På spaning efter den tid som flytt

Vid Slussen stannar jag och ser ut över det rastlösa vattnet. Ovanpå rockklubben, där jag utmattats och blivit hög på bekräftelse med mina vänner så många gånger tidigare, blir jag ståendes. Underarmarna vilar på det översta räcket, ena foten på det nedre. Jag står som en ryttare, väntandes på en mörk rodeo. Solen får vattnet att glittra. Fartyget som liknar det jag har på armen ligger oskyldigt vit vid Skeppsholmen. Barnvagnar och pensionärer passerar mig. Jag vill också ha en liten. Jag vill också bli gammal.

Min uppväxt kunde inte ha varit tryggare. Kyrkvärdsgatan var en barnbok. Vännerna runt knuten. Skogen höll om oss. Mamma jobbade hemifrån. Vi barn var därför nästan alltid hemma, åren innan skolan. Under mina första sex år i livet kunde jag alltid, efter en snabb springtur från skogen, över den gamla fotbollsplanen, över staketet in i trädgården mötas av min mammas trygga armar. Det var en vacker barndom. Säker. Tryggheten var den enda verkligheten jag visste om. Jag minns chocken första dagen i Kvarnsvedens skola. Visste inte att barn kunde göra vissa saker mot varandra. Sedan dess har jag gjort mitt bästa för att hantera det som händer omkring mig.

Nu ser jag hur jag har levt mitt liv. Och varför.

   Jag har försökt kompensera. Ta igen. Smått barnsligt och trotsigt. Eller kanske enbart naturligt. Från mina tonår och framåt har allt jag gjort varit varianter av att klättra högre upp i björken, av att cykla snabbare och snabbare utan att hålla i styret.

Jag har alltid klarat mig, trots situationer där jag slagits sönder och samman, av mig själv och av andra. Trots situationer där jag borde ha omhändertagits, låsts in och omyndigförklarats. Jag har varit en katt med nio liv, eller en kackerlacka. Exakt vad lämnar jag till andra att avgöra.

   Men den här gången har verkligheten hunnit ikapp. Den här gången kommer jag inte undan.

Jag kan inte prata mig ur situationen. Jag kan inte sakta backa undan. Inte fly. Kan inte gå rakt ut i skogen i mitt älskade Dalarna, ta vänster vid den stora stenen, ta sikte på det största berget och gå så långt benen bär mig och därefter fortsätta ännu längre, bortom den vilda älven för att någonstans bland träden vänta ut min fiende tills den tröttnar och ger sig av.

Här finns inget Moonrise Kingdom att dansa sig bort i.

Vattnet vid Slussen är fortsatt rastlöst. Jag ser båtarna ligga förtöjda längs kajen. Jag vill lämna min plats vid staketet. Jag vill gå ner och ta värvning på någon gisten skuta och ge mig ut på öppet hav. Försvinna från allt. Försvinna till en annan värld, en annan tid.

Men ännu hellre vill jag komma springandes ur skogen vid Kyrkvärdsgatan, över den gamla fotbollsplanen, över staketet in i trädgården för att mötas av min mammas trygga armar.