fredag 15 juli 2011

Jakten på den vita valen

Följande krönika skrevs under vecka 26 för tidningen Nolltvå.

Egentligen är frågorna ganska löjliga. Många av dem är till och med rent oprofessionella, ställda ur ett klent journalistiskt perspektiv. Låt mig bjuda på några exempel. Vilken talang skulle du vilja ha? När ljuger du? Vilken är din favoritsysselsättning? Inga djupgående svårigheter, som ni kanske märker. Men frågornas monotona upprepande – att samma frågor alltid ställs till olika personer – rättfärdigar det hela. Svaren säger kanske inte så mycket, men på något märkligt vis är det som om de ger en vag reflektion av hur personerna i fråga tänker. Och frågorna jag tänker på är de som ständigt återkom på given plats i den nu sorgligt begravda tidningen Stockholm City – vila i frid. Och det är de frågor som alltid ställdes till något snille på blaskans sista sida som jag just nu sitter och tänker på, när jag ser solen bränna ett övergivet torg i Stockholms innerstad, när jag hör barnen leka somrigt bekymmersfritt, när jag hör rykten om att Borlänge alldeles för långt ifrån mig lever mer än vad den gjort på länge.

Frågan som jag fastnat för är något oväntad. Och jag kan inte svara på varför jag haft så svårt att släppa den. Men jag har klurat på den under den senaste månaden. Nu har jag ett svar. Och nu ska ni få veta på vad.
Vilken historisk person identifierar du dig mest med?

”There seemed no sign of common bodily illness about him, nor the recovery from any. He looked like a man cut away from the stake, when the fire has overrunningly wasted all the limbs without consuming them, or taking away one particle from their compacted aged robustness. His whole high, broad form seemed made of solid bronze, and shaped in an unalterable mould, like Cellini’s cast Perseus”.
Så beskriver författaren Herman Melville sin klassiska karaktär, kapten Ahab, från den ännu kändare skrönan till milstolpe Moby Dick som publicerades 1851. Kapten Ahab är en enbent, frustande galning som dyrt och heligt svurit på att hämnas den kritvita kaskelott som han tidigare kämpat mot – samma kombattant som drog till havets botten med hans ena ben. Kapten Ahab skyr inga medel för att lyckas med sitt uppdrag. Han manar på sin besättning till gränsen för vansinne, han är beredd att göra exakt vad som helst för att uppnå sitt mål. Och någonstans i den svettiga kampen på de sju haven förstår jag mig på honom. Någonstans där blir han den historiska person, även om han är påhittad, som jag identifierar mig mest med.

Boken är en ganska mastig historia. Något seg och utdragen, med ett språk som kräver sin beskärda del av läsaren. Däremot är den extremt informativ och beskrivande kring valjakt som fenomen, och eftersom mina kunskaper och erfarenheter i frågan är begränsade är det intressant. Och motbjudande. Men framför allt är bokens huvudtema, den eviga jakten, den envisa kampen, det som tilltalar mig mest. Rent symboliskt är kriget mellan valen och kapten Ahab svårslaget. Kanske är det så väl utmejslat som det bara kan bli.

Hur gick det då till slut för kaptenen och hans mannar? Åt helvete. En efter en stryker besättningen med, om inte av den ena anledningen så väl av den andra. Skeppet slås i bitar. Och efter tre dagars intensiv kamp fastnar kapten Ahab i linan till sin egen harpun när den skjutits in i Moby Dick och han följer den likbleka besten ner i djupet.

Men jakten som Herman Melville målar upp behöver nödvändigtvis inte vara efter en mystisk val. Den kan lika gärna vara längtan efter att få berusas av kärleken, att få uppleva saker som balanserar mellan dröm och verklighet, att få hitta sin roll och sin plats här i livet. Att känna ett behov av något sådant, att vilja jaga sin egen vita val, är nog ett tecken på sunt förnuft. I alla fall i min värld.

Om sanningen ska fram så ligger det mer bakom min förkärlek till den fartblinda och verklighetsfrånvända kaptenen och hans ojämförliga törst efter Moby Dick. Just nu sitter jag på ett rehabiliteringscentrum där jag gör mitt bästa för att återvända till ett normalt liv, efter en omfattande operation och en svår sjukdom. Jag ser hur en stor del av mitt liv och min tillvaro slitits ifrån mig. Hur jag har blivit bestulen. Berövad. Nästan besegrad. Men likt kapten Ahab tänker jag ta upp kampen. Jag ska fortsätta. Jag ska jaga mitt mål, mitt liv. Ta igen det som jag förlorat. Så fort jag får chansen så ska jag rusa tillbaka ut i den tillvaro som förut var min, och jag ska söka min vita val, även om den i mitt fall kan vara längtan efter att få promenera tyst bredvid någon när det regnar och tiden verkar ha upphört att existera.

onsdag 13 juli 2011

Hälsningar från Helvetesjävlaskitien

Knappt en timme efter att jag skrivit klart det förra inlägget gick jag ut i korridoren. Då hörde jag hur familjen som samlats under dagen brast ut i en monoton kör av tårar och litenhet. Fadern och maken var nu död. Jag stod i matsalen. Sakta drack jag ett glas fil och såg hur sönerna vankade av och an, in och ut från salen där deras fader alldeles nyss gav sig av. Jag kände mig i vägen. Så. I. Vägen. Försökte smyga tillbaka. Och bakom mig hörde jag sorgen och tankarna som nästan gick att omfamna: de om hur tomt allt plötsligt blev.

