På spaning efter den tid som flytt

Vid Slussen stannar jag och ser ut över det rastlösa vattnet. Ovanpå rockklubben, där jag utmattats och blivit hög på bekräftelse med mina vänner så många gånger tidigare, blir jag ståendes. Underarmarna vilar på det översta räcket, ena foten på det nedre. Jag står som en ryttare, väntandes på en mörk rodeo. Solen får vattnet att glittra. Fartyget som liknar det jag har på armen ligger oskyldigt vit vid Skeppsholmen. Barnvagnar och pensionärer passerar mig. Jag vill också ha en liten. Jag vill också bli gammal.

Min uppväxt kunde inte ha varit tryggare. Kyrkvärdsgatan var en barnbok. Vännerna runt knuten. Skogen höll om oss. Mamma jobbade hemifrån. Vi barn var därför nästan alltid hemma, åren innan skolan. Under mina första sex år i livet kunde jag alltid, efter en snabb springtur från skogen, över den gamla fotbollsplanen, över staketet in i trädgården mötas av min mammas trygga armar. Det var en vacker barndom. Säker. Tryggheten var den enda verkligheten jag visste om. Jag minns chocken första dagen i Kvarnsvedens skola. Visste inte att barn kunde göra vissa saker mot varandra. Sedan dess har jag gjort mitt bästa för att hantera det som händer omkring mig.

Nu ser jag hur jag har levt mitt liv. Och varför.

   Jag har försökt kompensera. Ta igen. Smått barnsligt och trotsigt. Eller kanske enbart naturligt. Från mina tonår och framåt har allt jag gjort varit varianter av att klättra högre upp i björken, av att cykla snabbare och snabbare utan att hålla i styret.

Jag har alltid klarat mig, trots situationer där jag slagits sönder och samman, av mig själv och av andra. Trots situationer där jag borde ha omhändertagits, låsts in och omyndigförklarats. Jag har varit en katt med nio liv, eller en kackerlacka. Exakt vad lämnar jag till andra att avgöra.

   Men den här gången har verkligheten hunnit ikapp. Den här gången kommer jag inte undan.

Jag kan inte prata mig ur situationen. Jag kan inte sakta backa undan. Inte fly. Kan inte gå rakt ut i skogen i mitt älskade Dalarna, ta vänster vid den stora stenen, ta sikte på det största berget och gå så långt benen bär mig och därefter fortsätta ännu längre, bortom den vilda älven för att någonstans bland träden vänta ut min fiende tills den tröttnar och ger sig av.

Här finns inget Moonrise Kingdom att dansa sig bort i.

Vattnet vid Slussen är fortsatt rastlöst. Jag ser båtarna ligga förtöjda längs kajen. Jag vill lämna min plats vid staketet. Jag vill gå ner och ta värvning på någon gisten skuta och ge mig ut på öppet hav. Försvinna från allt. Försvinna till en annan värld, en annan tid.

Men ännu hellre vill jag komma springandes ur skogen vid Kyrkvärdsgatan, över den gamla fotbollsplanen, över staketet in i trädgården för att mötas av min mammas trygga armar.

En långsam nödraket över Nordsjön

Cancern kapslar in delar av min bukspottskörtel, stora kroppspulsådern och andra blodkärl mot ryggen. Den sträcker sig mot levern och njurarna. Men hur bisarrt det än låter, så är det antagligen inte det som kommer att ta mitt liv. Det är mer troligt att jag dör av något som följd av mitt nedsatta immunförsvar. En lunginflammation, eller så.

Jag har alltid haft bra fantasi, och som jag nyligen skrev har jag aldrig begränsats av andras uppfattningar om vad som kan tänkas vara möjligt. Däremot måste jag förstå förutsättningarna när jag nu befinner i den här kampen. Jag hör vad läkarna säger. Jag är realist. Men jag tänker inte ge upp. Jag tänker inte dö. Än. Jag tänker lyfta mitt svärd mot draken i mörkret tills kroppen inte orkar svettas mer.

