren kommer. Injektioner i mitt medvetande. Jag fortsätter min nakna resa genom solsystemen. Över aldrig upptäckta stjärnhimlar. Snuddar svarta hål. Ges insikter. Frågorna blir färre. Svaren fler.

   Känslan av det varma badet och den orgasmiska njutningen är konstant. Med mig. I mig. Runtom mig.

Historiens olösta mysterier förklaras. Mitt livs funderingar likaså. Vid glittrande supernovor ges jag lugnet. Vilan.

Resan tar den tid som den behöver. Ett ögonblick. Eller en evighet.

   När frågorna försvinner känner jag återigen en trötthet komma mot mig. Jag flackar med blicken. Rymden blir blekare. Stjärnorna far längre bort. Jag blundar. Öppnar ögonen. Blundar igen. Orkar. Inte. Öppna. Ögonen.

   Dödens första fas går mot sitt slut.

   Nu börjar något annat.

   Evigheten.

Tack för boken, mormor. Du sådde ett frö.