I siktet som en dröm

Hur jag än låtsas lyckas, så är verkligheten verklig varje dag. Just den här började märkligt. Svårt att komma igång. Svårt att vara med. Svårt att prata. Svårt att le.

Planlöst for vi runt med den vita jeepen över vidderna utanför Mammoth Lakes, vid bergets rötter innan vildmarken blev större. Starkare. Mer. Överallt var en syn ur något album med Buddy Longway. Nu var landskapen framför mina ögon. På riktigt. På allvar.

   Vi hade hört talas om varma källor i området. Hur vi än letade verkade de ha ångats bort från jordens yta. Men så plötsligt såg vi röken stiga en bit bort på det karga, prärieliknande fältet. Vi parkerade bilen. Promenerade. Amerika och en norrländsk myr sammanflätade under våra fötter. Timmarnas sökande gav resultat. Efter en stund satt tre halvnakna svenskar i en skållhet pöl mitt ute i ingenstans, med huvudena över ytan och blickarna riktade mot den extrema bergskedjan framför oss. I slänten vid sjön till höger betade hjortar fem. I mitt huvud sjöng Jim Croce.

   Jag har en sång.

   Jag har ett namn.

Vi åkte vidare mot Convict Lake – en plats vi knappt visste vad den var, hur den såg ut. Chansning mellan klipporna.

Tät, naken lövskog tvärsöver sjön, förvandlad till krumma barrträd längre upp. Vegetationen avtar. Försvinner. Plötsligt bara is och avsatser. Stup. Samlade bumlingar och skräckslaget grus vid branternas rand.

   Mitt emot berget upplever jag den första tystnaden sedan Sverige. En tystnad som bara avbryts av falkarnas skrik längre inåt det ogästvänliga och av isens rörelser över den tinande sjön.

Kalle och Fäldner går för att känna på sluttningen. Jag sitter kvar. De säger att andningen är tunnare här. Jag känner ingen skillnad. Men jag känner mig trött. Alldeles nyss sjöng Robert Johnson att han hade en hell hound on his trail.

   Jag vet vad han menar.

   En korp passerar. Sorgesång, igen, den svarta. Försökt tolka frekvensen så många gånger nu. Tidigare lade jag aldrig märke till fågeln på samma sätt. Nu ser jag den överallt. För övrigt har skatorna längre stjärtfjädrar här. Blankare. Grönare.

   Jag ser vännernas siluetter mot släntens bleka snö.

Jag lyfter kikaren, loppisfyndet från Dalarna som jag hittade med Kvinnan när vi var med barnet – flickan som just där och just då kändes som vår egen.

   Vår gemensamma.

   Vårt barn.

   Jag tittar mot bergets topp. Tittar för att se om den kolsvarta massan över snötäcket högst upp är en björn. Tittar, men vilar blicken mot någonting annat för att en stund senare se om den har pulsat sig längre fram. Det skulle vara det enda sättet för mig att veta. Avståndet är för stort. Mina händer för vibrerande.

   Ingenting har hänt.

Jag hör Kalles röst från vänster. Spanar efter dem. Ser siluetterna drygt tvåhundra meter ifrån mig. Han talar lugnt. Vanlig volym. Hör honom perfekt. Sjön bär ljudet. Varsamt. Tydligt.

   – Hör du mig? undrar han.

   – Ja, jag hör.

   Jag hör dig, Kalle. Och jag kommer att fortsätta se er, när avståndet blir längre. När det växer sig mer monumentalt. När inte ens en kikare hjälper. När ingen sjö bär ljudet fram. Då ser jag er. Då kommer jag att vara er nära.

Vännerna återvänder och vi går under de bleka spökträden mot bilen. Grenarna spretade desperata. Vi tog oss förbi snöhögen. Fortsatte långsamt längs vägen som egentligen kanske var avstängd för vintern. Förbi den för säsongen stängda restaurangen. Förbi den sovande stugbyn.