Läkarnas taktik är annorlunda nu. Cellgifterna av annan modell, för besten kan ha funnits i kroppen under hela den förra mardrömmen utan att ha påverkats. Jag behandlas under två dygn varannan vecka, inledningsvis på Södersjukhuset innan jag får med mig en självportionerande dosa hem – som sjukvården valt att förvara i en käck midjeväska av östtysk turistmodell – till kurens slut. Och när kroppen vilat upp sig efter den ena holmgången, är det dags för nästa. Så kommer det att fortsätta.

Det kommer inte gå att operera bort min sjukdom. Behandlingen är en bromsmedicinering. Mina dagar är räknade, men antalet är diffust. I oktober görs en utvärdering för att se hur kroppen har reagerat. Då kommer en tydligare fingervisning om hur lång tid jag kan tänkas ha kvar. Då får vi se om jag ska sätta hoppet till himmelska böner, knogjärn eller ”någon jävla rot från Afrika”, som mamma smakfullt uttryckte sig i ett laddat ögonblick.

Jag är öppen för allt. Jag har inget att förlora, förutom livet. Tipsen strömmar in som en syndaflod om vad jag borde ta till för metoder för att lyckas med det omöjliga. Jag vet att jag får dem för att många bryr sig. För att de vill väl. Men jag, som styrt mitt liv med självsäker kompass och orubblig målmedvetenhet, blir plötsligt osäker. Jag står inför ett ändlöst vägskäl där jag måste välja mitt nästa steg, min kommande riktning, med så kort betänketid som möjligt. Jag har varit vaken i två timmar och har bara i dag fått höra att det finns ett himmelrike – för att Bibeln säger så, att det inte finns ett himmelrike – för att Bibeln säger så, att jag har ätit mig till min egen död, att jag fortsättningsvis borde äta det ena och undvika det andra, att jag borde investera tusentals kronor på påstådda lösningar. Vilket – eller vilka – råd ska jag ta till mig? Var är min egen tro? Mitt eget hopp? Skulle jag lägga ihop alla råd av omtanke och välmening till ett enda, så skulle de ta ut varandra i ett massivt moment 22.

Det är en hård process som väntar. Smärtsamt utdragen för alla inblandade. Jag har inte dött i en trafikolycka. Jag har inte blivit krossad vid ett övergångsställe. Jag har inte heller omkommit i ett land långt borta – och jag som skulle till Afghanistan innan årets slut. Jag är inte död. Men det som händer från och med nu är mitt nödsamtal från en sjunkande trålare i ishavet.

Arma Gidlund. Arma Gideån. Armageddon.

Min arm om dina axlar

Kom.

Kom så går vi på en promenad. Jag vill berätta något. Något som jag vill att du ska tänka på. En tröst för oss båda.

Trots allt så har jag fått leva ett ganska långt liv frisk. Jag har sett märkliga platser. Hamnat i märkliga situationer. Träffat märkliga människor. Och jag har hela tiden varit omgiven av fantastiska vänner och den varmaste familjen du kan tänka dig. Min mamma säger att det är som om jag haft bråttom genom livet. Som om jag snarare är 89 år, än snart 29. Det är nog sant. Det bor en sjöman i mitt bröst. Det är jag tacksam för.

Äventyrsböckerna, naturfilmerna och National Geographic sådde frön i pojkhjärtat på Moonlight Mile i Kvarnsveden. Där låg jag under bordet i tv-rummet och drömde mig bort. Jag ville ut i världen. Se. Uppleva. Bilda mig en uppfattning. Försvinna i något spännande. Och det gjorde jag.

Skogarna i Dalarna, som när som helst var allt vi kunde drömma om.

