Och se, i mörkret en blixt

En av mitt livs märkligaste veckor. Jag är yr. Vimmelkantig. Utmattad. Pulsen får min kropp att vibrera, för det här hade jag aldrig kunnat förutse.

Veckan har varit massiv. Rasslat fram i ett extremt tempo. I måndags var jag och mina bandkamrater med i ett tv-program vars blandning på gästerna milt kan beskrivas som… udda. En miljardär, en Hollywoodfru, en pratglad författare och en mindre pratglad artist. Och så vi, Sugarplum Fairy.

   Dagen innan var jag på väg att ställa in vår medverkan. Det kändes helt enkelt inte rätt. Men vi var med. Och jag tror att en frekvens i Sverige har störts.

Min telefon går glödhet. Ringer konstant. Meddelandena trillar in. Omsorg på ett sätt som jag inte räknat med. Styrka från oväntade håll. Människor stannar mig på gatan för att visa sin omtanke. Jag får igenkännande blickar på tunnelbanan. Erbjuds det ena. Erbjuds det andra. Tydligen har jag dessutom blivit en hashtag på Twitter.

   En låt som jag för drygt tio år sedan – då tonåring med hybris och storhetsvansinne – skrev tillsammans med några andra tonåringar med hybris och storhetsvansinne, har efter en lika delar oväntad som beundransvärd kampanj seglat upp till förstaplatsen på iTunes försäljningslista. Där har vi aldrig varit tidigare.

   Sedan i måndags har min inkorg fyllts med hundratals och åter hundratals mejl. Nakenbilder varvas med intervjuförfrågningar, uppmaningar som säger att jag får ”skylla mig själv” om jag inte lyssnar på just denne, blandas med fortsatta råd om min väg mot överlevnad. Veckans hetaste rekommendation: drick urin.

   Men framför allt berättar vänner och främlingar att det jag gör spelar roll. Att mitt berättande förändrar deras sätt att tänka. Att deras syn på vad som är viktigt plötsligt blivit en annan. Att det jag gör får dem att uppskatta livet. Se saker tydligare. Att deras tacksamhet över barnen fått en ny innebörd. Att de går tidigare från sina arbeten för att vara med sina ungar. Att de håller om dem hårdare vid varje kram. Att de älskar varandra mer, för varje dag som går.

   I och med det börjar jag så smått inse hur lite jag inser av mitt eget öde. Vidden. Vikten.

För jag är bara Evas och Jan-Olofs yngsta son – vilket visserligen inte är så bara. Tillsammans med mina syskon fick vi lära oss att ta plats. Vi uppmuntrades till att tycka saker. Till att berätta hur livet kändes. Till att vara ärliga. Och det har vi fortsatt vara. Egentligen är jag bara en vanlig kille. En vanlig kille som tidigt lärde sig att inte hålla käften.

   Jag växte upp i Kvarnsveden och lekte hellre i skogen än i lekparker. Jag tycker om hästar, hockey, pannkakor och Legenden om Sally Jones. Jag tycker om lakrits och att cykla snabbt i nedförsbackar. Jag tycker om att snickra och gör stadiga fågelholkar. Jag tycker om att dricka öl med mina vänner. Jag har inga gudar, men tror på vikten av att vara en god människa.

   Mina hjältar kan inte flyga. De kan inte skjuta spindelnät. De har inga superkrafter. Mina hjältar är vanliga. Jag med.

   Mina hjältar sliter på stålverk och fabriksgolv, inom vård och omsorg. Mina hjältar kämpar hårt för sina lönekuvert. Mina hjältar får landet att fungera. Men än viktigare: om de kan, går mina hjältar tidigare från sina arbeten för att vara med sina ungar. Mina hjältar håller om dem hårdare vid varje kram. De älskar varandra mer, för varje dag som går.

Kanske har jag inte varit tillräckligt uppmärksam. Kanske har Sverige alltid varit så här varmt och omtänksamt. Vad vet jag, när allt kommer omkring. Men det verkar gå en kärleksrevolution genom landet. Låt den inte ta slut, när jag inte längre räcker till.

