06.21
Den sköra sömnen är över. Har visst hållit om en kudde hela natten. Har drömt. Oavbrutet, men kan inte riktigt se om vad. Men de har funnits där, drömmarna. Ser att det är en vacker dag. Känns som att klockan är mer. Igår gjorde jag allt för att skjuta morgondagen framför mig. Skrotade runt i lägenheten och sysselsatte mig med meningslösa saker, bara för att hålla morgonen så långt ifrån mig som möjligt. Till slut somnade jag, precis som Piraten, även om han gjorde det mer definitivt. Nu ser jag hur det ihopknölade täcket ritat streck över min mage. Försöker inte somna om. Ingen idé. Snart börjar det. Igen.
07.47
Äter så mycket frukost jag bara kan. Det gäller att passa på. Snart är aptiten över. Lyssnar på musik, på låtar och berättelser som jag tror ska få mig på bättre humör. Mannen med bergen, som ingen visste vem det var, sjunger om Pancho och Lefty. Det gör jag med, men jag vet inte vem av dem jag är. Inte just idag. Känner mig märkligt glad, för första gången på alldeles för länge.
08.56
Tar bussen för att se träden. Tunnelbanan går fortare, men jag vill inte åka med den. Jag vill se de andras liv passera. Ringer några av mina närmaste. Varför vet jag inte. Jag gör det som för att visa att jag lever. För att jag vill att de ska veta, att jag tänker på dem, när jag nu beger mig in i min dimma i mitt Lützen. Känns som att jag ska lämna dem för att jobba på en oljeplattform, eller kanske mer som i en rymdsond, som ska cirkulera i yttre rymden. Och från mitt mörker ska jag se dem, långt där nere, och de kan bara ana att jag är någonstans där borta. Långt, långt borta.
Jag går den sista biten till sjukhuset. Bilarna ryter. Maskinerna skramlar. Berget nedanför sjukhuset, som stod med akupunktur av tändhattar sist jag var här, är nu bara krossad sten, bumlingar och stoft.
09.36
Jag får samma rum som tidigare. Och det gläder mig, åtminstone till en början. Varför ska jag berätta någon annan gång, men inte nu. Sköterskan stryker sprit över mitt bröst och ber mig ta ett djupt andetag. Sedan trycker hon in nålen i port-a-cathen, den dosa som opererats in nedanför mitt ena nyckelben. Hon tar i ordentligt. Jag känner hennes fingrar runt porten och hur den pressas mot revbenen. Den här gången hör jag inte när nålen tränger igenom dosans övre del.
09.48
Första flaskan, den mot illamåendet, är slut. Dags att säga till sköterskan, så att hon kan koppla in den första dosen cytostatika. Jag försöker vända mig om på britsen. Söker efter knappen. Den ska ju vara här någonstans. Det vet jag. Det var den ju sist. Där. Bra.
Verkar som att några springer i korridoren.
09.49
Fel knapp. The infinite alarm of death and destruction. Förlåt.
10.11
Kommer krypandes. Som att jag inte ska märka. Men jag vet att det är på väg. Att det närmar sig. Jag mår som efter en halv flaska vin. Seg. Långsam. Varm mot min vilja.
Jag ser en vacker båt i trä passera i Årstaviken nedanför mitt fönster, på väg bort eller hem.
10.31
Som efter mer vin. Har försökt gå på toaletten i över en halvtimme. Känner mig som The Wrestler. Vet att jag är starkare än så här. Någonting håller mig tillbaka. Efter den här meningen ska jag vrida benen mot höger, sätta händerna på britsens kant och sedan leda ställningen med flaskorna med mig in i badrummet.
11.01
Svart rus.
Den sköra sömnen är över. Har visst hållit om en kudde hela natten. Har drömt. Oavbrutet, men kan inte riktigt se om vad. Men de har funnits där, drömmarna. Ser att det är en vacker dag. Känns som att klockan är mer. Igår gjorde jag allt för att skjuta morgondagen framför mig. Skrotade runt i lägenheten och sysselsatte mig med meningslösa saker, bara för att hålla morgonen så långt ifrån mig som möjligt. Till slut somnade jag, precis som Piraten, även om han gjorde det mer definitivt. Nu ser jag hur det ihopknölade täcket ritat streck över min mage. Försöker inte somna om. Ingen idé. Snart börjar det. Igen.