Åren med bandet – varenda vrå i Tyskland: De odödliga nätterna utanför Prime Club i Köln, Atomic Cafés svettiga dansgolv i München, dagarna i Berlin som vi tappade räkningen på. De hysteriska japanerna i Tokyo. Skivinspelningen i Spanien, då vi mådde som allra bäst. Hettan i Etiopien. När vi vodkamarinerades i Sankt Petersburg. Sjörövarnätterna i Amsterdam. Festivalerna. Den årliga återkomsten till Borlänge.

Pulsen under mina resor i Israel och på Västbanken. Marknaderna. Maskingevären. Mötena. Det motsägelsefulla.

När jag rökte vid tågets öppna dörrar över fälten i Indien. Morgonljuset i Varanasi. Funderingarna längs Ganges. När jag mötte den döende hunden i skogen, mitt ute i ingenstans. Den geometriska marijuanatrippen på berget utanför Khajuraho när allt jag såg var en örn. Monsunen i Himachal Pradesh.

Kubas stolthet och förfall. Resan runt ön. Nätterna i Trinidad, Camagüey och Santiago. Milen i en annan värld. När bilen var i havet och vände. Spänningen.

Jag hann med USA. Jag hann känna mig välkommen där, i det land där jag på något sätt vuxit upp utan att tidigare ha besökt. Jag hann bli inspirerad. Jag hann.

Jag fick växa upp med Maria.

Hästarna nu.

De magiska kvinnorna som jag älskat med – de fumliga gångerna, och de fantastiska. De nakna stunderna när tiden upphört och allt varit nu.

Känslorna av förälskelse som berusat mig så vackert. Varje minne gör mig lycklig, hur knäckt jag än har varit.

När det här livet är över, så tror jag att två saker väntar: Antingen slutar allt att existera i ett evigt mörker som jag inte kommer märka. Eller så fortsätter något nytt. En ny resa. Nya märkliga platser, nya märkliga situationer och nya märkliga människor. Det kommer jag att klara av. Det är under de förutsättningarna som jag har fungerat bäst. Så du behöver aldrig oroa dig för mig. Det kommer att gå bra.

Vår promenad närmar sig sitt slut. Det var bara ett par saker som jag ville berätta. Ett par saker som jag vill att du ska tänka på.

Och du, som du hör har jag levt ett rikt liv. Glöm aldrig det.

Vad som kommer hända nu

Det finns saker som man längtar efter att få berätta. Som får kroppen att rusa. Hjärtat att slå snabbare. Pulsen att värma. Och så finns det saker som man hoppas att man aldrig behöver formulera. Ibland har man inget val och tvingas gå med slokad rygg till sitt öde, för att berätta det som ingen vill höra.

Magkänslan har varit en annan den här gången. Jag funderade tidigt på vad som kunde vara problemet. Lade ihop ett och ett. Tänkte rationellt. Logiskt. Evas och Jan-Olofs yngsta är inte dum. Och mycket riktigt konstaterades allvaret redan efter ett par dagar. Sedan dess har jag, min familj och våra närmaste försökt hantera den avgrund som hastigt äter sig mot våra fötter.

Hur ömt jag än försöker väva in min nyhet, så finns det inga förmildrande omständigheter. Här finns ingen barmhärtighet. Inga genvägar. Inte för någon. Det finns inget lätt sätt för mig att berätta det här. Det finns bara en sanning. Den om vad som kommer hända nu.

Jag har fått besked om en envis cancer. En elak. En cancer som gjort sig omöjlig. Omöjlig på alldeles fel ställen. Och jag har fått besked om att jag inte kommer klara mig den här gången. Jag kommer inte att överleva. Den Kristian som en gång var, är på väg att dö.

Jag är så ledsen över att behöva dra in alla de människor som jag älskar så mycket i det här helvetet igen. Min största olycka just nu är glädjen över att leva.

