Jag vill att ni ska veta

Jag läser det jag skrivit och det är ett jävla gnäll. Jag kommer från Borlänge, bruksstädernas gudfader, där jantelagen var så självklar att begreppet var främmande. Där skulle nederlagen tigas ihjäl, tårarna skulle tyglas och det bästa som kunde hända var om du var som alla andra. Även om jag allt som oftast misslyckades, så försökte jag. Jag ansträngde mig. Mentaliteten har förföljt mig, funnits bredvid och inom mig, även om jag hatar den. Även om den står långt ifrån mina egna värderingar. Men på sistone har jag inte orkat stå emot. Nederlaget har inte tigits ihjäl, tårarna har inte tyglats. Jag har inte varit som alla andra.

Någon sade nyligen till mig att jag borde utnyttja cancern. Att jag borde försöka ta tillvara på den här tiden. Varva ner, tänka efter. Känna mina känslor på riktigt. Göra allt det där som jag aldrig hann förut, när jag stirrade mig blind på andra saker. När min fokus låg någon annanstans.

Och någon sade att det inte är jag som förändras, men att jag snarare kommer förstå mig själv mer. För de här tankarna och känslorna har kanske alltid legat inom mig. Halvslumrandes, sovandes, vilandes. Men nu har åskan väckt dem. Nu finns de alldeles nära. Idéerna om att jag borde utnyttja min cancer och att jag inte förändras ligger inte särskilt långt ifrån varandra. Kanske kommer den här upplevelsen att leda till någonting positivt till slut, även om jag redan nu svurit på att jag aldrig kommer att se tillbaka på min cancer som en vän. Som någonting jag inte vill ha ogjort. För det vill jag.

Och någon annan skickade en skiva med avslappningsövningar. Imorse vaknade jag tidigt. Världens händelser ramlade ner i hallen. Morgonregnet trummade mot fönstret. Jag rörde mig från sängen. Lade mig naken på den vita mattan och lyssnade på övningarna, på den lugna rösten. Jag vet inte om grannarna såg. Jag orkade inte bry mig. Istället låg jag där. Spände den ena muskeln efter den andra. Andades. Följde kvinnans lugna instruktioner. Hon bad mig fylla kroppen med ett ljus. Jag såg lila. Varför vet jag inte. Men det ska besegra min sjukdom. Vända detta till en seger.

Men mest av allt så fylldes jag av tacksamhet över den omtanke som riktas åt mitt håll. Från familjen och vännerna, de på alla sätt vackra. Och från främlingarna som tänker och funderar. Och jag förstod att jag är besvärlig nu. Svår att prata med. Distanserad. Att jag har isolerat mig. Att jag håller många en bit ifrån mig. Men jag vill att ni ska veta en sak. Jag vill att ni ska veta att jag inte tycker om er mindre nu. Att jag inte älskar er på ett annat sätt, även om det är så det verkar. Det hoppas jag att ni förstår. Jag hoppas med all min kraft. Med all min längtan. För ni står mig närmare än någonsin. Det kommer jag aldrig att glömma. Det vill jag att ni ska veta.

Någon annan gång ska vi ramla druckna hem från festivalen i våra drömmars stad när solen väcker andra, någon annan gång ska vi stå skrattandes i regnet, och någon annan gång ska vi göra allt det där, som nu är omöjligt. Någon annan gång.

Jag vill så gärna.