07.47
Äter så mycket frukost jag bara kan. Det gäller att passa på. Snart är aptiten över. Lyssnar på musik, på låtar och berättelser som jag tror ska få mig på bättre humör. Mannen med bergen, som ingen visste vem det var, sjunger om Pancho och Lefty. Det gör jag med, men jag vet inte vem av dem jag är. Inte just idag. Känner mig märkligt glad, för första gången på alldeles för länge.
08.56
Tar bussen för att se träden. Tunnelbanan går fortare, men jag vill inte åka med den. Jag vill se de andras liv passera. Ringer några av mina närmaste. Varför vet jag inte. Jag gör det som för att visa att jag lever. För att jag vill att de ska veta, att jag tänker på dem, när jag nu beger mig in i min dimma i mitt Lützen. Känns som att jag ska lämna dem för att jobba på en oljeplattform, eller kanske mer som i en rymdsond, som ska cirkulera i yttre rymden. Och från mitt mörker ska jag se dem, långt där nere, och de kan bara ana att jag är någonstans där borta. Långt, långt borta.
Jag går den sista biten till sjukhuset. Bilarna ryter. Maskinerna skramlar. Berget nedanför sjukhuset, som stod med akupunktur av tändhattar sist jag var här, är nu bara krossad sten, bumlingar och stoft.
09.36
Jag får samma rum som tidigare. Och det gläder mig, åtminstone till en början. Varför ska jag berätta någon annan gång, men inte nu. Sköterskan stryker sprit över mitt bröst och ber mig ta ett djupt andetag. Sedan trycker hon in nålen i port-a-cathen, den dosa som opererats in nedanför mitt ena nyckelben. Hon tar i ordentligt. Jag känner hennes fingrar runt porten och hur den pressas mot revbenen. Den här gången hör jag inte när nålen tränger igenom dosans övre del.
09.48
Första flaskan, den mot illamåendet, är slut. Dags att säga till sköterskan, så att hon kan koppla in den första dosen cytostatika. Jag försöker vända mig om på britsen. Söker efter knappen. Den ska ju vara här någonstans. Det vet jag. Det var den ju sist. Där. Bra.
Verkar som att några springer i korridoren.
09.49
Fel knapp. The infinite alarm of death and destruction. Förlåt.
10.11
Kommer krypandes. Som att jag inte ska märka. Men jag vet att det är på väg. Att det närmar sig. Jag mår som efter en halv flaska vin. Seg. Långsam. Varm mot min vilja.
Jag ser en vacker båt i trä passera i Årstaviken nedanför mitt fönster, på väg bort eller hem.
10.31
Som efter mer vin. Har försökt gå på toaletten i över en halvtimme. Känner mig som The Wrestler. Vet att jag är starkare än så här. Någonting håller mig tillbaka. Efter den här meningen ska jag vrida benen mot höger, sätta händerna på britsens kant och sedan leda ställningen med flaskorna med mig in i badrummet.
11.01
Svart rus.
Just idag är jag stark
SvaraRaderaJust idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida
Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer
Jag ser måsarnas flykt
Jag ser solglittrets dans
Jag ser fram emot härliga tider
Jag ser kvinnornas ben
Jag ser ögonens glans
Jag har tron på mig själv på min sida
Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer
Jag hör skrattande barn
Jag hör slussarnas brus
Jag hör till de få som kan leva
Jag hör inre musik
Jag hör vindarnas sus
Jag har tron på mig själv på min sida
Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida
Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer
läser bloggen varje dag, men första gången jag skriver något...tänker på dej och din resa ofta.
SvaraRaderaönskar dig all lycka till <3
Både gråter och skrattar med dig Kristian. Och som den kent-tönt jag är noterar jag frukosttiden och kan inte låta bli att undra om det är slumpen eller bara "låt-tips" nr 1..
SvaraRaderaHåll ditt huvud högt för jag älskar allt du gör <3
Kämpa på!
