Köpmannen Gidlunds memoarer

Det har nu gått en vecka sedan jag, Staffan och Tobias åkte upp till den där stugan i skogen, dit vi självvalt flydde när vi var yngre. Vi har känt varandra sedan vi bara var små pojkar i Kvarnsveden. Numer umgås vi inte så mycket som vi egentligen skulle vilja. Livet blir så där ibland. Men varje gång vi ses är det som att vi tar vid, exakt där vi slutade senast. Och det verkar inte spela någon roll om det går flera månader mellan gångerna som vi träffas.

På lördagen hittade jag mig själv sittandes på gårdsplanen, funderandes över vad som är på väg att hända med mig. Den senaste tiden har varit så intensiv. Tankarna har knappt hunnit med. Inte kroppen heller. Men där, i det friska och försiktiga lugnet kom verkligheten närmare. Samtidigt kraxade en korp förbi – dödens budbärare, svart som synden.

Senare gick vi ut i skogen, den tysta. Den ömtåliga, starka.

   Vi rörde oss långsamt, stannade upp av varandras handrörelser. Tittade med undrande blickar. Var det något levande bland träden längre fram? Vi blev ståendes. Statyer bland mossan. Sedan fortsatte vi framåt. Innan någon lyfte handen igen. Så där höll vi på. Det har vi alltid gjort.

   Vi tog oss förbi kolarkojan, över en liten grusväg innan vi kom fram till ett parti med gulnat gräs. Bortom det: bergskammarna.

   Jag orkade inte mer.

Min kropp lyder inte längre. Det är inte jag som bestämmer över mig själv dessa dagar. Bara dödens regler gäller när livet ligger under.

   Efter att jag vilat i drygt tjugo minuter började vi gå tillbaka mot stugan.

Dagen efter vaknade vi tidigare än någonsin. De första snöflingorna dalade mot marken, där de snabbt försvann. Det låg ett lugn i luften. Kanske ett sådant som innan stormar.

   Vi gick ut i skogen igen, fast den här gången åt ett annat håll. Vägen verkade vara misshandlad – av de växande dikena och groparna att döma. Efter en stund vek vi av mot höger, över ett litet kalhygge. Lingonen lyste blodröda. Återigen flög en korp förbi. Fortsatt mörk. Fortsatt klagosjungandes.

Vi passerade den lilla dammen där vi fångade en gädda en gång. Vi följde forsen. Trampade i fukten. I periferin störde något bilden. Lugnet. Jag reste min hand.

   En urtömd älg låg framför våra fötter. Strupe, tarmar och fett i en sörja som färgade marken mörk av blod och kroppsvätskor. Tysta betraktade vi det makabra innan vi fortsatte. Vid den närliggande myren stannade vi.

   Jag tog ett par steg mot ån. Såg hur den blöta marken svällde upp runt mina skor. Överallt tystnad. Tobias bakom mig. Staffan en bit bort på min vänstra sida. Tiden upphörde.

   Jag visste att jag snart skulle vara på väg mot Stockholm. Mot min tionde behandling. Kroppen protesterade. Hatade mig.

Med urkraften omkring mig, med folktron viskandes från träden insåg jag något.

   Jag är en handelsresande i realtid. För varje vecka som jag vill må bra, måste jag vara beredd att offra ungefär lika mycket tid på behandling och direkta biverkningar. Utöver det tillkommer de konsekvenser som visar sig först senare: kramperna. Och jag vet redan nu att detta köpslående kommer att förändras. Spannet kommer att bli ett annat. De bra veckorna kommer att bli kortare, samtidigt som de vidriga kommer att växa sig allt längre. Bli mer påtagliga. Men jag fortsätter att förhandla. Jag kompromissar. Blir en köpman.

Ovissheten är det värsta. Emellanåt tänker jag att jag borde dö nu på en gång, så att vi alla kan gå vidare. Acceptera. Släppa. Leva.

   Just nu vet jag inte om jag kommer att finnas om tre månader, om jag kommer att få uppleva ännu en sommar, eller om jag kanske rentav lever om ett år.

   Det är som att jag rör mig med ett lasersikte på min bröstkorg. Hur jag än tar mig fram, hur jag än försöker gömma mig, ser jag den röda pricken förflytta sig över min kropp. Någonstans ligger en krypskytt med siktet inställt. Den har bestämt sig för att döda. Jag kan försöka skydda mig.

   Jag kommer inte att lyckas.