Besökaren

Jag rör mig med skygglappar genom avdelningen på sjukhuset. Vänder inte blicken mot de på britsarna som jag passerar. Här för vi alla våra egna slagfält. Här är kampen vår högst individuella. Jag andas så lite jag kan. Luften åker in i näsan, bara för att vända. Vill inte känna dofterna. Vill inte låta dem komma tillbaka. Dessutom ser jag än så länge oförskämt frisk ut. Hur ska de andra patienterna uppfatta mig? Men förnedringen ska snart börja. Hårförlusten. Smaksinnenas anarki. Potträningen. Kroppens förfall.

   – Fan, vad tråkigt att behöva se dig här igen, säger E när jag svängt till vänster i den sterila korridoren.
   Hon var min sköterska senast. Så även den här gången. Jag frågar henne om hon fjällvandrat något mer. Det har hon inte, säger hon och lägger till ett tyvärr. Jag berättar att vi spelade med bandet en gång i somras. Att det var vår stora hemkomst till Borlänge efter helvetet. Sedan sätter hon sig framför sängen och tittar på mig. I tystnaden ser jag en på alla sätt vacker kvinna. Vi vet båda vad som väntar.

Från fönstret i behandlingsrummet ser jag huset där jag bor. Jag tänker på hur mamma, pappa och min vän Anders är där för att flytta in och montera ihop en ny soffa. En möbel större än den jag redan har. En möbel som gör att jag kan ligga i fosterställning åt alla tänkbara håll och kanter.

Jag får en spruta i magen för att inte tarmsystemet ska få fnatt av det som komma skall. Den lugnande tabletten ger effekt. Det tunga artilleriet kopplas in: Cytostatikan Irinotekan, folsyra som ska hjälpa kroppen att ta hand om medlen, men som också ska dämpa de toxiska effekterna och en bolusinjektion av de cellgifter som jag kommer bära med mig i en självgående dosa under de närmaste dygnen. Långsamt börjar jag känna mig pårökt. Den senaste veckan kommer tillbaka framför mig.

Pappa tog med min brorson ut på ett äventyr. Jag satte mig med mamma, min bror och hans kärlek. Jag gick rakt på sak, för det fanns varken utrymme eller anledning till omvägar. Orden föll mekaniskt ur min mun. Ett ögonblick av ingenting, innan min bror höll om mig som om jag skulle gå sönder. Jag berättade från hjärtat hur jag ser på det hela. Efter någon timme gick vi ut, som bland molnen, i skogen och spöregnet där björnen nyligen passerade. Under en gran, med vattnet forsandes längs våra fötter, stod vi och log ett märkligt leende mot varandra.

När vi åkte ifrån min brors gård sjönk vännernas tolkning in i mitt innersta väsen: ”Mitt blod är i oro, jag tror jag är kär, i vem?, i allt som andas” och någonstans mellan islandshästarna och de enorma fälten fick orden mig att bryta ihop, att förstå vilket mörker som jag faktiskt står inför.

Vi fortsatte mot Stockholm och allra käraste syster. Hon med den finaste lägenheten jag vet. Hon med värmen. Kramarna. Humorn. Jag borde vara där oftare. Soppan stod färdig. Vi åt under konstlad stämning. Jag kan inte ljuga och hon märkte redan när jag klev in i hallen att det var något som inte stämde. Vi känner varandra bra i vår familj. Vi gick in i vardagsrummet. Jag berättade.

Det har varit påfrestande dagar. Utmattande. För jag älskar dessa människor som finns i min närhet så att hjärtat värker. Så att blodet mitt kokar av känslorna så självklart tydliga.

Jag försöker förklara hur det känns att vara den här sortens budbärare. Att vara den här besökaren. Men jag misslyckas. Jag läser i böcker och tänker efter, innan jag plötsligt inser vilken beskrivning jag söker – trots att min egen tro är kraftigt skadeskjuten, om inte dumpad i ett gruvschakt i södra Dalarna.

”Och jag såg, och se: en gulblek häst. Och han som satt på den hette Döden, och helvetet följde efter honom.”

Raderna hittade jag i Uppenbarelseboken. Och hos Johnny Cash.