Vad som kommer hända nu

Det finns saker som man längtar efter att få berätta. Som får kroppen att rusa. Hjärtat att slå snabbare. Pulsen att värma. Och så finns det saker som man hoppas att man aldrig behöver formulera. Ibland har man inget val och tvingas gå med slokad rygg till sitt öde, för att berätta det som ingen vill höra.

Magkänslan har varit en annan den här gången. Jag funderade tidigt på vad som kunde vara problemet. Lade ihop ett och ett. Tänkte rationellt. Logiskt. Evas och Jan-Olofs yngsta är inte dum. Och mycket riktigt konstaterades allvaret redan efter ett par dagar. Sedan dess har jag, min familj och våra närmaste försökt hantera den avgrund som hastigt äter sig mot våra fötter.

Hur ömt jag än försöker väva in min nyhet, så finns det inga förmildrande omständigheter. Här finns ingen barmhärtighet. Inga genvägar. Inte för någon. Det finns inget lätt sätt för mig att berätta det här. Det finns bara en sanning. Den om vad som kommer hända nu.

Jag har fått besked om en envis cancer. En elak. En cancer som gjort sig omöjlig. Omöjlig på alldeles fel ställen. Och jag har fått besked om att jag inte kommer klara mig den här gången. Jag kommer inte att överleva. Den Kristian som en gång var, är på väg att dö.

Jag är så ledsen över att behöva dra in alla de människor som jag älskar så mycket i det här helvetet igen. Min största olycka just nu är glädjen över att leva.

Besökaren

Jag rör mig med skygglappar genom avdelningen på sjukhuset. Vänder inte blicken mot de på britsarna som jag passerar. Här för vi alla våra egna slagfält. Här är kampen vår högst individuella. Jag andas så lite jag kan. Luften åker in i näsan, bara för att vända. Vill inte känna dofterna. Vill inte låta dem komma tillbaka. Dessutom ser jag än så länge oförskämt frisk ut. Hur ska de andra patienterna uppfatta mig? Men förnedringen ska snart börja. Hårförlusten. Smaksinnenas anarki. Potträningen. Kroppens förfall.

   – Fan, vad tråkigt att behöva se dig här igen, säger E när jag svängt till vänster i den sterila korridoren.
   Hon var min sköterska senast. Så även den här gången. Jag frågar henne om hon fjällvandrat något mer. Det har hon inte, säger hon och lägger till ett tyvärr. Jag berättar att vi spelade med bandet en gång i somras. Att det var vår stora hemkomst till Borlänge efter helvetet. Sedan sätter hon sig framför sängen och tittar på mig. I tystnaden ser jag en på alla sätt vacker kvinna. Vi vet båda vad som väntar.

Från fönstret i behandlingsrummet ser jag huset där jag bor. Jag tänker på hur mamma, pappa och min vän Anders är där för att flytta in och montera ihop en ny soffa. En möbel större än den jag redan har. En möbel som gör att jag kan ligga i fosterställning åt alla tänkbara håll och kanter.

Jag får en spruta i magen för att inte tarmsystemet ska få fnatt av det som komma skall. Den lugnande tabletten ger effekt. Det tunga artilleriet kopplas in: Cytostatikan Irinotekan, folsyra som ska hjälpa kroppen att ta hand om medlen, men som också ska dämpa de toxiska effekterna och en bolusinjektion av de cellgifter som jag kommer bära med mig i en självgående dosa under de närmaste dygnen. Långsamt börjar jag känna mig pårökt. Den senaste veckan kommer tillbaka framför mig.

Pappa tog med min brorson ut på ett äventyr. Jag satte mig med mamma, min bror och hans kärlek. Jag gick rakt på sak, för det fanns varken utrymme eller anledning till omvägar. Orden föll mekaniskt ur min mun. Ett ögonblick av ingenting, innan min bror höll om mig som om jag skulle gå sönder. Jag berättade från hjärtat hur jag ser på det hela. Efter någon timme gick vi ut, som bland molnen, i skogen och spöregnet där björnen nyligen passerade. Under en gran, med vattnet forsandes längs våra fötter, stod vi och log ett märkligt leende mot varandra.

När vi åkte ifrån min brors gård sjönk vännernas tolkning in i mitt innersta väsen: ”Mitt blod är i oro, jag tror jag är kär, i vem?, i allt som andas” och någonstans mellan islandshästarna och de enorma fälten fick orden mig att bryta ihop, att förstå vilket mörker som jag faktiskt står inför.