Till mitt barn i drömmarna

Vackraste, underbara unge. Vi kommer aldrig att ses. Men jag älskar dig ändå. Det har jag gjort från första gången som jag kom att tänka på dig. Jag har längtat efter dig sedan dess. Längtat efter att få hålla om dig. Efter att få dela hemligheter. Skratta och gråta. Leka över sommarängar och springa genom stormar.

Vi skulle nog prata en hel del, även om det till en början mest skulle vara jag som stod för babblandet. Vi skulle prata om det mesta. På ett gränslöst sätt. Hoppas jag i alla fall. Jag skulle lyssna på dina slutsatser – de fantastiska – och jag skulle tappa andan över ditt sätt att använda dina sinnen. Jag vet nämligen att du skulle bli ett magiskt barn.

Jag skulle göra mitt bästa för att svara på dina frågor och lyssna på dina funderingar, och jag vet att du skulle göra samma sak för mig.

Jag skulle uppmuntra dig till att försöka själv. För du kan mer än du tror. Glöm aldrig det. Och om någon säger att något är omöjligt: spetsa öronen. Det är då du ska använda urkraften som finns i ditt bröst. Du har stordåd framför dig. Tro inget annat.

   Jag skulle försöka inspirera dig till att tänka ett varv till. Bortom det förväntade. Och jag vet att du skulle inspirera mig. Det gör du redan.

Vi skulle klättra i träd, du och jag. Och när du ville klättra lite högre, skulle jag försöka låta dig. Men jag skulle stå under dig med utsträckta armar och dunkande puls. Det vet jag redan nu.

   Samma sak skulle hända om du någon gång ville visa mig att du kunde cykla utan att hålla i styret. Jag skulle titta på med lika delar skräck och förtjusning. Och jag skulle fyllas av en oerhörd stolthet, precis samma stolthet och styrka som skulle fylla mig om du aldrig någonsin ville cykla utan att hålla i styret. För det är du som bestämmer. Det är det viktigaste av allt.

Vi skulle bygga kojor och läsa sagor i ficklampans sken. Vi skulle hjälpa varandra att inte vara rädda för mörkret. Att inte vara rädda för åskans dunder. Du skulle vara min styrka när jag blivit svag. Du skulle vara det bästa som någonsin hänt mig.

Jag skulle sätta gränser och ibland bli tjurig. Jag skulle citera författare och du skulle tycka att jag var obeskrivligt mossig. Ibland skulle jag antagligen tvinga med dig ut i skogen när du hellre ville göra andra saker, vi skulle bråka och ha det tufft. Men vid varje dags slut skulle vi ha blivit vänner igen. Det är jag säker på.

När tonårsfyllorna knuffat dig över gränsen, så hoppas jag att du skulle ha ringt mig. Jag skulle komma. Komma för att hjälpa dig. Du hade inte behövt vara rädd. Jag har själv gjort samma sak. Hur många gånger som helst. Och du skulle säkert tjuvröka någon gång. Det gjorde jag med. Men skulle jag komma på dig så skulle jag bara visa ärret på min mage. Då hade du nog slängt cigaretterna.

Och jag hoppas att vi hade kunnat prata om ditt brustna hjärta. För ett sådant kommer du få. Det hör livet till. Men du, min underbara. Det går över. Även sänkta hjärtan läker.

Och då dagen skulle komma, då du skulle berätta att du förälskat dig i någon – kille eller tjej – skulle jag hålla om dig och glädjas. För kärleken är det viktigaste. Det som vi ska sträva efter.

Men vi kommer aldrig att ses, min bästa vän. Trots det vill jag att du ska veta att jag älskar dig. Det kommer jag alltid att göra.

Frid, kram och all tänkbar styrka,

Din pappa som aldrig fanns

Vet att greppa ditt järnrör

Hela min uppenbarelse bedövad. Läpparna ömma. Öronen glöder. Fötterna likaså. Men kroppen kall. Håret faller. Skäggstubben oregelbunden. Huden pappersaktig. Slemhinnorna uttorkade. Ansiktet insjunket. Armarna smalare. En blodhunds luktsinne. Tröttheten kommer när jag minst anar det. Knockar mig till drogad sömn.