Kanske kommer mina vänner att återvända hit. Kanske kommer de att lyfta blicken mot bergets topp. Kanske kommer de att tro sig se en räv försiktig, en vildhäst rusande, eller en björn pulsande. Kanske kommer de att slå tanken ifrån sig. Men så nästa gång som de blickar upp är bilden borta. Massan som var ett djur, men ändå inte, är då försvunnen.

   Då. Då, är jag närmare än ni kan ana.

Vi dundrar nerför berget i en rasande fart. Börjar tillsammans sjunga I can’t let Maggie go på vägen tillbaka mot Mammoth Lakes.

   Livet fortsätter.

Efter oss, bakom

En kritvit Dodge Challenger frustar fram på den spikraka motorvägen genom öknen. Dundrar fram i ett moln av damm och bensin. Motorn morrar som ett vilddjur. Chauffören är tystlåten, lever på kaffe och cigaretter utan filter. Men lugnet är en fasad.

   I San Pedro tar han strypgrepp på en servitris när hon säger att hon inte sett oss – vilket hon inte heller hade. På en sylta i Phoenix trycker han ner kockens handflata på stekbordet för att få reda på åt vilket håll vi åkte. Utanför Venice Ale House slår han ut framtänderna på en surfare från St. Louis, bara för skojs skull. Han passerar Flagstaff, Boulder City och Zephyr Cove och lämnar liknande spår efter sig.

   Han är efter oss, bakom. Han kommer allt närmare. Han är ute efter mig.

   Snart är han i kapp.

Alla trötta hästar

Vi tystas av bergskedjorna runt San Diego. Scenen är oss för mäktig. Sådana stunder återkommer. Gång på gång. De sprängfyllda – fabriksliknande – boskapshagarna i Calipatria. Stränderna av död fisk vid den mystiskt giftiga Salton Sea. De längs motorvägarna spartanska korsen med inskriptioner som KC, Milton och Mary. De kulissliknande kaktusarna när vi passerade gränsen till Arizona, lyssnande på Lyle Lovett. Långtradarna i horisonten bortom Joshua Tree, små som Mårtens leksaker. Hur husen, byarna, städerna växte fram ur dimman i bergen. När vi var bland molnen. När vi var en del av himlen.

   När jag och Kalle satte oss tillrätta med en varsin drink vid poolen på Ace Hotel i Palm Springs, då de började spela The Funeral. Märkena efter knivhuggen på motellrummets dörr i Phoenix. Hur hela resan blev en kontrast mellan natur och årstider, klass och syn. Det extrema antalet trailerparks. När USA på så många sätt visade sig vara längre från Sverige än vad jag kanske hade trott.

Vi ramlade ner för bergen. Rusade över vidder, genom kanjoner och uttorkade flodfåror. Skyltarna mot Sedona varnade för hjort och i skogen ville vi tro att någon puma betraktade vår färd. Bergsstaden etablerades 1902. Jag undrade varför de bosatte sig där. Den omgärdande naturen är gigantisk. Vad kunde finnas i bergen, blickande ner mot dem? Ugglorna är ju inte alltid vad de verkar vara.

   Vi fortsatte genom bergspassen. I en krök såg jag ett hus där jag skulle kunna bo. För evigt. Dagar av enbart skrivande. När jag fastnade i en mening skulle jag bara behöva gå ut till ån, sitta stilla en stund, eller gå till något träd och få kraft, eller bara gå till den lilla butiken längre bort längs vägen för att säga hej till någon, för att köpa något att dricka. För att andas. Och när jag därefter skulle komma tillbaka in i huset skulle orden falla på plats, och en kvinnas kärlek skulle värma mig, mitt liv, min tillvaro. Nu blir det inte så.

   Serpentinvägarna slingrade vidare. Förbi indiankitschbutikerna som gick och fortfarande går arton på dussinet.

   Naturen påminde en aning om Dalarna, men det är också en slö beskrivning. Tallarna var spretigare. Grenverken började lägre. Stammarna var blekare. Bergen som trolldeg, formade av barnhänders gränslöshet.

