Min arm om dina axlar

Kom.

Kom så går vi på en promenad. Jag vill berätta något. Något som jag vill att du ska tänka på. En tröst för oss båda.

Trots allt så har jag fått leva ett ganska långt liv frisk. Jag har sett märkliga platser. Hamnat i märkliga situationer. Träffat märkliga människor. Och jag har hela tiden varit omgiven av fantastiska vänner och den varmaste familjen du kan tänka dig. Min mamma säger att det är som om jag haft bråttom genom livet. Som om jag snarare är 89 år, än snart 29. Det är nog sant. Det bor en sjöman i mitt bröst. Det är jag tacksam för.

Äventyrsböckerna, naturfilmerna och National Geographic sådde frön i pojkhjärtat på Moonlight Mile i Kvarnsveden. Där låg jag under bordet i tv-rummet och drömde mig bort. Jag ville ut i världen. Se. Uppleva. Bilda mig en uppfattning. Försvinna i något spännande. Och det gjorde jag.

Skogarna i Dalarna, som när som helst var allt vi kunde drömma om.

Åren med bandet – varenda vrå i Tyskland: De odödliga nätterna utanför Prime Club i Köln, Atomic Cafés svettiga dansgolv i München, dagarna i Berlin som vi tappade räkningen på. De hysteriska japanerna i Tokyo. Skivinspelningen i Spanien, då vi mådde som allra bäst. Hettan i Etiopien. När vi vodkamarinerades i Sankt Petersburg. Sjörövarnätterna i Amsterdam. Festivalerna. Den årliga återkomsten till Borlänge.

Pulsen under mina resor i Israel och på Västbanken. Marknaderna. Maskingevären. Mötena. Det motsägelsefulla.

När jag rökte vid tågets öppna dörrar över fälten i Indien. Morgonljuset i Varanasi. Funderingarna längs Ganges. När jag mötte den döende hunden i skogen, mitt ute i ingenstans. Den geometriska marijuanatrippen på berget utanför Khajuraho när allt jag såg var en örn. Monsunen i Himachal Pradesh.

Kubas stolthet och förfall. Resan runt ön. Nätterna i Trinidad, Camagüey och Santiago. Milen i en annan värld. När bilen var i havet och vände. Spänningen.

Jag hann med USA. Jag hann känna mig välkommen där, i det land där jag på något sätt vuxit upp utan att tidigare ha besökt. Jag hann bli inspirerad. Jag hann.

Jag fick växa upp med Maria.

Hästarna nu.

De magiska kvinnorna som jag älskat med – de fumliga gångerna, och de fantastiska. De nakna stunderna när tiden upphört och allt varit nu.

Känslorna av förälskelse som berusat mig så vackert. Varje minne gör mig lycklig, hur knäckt jag än har varit.

När det här livet är över, så tror jag att två saker väntar: Antingen slutar allt att existera i ett evigt mörker som jag inte kommer märka. Eller så fortsätter något nytt. En ny resa. Nya märkliga platser, nya märkliga situationer och nya märkliga människor. Det kommer jag att klara av. Det är under de förutsättningarna som jag har fungerat bäst. Så du behöver aldrig oroa dig för mig. Det kommer att gå bra.

Vår promenad närmar sig sitt slut. Det var bara ett par saker som jag ville berätta. Ett par saker som jag vill att du ska tänka på.

Och du, som du hör har jag levt ett rikt liv. Glöm aldrig det.