Dagen efter flyttades jag från damerna som jag delat rum med till en annan sal. Bredvid mig låg en man i min egen ålder. Exakt varför han var där tog jag aldrig reda på. Det spelade inte så stor roll. Oavsett så var vi där av samma anledning. Sjuka, svaga, oförmögna att klara oss på egen hand. Den här gången behövde jag bara ha en extra slang in i kroppen. Han hade desto fler. Precis som jag, sist jag var här. När han vid ett tillfälle skulle resa sig från britsen fastnade galldränaget och den senapsgula sörjan slängdes ut i spontana penseldrag över golvet och väggen. Galla luktar inte alls så illa som jag hade inbillat mig.

Under lunchen började jag prata med en man som haft tarmproblem i över tjugo år. Nu var han återigen inlagd. Nya prövningar som skulle övervinnas. Hans ansikte var sammanbitet. Han pratade med stängda ögon, på utandningen, lågt, som viskningar. Jag såg slangen som gick till katetern. Jag höll mig för skrevet. När han reste sig, tappert och inspirerande, såg jag stomipåsen på magen. Och även fast det känns fräckt, så vore det ännu mer elakt att inte erkänna att jag kände mig tacksam för att min sjukdom inte förvandlat mitt liv och min kropp på samma sätt. När jag senare på kvällen, under flera etapper, tog mig an konsekvenserna av en nykonstruerad mage kände jag en osympatisk lättnad.

Även om jag märker att min tillvaro kunde vara betydligt värre, så kommer jag inte ifrån mina egna tankar om livets djävlighet. För jag ser det nu. Väldigt klart. Tydlig text. Jag ser hur den här sommaren kommer att vara motsatsen till så många andra. Hur den kommer att sammanfattas med allt jag inte gjorde. Hur jag satt bredvid. Eller snarare hur jag spionerade från buskagen på allt som alla andra gjorde. Jag skäms när jag ser hur jag emellanåt förvandlas till en krokryggig, bitter och charmlös jävel. Han med ett bröst som knakar en aning när han hör om hur fantastisk sommaren är.

Det här är sommaren då jag missade Band Of Horses, Dave Grohl, Mastodon och Peace & Love (åh, det gör till och med ont att skriva det). Det här är sommaren då jag inte fick åka tillbaka till Israel och Palestina, då jag inte fick ta mig till Kuba. Det här är sommaren då jag inte fick skaffa mig en stuga i Dalarna. Det här är sommaren då jag inte fick ramla hem berusad på morgonkvisten, mötandes människor på väg till jobbet, en endaste gång. Sommaren då jag antagligen inte kom att bada, då jag inte grillade i Vinterviken, då jag inte satte mig på en uteservering med vännerna alldeles för tidigt på dagen. Sommaren då jag inte red en endaste gång. Sommaren då jag inte kunde följa med min familj till Öland. Sommaren då jag inte till fullo kunde koncentrera mig på förälskelse och kärlek. Sommaren 2011, du är ett hån.

Cancer är en feg ondska. En abstrakt fara som aldrig riktigt går att förstå. En risk som aldrig går att se. En frustande kamphund som inte går att röra. Ibland kan jag nästan lura mig själv till att tro att du inte finns. Men det gör du. Och du kommer inte sluta, även om jag klarar mig. Dåliga dagar önskar jag att du hade ett ansikte. Och om du var en människa skulle jag beväpna mig. Jag skulle forcera in revolvern i din käft. Jag skulle krama avtryckaren. Inte bara en eller två gånger. Jag skulle tömma trumman. Och jag skulle inte ångra mig en endaste gång.

Varma sommarhälsningar från Södra Helvetesjävlaskitien,

Kristian Olof Erik Gidlund

lördag 9 juli 2011

Jag saknar dig

Det hade gått exakt en vecka sedan jag blev utskriven. Och under den veckan hade jag försökt leva normalt, göra det som jag skulle gjort om jag var frisk. I alla fall nästan. Först åkte jag och mamma hem till min lägenhet för att packa om min väska. Stolt som den tupp mamma vill att jag ska vara bad jag henne titta på när jag klippte av sjukhusets armband, det tydliga tecknet på att man är inlagd. Sedan klistrade jag in det i min almanacka, skrev att det borde dröja länge innan jag fick ett nytt.