Timmarna passerade och vi varvade allsången i den vita jeepen med ordlösa stunder. Vi åkte in i Grand Canyon med vad som då kändes som Stones bästa på stereon. Ingen av oss hade nog tidigare känt oss högre. Utanför vår projektil rörde sig korparna i flock.

Horisonten var rakare än linjal. Bergen sa: vi tar oss hit, men inte längre. Stundtals dundrade helikoptrars rotorblad och japaners smattrande kameror, men där fanns också öronbedövande tystnad. Jag insåg min minimala storlek vid vidundret. Avstånden och höjderna var direkt omöjliga att ens anta. Colorado River var en strimma långt där nere och dalarna växte sig mörka mot indianreservaten på norra sidan av kanjonen. Jag såg Kalle och Fäldner gå en bit framför mig. Hörde delar av deras samtal. Hörde skratten. Tänkte: i dag är en vacker dag att leva.

   Jag stannade för att se klippornas färger förstärkas. Förändras. Nyanserna skiftade mellan gult, guld och blodrött. Falurött. Jag såg även lila på vissa platser. Solen sjönk. Skuggorna växte. Skiftet. Rost. Brons. Svart. Du kan leva ett helt liv där nere, utan att någonsin bli upptäckt. Jag förväntade mig att bli tagen. Jag blev så mycket mer. Det finns något väldigt primitivt i kanjonens botten.

   Mina vänner hade försvunnit längre fram på vägen. Jag försökte hålla deras tempo. Misslyckades. Orkade inte. Men jag visste att de fanns där. Att de väntade. Att de kommer att finnas kvar. Där framme, förbi kröken.

Vår resa fortsatte. Tankarna slumrade när motorvägen blev mörkare. Vi är de laglösa som flytt upp i bergen på bleka hästar. Vi hör spårhundar skälla i dalen. Ser facklor på stigarna. Hör upprörda röster. Vapnens skrammel. Men vi ligger steget före. Här kan vi vänta ut vår fiende. Kanske rentav vinna. Våra spår kan skymtas. Brutna grenar ses. Slocknade eldstäder, men vi hittas aldrig.

Upp, upp. Vidare. Trötta vägen, full av liv, bär oss framåt.

   Bär oss hem.

Det stod ett rum där och väntade på mig

Tre dagar efter mötet på Södersjukhuset, tre dagar efter att jag såg min pappa försvinna ner med rulltrappan, satt jag på ett plan över Atlanten med Kalle och Fäldner. De släppte allt de hade för sina händer för att göra den här resan. En uppoffring. Ett avbrott i en planerad tillvaro. Jag kommer alltid att älska dem för det. Alltid vara tacksam. Den här resan är vår version av vad som kan vara en utdragen sista natt med gänget.

Klockan var 07 på måndagsmorgonen hemma i Sverige när jag och mitt sällskap slog oss ner i baren på El Carmen i Beverly Hills för ett par frozen margeritas. Vi böjde oss över våra drinkar i den mörka lokalen, där väggarna pyntades av handmålade mexikanska fribrottarporträtt. Högtalarna släppte ut Bowie på scenen. Jag har aldrig hört Quicksand spelas ute tidigare. Knappt trott att någon i närheten av min generation ens lagt märke till den. Knowledge comes with deaths release. Det skulle bara visa sig vara det första märkliga låtvalet under vår odyssé genom synd, skratt och svettig sorg. Som om en osynlig DJ ständigt rörde sig vid vår sida.
   Drinkarna sinade i rysligt tempo. Vi pratade om separationer. Om de stunder då livet raseras för att långsamt, långsamt byggas upp igen av resterna. Och vi pratade om sexuella äventyr och kroppslig klimax samtidigt som ett homosexuellt par storögt kollade in oss. Deras missberäkning. Dessutom hade jag inget mer att ge den kvällen. Varken till den ena eller andra. Jetlag. Mörk hjärnbark.
   – Hittar du hem? frågade en av mina vänner.

