Efter åtta dygn i sängen kom smärtan i ryggen tillbaka. Den där som får mig att tro ”det är nu jag går av på mitten, det är fan i mig nu jag dör”. Men jag gick inte av. Inte heller dog jag. Istället låg jag på sjukhuset med en brinnande längtan efter att få komma därifrån. Och när klockan släpade sitt arsle till elva var det dags. När jag klev ut genom entrén ville jag sträcka upp armarna som en slugger, nyss förklarad segrare efter tolv ronder. Det gjorde jag inte. Jag gick med bestämda steg förbi taxibilarna mot mamma, bilen och friheten – ja, faktiskt.
Hemma duschade jag i en evighet. Gjorde mig ren. Fri från sjukhusets dofter. Sedan betraktade jag min nakna kropp i den immiga spegeln. Ryggraden, bäckenet. Skelettet som jag är. Mitt ansikte som ser så mycket äldre ut. Blekare. Som av gifterna blivit knottrigt. Jag tittade på min vänstra handflata. Och tänkte på när kirurgen berättade att det var så tumören såg ut. Lika stor som min hand. Lika tjock som mina fingrar. Utspritt som ett nät. Ett strypgrepp i min mage. Jag tänkte på att jag varit öppen med min sjukdom. Att alla vet. Att jag inte varit hemlig. Inte behandlat mig själv i smyg. Kanske kommer jag att skrämma bort någon eller några. Kanske är och förblir jag skadat gods. En cancerogen kropp. Skadad. Karl Stranne.
På natten fortsatte tankarna. På att jag under mina vistelser på sjukhusen och behandlingarna inte knutit någon till mig. Inga andra patienter. Inga andra som är drabbade på samma sätt. Den här sjukdomen kommer att vara min egen. Kanske kommer det här att bli som de där resorna jag gjorde förut. De där som jag sällan kan prata ordentligt om, eftersom jag gjorde dem själv. Min cancer är ännu ett land. Även den här gången reser jag själv. Men kanske är det så jag reser. Kanske är det så jag kommer leva. Tankarna eldade vidare. Min egen säng, den som jag längtat efter, gav mig ingen ro. Jag vände och vred mig till förbannelse. Timmarna gick. Ryggen hälsade på. Funderingarna malde. Vid det här laget var mitt huvud kokhett. Öronen glödgade. Placebofeber.
Men plötsligt trodde jag att jag förstod varför min kropp agerade som den gjorde. Jag kände livet komma emot mig. Jag såg det skymta. Hur det rörde sig i mörkret bortanför min säng. Jag såg hur det kom rusande emot mig. Hur det för första gången på länge – trots allt, trots att det här inte är över, trots att ingenting är säkert eller förbi – befann sig inom räckhåll. Jag såg det komma rusande.
Sedan låg jag vaken i flera timmar, funderandes på vad det livet kan komma att innebära.
Det livet kommer att innebära att du får bära på en erfarenhet som ingen människa kan tycka just när man är inne i helvetet är till någon nytta, det livet efter denna jävliga period kommer att innehålla en kärlek till en kvinna som blir mor till dina barn och en kärlek till livet. Du kommer att känna mycket kärlek till dina närmaste och ge mycket kärlek tillbaka. Jag skulle vilja krama dig och säga att allt blir bra, för det önskar jag dig av hela mitt hjärta/Styrkekram från Yvonne
SvaraRaderaJag vet inte om det är lätt eller svårt för dig att skriva om allt du tänker här, men med tanke på hur svårt och tungt innehållet i dina texter är så är det så förvånansvärt lätt att ta in. Så fort jag kommer hit och ser den grå texten på den vita ytan är det fritt fram att släppa allt. Skratta lite, gråta lite, känna lite smärta och tänka väldigt, väldigt mycket. På dig, på det du skriver, på mig själv och på livet.
SvaraRaderaJag såg på sommarpratarna häromdagen. Det är ett så fint program, och det är väldigt vackert att höra de där bekanta (men ändå så obekanta) personerna öppna sig för varandra. Hur de pratar om livets mot- och medgångar, och hur de låter de allra mörkaste, djupaste tankarna bevingas av orden och jag blir nästan lika berörd varje gång jag ser det, vem eller vad det än handlar om. Och när jag satt där framför TVn så slog det mig plötsligt att:
Lite så är det att läsa din blogg, Kristian.
Sista stycket gjorde mig glad. Snart går du och livet hand i hand igen. Det ska inte få dröja länge till! Du är så jävla stark.
Stor kram och massor av kärlek
Håll fast vid det här livet som du ser/anar och fyll det med sådant du längtar efter och vill ha. Ta hjälp av det när det känns och är som jävligast.
SvaraRaderaMen livet är trots allt också det som nu händer och pågår, hur gärna du än önskar att så inte är fallet. Du kan här och nu inte ta bort det men du kan "fly" in i tankarna och känslorna om det du önskar/det som kommer efter.
Lättare sagt än gjort, jag vet, men det är väl värt ett försök och dom stunderna som du lyckas är bättre än inget alls.