När vi var klara åkte vi ut till stugan. Och jag var så trött. Låg och sov i farfars säng. Tittade på filmerna som Sylvester skickat till mig. Läste decimeter böcker under äppelträdet. Och jag gick i skogen. Jag orkade bara gå hälften av den väg som har blivit min egen. När jag kom ut på ängen sprang styrkan ifrån mig, jag hämtade andan och rörde mig långsamt tillbaka. Efter ett par dagar åkte jag upp till Dalarna. Vid hästarna fick jag krafter, om så för ett ögonblick. Men igår, runt lunch, började jag känna att det var något som inte stämde.

Magen och ryggen turades om med att jävlas. Krampaktig smärta som hugger som en kniv. Jag kan inte dölja det. Helvetiskt ont. Och en feber som kröp sig allt närmare. På tåget vred jag ur mitt ansiktes svett som en trasa. Den lilla flickan i sätet framför mig stirrade förskräckt. Jag orkade inte ens le avväpnandes tillbaka. Min syster mötte mig på stationen. Och vi gick långsamt hemåt. Först då, märkligt nog, började feberfrossan.

Jag hade tänkt sova ut stormen, men min syster ville annat. Och det är jag tacksam över. Eftersom jag numer lever utan mjälte, och eftersom operationen inte ens är en månad bort tyckte läkarna att jag borde komma in. På en gång.

Strax därefter satt vi bland svimmade pensionärer, en fotbollspelares brutna handled och den misshandlade fadern och hans vuxna sons tårar på akuten. Innan klockan nått midnatt var jag tillbaka på den avdelning som jag lämnat för vad som kändes som alldeles nyss. Under natten svettades jag frenetiskt. När jag vaknade vid 05 låg jag invirad i en fuktig kokong som blev allt kyligare. Men jag var helt oförmågen att resa mig. Idag har jag sovit. Jag har i princip bara slagit upp ögonen ett par gånger, för att se om det verkligen var sant, att jag redan var tillbaka – jag som skulle slippa armbandet länge, länge.

Och visst var det sant. Varje gång jag vaknade. Nere i korridoren sitter en rysk familj och tar avsked från någon som snart kommer att dö. Följet har vuxit sig större under dagen, och de turas om med att gå in i salen. I den andra korridoren släpar sig en äldre man fram med hjälp av ett gångbord. Där var jag själv, alldeles nyss.

Det är tydligen sommar där ute. Jag hör måsarna käfta med varandra. Ser solen glöda på de neddragna persiennerna. Sköterskorna har ställt ut fläktar i salarna. Här ligger jag och fryser. Läkarna tror att mitt tillstånd kan vara en blodförgiftning. Sådant kan hända, även om säkerhetspådraget runt operationen minst sagt var rigoröst.

Jag fick en anteckningsbok av mamma för ett tag sedan. Den är det mest spontana i mitt liv just nu. Den får ge plats åt plötsliga funderingar, fragment av meningar, idéer till reportage. Listor på saker som jag ska göra sen. Och jag märker att jag längtar efter mig. Han som oftast gjorde det han sa att han skulle göra. Han som var nyfiken. Som tyckte mycket om mycket. Som jagade efter de ögonblick då nuet var det närmaste som fanns. Då livet verkligen användes på riktigt. Nu är jag en tyglad vildhäst.
En fjäril i en glaskupa. A hummingbird trapped, in a closed down shoe store.

Jag önskar att jag kunde ta dig i handen, Kristian. Jag skulle viska i ditt öra, berätta att det snart var över, på ett sätt som gjorde att du verkligen förstod. Och inatt, när korridorerna ligger tysta skulle jag slänga upp dig på min rygg, vi skulle rymma och försvinna någonstans, så bra att vi själva bestämde när vi ville bli hittade. Men jag vet att du förändrats. Att så många tankar tar banor som de aldrig gjort tidigare. Att dina mål suddats ut och blivit allt svårare att läsa. Jag vet att borgen som tidigare var ditt liv slagits sönder, och att du nu måste sätta dig ned för att bygga upp den. För ingenting är längre som det var förut.

Och det är inte slut än. Jag vet att de där viskningarna inte hjälper så mycket, även fast de sägs med all tänkbar värme. Och jag vet att jag inte kan slänga upp dig på min rygg. Men Kristian, jag har inte glömt dig. Det vill jag att du ska veta. Och lika mycket vill jag att du ska veta en annan sak: jag saknar dig. Den du var förut. Den du var innan allt det här började. Någon sade att mina ögon har förändrats, och om det är så, så saknar jag dem med.

måndag 4 juli 2011

En annan sorts längtan

Numer vaknar jag alltid ett par gånger varje natt. Vid 02, 04, 05 0ch 06. Slår upp ögonen om så bara för ett par sekunder, för att se vad som händer. Var jag är. Hur det känns i kroppen. Och däremellan drömmer jag. Hetsigt. Drömmar fyllda av Singerska symboler. Om längtan, rastlöshet och en oro över att alla beslut som jag hittills tagit, har varit fel. Ibland är nattens vakna ögonblick så korta och fragmentariska att de lika gärna kan ha varit de drömmar som jag just befunnit mig i. När jag vaknade och rummet var fullt av främmande människor, det var nog en dröm. Men när jag vaknade av att en kvinna drog i en av alla slangar, det var nog verkligt. På riktigt.

