Jag ser ett oväder närma sig

Tänkta tankar tynger tungt. Det har satt sig som en kil i min tillvaro, vetskapen om vad som väntar. Det definitiva. När jag dör, så dör jag. Då kommer jag aldrig tillbaka. Då ses vi inte mer, jag och de underbara.

   Överallt – allt – ett avsked.

Senare i dag kommer mina föräldrar för att hälsa på. För att hålla om. För att finnas nära. Och i morgon åker vi till sjukhuset för att höra hur behandlingen går. Oron gror. Men det känns inte som att det spelar så stor roll vad som kommer att sägas. Min död är inte en beräknad graviditet. Jag kommer inte att få ett datum.

   Ovissheten sliter.

Jag kommer på mig själv med att göra märkliga saker. Egentligen är kanske det jag gör inte så märkligt, men däremot anledningen. Förrådet har aldrig varit så städat. Rensat. Skafferiet likaså. Garderoben aldrig så gallrad. Pärmarna aldrig så tomma.

   Jag har köpt plastbrickor och märkt upp alla mina nycklar. Kan inte tänka mig något mer frustrerande än en nyckel som man inte vet var den går. Nu behöver de aldrig undra. Jag har förklarat allt. Jag har skrivit upp mina koder, mina lösenord. Jag har ansträngt mig.

   För jag har gjort resterna av mitt liv så enkla som möjligt för min familj att ta hand om, när jag inte längre finns.

I går fyllde vännen år. Jag planerade dagen minutiöst: När och vad jag skulle äta, när och hur jag skulle vila, när och hur jag skulle ta mig in till den där baren. Innan jag gick sjönk jag ner i soffan och såg en pojke tala om döden på tv. Det var en hård halvtimme. Ärlig. Naken. På riktigt. Bland det mest riktiga jag sett. Där fanns inga undanflykter, inga reklampauser, ingen hets och inga avbrutna meningar. Bara ett samtal om döden. Ville gå fram och hålla om den där pojken. Då insåg jag att pojken var jag.

   Det är jag som är döende. Det är min tid som är räknad.

Jag tog mig in till festen. Yr. Förvirrad. Utmattad. Men jag ville vara med. Ville vara normal. Ville fira.

   Det gick så där.

   Efter en halvtimme satt jag gråtandes som ett barn omfamnad av mina närmaste vänner. Jag vill inte lämna dem. Jag vill inte dö ifrån detta liv.

   Men jag vill inte heller förvandlas till främlingen jag fruktar.

När klockorna ringer, hammarslag från helvetet. När spelmännen kommer för att hämta min familj på Kyrkvärdsgatan. När jag gått för att rasera berget. När jag gått för att smekas av okända vindar. När jag gått för att vandra i den stora skogen, när jag gått för att somna i andra dalar.

   Minns mig då.

Nu orkar jag inte skriva mer.

Åskan har slagit ner i vildhästen från Kvarnsveden.

Döden är en räv om natten

Vi flydde ut till stugan som farfar byggde, mina syskon och jag. Skogarnas färger var som den sista glöden i en döende aska. Nere vid den stora vägen stod eken som gav mig kraft förra sommaren fortfarande kvar. Ståtlig. Mäktig. Min bror berättade att min fascination för trädet har ärvts av Mårten. Det gläder mig.

   Vi såg rådjuren korsa ängen nedanför huset för första gången på flera år. Efter att vi hade landat i stugan, vår gemensamma fristad, bestämde vi oss för att dra ut på äventyr. Vi styrde kosan mot platsen ute i skärgården dit jag en gång åkte för att lappa ihop mitt då brustna hjärta. På vägen dit såg vi den rostbruna hösten dra sin sista suck. En räv – mitt totem – attackerade något i ett dike. Strax väster om ingenstans hittade vi en båtkyrkogård där vi gick runt och drömde oss bort för en stund.

   Vi tog oss förbi husen i Nynäshamn som ser så dyra ut att vi – utan några som helst belägg – konstaterade att de som bor där måste syssla med heroin, porr eller andras pensionssparande. Till slut kom vi fram till havets rand. Vi såg så långt att synen blev suddig. Något darrade vid horisonten.

   Vi kastade macka. Drack choklad. Betraktade båtarna. Mätte upp en kaskelott på stranden. Och som Amelie förde jag mina fingrar genom sanden och det rundade gruset.

