Jag ser ett oväder närma sig

Tänkta tankar tynger tungt. Det har satt sig som en kil i min tillvaro, vetskapen om vad som väntar. Det definitiva. När jag dör, så dör jag. Då kommer jag aldrig tillbaka. Då ses vi inte mer, jag och de underbara.

   Överallt – allt – ett avsked.

Senare i dag kommer mina föräldrar för att hälsa på. För att hålla om. För att finnas nära. Och i morgon åker vi till sjukhuset för att höra hur behandlingen går. Oron gror. Men det känns inte som att det spelar så stor roll vad som kommer att sägas. Min död är inte en beräknad graviditet. Jag kommer inte att få ett datum.

   Ovissheten sliter.

Jag kommer på mig själv med att göra märkliga saker. Egentligen är kanske det jag gör inte så märkligt, men däremot anledningen. Förrådet har aldrig varit så städat. Rensat. Skafferiet likaså. Garderoben aldrig så gallrad. Pärmarna aldrig så tomma.

   Jag har köpt plastbrickor och märkt upp alla mina nycklar. Kan inte tänka mig något mer frustrerande än en nyckel som man inte vet var den går. Nu behöver de aldrig undra. Jag har förklarat allt. Jag har skrivit upp mina koder, mina lösenord. Jag har ansträngt mig.

   För jag har gjort resterna av mitt liv så enkla som möjligt för min familj att ta hand om, när jag inte längre finns.

I går fyllde vännen år. Jag planerade dagen minutiöst: När och vad jag skulle äta, när och hur jag skulle vila, när och hur jag skulle ta mig in till den där baren. Innan jag gick sjönk jag ner i soffan och såg en pojke tala om döden på tv. Det var en hård halvtimme. Ärlig. Naken. På riktigt. Bland det mest riktiga jag sett. Där fanns inga undanflykter, inga reklampauser, ingen hets och inga avbrutna meningar. Bara ett samtal om döden. Ville gå fram och hålla om den där pojken. Då insåg jag att pojken var jag.

   Det är jag som är döende. Det är min tid som är räknad.

Jag tog mig in till festen. Yr. Förvirrad. Utmattad. Men jag ville vara med. Ville vara normal. Ville fira.

   Det gick så där.

   Efter en halvtimme satt jag gråtandes som ett barn omfamnad av mina närmaste vänner. Jag vill inte lämna dem. Jag vill inte dö ifrån detta liv.

   Men jag vill inte heller förvandlas till främlingen jag fruktar.

När klockorna ringer, hammarslag från helvetet. När spelmännen kommer för att hämta min familj på Kyrkvärdsgatan. När jag gått för att rasera berget. När jag gått för att smekas av okända vindar. När jag gått för att vandra i den stora skogen, när jag gått för att somna i andra dalar.

   Minns mig då.

Nu orkar jag inte skriva mer.

Åskan har slagit ner i vildhästen från Kvarnsveden.