Under en av nätterna jagades jag av en tiger – styrkan, beslutsamheten, den potenta. Jag sprang, fulltständigt livrädd. Kämpade. Besegrades. En annan natt försökte jag hindra en krokodil från att ta sig in genom mitt fönster. Jag höll emot med alla mina krafter. Krampaktigt. Men den var för stark. Tog sig in. Sen vaknade jag. Och jag har drömt om hus som jag sett mig bo i, med den familj som jag någon gång kanske kommer få. Hur vi levt lyckliga. Innan vi förstörts. Hur någonting märkligt rört sig i mörkret utanför. Hur vi har förintats.

Inatt drömde jag att jag hade sex. Länge. Intensivt. Fantastiskt. Jag såg med vem det var, men det hör inte hit. Vi var berusade av varandra. Förenade i svett och värme. Det var länge sedan jag drömde något liknande. Och det var ännu längre sedan som jag hade sex på riktigt.

Idag var en sådan dag då jag såg min egen mage. Jag har inte gjort det särskilt många gånger. Jag har inte velat. Försöker försvara mig med att jag kommer hinna tröttna på den till slut i alla fall. Men jag vet att jag inte har vågat. Men jag böjde mitt huvud. Tittade ned när bandaget lades om. Jag såg ärret. Hur jag kommer att se ut. Från och med nu. Hur huden återhämtar sig. Hur den nästan verkar vara chockad. Hur ärret svänger runt naveln på vänstra sidan, från mina ögon sett. Jag som hela tiden trodde att det skulle ta den andra vägen, av någon obegriplig anledning. Jag ser ut som någon ur Saw. Och plöstligt började jag tänka på nattens dröm. Om sex. Om min kropp. Tillsammans med någon annan.

Och jag kunde inte låta bli att undra hur det kommer att utveckla sig. När jag kommer visa mig för någon igen. Om jag kommer visa mig för någon. Om. För jag är någon annan nu. Min kropp ser annorlunda ut. Jag kommer alltid att bära med mig detta. Kommer aldrig kunna gömma mitt ärr. Kommer alltid få lov att förklara mig. Alltid få lov att berätta. Och jag måste vänja mig med att alla kommer stirra fast de låtsas att de inte ser.

fredag 1 juli 2011

Anteckningar från avdelning K72

Norsken som har britsen bredvid mig har åkt in och ut från grannlandets sjukhus under de senaste tre åren. Det har inte gått något vidare. Men sedan han flugits till Sverige för två månader sedan, så har hans liv tagit en ny vänding. Hela magen är ommöblerad, det mesta är borta, men nu kan han äta. Och bättre kommer det att bli. Hans röst är ömtålig. Hes. Hans överkropp har ärr kors och tvärs. Han ser ut att ha överfallits av en förhistorisk best. Men karln har överlevt. Nu ligger han och äter det ena efter det andra, med ett humör som skulle vara provocerande om det nu inte var för att det är en aning oemotståndligt. Han sjunger hela tiden. Alldeles nyss var det Ben E. Kings örhänge och nu är det den här förbisedda pärlan som står på repertoaren. Om jag inte hör helt fel. Eller om han inte sjunger helt fel.

Norsken sover inte på nätterna. Han läser, nynnar, mumlar, tittar på film. Och hostar. I skuggan från hans lampa växer den späda lilla mannen till en jätte på den vita väggen framför mig. En jätte som vibrerar av skorvande hosta. Som en förhistorisk best. Och det gläder mig. Inte att han hostar. Men att han lever.

~X~

Katetern störde mig. Fruktansvärt mycket. För det första fick den skrevet att ömma. För det andra fick den mig att röra mig ännu mer begränsat. Och för det tredje var jag skräckslagen över att slangen kanske kunde fastna någonstans, och dra i mitt kön på ett mindre upphetsande vis.

Sist jag träffade min bror så gick vi upp till en plats i skogen bortanför hans hus. Därifrån såg vi ut över vår barndoms stad, som om vi snart var på väg att invadera den. Jag skämtade om en rädsla för att Sverige skulle invaderas under tiden för min sjukhusvistelse. Hur jag i värsta fall skulle få lov att rycka ut alla nålar, slangar och sladdar ur min kropp i ett desperat försök till att fly med min utslitna kropp.