Förvirringen väckte mig strax innan klockan 04 i morse. Från soffan där jag sover dessa dagar – loftsängen är bara att glömma då droppet måste vara högre placerat än hjärtat – vinklade jag persiennerna så att jag kunde se månen. Vi låg och kikade på varandra en stund. Lyssnade på Kentucky Avenue tillsammans. Och så undrade jag om jag kommer att göra den där resan mot döden, som jag föreställt mig. Den som jag kommer att berätta mer om någon gång framöver. Jag frågade månen, men fick inget svar. Låt döden bli ett äventyr, annars blir jag besviken, tänkte jag innan jag knockades igen.

Inom ett par dagar sätter sig biverkningarna i magen. Kramper från helvetet kommer att slita tag i mitt tarmsystem. Osynliga nävar kommer att rycka och dra i mitt inre. Om en stund kommer hemsjukvården – den palliativa, den för ”vård i livets slutskede” – för att koppla bort cellgifterna för den här gången.

Vissa säger åt mig att inte ge upp. Att jag måste fortsätta kämpa. Att jag inte får tappa hoppet. De vet inte vad de pratar om. Som att jag skulle ha gett upp redan nu. Inte en chans. Jag har gått den här matchen en gång förut. Jag är sorgligt erfaren. Jag är en taktiker.

   Jag vet att det värsta inte har börjat än. Ribban kommer höjas. Svårighetsgraden intensifieras. Just nu är jag en jabbande boxare, dansandes i ringen med en motståndare som gör sitt bästa för att sänka mig. Men jag kan ta dessa slag. Dessa högerkrokar och rallarsvingar. För jag vet att det inte är i den här ronden som jag ska satsa. Inte än. Kanske inte ens i nästa. Men när det är dags ska jag upphöra med de lätta stegen. Då ska jag gå rakt mot min fiende. Knäcka näsben. Bryta fingrar. Spräcka ögonbryn. Pumpa mot dess mellangärde. Som Opie ska jag svinga mitt järnrör mot min övermäktiga fiende. Som Opie ska jag kämpa, för att det är det hedervärda.

   Och som Opie ska jag till slut förlora.

Men det verkar som att jag tog mig igenom den här ronden. Även den här. Vissa dagar gör jag mig stolt. Nu sätter jag mig i ringhörnan för att vila. Snart börjar nästa omgång. Den tionde i ordningen.

   Kristian Gidlund, ibland är du den hårdaste jäveln jag känner.

Dimman kommer därifrån

Halvvägs tillbaka från ångbåtsbryggan är det som om en mörk kraft tränger sig in i min kropp. Klipporna färgas snabbt orange, mina steg blir besvärligt tunga. Jag försöker lyfta mitt huvud mot mina vänner som går runtom mig, innan jag förvånad – nästan skrattandes, säger:

   – Killar. Nu kommer jag att svimma.
   Sedan dröjer det bara någon sekund innan jag faller ihop på grusgången, övertygad om att döden har kommit för att hämta mig.

Tidigt samma morgon hade jag lämnat vackra känslor och berusande närhet på andra sidan landet. Sverige glödde hela vägen hem. Dis över åkrarna där bönderna slitit i sina ansiktens svett, rostbruna lövträd, den bekanta kylan i luften. Hösten hade kommit. Jag hade fått kryptiska instruktioner. ”Var hemma till lunch. Sedan drar vi ut på äventyr”. Det var allt jag visste. Det var all information som mina vänner hade gett mig. Vi möttes hemma hos Kalle innan vi drog ut till deras lantställe, en gård som ur en saga, en bit norr om Stockholm. Vi var samma gäng som för tio, femton år sedan. Vissa saker kan inget förändra.