Jag läser dina ord, det du skriver, och blir väldigt berörd. Du har funnits med mig i mina tankar sedan jag började läsa för inte så längesedan. Jag har blivit berörd på många sätt och på flera plan men en sak som stannat kvar är det du skriver om idag, nämligen att du "reser ensam", att du inte knyter någon till dig. Vi är alla olika och har olika behov och önskemål. Jag är dock övertygad om att vi alla kan klara mer om vi vågar be om hjälp, vågar ta emot stöd från andra människor. Vi blir oftast "starkare" när vi är flera som kan dela på både det jobbiga och det roliga.
Jag hoppas nu att du kan "fylla dig" ofta med tankar om hur livet kommer att bli och också känna hur det kommer att kännas.
Ta hand om dig både nu och senare!
Men se om du också kan låta andra få äran att "ta hand om" dig ibland så du kan luta dig mot dom. En gåva till dig och en gåva till dom.
Många varma och stärkande tankar till dig från mig
Det kommer tillbaka till dig, det där rusande livet. Fånga det Kristan!!!
SvaraRadera/Småländskan
Ååh vad det glädjer mig. Att du skymtade livet där bortom sängen. Ännu som en skugga.. men inte mindre verklig för det. Livet väntar Kristian.. det försvinner inte. Finns kvar sen när du är redo.
SvaraRaderaFamnen full med kramar
Annukka
Man hanterar sin sjukdom, sin olycka, på sitt alldeles olika sätt. Till en början tackade jag nej till samtal med kurator och under många månader räckte det med att prata med vänner och familj. Och med sig själv. Men snart var frågorna sådana och funderingarna så svarta att jag vände mig utåt, till proffsen. Det var nog klokt. Man känner när det är dags och om. Inte alla vill eller behöver. Det finns inget färdigt koncept. Din sjukdom är din just nu och du bestämmer. Glöm inte det.
SvaraRaderaKramar
/Åsa
Du är på din tuffaste resa ever. Men nu såg du livet. Vad lättad jag blir. Håll fast vid det!
SvaraRaderaKramar!
Birgitta
Småländskan jagade in mig på din blogg och efter ha läst in mig kan jag bara säga att du är en ordkonstnär med råge.
SvaraRaderaden dagen då livet landat hos dig igen, ge ut en bok av den här bloggen.
Många fler går igenom liknande historier, vissa lyckligt lottade som liksom du fångar in livet igen (ja, det är jag övertygad om), andra mindre lyckligt lottade.
Alla kommer de att kunna finna tröst i din berättelse.
All styrka önskar jag dig/ Eva
Nyss googlade jag på Karls Stranne så nu vet jag vem det är tack vare dig.
SvaraRaderaJag tror inte en enda kommer att skrämmas bort för att du varit öppen med din sjukdom, tvärtom. Det gör det lättare för omgivningen.
Skönt att höra att du du kan skymta att livet är på väg tillbaka, att du inte ger upp hoppet när du har det så jobbigt. Det kommer nog att gå två steg framåt och ett steg tillbaka men hela tiden framåt.
Varma kramar,
alice
Jag tror du får ett långt härligt liv när det här är över. Att du kan se tillbaka på något som du inte längre befinner dig i.
SvaraRaderaKram
Ja vad ska en fembarnsmamma från Norrland säga till dina starka ord? Men jag väljer att säga: Du är en härlig kille Kristian, du bör vara stolt över den du är, din mamma är stolt, det vet jag instinktivt! Men fortsätt se ljuset i mörkret, för jag vet att du kommer att vinna denna kampen.
SvaraRaderaEn stor varm kram!
SvaraRaderaVet inte varför, men att du nämnde Karl Stranne berörde mig... Kanske för att hans öde alltid berört mig. Och för att Thåström tolkar den helt ljuvligt...
SvaraRaderaTack! Kram!
Vad skönt att du känner livet komma emot dig igen, livet som är ditt och som längtat så länge efter att få omfamna sig igen med vardagar och helgdagar, vanligheter och särskildheter, långtråkighet och äventyr och alla oskrivna blad som väntar dig. kramar
SvaraRaderaDu skriver så fantastiskt bra! Jag ryser.
SvaraRaderaSkönt Kristian med ljusa tankar, tänker på dig.
SvaraRaderaInte bara att jag tycker synd om dig, utan mest för att du är så inspirerande.. så stark.
Håll ut, vi är många som är med dig på denna resan... om än på andra sidan skärmen. Kram Tina
Kristian, Livet väntar om hörnet <3. Vad skönt att du kan känna det också! :)
SvaraRaderaDu lär oss mycket om ödmjukhet inför saker som kanske inte alls är så självklara som vi tror. När du ger som du gör av dig själv påminner du oss om att det vi tar för givet kan vara så skört, så skört.
Tack för att jag får vara med och dela ditt liv just nu, på det här sättet. Skickar tankar, kärlek och styrka till dig.
Kramar från Karin <3
JAAAAAAAAA.........
SvaraRaderaKram från eva.
Har följt denna blogg några veckor OCH har aldrig någonsin hittat någon som skriver sååå målande och berörande.
SvaraRaderaHoppas att något positivt kommer ur denna upplevelse(Kristian!!!)