Och till slut kom dagen då katetern skulle försvinna. Äntligen, på ett sätt. Helvete, på ett annat. Sverige hade inte invaderats, men nu var det tänkt att jag skulle klara av att kissa på egen hand, som den 27-åring jag faktiskt är. Även den här gången skulle jag andas ut när sköterskan räknat till tre. Det skulle inte göra ont. De flesta märkte enligt uppgift ”knappt av det”. Det gjorde jag.
Föreställ er ett avgasrör. Och ett paraply. För in det nedfällda paraplyet i nämnda rör. Räkna till tre. Andas ut. Fäll ut paraplyet. Dra ut ur avgasröret.

~X~

När jag bara orkade röra på huvudet, när jag knappt kunde dricka, när mamma fick lov att sticka in en liten tvättsvamp med vatten i min mun som jag fick suga på, då kände jag mig som den uppspikade snickarsonen på träkorset.

~X~

– Vart är du ifrån? Ryssland?
– Eh… Nej. Borlänge. I Dalarna.
– Jaha. Ja, jag tyckte väl att det inte lät som om du var härifrån.
Det var den första konversationen som jag förde med någon medpatient på det rehabcenter som jag nu befinner mig på. Strax därefter rakade jag bort min mustasch. Men å andra sidan har Dalarna kanske alltid varit lite av Sveriges Sovjet. Skulle kanske inte ha rakat mig ändå.

~X~

Nu kan jag gå. Alldeles själv. Och jag är barnsligt stolt.

tisdag 28 juni 2011

Näven i min ficka

Har haft ett par dåliga dagar nu. Och det här är den sämsta. Det är jag redan säker på. Nuförtiden vaknar jag med tanken ”fan, inte en ny dag.” För jag vet vad den innebär. Och idag är inget undantag. Det blir en ny dag av sondmatning, av att släpa runt på den där ställningen, av att ta mediciner som får mig att kväljas. En ny dag av magont och utmattning. En ny dag då jag kommer att somna efter lunch. Och det blir en ny dag av längtan. Ännu en dag då jag knyter näven i fickan.

För det här är inte rättvist. Jag tycker inte om det själv, när jag säger så. Men det är exakt så det är. Orättvist.

För ett par dagar sedan flyttades jag från sjukhuset till ett rehabiliteringscenter. Ett steg i rätt riktning, antar jag. Hoppas jag. Igår inträffade mitt livs mest bisarra ögonblick. Morgongymnastik klockan 10.30. Samling vid akvariet i matsalen. Jag och de övriga inlagda. De är gamla nog att vara mina farföräldrar. Förutom de som skulle kunna vara deras föräldrar. Jag är yngst här, med en marginal på uppskattningsvis 39 år. Så vi satte oss på stolarna som satts ut i en ring. Fyra rullstolsbundna, två rullatorer. Sammanlagt var vi tolv stycken. Vi fick några vikter som skulle lyftas på sjukgymnastens instruktioner. Snart skulle vi börja. Musiken sattes igång. Den. Där. Låten. Och sen satt vi där. Jag. Elva pensionärer. Och lyfte vikter.

På kvällen var det som vanligt middag. Jag hamnade bredvid en äldre man. Snart 100 år, även om jag aldrig hade gissat på det. Hans händer var knotiga, fingerspetsarna platta. Och armarna fyllda med kolsvarta fläckar efter provtagningarnas kanyler. Det blir så där, när kroppen har problem att återhämta sig. Han började berätta om sitt liv. Hur han gjorde sin militärtjänstgöring under kriget, hur han först var dräng innan han fick ett jobb inne i stan. Han petar bland buketten på bordet. Råg. Och han berättar om sina tretton syskon. Om sin bror som bodde bredvid kyrkan. Om hans syster som ligger på ett hem i Farsta. Om hur han numer får en spruta varje dag. Sen blir han tyst. Och jag säger ingenting. Sen börjar han berätta. Igen. Om hur han gjorde sin militärtjänstgöring, hur han var dräng innan han fick ett jobb inne i stan. Om sina tretton syskon. Om sin bror bredvid kyrkan. Om systern. Jag nickar lite. Får ur mig ett ord eller två. Sen börjar han prata. Om militären, jobben, syskonen, sprutan. Igen. Och igen.

Nej, det här är ingen vidare dag. För det här är inget vidare liv. Det här är ingen tillvaro för någon i min ålder. Det här är inte vad någon borde behöva göra. Tjugo och en handfull mil norr om mig blossar mina drömmars stad ut i en kraftfull uppvisning. Men jag är inte där. Jag sitter här med min ställning. Med min sondmat. En dryg timme härifrån är Mårten i stugan och leker. Men jag är inte med. Jag sitter här med en mage som värker. I skogarna vid Raiski finns hästarna och hon med kraften. Men jag kan inte följa med.