Kram
Efter att ha följt din blogg sedan start, utan att tidigare gjort någon kommentar måste jag nu
SvaraRaderabara önska dig lycka till.
ja,jag får önska dig lycka till,du klarar det här fast det måste vara ett helvete på jorden.
SvaraRaderaDu bollar så med orden så man blir lyrisk, kan
nästan känna din rädsla och ångest.Men efter
regn kommer solsken.
En målande beskrivning...känner hur det känns.Lite tänkvärda ord: Allt beror på hur vi ser på livet. Hur vi väljer att reagera, vår attityd till händelser i livet. Livet är ju ändå som det är just nu, du kan inte ändra på nuet men du kan välja hur du reagerar på nuet, du kan välja din attityd till livet. Väljer du att se dig som ett offer eller hur ser du på dig själv? Lite som att säja "flow" flyt med i livet, kämpa inte emot. Acceptera nuläget, försök att utgå med en positiv attityd som gör dig mycket starkare eller åtminstone accepteradet som är. Du får en bättre utgångspunkt om du inte väljer att utgå från känslan att vara ett offer
SvaraRaderaLycka till Kristian
Liten kram
Maggis
Idag har jag inga ord.
SvaraRaderaSei nei miei pensieri!
Små stunder av glädje, ögonblick av lust, glimtar av liv.
SvaraRaderaNjut av alla när de kommer, det blir lite lättare att orka vidare med dem i påsen.
Du imponerar.
Med dina tankar och känslor och förmågan att förmedla dem.
Ljus!
Cat
Det känns konstigt att jag inte finner några ord när du finner så många. All styrka till dig.
SvaraRaderaKram från en okänd läsare
Gubben.......
SvaraRaderaHåll ut..... kämpa vidare.......
Varm kram// eva
Det kändes fint att få följa dig de första fem timmarna av den här dagen, man kan verkligen sätta sig in hur du har det då.
SvaraRaderaKul att du har litet utsikt över Årstaviken så du har något vackert att titta på i alla fall.
Kram,
alice
Du fångar........och berör.
SvaraRaderaJag har sällan sett någon som skriver så fantastiskt och berörande som du. Kämpa på mot din sjukdom och bär med dig att vi är många, för dig helt okända människor som finns med dig och tänker på dig.
SvaraRaderaHar oxå läst din blogg sen första inlägget utan att kommentera! Blir alltid helt trollbunden när du skriver! Jag hållar alla tummar för dej...kämpa på!!
SvaraRaderaKram Lisa
Du imponerer og berører! Og hvilken formidlingsbegåvning du er! All lykke på ferden.
SvaraRaderaJag trodde inte det gick att bruka ord som du gör.
SvaraRaderaDu kommer att bli den bästa journalisten.
All styrka och lycka till dig.
Vill bara skicka en kram.
SvaraRaderaKram
Många varma stora kramar till dig.
SvaraRaderaStor kram till dig! <3
SvaraRaderaFint att du ringde till dina närmaste. De lider med dig och jag vet hur mycket det betyder att få höra rösten från en kär person. Lycka till i din kamp!/Hälsn Mia
SvaraRaderaJag känner inte dig men jag känner med dig. Din historia är sorglig och samtidigt så hoppfull. Tänk att jag fann dig precis idag.
SvaraRaderaTimmarna kopplad till de där dropp-påsarna är obeskrivligt obeskrivliga. Om jag var hos dig skulle jag hålla din hand.
/Åsa
Du är en sån ordkonstnär att allt känns så platt när man vill kommentera. Du har ju redan sagt allt. Att följa din resa är smärtsamt men ändå tröstande, dina ord är på något märkligt vis ljusa och hoppfulla mitt i allt det svarta, hoppas den trösten och det hoppet hjälper dig själv också att få kraften du behöver. Ser fram emot att snart få se dig trumma också, för du hanterar trummor lika fantastiskt som orden! Kramar
SvaraRaderaFortsätt kämpa!
SvaraRaderaDu är fantastisk och du har starkt stöd från massor av människor du inte vet finns. När det är som mörkast på natten börjar dagen.
SvaraRadera