Åh. Vad kan man säga efter det här inlägget mer än att jag älskar varje ord. Och på något vis känner jag igen så mycket i mig själv. Nej, jag har inte cancer och skulle kunna vara din morsa, rent åldersmässigt. Men ändå. Du berör för att du är äkta. Kram från mig
SvaraRaderaÅh att kunna skriva så efter natten din! - många gånger undrar jag varför jag fullt frisk mitt i livet mitt i nätterna läser bloggar som sånt jag helst inte vill veta något om och sånt som ingen skulle behöva uppleva! När jag egentligen kunde sova... Och så smyger jag in på ikroppenmin, ser ett nytt inlägg och då vet jag varför! Hur skulle jag kunna låta bli?
SvaraRaderaÖnskar att du får avsluta din ofrivilliga resa i Cancerland snart snart snart och börja planera nästa resa med eller utan ressällskap
Håll ut!
Kram från en smygresenär på din nuvarande resa
Du skriver att du valt att resa ensam, men vi är många som följer dig genom dina texter. Förstår att det inte är samma sak som att följa dig i verkligheten.
SvaraRaderaVi kan inte hålla om dig genom febertopparna eller torka din panna vid toalettstolen och jag hoppas att du kan ta emot den hjälpen när du känner att du behöver det från någon som vill vara där. För jag är övertygad om att du har de som vill vara där för dig.
Gläds åt att du såg en skymt av livet och hoppas att det snart kommer närmare och tydligare.
Första gången som du öppna lite på dina känslor! Vackert! Och det du säger speglar den känslan jag får när jag läser din blogg; du gör resan helt ensam, delar den inte med någon, inte heller på din blogg, men detta inlägg var det första som andas liv, hopp och en önskan om att dela. Det gör mig glad! Du är på väg!
SvaraRaderaAtt bära sin sjukdom själv...Ett TV-program "Den stora tystnaden" handlar om att hitta sig själv genom total tystnad, nånting händer inom en,man känner, det kommer att bli bra. Så dina ensamma resor är säkert ett sätt att försöka uppnå denna känsla. Att hjälpa en människa i kris enl. detta program gör man bäst genom att vara vid hennes sida, tyst, inte genom att prata. Kontentan av det hela...man genomlider sin sjukdom eller vad det än är bäst ensam, ingen annan människa kan sätta sig in i hur du känner eller ge råd, bara stödja. Kanske behöver man så småningom professionell hjälp för att lösa knutar men det är något annat. Bra Kristian att du lärt dig att nå ett annat tillstånd för att dämpa din rastlöshet, nästan ett mediativt tillstånd. Hoppas du mår bättre nu
SvaraRaderaStor Kram/Maggie
Du kommer aldrig glömma din kamp och den kommer finnas där av och till, men dränk den i kärlek till en kvinna och några godingar till barn. Skratta mycket och tillåt gråten att komma, så är det lättare att leva livet här och nu!
SvaraRaderaKram!
Du reser ensam kanske, men själv är du baske mig inte!
SvaraRaderaMånga finns där, som skuggor. Att ta emot om du skulle snubbla eller så.
Stor kram!
Måste säga att jag tycker mycket om din bild på hästen, bild 24/28. Det är nått i blicken, hästen sneglar in i kameran, kanske lite sorgset. Träffade en gång en doktor som tittade på mig så, det var på nått sätt fint. Mitt i all sjukdom kan man ibland se det vackraste som finns i människor. /Karin
SvaraRaderaHej Kristian,
SvaraRaderadu skriver fantastiskt. Väldigt gripande läsning. Häng i så skall du se att allting kommer att lösa sig.
Har en fråga angående din diagnos. Vad för symptom hade du innan diagnos? Har du haft tidigare magsår? Helicobacter? Hur lång tid tog det från första läkarkontakt till diagnos?
Hade verkligen uppskattat svar.
Mvh,
Anders
Skönt att höra att du kommit hem igen Kristian! Tänker på dig! Kämpa på! Kram o puss
SvaraRaderaHej Kristian Hörde iaf i somras av Kerstin att du var opererad och sen läste jag din blogg.
SvaraRaderaJag har följt hela och den är otroligt bra och berättande. Rörande på många ställen som även uppiggande och kraftfull på andra. En helt otrolig kraft du måste ha oavsett om den kommer från din kärna i din själ eller från Moby Dick och Kaptenen men saken är den att du är en stark människa eftersom du tillåtit dig att vara svag... och svag för att du tillåtit dig falla...
Kärleken är alltid närvarande Kristian. Kärleken som du får från oss alla som läser här.
Ta emot oss alla starka och svaga som bara vill dej väl och är bara medmänniskor och vi är alla SAMMA LIKA ...både starka och svaga och ingen av oss vet om det kommer en ny dag imorgon.
Men vi hoppas. Det gör vi. ALLIHOPA!! kram på dig Kristian & må bättre!! //Elena
Jag hatar vad som kommer till sjukhuset, oändliga köer antienda förväntar huvudet som är före mig, tycker jag att mycket tung, men så är livet.
SvaraRadera