Vi gick längs ängarna, skrattade oss tårögda, kastade sten i gruvhålet, satte oss vid havet och lät vågorna brösta upp sig framför våra ögon. Jag satt och fascinerades över det gråa, kalla vattnet. Hur skräckslagen det tidigare gjort mig, hur nyfiken jag nu blivit på det. Tänkte på det där citatet från Pappan och havet av Tove Jansson, som jag älskar så:

   ”– Naturligtvis risker vi att det mojnar till natten, sa pappan.
   Man kunde ha gett sig av redan efter frukost.
   – Men du förstår, i det här fallet måste vi vänta på solnedgången, en stor avfärd är lika viktig som de första raderna i en bok. De bestämmer allt.
   Han satte sig i sanden bredvid mamman.
   – Titta på båten, titta på Äventyret, sa han. En båt om natten är nånting underbart. Det är så man ska börja ett nytt liv, med en brinnande stormlykta i masttoppen, kustlinjen försvinner i mörkret bakom en, hela världen sover. Att resa om natten är finare än nånting annat på jorden.”

Efter en stund tog vi oss tillbaka till gården för att fiska från ångbåtsbryggan. Utan napp gick vi senare mot huset. Det var då klipporna blev orange. Det var då stegen blev besvärligt tunga. Det var då jag kände mörkret trängs sig in i min kropp.

När jag vaknade på gruset låg i Jonas famn. Viktor och Diamant satt framför mig. Övertygad om vad som var på väg att hända, bad jag dem intala mig att jag inte behövde vara rädd för något. Att inget hemskt skulle hända. Att jag skulle klara av det som väntade.
   Natten kom bakom mig, svepte om mig som en filt. En dimma rörde sig sakta vid min vänstra sida. Jag sträckte ut min arm och pekade.
   – Dimman kommer därifrån. Dimman kommer därifrån.
   Mina närmaste vände sig om. Där fanns ingen dimma. Men för mig var den självklar. Vännerna vände åter sina ansikten mot mig, men nu var de förvandlade till svarta vargar, med blodröda ögon, som sakta rörde sig mot min kropp.
   – Säg att det inte är i den mörka skogen som jag kommer att vakna upp, får jag ur mig samtidigt som mitt högra ben rycker spasmiskt.

Senare är det som att jag kliver ur den märkliga händelsen. Vi går och sätter oss i lillstugan. Alla är samlade. Tagna av det obegripliga som hänt. Jag börjar prata, som om jag inte kan stå emot orden som dyker upp i mitt huvud. Jag berättar hur mycket jag älskar dem, mina vänner. Att jag skulle göra vad som helst för var och en av dem. Att de måste lova att ta hand om de barn som de kommer att få någon gång i framtiden. Att jag ser mitt eget mörker föröver. Att jag ska rida ut den här stormen, så länge som det är möjligt. Att jag ska kämpa, men att jag till slut inte kommer att lyckas. Och att jag vill att de ska veta att jag inte väljer bort dem när döden kommer. Att jag aldrig skulle välja bort deras kärlek och vänskap för något annat, hur det här än kommer att gå.

Innan jag somnar för natten tänker jag på hur diametral upplevelsen på gruset var för mig. Hur den var den exakta motsatsen till hur jag föreställt mig min egen död. Och hur jag ser mitt möte med döden, ska jag berätta om någon annan gång. En annan dag, men inte nu. För döden är borta. I dag är full av liv.

Det som är viktigt på riktigt

Jag kommer aldrig få de där barnen som jag har längtat efter.

Jag kommer aldrig bli den där pappan som jag har sett framför mig. Jag skulle bli en bra förälder. Det vet jag.

Vi kommer aldrig att klättra i träd, mina barn och jag – och som jag har längtat efter den dagen.

Jag kommer aldrig behöva gå upp mitt i natten för att trösta min lilla. Jag kommer aldrig känna utmattningen av att ha små barn. Jag kommer heller aldrig känna den lyckan.

Jag kommer aldrig behöva slita mitt hår av oro för att jag inte ska ha råd att försörja min familj vid månadens slut. Och jag kommer heller aldrig känna den oerhörda stoltheten över att faktiskt ha klarat det.

Mina föräldrar kommer aldrig få träffa mina barn.

Jag kommer aldrig göra den där flytten till New York.