I veckan har jag dessutom fått reda på en ny dimension av sjukdomens karaktär. Även om behandlingen visar sig gå bra – om den lyckas bromsa utvecklingen – så finns det en risk för att cancern plötsligt blir immun mot cellgifterna. Resistent.

   Jag har ett mörker i min mage. Vad som tycks vara en varelse, levandes sitt eget liv.

   Men jag kan och kommer att fortsätta förhandla. Kompromissa och köpslå.

   Resultatet kommer ändå att bli detsamma.

Det känns som att en främling från ingenstans böjer sig fram och viskar i mitt öra:

   – Jag vet en sak om dig.

   – Vad, svarar jag frågande.

   – Jag vet att du kommer dö snart.

   – När, frågar jag nervös och besviken.

   Utan att svara på min fråga försvinner främlingen. Spårlöst.

Så jag vet inte hur lång tid jag har kvar. Vet inte hur de närmaste månaderna kommer att utveckla sig.

   Lever jag om ett år, när de första snöflingorna dalar mot marken, ska jag återigen gå ut i skogen med Staffan och Tobias. Vi ska korsa kalhygget, se de blodröda lingonen lysa och höra korpens klagan. Vi ska passera dammen och följa den lilla forsen. Jag ställa mig på samma plats där vi hittade den döda älgen. Och tyst, för mig själv, ska jag fråga dess ande om den svävar över myren: såg du någonsin ett rött sikte på din kropp?

Min väg, min eld, min patron i revolvern

Tionde behandlingen. Huden känns återigen som papper. Lyfter min ena hand. Ser hur den darrar. Snyter mig konstant. Kan inte heller den här gången stå emot tröttheten. Lägger mig i soffan. Vaknar två timmar senare, till den avslutande scenen i No country for old men.

   Känner mig yr. Tar det försiktigt. En liten stund i taget. Jag har gjort det här förut. Ridit ut stormen.

Någon gång i somras berättade jag för Anna att jag tyckte väldigt mycket om en viss svensk tidning. Det förvånade mig själv, eftersom jag länge trott att de mest skrivit om aktier, vinprovning och lyxresor för vita höginkomsttagare. Men faktum är att de – enligt mig – åtminstone någon gång per nummer hittar en spännande vinkel på något oväntat. Dessutom står en av landets bästa skribenter bakom kultursidorna. Oslagbart. Vilken titel jag pratar om lämnar jag åt andra att räkna ut.

   För någon vecka sedan ramlade ett tjugotal tidningar ned med posten. Anna hade samlat på sig en hög och skickat till mig. Läsfrossan kunde sätta igång. Bara i dag har jag läst om folkets kamp i Syrien, om den där hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, om First Aid Kit och om den forna svenskkolonin Saint Barthélemy.

   Och jag har läst om en företagsledare som för en tid sedan förlorade sin son i cancer. Jag läser hur han plötsligt rättar sig när han under intervjuns gång inser att hans son kallade honom för farsan och inte för pappa.

   Och jag läser om en annan pamp och hur han ringt sin pappa för att fråga om ett recept, innan han efter ett antal signaler kommit på sig själv med vetskapen om att hans pappa sedan länge både är död och begraven.

   Det är märkligt vad livet gör med oss. Ännu märkligare är döden.

Det finns en författare som jag tycker mycket om. Han är inte min favorit, men jag tycker mycket om honom. Jag har nämnt honom tidigare. Hans uttryck är hårt och kompromisslöst. Hans berättelser ber inte om ursäkt. De rusar rakt fram. Lämnar blod och död bakom sig. Till och med hans namn verkar vara gjort av sten. Cormac McCarthy.

   Det är han som har skrivit No country for old men. Filmen i vars slutscen den till slut pensionerade sheriffen Ed Tom Bell, spelad av Tommy Lee Jones, berättar om en dröm han haft om sin avlidne far. Ed berättar hur han träffar på honom, insvept i en filt, i ett bergspass någonstans, i mörker och kyla. I drömmen kan han se hur fadern bär en eld i ett horn och hur hornet av elden får samma färg som månen. Fadern säger ingenting. Passerar honom bara tyst på sin häst, med huvudet sänkt. Men Ed vet, att när hans egen tid är kommen, kommer hans pappa att vänta på honom där.

   Med elden. Med en underförstådd trygghet.