   Det var en vacker dag.

När vi kom tillbaka till stugan rörde vi oss som vanligt genom det hus som i mångt och mycket är detsamma som när farfar och farmor fortfarande levde. Tavlorna på väggarna hänger kvar. Bilderna på farsan och hans syskon står där de alltid gjort. Vitrinskåpet är intakt, med kompletta serviser från Gustavsberg. I en garderob står lådan från de sju haven, den spännande: Lådan med fotografier på packis, palmer, minareter och hamninlopp. Den med tändsticksaskarna från San Pedro, Long Beach och Medina. Den med brevet om vännen Conrads död på en båt från Rotterdam.

   I stugan är farmor och farfar fortfarande närvarande. Där är de fortfarande med.

Några timmar senare hade mörkret bäddat in vår tillvaro. Vi gick ut i den klara luften och det frostiga gräset frasade under våra fötter.

   Fullmånen väckte urskogens trollväsen och de rörde sig bland träden bredvid oss – på ett vackert sätt. Jag kunde känna det. Inbillade jag mig.

   Vi gick förbi den gamla potatisåkern, förbi kenneln som en gång plötsligt upphörde att existera, förbi gården vars renovering aldrig tycks bli klar, förbi hönsen, förbi det sönderslagna växthuset.

   En tanke hade fastnat i mitt huvud. Den hade följt mig en stund. Krupit innanför min hud. Hela vägen gick jag och tänkte på den son som jag aldrig kommer att få. Jag funderade mig så tyst och inåtvänd att mina syskon frågade vad det var med mig.

   – Ingenting, svarade jag, och vi fortsatte att gå genom mörkret.

Vad skulle min son intressera sig av? Skulle han ärva mina intressen? Eller skulle han revoltera och bli min direkta motsats? Det vore kanske mest troligt. Och jag skulle nog gilla det.

   Skulle han läsa mina böcker? Texterna som jag tycker om? Vad skulle han lyssna på? Skulle han bläddra i min skivsamling?

   Skulle han tycka om att jag tog med honom på Färjestads matcher? Skulle han hata det?

   Skulle han avsluta de manus som jag lämnar efter mig?

   Vad skulle vi ha gemensamt? Vad skulle skilja oss åt?

Efter en stund befann vi oss på ängen nedanför stugan. Min syster pekade ut stjärnbilderna Orions bälte och Cassiopeja. Karlavagnen hade aldrig varit klarare. Jag lade mig som en utbränd alkoholist över en bänk och stirrade rakt upp mot evigheten. Jag såg de hemvändande flygplanen, de vilsna satelliterna, något stjärnfall och formationer som jag aldrig kommer att lära mig namnen på. Min bror berättade om stjärnornas karaktärer. Att det vi ser kanske slocknat för länge sedan. Jag låg där och funderade.

Hur länge kommer bilden av mig själv att skina i det mörker som kommer följa det som väntar?

   Senare, i spöktimmens viskningar, släpade jag ut min madrass framför den öppna spisens knastrande brasa, och tankarna följde mig tätt som en förlorad räv genom hela natten lång.

Ett spöke tar sin form

Jag har druckit alkohol vid två tillfällen sedan behandlingen drog igång på allvar. Båda gångerna har känts som att åka på stryk. Till en början har det inte varit någon fara. Men så har jag kommit till ett läge där det känns som om kroppen glöder. Som om tarmarna brinner. Och kanske borde jag inte bli förvånad. Att dricka ett järn är som att tvätta ett sår med detsamma, antar jag. Alkohol är starkt – har jag hört – och slemhinnorna i mitt tarmsystem blir sämre och sämre. Mer och mer slitna.

   I går var jag på fest. Mentalt hjulade jag dit, för jag var bjuden av en anledning som gett mig oslagbar inspiration. Varför ska jag återkomma till, någon annan gång.

   Till en början kände jag mig som en katt bland hermelinerna. En skinnjacka bland kavajerna. Med ett innerligt leende hittade jag mig själv i ett sammanhang som jag gett upp för länge sedan, men i ett sammanhang som nu vill ha mig, som tror på mig, som håller om mig och säger: ”You did good, Kristian. You did good.” Fast på svenska. Underbara anledning. Åh, vad vi ska fira dig.

