Hjortjägaren

När jag var 18 år knäckte jag en främlings näsben på Flamingo i Borlänge. Det förvånar mig i dag, för jag har aldrig attraherats av konflikter. När andra har plöjt tegelstenar om slaget vid Verdun, landstigningen i Normandie och finska vinterkriget har jag mest känt mig vilsen, obildad och utanför.

   Jag gjorde inte värnplikten. Trots det, är jag på väg till en frontlinje. Och jag kommer inte att komma tillbaka.

Under andra världskriget gick man ur huse för att kämpa mot ondskan. Att ta värvning var det enda rätta. En självklarhet. För mig – uppvuxen i det svenska samhällskollektivets sista dödsrossling – är det av flera skäl svårt att förstå, för att inte säga omöjligt. Här har tryggheten varit konstant, förutom ett knäckt näsben på Flamingo.

Jag fascineras av attityden kring Vietnamkriget – den första konflikten i modern tid där det faktiskt fanns en opposition mot kriget som sådant. Tusentals amerikaner kallades till en strid som de inte förstod. Till ett krig som inte var deras.

   Precis som jag.

   Kallad till en bataljon, snart skickad till ett område varifrån ingen återvänt.

Jag går just nu igenom min elfte cellgiftsbehandling. Antalet känns enormt. Jag minns knappt hur tillvaron såg ut innan elden tog fyr i mars förra året. Det blir allt tydligare för mig att kroppen vänjer sig snabbt och glömmer lika hastigt. Det är både en tröst och en tår. Den bekymmerslösa tillvaron som en gång fanns, är nu förlorad.

   Samtidigt som jag skriver detta hör jag en präst på radion prata om mitt öde. Min berättelse. Jag undrar vad mitt liv har kommit att innebära. Vad konsekvensen av min död kommer att bli.

   Behandlingen sliter hårt den här gången. Den oerhörda tröttheten. Känseln i fingrarna har genast blivit stum. Hår på kuddarna. Kramper.

När det värsta har lagt sig för den här gången ska jag åka hem till Dalarna. Till Borlänge, mina drömmars stad. Jag ska gå genom min barndoms kvarter. Där alla vet vem jag är.

   Jag ska korsa det öde torget med dess ojämna kullerstenar och berömda rutschkana. Jag ska gå förbi biblioteket där jag drömde mig bort som barn, där Kerstin gav mig boken av Rolf Blomberg som jag var den enda som lånat sedan 1962. Jag ska passera fiken där jag försökt charma bygdens damer, där jag både kysst mig upphetsad och gråtit över trassliga känslor. Jag ska gå in i skivbutiken där min ungdom formades, där jag i tonåren köpte Funhouse som ruskade om mig hela vägen hem till Kyrkvärdsgatan. På håll ska jag se Bullerforsens ursinne. Jag ska ta mig uppför backen i Islingby och se stålverket breda ut sig och jag ska tänka på dess arbetare som jag respekterar med bultande hjärta. Jag ska passera skolans tak i Kvarnsveden där vi låg och tittade på stjärnorna samtidigt som vi lärde oss att snusa. Jag ska ta mig till platser där jag druckit mig vinglig. Platser där jag skrattat, förbannat och älskat. Platser där jag haft sex.

   Och jag vet att de jag då möter kommer tänka: ”Där är Kristian. Han som blivit kallad. Han som kommer posteras på den där platsen där ingen överlever.”

Från och med nu blir varje besök i Borlänge mitt sista.

Kanske hinner jag möta den där främlingen från Flamingo någonstans mellan Jussi Björlings staty och pappersbrukets pumpande skorstenar. Då ska jag be om ursäkt. Jag hoppas att han vill förlåta.

   Det är mycket som måste ordnas med innan kallelsen träder i kraft.