Det sägs att Cormac McCarthy fortfarande använder skrivmaskin. Kanske inte så konstigt, med tanke på att han i mitten av sommaren fyllde 79 år. Något märkligare är att han är pappa – eller farsa – till en nu åttaårig son. Det sena faderskapet kom att resultera i hans starkaste verk: Vägen. En brutal historia om en pappa och hans son som försöker ta sig från punkt A till punkt B, i en postapokalyptisk värld som gått fullständigt åt helvete. Svält, kannibalism och allmänt förfall. Pappan och sonen släpar sina slitna förnödenheter i en skruttig kundvagn framför sig. Pappan är beväpnad med en revolver, men har endast en patron.

   En patron.

   Således en väg ut.

   Vägen påstås vara McCarthys metafor över sitt eget faderskap. För det är så han ser världen: som en plats målmedvetet på väg mot undergången. Och han kommer inte finnas kvar för att se sin son växa upp. Han kommer inte heller att kunna skydda honom mot vad som eventuellt väntar framöver.

Mitt öde är på ett sätt det motsatta.

Sist jag var hemma i Kvarnsveden lade jag märke till hur mina föräldrar blivit äldre. Hur farsans hår är vackert grått. Hur mamma får allt ondare av höften. Jag satt insvept i vinterjackan, med huvan uppdragen, mot husväggen på verandans trapp. Såg hur de gjorde i ordning den vackra trädgården för vintern. Hur de febrilt försökte få upp guldfiskarna ur dammen. Hur de samlade ihop äpplena från träden – där jag och min bror en gång låg i åskan.

   Då slog det mig. Mina föräldrar har alltid ställt upp. Alltid funnits där för mig och mina syskon. Alltid lyssnat. Alltid försökt förstå. Alltid gjort sitt bästa. Och min tanke har hela tiden varit att en gång ge tillbaka. Finnas där.

   Men då, på den fuktiga trätrappan, slog det mig med en aldrig tidigare upplevd kraft: jag kommer aldrig att få se mina föräldrar bli riktigt gamla. Jag kommer inte att finnas där när deras tid går mot sitt slut. Jag kommer inte att kunna ge tillbaka.

Vad kommer de att minnas utav mig? Vilken bild kommer att finnas kvar? Kommer farsan i en konversation någon gång plötsligt inse att jag oftast kallade honom för farsan? Kommer han att ringa mig för att fråga något, och efter några signaler inse att jag varit död och begraven i flera år? Kommer han att drömma om hur jag passerar honom på en häst, utan att säga något, med huvudet böjt?

Jag vet inte.

Men pappa, farsan. Jag gör i ordning en plats i mörkret. Du behöver inte vara rädd. Inte jag heller. För när du kommer, när ni kommer, blir allt ljust igen.

   Fortsätt att ta hand om varandra till dess.

Och se, i mörkret en blixt

En av mitt livs märkligaste veckor. Jag är yr. Vimmelkantig. Utmattad. Pulsen får min kropp att vibrera, för det här hade jag aldrig kunnat förutse.

Veckan har varit massiv. Rasslat fram i ett extremt tempo. I måndags var jag och mina bandkamrater med i ett tv-program vars blandning på gästerna milt kan beskrivas som… udda. En miljardär, en Hollywoodfru, en pratglad författare och en mindre pratglad artist. Och så vi, Sugarplum Fairy.

   Dagen innan var jag på väg att ställa in vår medverkan. Det kändes helt enkelt inte rätt. Men vi var med. Och jag tror att en frekvens i Sverige har störts.

Min telefon går glödhet. Ringer konstant. Meddelandena trillar in. Omsorg på ett sätt som jag inte räknat med. Styrka från oväntade håll. Människor stannar mig på gatan för att visa sin omtanke. Jag får igenkännande blickar på tunnelbanan. Erbjuds det ena. Erbjuds det andra. Tydligen har jag dessutom blivit en hashtag på Twitter.

   En låt som jag för drygt tio år sedan – då tonåring med hybris och storhetsvansinne – skrev tillsammans med några andra tonåringar med hybris och storhetsvansinne, har efter en lika delar oväntad som beundransvärd kampanj seglat upp till förstaplatsen på iTunes försäljningslista. Där har vi aldrig varit tidigare.

   Sedan i måndags har min inkorg fyllts med hundratals och åter hundratals mejl. Nakenbilder varvas med intervjuförfrågningar, uppmaningar som säger att jag får ”skylla mig själv” om jag inte lyssnar på just denne, blandas med fortsatta råd om min väg mot överlevnad. Veckans hetaste rekommendation: drick urin.