Jag bryr mig inte om hur mycket livserfarenhet den här processen kommer att ge mig. Jag bryr mig inte om hur mogen och insiktsfull jag kommer att bli. Och jag bryr mig inte om hur jag kommer att värdesätta livet annorlunda när allt det här är över. Jag bad aldrig om att få vara med om det här. Därför är det orättvist. För även om operationen är bakom mig, så fortsätter kampen. Det är nu vägen tillbaka har börjat. Och det enda jag vill göra är att somna om, drömma mig förbi dessa dagar då det enda som finns är en vibrerande längtan som vill dra upp min knutna näve ur fickan för att slå den genom fönsterrutan.

måndag 27 juni 2011

Stapplande steg, del II

Första dygnet efter operationen blir en oväntad uppförsbacke. Jag hade räknat med att det skulle göra ont. Förbannat ont. Men inte på det här sättet. Jag sade inte så mycket om det. Svarade låga siffror när jag skulle beskriva känslan utifrån en tiogradig smärtskala. Antog att det var så där det behövde få kännas. Min kropp hade ju blivit överfallen, utsatt för ett övergrepp. Jag är skadad. Och det i sig sätter fingret på sjukdomens skruvade logik: för att bli frisk måste jag först bli väldigt sjuk.

Någon gång under torsdagens eftermiddag började smärtan bli svår att hantera. Jag spände fler och fler muskler i kroppen och i en mörk gränd övergav jag min egen rädsla för att såret skulle gå upp. Mina andetag var korta och svaga, vågade sig inte långt ner i lungorna innan de flydde tillbaka. Jag svettades mer och mer intensivt. Feber.

Tiden går märkligt sakta när du har riktigt ont. Jag stirrade på klockan som skramlade på väggen, bet ihop under vad som kändes vara flera minuter. Och sekundvisaren rörde sig inte en millimeter. Efter några timmar var smärtan en ny upplevelse. Den hade nått en nivå som jag aldrig någonsin upplevt tidigare. Sedan small det till.

Mamma stod halvböjd över sängen på min vänstra sida. Hon höll i båda mina händer. Jag kramade dem hårt. Blundade. Fortsatte bita. Fortsatte svettas. När jag för ett ögonblick öppnade ögonen verkade allt ha försvunnit från rummets väggar som dessutom verkade flytta sig allt längre ifrån både min brits och varandra. Det var som att jag och mamma befann oss i ett vitt rum, det största rummet som någonsin funnits.

Runt klockan 23 på kvällen fördes jag ner till narkosen för att få en ny ryggmärgsbedövning. Det visade sig att den som satts in i samband med min operation lagt sig en aning snett, vilket ledde till att bedövningen gjorde detsamma. Den låg snett över magen i stället för rakt. Delar av såret var därför helt bedövat, medan resten var… au naturelle.

Innan helgen var slut skulle jag ha fått ytterligare en ny ryggmärgsbedövning, för den andra började läcka, strula och uppträda med allmänt dålig attityd. När jag en morgon vaknade utan känsel i mitt vänstra lår kunde jag inte göra mycket annat än att se ett liv i rullstol framför mig. Framåt eftermiddagen släppte dock bedövningen och jag kunde röra benet normalt igen. Jag vet inte varför det var så svårt att få till en lyckad ryggmärgsbedövning på mig. Det kan ingen riktigt svara på. Men å andra sidan så har jag alltid haft dålig hållning. Kanske är det därför.

lördag 25 juni 2011

Stapplande steg, del I

Min tidsuppfattning ligger svårt misshandlad och kommer troligen inte att överleva. Dagarna och nätterna har flutit ihop till en sörja av smärta, svett och skrynkliga lakan. Feberdrömmar, längtan och utmattning. Plötsligt har det gått elva dygn sedan jag kom hit. Fast ”det känns som om det var hundra år sen, eller om de va igår.”

När jag vaknade kunde jag bara röra på ögonen. Mumlandet som jag hörde, det sargade som klagade fram sina stavelser, var min egen röst. En sjuksköterska berättade att allt gått bra och sträckte fram en telefon mot mitt vänstra öra. Någonstans på andra sidan hörde jag min mamma. Hur hennes röst dansade lättare än vad den gjort på länge. Sedan sade vi inget mer. Jag somnade om. Och så fortsatte dagen, med att jag låg med känslan av att vara fullständigt överkörd, borta i bedövningens sömn, bara för att väckas lite då och då, för att se om jag fortfarande levde. Antar jag.

Sedan ramlade sjukhusets Bill och Bull in på avdelningen. Två medelålders kvinnor med mobila röntgenapparater skulle kolla så att organen satt som planerat under bandageringen, såret och stygnen. Jag vet inte om jag är partisk, men jag har nog aldrig träffat på ett arbetspar som har haft sämre kommunikation. De böjde och drog, slet i min kropp, flyttade den till höger och vänster. Sällan eller aldrig mot samma håll eller mål, eller av samma anledning. De ifrågasatte min klena inställning, min brist på samarbete. Efter att de hade jonglerat färdigt slocknade jag igen. Vad som hände därefter, rent kronologiskt, minns jag inte.

