Falla ner

De första tårarna kom tidigare än vad jag hade räknat med. Fem meter in i lokalen. Fem sekunder in på min närvaro. Fem kramar. Fem bilder sedda, över axlarna på de vackra som var där.

   Kvällen kunde ha börjat bättre, tänkte jag och insåg att det kan det mesta göra dessa dagar. Och så haltade jag vidare in bland de inramade fotografierna. In bland tonårsdrömmarna, de svettiga klubbspelningarna, de bekymmersfria skratten. In bland Sunset Boulevard, Venice Beach och Death Valley. In bland mamma, pappa, hästarna och mina drömmars Dalarna. In för att se min nakna kropps allt mer slitna uppenbarelse. In bland signalraketerna som lyser upp mörkret, där jag fäktas mot vidundret, men där jag också lugnt signalerar: här väntar jag.

   På er.

Hon inspirerar mig till att göra någonting kreativt när jag mår som sämst. För det kommer jag alltid att vara tacksam. För kan jag inte skapa längre, finns heller inget längre kvar. Men ibland måste jag bli påmind. Och hon påminner mig, den där Emma. När hon frågade om hon under en tid skulle få följa mig för att samla material till en fotoutställning behövde jag inte fundera särskilt länge. Om det var någon utanför familjen som skulle få detta tillträde – närvaron under behandlingarna, när jag rakade av mig håret, när jag var och är nere i rännstenens skit och krälar – så var det Emma. Ingen annan. Det är ett sådant förtroende som skapas när två personer har känt varandra i över tio år. En sådan relation som görs möjlig efter att hon med samma entusiasm följt med mitt band på turné i Europa, men även när vi gick för att möta hästarna i sommarhagen, när urkrafterna vankade långsamt mot oss över det gröna.

   Det blev en utställning. En vacker sådan. En sorglig. Spännande. Mörk och nyfiken.

   Någonting fångat för min familj att se när jag inte längre finns.

Dagen efter vernissagen började på Södersjukhuset. Någonting hade väckt en tanke hos en läkare. En oro. Jag behövde åka dit. Undersökas. Utredas. I bästa fall uteslutas. Timmarna avlöste varandra i ett hejdlöst maraton av handsprit, pulstagning, sköterskors kalla händer och varma hjärtan.

   Och besked.

En av mina njurar vill inte vara med längre. Rustar ner. Avvecklar. Men det är inte mitt största problem. Mitt vänsterben ömmar. Krampar och värker. Får mig att gnissla och gnälla. Test, test, test. Prov, prov, prov. Det hela fick sin förklaring: en handfull blodproppar i smalbenet. Ytterligare mediciner på den dagliga doseringslistan. Festen fortsätter.

   Dagen likaså.

Vi ville komma bort – jag, min syster, mamma och Pysen. Så vi tog bilen. Lämnade staden. Kakafonin. Förmiddagens bränder.

   Vi åkte vägen som vi åkt så många gånger förut. Stannade vid den lilla boden. Köper två sorters makrill. Tog djupa andetag vid hamnen. Såg säsongens första seglare förtöja längs kajen. Vi fortsatte mot udden. Förbi de vackra husen, kommenterade dem på samma sätt som förra gången, gången före den och gången före den – inte av tristess, men för att det är just så de där husen ska kommenteras.

   Och så vek hon ut sig, mellan de krokiga tallarna och den steniga stranden: Östersjön, i dag mjölkvit, höljd i ett dis längst ut, där ögonen inte längre såg tydligt. Vi åkte långsamt. Åkte tysta. Vågorna dundrade. Vågorna gjorde vad de alltid gjort. Vågorna nötte klipporna släta.

   När vi kom till den sista viken, när kurvan vänder åter mot fastlandet, slöt jag mina ögon och föll långsamt in i en stillsam sömn, med min systers och min mammas röster som sjungandes försiktigt i öronen. Och jag sov hela vägen hem, där jag sömndrucken satte mig för att skriva ett par rader, vetandes när jag somnar i kväll: att i dag var en vacker dag.

- - -

Här kan du läsa mer om Emma Svensson och hennes utställning.