   Men framför allt berättar vänner och främlingar att det jag gör spelar roll. Att mitt berättande förändrar deras sätt att tänka. Att deras syn på vad som är viktigt plötsligt blivit en annan. Att det jag gör får dem att uppskatta livet. Se saker tydligare. Att deras tacksamhet över barnen fått en ny innebörd. Att de går tidigare från sina arbeten för att vara med sina ungar. Att de håller om dem hårdare vid varje kram. Att de älskar varandra mer, för varje dag som går.

   I och med det börjar jag så smått inse hur lite jag inser av mitt eget öde. Vidden. Vikten.

För jag är bara Evas och Jan-Olofs yngsta son – vilket visserligen inte är så bara. Tillsammans med mina syskon fick vi lära oss att ta plats. Vi uppmuntrades till att tycka saker. Till att berätta hur livet kändes. Till att vara ärliga. Och det har vi fortsatt vara. Egentligen är jag bara en vanlig kille. En vanlig kille som tidigt lärde sig att inte hålla käften.

   Jag växte upp i Kvarnsveden och lekte hellre i skogen än i lekparker. Jag tycker om hästar, hockey, pannkakor och Legenden om Sally Jones. Jag tycker om lakrits och att cykla snabbt i nedförsbackar. Jag tycker om att snickra och gör stadiga fågelholkar. Jag tycker om att dricka öl med mina vänner. Jag har inga gudar, men tror på vikten av att vara en god människa.

   Mina hjältar kan inte flyga. De kan inte skjuta spindelnät. De har inga superkrafter. Mina hjältar är vanliga. Jag med.

   Mina hjältar sliter på stålverk och fabriksgolv, inom vård och omsorg. Mina hjältar kämpar hårt för sina lönekuvert. Mina hjältar får landet att fungera. Men än viktigare: om de kan, går mina hjältar tidigare från sina arbeten för att vara med sina ungar. Mina hjältar håller om dem hårdare vid varje kram. De älskar varandra mer, för varje dag som går.

Kanske har jag inte varit tillräckligt uppmärksam. Kanske har Sverige alltid varit så här varmt och omtänksamt. Vad vet jag, när allt kommer omkring. Men det verkar gå en kärleksrevolution genom landet. Låt den inte ta slut, när jag inte längre räcker till.

Till mitt barn i drömmarna

Vackraste, underbara unge. Vi kommer aldrig att ses. Men jag älskar dig ändå. Det har jag gjort från första gången som jag kom att tänka på dig. Jag har längtat efter dig sedan dess. Längtat efter att få hålla om dig. Efter att få dela hemligheter. Skratta och gråta. Leka över sommarängar och springa genom stormar.

Vi skulle nog prata en hel del, även om det till en början mest skulle vara jag som stod för babblandet. Vi skulle prata om det mesta. På ett gränslöst sätt. Hoppas jag i alla fall. Jag skulle lyssna på dina slutsatser – de fantastiska – och jag skulle tappa andan över ditt sätt att använda dina sinnen. Jag vet nämligen att du skulle bli ett magiskt barn.

Jag skulle göra mitt bästa för att svara på dina frågor och lyssna på dina funderingar, och jag vet att du skulle göra samma sak för mig.

Jag skulle uppmuntra dig till att försöka själv. För du kan mer än du tror. Glöm aldrig det. Och om någon säger att något är omöjligt: spetsa öronen. Det är då du ska använda urkraften som finns i ditt bröst. Du har stordåd framför dig. Tro inget annat.

   Jag skulle försöka inspirera dig till att tänka ett varv till. Bortom det förväntade. Och jag vet att du skulle inspirera mig. Det gör du redan.

Vi skulle klättra i träd, du och jag. Och när du ville klättra lite högre, skulle jag försöka låta dig. Men jag skulle stå under dig med utsträckta armar och dunkande puls. Det vet jag redan nu.

   Samma sak skulle hända om du någon gång ville visa mig att du kunde cykla utan att hålla i styret. Jag skulle titta på med lika delar skräck och förtjusning. Och jag skulle fyllas av en oerhörd stolthet, precis samma stolthet och styrka som skulle fylla mig om du aldrig någonsin ville cykla utan att hålla i styret. För det är du som bestämmer. Det är det viktigaste av allt.

Vi skulle bygga kojor och läsa sagor i ficklampans sken. Vi skulle hjälpa varandra att inte vara rädda för mörkret. Att inte vara rädda för åskans dunder. Du skulle vara min styrka när jag blivit svag. Du skulle vara det bästa som någonsin hänt mig.