Under operationen andades min kropp genom en slang som förts ner genom min näsa, ner i luftstrupen. Då märkte jag så klart inte av den. Men i vaket tillstånd är slangen svår att undgå. Den fick sitta kvar i ett antal timmar efter operationen, ifall den skulle behöva komma till användning igen. Gott så, tänkte jag, men till slut var det dags att ta bort den.
– Andas ut så mycket du bara kan när jag har räknat till tre, sade någon och tog ett grepp om min näsrot.

Jag gjorde som jag blev tillsagd. Väste ut ett litet ljud av luft, samtidigt som någonting ålade sig från magen, upp genom svalget och ut genom min högra näsborre. Hade någon sagt att ”nu är den borta, ryggraden alltså”, så hade jag inte ifrågasatt. Aningen chockad låg jag och stönade på britsen. Ögonen var stängda.
– Hur lång var den där, frågade jag. 20, 30 centimeter?
– Nej, nej, svarade samma någon som alldeles nyss. Snarare 80.

Sömn.

söndag 19 juni 2011

Lova

Innan jag berättar att jag överlevde, så ska jag berätta hur det var, precis innan jag trodde att jag skulle dö.

Det ska tydligen påminna om Stockholms skärgård, fasaden på Huddinge sjukhus. Det blå ska av förklarliga skäl vara vattnet, och den grå cementen ska vara klipporna där semesterfirarna snart kommer ligga med en mellanöl innanför västen och ett grillspett i sitt krås. Oavsett så är det en lögn, eller i vilket fall långsökt, att arkitekturen skickar en passning till ett av de vackraste svenska landskapen. Huddinge sjukhus ser för jävligt ut. Och det var här farfar dog.

Precis innan hon skulle gå med min mamma, böjde min syster sig fram och sa att jag behövde öppna kuvertet – det gröna med hennes typiska handstil – innan operationen. Innan. Så när de hade gått, tog jag en långsam promenad i det öde sjukhuset. Överallt var tomt. Ingenstans fanns människor. Jag tog ett sakta varv runt taxibilarna utanför, lyssnade på Rikards låt som han skickade, som lovade att allt skulle gå bra, innan jag gick in i entréhallen. På en vinglig soffa i röd skinnimitation, satte jag mig ned och sprättade, för att läsa vad min syster skrivit. För att läsa det som behövde läsas innan operationen. För allt närmade sig. Allt var på väg.

Jag hade börjat fundera på för vem jag skulle genomföra den här kampen. Om det var för min egen skull, eller om den skulle kämpas för andras förväntningar? Och någonstans när jag läste min systers brev, blev det tydligt för mig. Jag gjorde det som min syster bad mig om, jag både läste brevet och gjorde det som stod däri. Det hon bad mig om. Och nu vet jag, kanske mer än någonsin, att jag alltid vill vara i hennes liv. Finnas där. Både för henne och för alla andra som jag älskar och som finns nära.

Det sista jag gjorde innan jag lade mig för att sova den där tisdagen, var att duscha mer noggrant än vad jag någonsin gjort tidigare. Jag stod i duschen och såg mig själv i spegeln. Betraktade min nakna kropp, som för sista gången. Den kommer aldrig se ut så där igen. Och jag har inte vågat se efter hur jag ser ut idag. Efter en stund försvann min kropp bakom imman på spegeln. Det var dags att sova. Det var snart dags.

Morgonen därpå var minutiöst planerad. Sängen skulle rullas ut från avdelningen 07.20 och innan dess skulle jag ha skrivit under ett papper om var mina värdesaker tagit vägen, jag skulle ha på mig koftan åt fel håll och jag skulle ligga med rumpan bar i sängen. Jag var inte uppkäftig.

Vi rullades in som i en kortege, vi som skulle bli opererade under morgonen. En karneval av sjuka, skadade och i olika former behov av vård. Någon grät, någon sov. Någon var tyst. Till slut blev det min tur och jag rullades vidare från det märkliga väntrummet in i en av operationssalarna. Jag fick ett antal sprutor, det togs prover och jag blev uppkopplad i hur många maskiner som helst. Jag var en del av tekniken. Sen kurade jag ihop mig i fosterställning, naken, för att få min ryggmärgsbedövning. Därefter lades jag återigen på rygg och jag tror att min ben spändes fast på operationsbordet innan det gröna munstycket fördes mot min mun. Jag visste vad som väntade. Jag fattade en av främlingarnas händer, höll den hårt.
– Lova att ni gör ert bästa, sade jag med en röst som varit stadigare.
– Vi lovar, fick jag till svar.

Sen var vi tysta i någon sekund.
– Hej då, sade jag och försvann in i mörkret.