Vi fortsatte mot Stockholm och allra käraste syster. Hon med den finaste lägenheten jag vet. Hon med värmen. Kramarna. Humorn. Jag borde vara där oftare. Soppan stod färdig. Vi åt under konstlad stämning. Jag kan inte ljuga och hon märkte redan när jag klev in i hallen att det var något som inte stämde. Vi känner varandra bra i vår familj. Vi gick in i vardagsrummet. Jag berättade.

Det har varit påfrestande dagar. Utmattande. För jag älskar dessa människor som finns i min närhet så att hjärtat värker. Så att blodet mitt kokar av känslorna så självklart tydliga.

Jag försöker förklara hur det känns att vara den här sortens budbärare. Att vara den här besökaren. Men jag misslyckas. Jag läser i böcker och tänker efter, innan jag plötsligt inser vilken beskrivning jag söker – trots att min egen tro är kraftigt skadeskjuten, om inte dumpad i ett gruvschakt i södra Dalarna.

”Och jag såg, och se: en gulblek häst. Och han som satt på den hette Döden, och helvetet följde efter honom.”

Raderna hittade jag i Uppenbarelseboken. Och hos Johnny Cash.

Blod och dunder

Jag ska klyva mina lungor med blod och dunder. Bryta min rygg och knäcka mina åror.

Vit val. Helig graal.

Jag ska ge det här en ärlig chans. Göra mitt allra bästa. Satsa allt.

Nu börjar det.

Hemligheten

Jag är inte helt okänd i Borlänge. Många känner igen mig för att jag spelar i ett band. För att jag skriver. För att jag varit sjuk. För att jag ”vunnit”, ”klarat mig”. ”Haft cancer”. Jag ser det i blickarna.

Efter fem dygn med intensiva kräkningar beslutade läkarna att röret i min hals – ett så kallat stent – skulle opereras bort. Kroppen gjorde sitt bästa för att stöta bort föremålet. Mer skada än nytta. Strax därefter målades nya planer upp för min framtid. Beskeden har stormat fram och gjort mig utmattad. Stoisk. En svart vildhäst i mörkret.

Jag fick en ledig helg i Dalarna. Hösten kändes redan långt gången. Bergen var lika kraftfulla som vanligt. Skogarna sträckte sig försiktigt ut över åkrarna. Jag och M red upp över höjderna, förbi de rusande bäckarna, genom trollskogarna. Som i en dal nedanför oss såg vi husen. Gårdarna. Tryggheten. När vi var klara smekte jag min hand över hästens fuktiga rygg. Jag tryckte min kropp mot den magiska varelsen och kände dess hjärta. Jag blundade. Ville inget hellre än att ögonblicket skulle vara för evigt.

Senare satt jag bakom ratten mot Kvarnsveden. Jag minns bara den sista biten. När jag kom till den vita muren mot kyrkogården drog jag ned på hastigheten. Hade knappt styrfart. Stereon bar fram ett tydligt budskap. Jag svängde vänster. Såg ut över åkern som var min barndoms Afrika. Jag såg Mats gård, där vi lekte varje dag – då när vi var pojkar utan oro. Jag hade nog aldrig tidigare kört bilen så sakta upp för gatan. Grannarna stod i sina trädgårdar, på sina garageuppfarter. Vi såg varandra. Nickade. Log, i all välmening. De såg en fighter. Någon som ”vunnit”, ”klarat sig”. ”Haft”. Bilen rullade sakta fram. Sakta. Fram.

Jag vet något som inte de vet.

Ni som var vi

Min pappa är den lugnaste jag känner. Han använder uttrycket ”att inte måla fan på väggen” som en sköld och en gång när han ramlade ur båten i skärgården reagerade han hur behärskat som helst, även fast det var mitt livs mest fasansfulla ögonblick. Dessutom är han väldigt duktig på att köra i rusningstrafik.

Min mamma är den mest välplanerade jag har träffat. Hennes fickor och väskor är kroniskt förberedda på allt ifrån gräshopps- och kommunistinvasioner till skörbjugg och försäkringskrämare. Det har gjort att vi barn i familjen aldrig har behövt oroa oss för något. Det är för övrigt omöjligt att lämna huset i Kvarnsveden utan att få med sig sina saker i vakuumförpackade plastpåsar. Det kan ju börja regna.