Jag skulle sätta gränser och ibland bli tjurig. Jag skulle citera författare och du skulle tycka att jag var obeskrivligt mossig. Ibland skulle jag antagligen tvinga med dig ut i skogen när du hellre ville göra andra saker, vi skulle bråka och ha det tufft. Men vid varje dags slut skulle vi ha blivit vänner igen. Det är jag säker på.

När tonårsfyllorna knuffat dig över gränsen, så hoppas jag att du skulle ha ringt mig. Jag skulle komma. Komma för att hjälpa dig. Du hade inte behövt vara rädd. Jag har själv gjort samma sak. Hur många gånger som helst. Och du skulle säkert tjuvröka någon gång. Det gjorde jag med. Men skulle jag komma på dig så skulle jag bara visa ärret på min mage. Då hade du nog slängt cigaretterna.

Och jag hoppas att vi hade kunnat prata om ditt brustna hjärta. För ett sådant kommer du få. Det hör livet till. Men du, min underbara. Det går över. Även sänkta hjärtan läker.

Och då dagen skulle komma, då du skulle berätta att du förälskat dig i någon – kille eller tjej – skulle jag hålla om dig och glädjas. För kärleken är det viktigaste. Det som vi ska sträva efter.

Men vi kommer aldrig att ses, min bästa vän. Trots det vill jag att du ska veta att jag älskar dig. Det kommer jag alltid att göra.

Frid, kram och all tänkbar styrka,

Din pappa som aldrig fanns

Vet att greppa ditt järnrör

Hela min uppenbarelse bedövad. Läpparna ömma. Öronen glöder. Fötterna likaså. Men kroppen kall. Håret faller. Skäggstubben oregelbunden. Huden pappersaktig. Slemhinnorna uttorkade. Ansiktet insjunket. Armarna smalare. En blodhunds luktsinne. Tröttheten kommer när jag minst anar det. Knockar mig till drogad sömn.

Förvirringen väckte mig strax innan klockan 04 i morse. Från soffan där jag sover dessa dagar – loftsängen är bara att glömma då droppet måste vara högre placerat än hjärtat – vinklade jag persiennerna så att jag kunde se månen. Vi låg och kikade på varandra en stund. Lyssnade på Kentucky Avenue tillsammans. Och så undrade jag om jag kommer att göra den där resan mot döden, som jag föreställt mig. Den som jag kommer att berätta mer om någon gång framöver. Jag frågade månen, men fick inget svar. Låt döden bli ett äventyr, annars blir jag besviken, tänkte jag innan jag knockades igen.

Inom ett par dagar sätter sig biverkningarna i magen. Kramper från helvetet kommer att slita tag i mitt tarmsystem. Osynliga nävar kommer att rycka och dra i mitt inre. Om en stund kommer hemsjukvården – den palliativa, den för ”vård i livets slutskede” – för att koppla bort cellgifterna för den här gången.

Vissa säger åt mig att inte ge upp. Att jag måste fortsätta kämpa. Att jag inte får tappa hoppet. De vet inte vad de pratar om. Som att jag skulle ha gett upp redan nu. Inte en chans. Jag har gått den här matchen en gång förut. Jag är sorgligt erfaren. Jag är en taktiker.

   Jag vet att det värsta inte har börjat än. Ribban kommer höjas. Svårighetsgraden intensifieras. Just nu är jag en jabbande boxare, dansandes i ringen med en motståndare som gör sitt bästa för att sänka mig. Men jag kan ta dessa slag. Dessa högerkrokar och rallarsvingar. För jag vet att det inte är i den här ronden som jag ska satsa. Inte än. Kanske inte ens i nästa. Men när det är dags ska jag upphöra med de lätta stegen. Då ska jag gå rakt mot min fiende. Knäcka näsben. Bryta fingrar. Spräcka ögonbryn. Pumpa mot dess mellangärde. Som Opie ska jag svinga mitt järnrör mot min övermäktiga fiende. Som Opie ska jag kämpa, för att det är det hedervärda.

   Och som Opie ska jag till slut förlora.

Men det verkar som att jag tog mig igenom den här ronden. Även den här. Vissa dagar gör jag mig stolt. Nu sätter jag mig i ringhörnan för att vila. Snart börjar nästa omgång. Den tionde i ordningen.

   Kristian Gidlund, ibland är du den hårdaste jäveln jag känner.