Svart en sommar

Jag ser mina barn springa mot mig. Det är varmt. Det är sommar. De har badkläder på sig. En av dem har cyklop. En av dem har en håv. Jag lyfter upp dem, en på varje arm. De klänger sig fast vid min sida. Luktar så där som jag antar att bara ens egna barn kan göra. Kvinnan närmar sig från andra sidan gatan. Vi går för att möta. Stannar upp mitt bland bilarna. Trafiken dånar. Någon tutar. Vi håller om varandra.

   Det är så här kärlek känns.

För två tisdagar sedan väcktes jag av min syster. Hon berättade att mamma och pappa var på väg för att hämta mig. Då hade det gått drygt tre dygn sedan jag hade ätit ett varmt mål mat. Jag hade druckit alldeles för mycket alkohol. Levt alldeles för destruktivt. Sovit för lite. Hatat verkligheten. Inte lyssnat på kroppen.

   Jag orkade inte protestera. Jag packade min väska. Följde med hem. Därefter sov jag mer eller mindre dygnet runt i en vecka.

   Jag har aldrig varit så här trött.

   Undrar hur mycket mer jag orkar.

Nätterna har blivit mina ovänner. Det kan gå flera dagar mellan varje dröm – dessa stunder som har blivit min fristad. När jag vaknar undersöker jag om fingrarna känns annorlunda, om smaken i munnen är en annan. Om biverkningarna har lagt sig. Jag törs knappt röra mig själv. Jag lever i ett helvete, men i mitt inre ser jag ett paradis. Så nära. Så längt bort.

   Jag kommer aldrig att komma dit.

Till min förvåning verkar min kärlek och mina barn bo i en lägenhet. Högt upp. Utsikten inspirerar. Gör mig liten.

   Vi har besök. Syskon. Syskonbarn. Jag har kavaj, hatt och sjal. Verkar påminna om han som sjöng om Samarkanda.

   Svart en sommar.

   Jag är där, men ingen ser. Jag häller upp ett glas vin. Lutar mig mot diskbänken. Snart kommer någon säga att det var väldigt lite vin i den där flaskan, som de precis har öppnat.

Jag hör kvinnan prata. Om hur annorlunda allt var när jag fortfarande levde. Men ser du inte, min kärlek, hur jag står mitt framför dig?

   Här.

   Jag gör mitt bästa. Men jag finns inte för någon att se.

   Trots det, är jag hela tiden nära.

Jag vattnar växterna när du har glömt.

Jag var den som såg till att balkongdörren inte gick i baklås den där dagen med korsdraget, du vet.

Jag var brisen när du skulle stänga fönstret, då du såg att det redan var stängt.

Jag är kraften som håller om dig de där morgnarna som du inte vill gå upp ur sängen.

   Vi skedar.

   Jag är bakom.

   Jag är alldeles nära.

Och det låter kanske banalt, men jag är den som senare tar hand om disken när du har somnat i soffan, just den här kvällen när våra syskon och deras barn är på besök. Du kommer att vakna förvånad. Funderande. Kanske var det… Eller var det…

   Det var jag.

Jag rör mig genom lägenheten. Ser barnen som sover. Hör deras andetag. Sånger i sig. Jag vänder mig mot vardagsrummet. Någon pratar smått:

   – Det var värst vad lite vin det var i den där flaskan.

Bilden ur lägenheten blir svagare. Fransar sig i kanterna. Mina sinnen blir tyngre. Det börjar bli dags för mig att ge mig av, för den här gången. Jag böjer mig fram mot kärleken. Viskar utan ett ljud. Ser att hon hör.

   Om någon frågar vad som hände med Kristian: säg att han dog i ett krig.