Jag kommer aldrig kasta mig in i en taxi och ropa: ”Driver, follow that car” och faktiskt mena det.

Jag kommer aldrig få se Kalifornien.

Jag kommer aldrig få sitta med mina syskon, när vi alla tre är rynkiga och långsamma, och minnas barndomen med skratt och skarvade historier.

Jag kommer aldrig få höra om Mårtens äventyr ute i vida världen.

Jag kommer att ha dansat alldeles för lite.

Det finns mycket som gör ont när slutet har börjat.

Trubbel väger ton

Sjukdomen tar upp alla tänkbara fronter. Behandlingar, biverkningar, möten och funderingar. Den är närvarande i hela min tillvaro. Bara borta korta stunder. Sedan kommer den tillbaka som en främling och sätter sig vid min sida. Jag umgås mindre och mindre med den Kristian som jag var för en månad sedan.

Jag behöver inspiration, och det är den jag söker. Jag behöver glädjen över att leva – även om den i sig har blivit en börda. Det skulle vara så mycket enklare om jag var trött på allt. Men det är jag inte. Det är mitt största problem. För i stället är jag mer sugen på livet än någonsin. Ändå sitter jag här med en kropp som under en helvetisk snedtripp, inomhus i vinterkläder för att en märklig kyla är på väg att sluka mig samtidigt som jag märker hur mitt hår blir tunnare för varje dag som går. Och när det snart försvinner, räknar jag inte med att det någonsin ska komma tillbaka. Jag är på väg att dö. Det är så… bisarrt.

Jag håller mig vid liv tack vare familjens tålamod – deras styrka är trollväsen ur den svenska urskogen. Jag håller mig vid liv tack vare vänners och okändas omtanke. Jag håller mig vid liv tack vare magiskt sex, tack vare vackra böcker, tack vare hästarnas kraft, tack vare The Black Keys i somras veckan innan infernot. Spelningen blev som ett startskott mot upploppet. Den sista sträckan.

Det är glädjen över detta som håller mig vid liv, ett tag till. Och närheten till mig själv. För den får jag inte tappa bort i det här kaoset. Får inte glömma bort vem jag var, nu när jag behöver mig själv mer än någonsin.

Sent en kväll skriver Josephine att hon varit inne och läst min blogg. Att hon börjar förstå hur det ligger till. Hon nämner alla tips som hon ser väller över mig. Och så ber hon mig att bara lyssna på de som ger mig omedelbar styrka. Då är det som om någonting faller på plats i mitt huvud. För det är så det måste vara.

Jag försöker räcka till. Ändrar vanor. Tror mig tänka strategiskt. Men det vilar en yxa mot min nacke. För mig är det så svårt, för att inte säga omöjligt, att just nu ta till mig alla alternativa behandlingar, kurer och lösningar som påstås vara de bästa för mig och min situation. Men jag försöker som sagt räcka till. Försöker göra mitt bästa. Försöker nå ett stadie där ingen någonsin kan säga att ”Kristian satsade inte allt, han hade levt mycket längre, kanske till och klarat sig om han bara hade gjort si eller så”. Det här är ett vidrigt ansvar att lägga på en människa. Jag är beredd att kliva upp i ringen mot vem som än ifrågasätter mitt sätt att hantera det här. Och den matchen kommer jag att vinna. Var så säker.

Jag har aldrig trott på kvantitet. Inte inom något. Kvalité däremot. Det är vad som spelar roll på riktigt. Jag har heller aldrig haft som ambition att bli 100 år gammal, utan har sedan länge varit övertygad om att det är vad man gör med sin tid som faktiskt är viktigt.

Jag tänker fortsätta klamra mig fast vid den jag var, den jag fortfarande är och den jag fortsättningsvis vill vara. Där hoppas jag hitta den styrka som jag behöver. Men just i dag, just i denna stund, när främlingen satt sig vid min sida för att inte gå härifrån, känns tillvaron alldeles för tung. Och då spelar det ingen roll hur många sprutor jag kan ta eller få, för trubbel väger ton.