   – Klart jag gör. Jag är ju en svala, svarade jag och gjorde mig i ordning för att gå genom det Los Angeles som jag under barndomen byggt upp en illusion om genom Crocodile Dundee, Menace II Society, All eyez on me, Rave on och tummade deckare i badkaret i Kvarnsveden. Kvarteren jag nu kom att passera var dock kolugna.

Bland tatuerade punkare, collegeungdomar och ett par lastbilschaufförsliknande karaktärer med rediga snorbromsar satte jag mig längs disken på Swingers med min kolsvarta hatt som en svensk midnight cowboy. Jag serverades pannkakor av en kvinna yngre än mig, klädd i trasiga nätstrumpbyxor. Jag kände mig hungrig. På mycket. Dinern på hörnet av hotellet Beverly Laurel erbjöd chokladmuffins stora som svenska bostadsrätter, iskall Pabst Blue Ribbon och en jukebox med Otis Redding, The Doors och MC5. Först ut var dock den värsta låten jag vet med Queens Of The Stone Age och därefter en av de bästa jag vet med Black Sabbath.
   En äldre man, till det yttre en blandning av en uteliggare och en sliten Graham Nash, kom in och personalen verkade glömma alla beställningar de kunde tänkas ha i huvudet. Kramar och leenden. Kärt återseende, tänkte jag och tittade på det mosaikkaklade hjärtat på väggen bortanför de skotskrutiga sittbåsen. Utanför for pick ups och larmande ambulanser.

Jag funderade på de första dagarna i Los Angeles. Sorterade intrycken. Tänkte på solnedgången när fiskmåsarna sökte sig allt närmare de sista strålarna. På neonljusen längre bort i staden som i det ögonblicket kom att betyda någonting annat: Sex och rus. Jag hade vänt mig om på stranden. Sett palmerna stå fortsatt stumma. Bergens konturer ovanför Beverly Hills och norrut längs kusten var kolsvart papper, sönderrivet av en jättes sargade knegarhänder. Jag tänkte på hur vi senare den kvällen, i ruset efter brakfyllan på Venice Ale House, gick ner till strandkanten för ett annorlunda nattbad. Det dröjde inte länge innan en gigantisk polisbil svängde upp vid oss, slog på strålkastarna. Det dröjde inte heller länge innan den spann vidare efter att de fått syn på våra likbleka arslen.

Tidigare på dagen hade vi knatat längs strandpromenaden i Venice Beach. Förbi spådamerna, knarkarna och träningsnarkomanerna. Förbi hundarna och de sagolika kvinnorna. Förbi de gräsrökande performanceartisterna, basketmatcherna som spelades på blodigaste allvar, förbi skejtarna och de plastikopererade gamlingarna. Förbi kåkfararna vid utslussningshemmet, förbi fakirerna och jonglörerna, gatumusikanterna, de hemlösa och de lönnfeta miljonärerna. Mitt i denna blandning var jag. Trots allt. Till slut. Det stod ett rum här och väntade på mig, som den vackra titeln på boken. Ett rum här, väntande på mig.
   Underbara liv.

Nästföljande morgon gick vi ännu en gång ner till Swingers för en amerikansk frukost så bastant att Anna Skipper skulle vilja göra tranan mot kocken. Vi satte oss tillrätta i ett av båsen vars klädsel laminerats med blank plast. Återigen något oväntat från jukeboxen. Vände mig om. Ingen där.
   It’s alright, ma, I’m only bleeding.

Under de här dagarna tänkte jag mycket på ett citat som jag ramlade över i ett magasin som legat hemma i lägenheten och glott på mig. Magasinet fick följa med på resan. Temanummer om wisdom and damn good advice. Citatet kommer från en skådespelare som jag tycker mycket om. En skådespelare som påverkade mig när han spelade den dödsdömde mannen. Som inspirerar mig med sitt engagemang över Haiti, även om det vore ett spel för gallerierna.
   ’Who the fuck am I and what am I supposed to be doing here and what do I get out of it?’ In other words, ’Do I feel alive?’
   Sean Penn, mitt svar är ja.
   Döden gör mig väldigt levande.
   Det är fortfarande det som gör mest ont av allt.