Det har nu gått fyra dygn sedan min operation. Att skriva det här har varit väldigt påfrestande. Min säng är blöt av svett, jag är yr och svag. Måste sova. Nästa gång ska jag berätta om vad som hände när jag vaknade, när ingenting blev som det var tänkt, om när jag och mamma höll om varandra i världens största rum, om mardrömmarna och om ett av mitt livs stoltaste ögonblick. Först ska jag sova. Men jag lever i alla fall. Det är en bra början.

måndag 13 juni 2011

När och var är en annan historia

Jag vaknade av att jag blödde. Och jag vaknade snabbt. Något rann i mitt ansikte. Jag förde fingrarna mot näsan. Kände. Märkte. Förstod. Behandlingen sliter på mina slemhinnor. Gör dem tunna. Sköra. Jag har märkt det tidigare. Hur jag spottat blod när jag borstat tänderna. Hur det ömmat i näsan. Så nu låg jag där. Nyvaken. Naken. Med en näsa som skrek barslagsmål. Jag stapplade ur sängen. Då var jag återigen en pojke och hans pappa, båda två på en och samma gång. Sen började jag ta tag i det där löftet som de gav mig på sjukhuset.

Jag har träffat döden förut. Många gånger. Jag såg när pojkarna lyfte upp den drunknade mannen ur vattnet, jag såg kvinnan som låg död bredvid vägen. Jag har rört mig bland likbränningarna i Varanasi. Och jag har varit i situationer där min egen säkerhet varit långt ifrån varit självklar. Det har inte gjort mig något. För jag har inte varit rädd. Jag vill inte leva begränsat. Jag vill låta livet leva, med allt vad det innebär. Att ta risker har blivit naturligt, och det vill jag ha sagt utan att låta som The Marlboro Man. Men det här är något annat.

Egentligen skulle jag kunna ljuga. Göra det enkelt för mig. Rycka på axlarna. Småle. Gömma mig bakom ännu mer galghumor. Men det går inte. Och det började på allvar, efter att jag träffade kirurgen.

– Berätta om riskerna, så jag vet om jag ska fixa med flyttstädning eller inte, sade jag en stund in på vårt möte.
Kirurgen började prata med en röst som påminde om hennes kropp. Liten, försiktig, återhållsam. Lugn och stilla.
Hon stirrade på mig. Verkade nervös. Verkade inte tycka att det jag just sagt var särskilt kul. Mamma och pappa börjar däremot bli vana. Sedan började kirurgen att prata. Om statistik, om den mänskliga faktorn, om stora blodkärl, infektioner och blodförgiftning. Om organ som kanske inte vill fungera tillsammans. Om att de inte kan lova mig att jag kommer överleva det här. Att det löftet inte går att garantera. Det var det enda säkra jag bar med mig från mötet. Det enda säkra jag levt med sedan dess. Det har nu gått tio dagar.

Jag skulle alltså kunna göra det enkelt för mig. Jag skulle kunna låtsas att jag inte har städat lägenheten så att mamma och pappa slipper. Skulle kunna låtsas att jag inte har varit borta med grovsoporna, att jag inte burit ut sex hundra kilo Dagens Nyheter till pappersinsamlingen. Och jag skulle kunna låtsas att jag inte har tömt kylskåpet och rensat ur frysen. Jag skulle kunna låtsas att jag inte ångrade mig på vägen till kassan med den där fina skjortan, för att det kändes som att det var ett onödigt köp. Och jag skulle kunna behålla det som en hemlighet, att jag inte började med den där boken, för att jag vet att jag inte kommer hinna läsa klart den. Jag har alltid haft svårt för att lämna saker halvfärdiga. Jag skulle kunna låtsas att jag inte försökt hinna med att prata med alla som någon gång funnits nära. Skulle kunna låtsas att jag inte hoppats på att A ska ta hand om den bleka hästen, att jag inte arbetat mig igenom den där novelliknande romanen jag en gång skrev, för att veta om jag fortfarande kan stå för den. Och jag skulle kunna låtsas som att jag inte har gömt ett brev någonstans i lägenheten, där det står exakt hur jag vill att det ska vara sen, om det som väntar inte kommer gå bra. Jag skulle kunna låtsas att jag inte har vikt ner en av Mårtens teckningar i fickan på kavajen som jag i så fall ska ha på mig.

Men jag ska inte ljuga. För jag har gjort allt det där som jag just skrev. Jag förlikar mig med tanken att det här kanske var så långt jag kom. Att det som varit fram till nu var det liv som jag fick. Att det kanske tar slut på onsdag. Jag har räknat ner. Jag är redo. Tror jag. Det finns så mycket som jag önskar, så mycket som jag längtar efter. Så mycket som jag har kvar att göra. Men det enda som jag kan värpa fram nu när jag ser stormen komma rusandes mot mig, nu när det fortfarande är kusligt lugnt och stilla, är en ömtålig förhoppning - en mening, två ord:


Vi ses.