Min bror är den mest eftertänksamma som jag har mött. Han rör sig under långa stunder tyst, till synes som om han inte skulle vara intresserad, bara för att strax därefter avlägga den mest knivskarpa analys som går att få fram. Slutsatser långt bortom mina egna. Långt bortom det förväntade. Jag tror att det är skogen som har gett honom den kraften.

Min syster är den mest känslomässiga jag kan tänka mig. Hon är den enda som jag kan njuta av att bli utskälld av – för jag vet att hon gör det av ren omtanke. Samtidigt håller hon om mig på ett sätt som ingen annan. Vi byggde många kojor i skogen vid vändplanen när vi var små. När vår fantasistad en gång blev invaderad slog hon ner en kille – dubbelt så stor som hon själv – när han blev hårdhänt med mig. Jag har alltid tyckt om när man visar känslor.

Cancern trycker mot min strupe och gör att jag inte kan svälja ordentligt. Det hela ser… mörkt ut. I fredags opererade man in ett rör med förhoppningen att det skulle vidga halsen. Hela familjen var på besök när läkarna kom in och sa att det var dags. Vi släppte allt vi höll på med. De reste sig. Vi kramades. Höll minen. Det är svårt att ta avsked på sjukhus. De gick en stund före mig. Skulle åt ett annat håll. Och jag skulle byta kläder och göra mig i ordning för operationen.

Det var tomt i korridorerna mot operationssalen. Jag hade högra överarmen över ansiktet och rörde på vänsterfoten. Så reagerar min kropp när jag är nervös. Korridorerna var fortsatt tysta innan jag långt, långt borta hörde en röst, mer än bekant. Pappa. Jag flyttade min arm och blickade mot ljudet. Hundra meter ifrån mig, på ett för dem helt fel våningsplan, stod min familj och frågade en sjuksköterska efter vägen ut. De flaxade med armarna. Förvirringen var total. Jag ropade till dem. De vände sig om. Jag såg min bror sträcka armen mot taket.

Jag inbillar mig att hamna i en mardröm om jag dör med dåliga tankar under narkos. Därför försöker jag tänka på en lycklig plats varje gång som munstycket förs mot mitt ansikte. Stegeborgs camping, sommaren 1992. Danmark har precis besegrat Tyskland i EM-finalen. Regnet smattrar sommarlov på husvagnstaket. Vi barn ligger under våra täcken och hör hur mamma och pappa pysslar med något. Vi kan slappna av. Vi kommer somna innan pappas snarkningar. Allt är väl. Men nu är det sommaren 2012 och andra förutsättningar. Strax innan narkosen kickade igång tog symboliken från korridoren över:

Hur ska dessa människor klara sig utan mig?

Jag har vaknat ur en vacker dröm

Det röda huset stod under en gigantisk ek, och gården var omgärdad av en bångstyrig syrenhäck. Utsikten över ängarna var som hämtad ur en saga. Jag kunde se hur bergen började långt där borta. Jag kunde se att jag var i Dalarna. I trädgården gick hönsen fria tillsammans med hunden och de två bockarna Bruse. Min dotter var ungefär fyra år och dubbelt så modig som jag. Hon var den häftigaste jag som jag någonsin sett. Min son var bara något år, låg mest stilla, men verkade ändå ganska nöjd med livet. Min kärlek gick också runt där i trädgården. Vi log mot varandra. Jag hade aldrig varit så lugn. Så nöjd. Jag hade hittat hem.

Vid ett vildvuxet buskage stod en rostig gammal maffiabil som vi använde på helgerna när vi åkte för att äta glass någonstans. Den var en odåga som bara startade ibland. Vi tyckte om den väldigt mycket.

Huset var trångt. Vi levde på varandra. Saker överallt. På vintrarna drog vinden rakt genom vardagsrummet, men just den här sommardagen var livet magiskt.

När jag vaknade på akutmottagningen för tre dagar sedan, så var det ur en vacker dröm. Denna dröm. På något märkligt sätt inom räckhåll, även om allt jag nyss skrev är långt borta. Under de senaste två veckorna har jag inte kunnat äta. Inte kunnat svälja ordentligt. Min kropp har hastigt blivit svag och jag har rört mig som om jag varit berusad. Någonting har varit fel. Nu har svaren kommit.

Cancern är tillbaka. Och den här gången är allvaret värre än senast.

Jag har vaknat ur en vacker dröm. Drömmen jag drömde är nu försvunnen. Livet jag levde har plötsligt förvandlats till en mardröm. Igen. Och hur jag än försöker, så kan jag inte somna ifrån den här verkligheten.