   Vi rörde oss genom de knockande lokalerna. Blev som bortskämda. Kände oss vackra. Drack oss mjuka av drinkarna. Innan kroppens insida tog fyr.

Jag har aldrig korsat skolgården på Hägerstensåsen så långsamt. Så dubbelvikt. Väl hemma, innanför dörrarna, slet jag av mig kläderna till en hög innan jag somnade på soffan. Efter någon timme vaknade jag. Bedövade kroppen med morfin innan jag slocknade i sängen. Sov som i en dvala. Drömde om slagsmål, svek och att there´s no leaving now.

   När jag vaknade var det bråttom. En av kampens viktigaste punkter stod på agendan. Röntgen, för att se om behandlingen är på väg åt rätt håll eller åt helvete.

Jag tycker om att röra mig ute när samhället är på väg till sina arbeten. Det ger en känsla av samhörighet. En konstgjord bild av att jag också är i färd med att försörja min familj – den som jag aldrig kommer att få.

   Men jag har börjat betrakta min omvärld på ett annat sätt än tidigare. För nu är jag på väg härifrån. Jag är fortfarande mitt ibland er. Ibland oss. Men ni ser mig inte. I alla fall inte hela tiden. För en del av mig är redan ett spöke med ena foten på andra sidan. Så jag kan se hur det tjurrusas med de små i barnvagnarna mot förskolorna. Hur det efter hastiga lämningar löps därifrån. Hur det hetsas mot stängande tunnelbanedörrar som om det vore det sista tåget från Stockholm innan en plötsligt återuppstådd Hitler ska bomba staden till splitter och aska.

   Detta ständiga språng. Jag har själv varit en del av det. Nu kan jag inte längre förstå.

   Var är ni på väg, när där ni var alldeles nyss, är där man vill vara?

Efter dessa betraktelser fann jag mig själv på en brits i röntgensalen. Rummet kändes som en dekor ur Star Trek, placerat på Nordpolen, av temperaturen att döma. Jag bad om en extra filt, men min späda kropp huttrade blundandes under tiden som en sköterska försökte sätta en nål i min högra arm. Cellgifterna har fått mina blodkärl att sjunka djupare in i det lilla kött som fortfarande finns kvar runt mitt skelett. Det går knappt att sticka mig framgångsrikt längre. Men hon gav sig fan på att lyckas. Strax därefter gav hon upp. Hon ringde upp avdelningens stjärna, på alla sätt påminnandes om Lena Nymans karaktär i Drömkåken. Hon fick genast mitt fulla förtroende.

   Lena levererade. Efter ett stadigt grepp om min tunna kropp förde hon in nålen. Därefter skrattade hon ett fniss som vittnade om gula Blend innan kontrastvätskan sköts in i min kropp. På en nanosekund inbillade den varma känslan mig att jag kissat ner mig, bajsat på mig, samtidigt som jag hetsigt svettades ur kroppens alla tänkbara porer.

   Britsen åkte långsamt in i den vita tunneln. Närmare besked. Närmare sanning. Närmare slutet.

Så fort jag var klar blickade jag ner över mina byxor. Jag hade inte kissat ner mig. Jag hade inte bajsat på mig. Jag hade inte ens svettats ur kroppens alla tänkbara porer.

Långsamt hemåt. Läste ur den vackra boken som jag fått av den vackra människan om Etiopien, om Himalaya och om Everglades i Florida. Jag läste en betraktelse om den tidsresa skribenten upplevde att vistelsen i det nyss nämnda reservatet var. Texten fick mig att tänka på sommarskogarna i Dalarna. På hur de är tidsresor för mig. Hur de förflyttar, fyller och leker med mina sinnen. Den fick mig att tänka på hur den lummiga grönskan utanför Borlänge alltid varit ett paradis för mig – komplett med förbjuden frukt och syndens ormar. Den fick mig att tänka på hur mycket jag längtar efter att få uppleva den igen. Och den fick mig att tänka på hur det kanske kommer att bli en omöjlighet.

   För när sommaren nästa gång berusar Borlänge som ett rum för ett förälskat par har kanske min förvandling redan ägt rum. Kanske är jag då till fullo det spöke som nu är på väg att ta sin form.

   Om ett par dagar vet jag.

   Förhoppningsvis.