i kroppen min

Det finns något annat som jag måste berätta

2011-10-21T10:27:00.002+02:00

Läkaren pratade snabbt. Kanske var han mer nervös än jag själv. Han pratade om värden. Levervärden, blodvärden, saltvärden. Alla värden man kan tänka sig. Om äggviteämnen och om kroppens nya rytm. Om förra veckans kameraundersökning. Sedan förde han fingrarna försiktigt och noggrant över min kropp. Över lymfkörtlar, för att se om där fanns någonting avvikande. Det var som om vi båda höll andan. I alla fall jag. För jag balanserade på vad som antingen var en mållinje eller en mina. Vad visste jag inte. Men alldeles snart skulle jag få ett besked.

Det är lustigt. När man har spelat upp ett scenario i huvudet en miljard gånger – hur man längtat och sett fram emot, hur man varit övertygad om hur något skulle bli – och så står man plötsligt där en dag, och reaktionen visar sig bli en helt annan. För jag har längtat. Och jag har varit övertygad om hur jag skulle reagera. Men jag har haft fel. För även om jag har tänkt på situationen, så kan jag inte låtsas. Det måste få sjunka in. Reaktionen måste få komma naturligt. Av sig själv. Men det var en vacker dag. Och det ska alla dagar som finns kvar komma att vara. Vackra. För det verkar som att jag vann.

Det finns inga garantier när det kommer till den här sjukdomen. Ingen som kan lova att mörkret inte kommer komma tillbaka, när jag minst anar det. För det kan det göra. Det förstår jag. Men med den rädslan kan jag inte leva. Det vägrar jag. Livet är här. Livet är tillbaka. Livet är det som händer just i detta ögonblick. Och det är ett vackert liv.

Jag ser en man i min spegelbild. Någon som tidigare var en främling. Någon som jag inte kände, men som nu vuxit till en tydlig del av mig. Någon som jag inte kommer leva utan. Som alltid kommer finnas nära. Som präglat mig som en annorlunda tatuering. Och jag ska bära dig med mig, tills ärret bleknar, tills jag bara minns dig som en mörk period av mitt liv. När jag bara minns dig som den storm jag en gång fastnade i. Ibland kommer jag att tänka på dig. Det vet jag redan nu.

Jag ska sitta i min trädgård med ett barn i mitt knä, mitt eget eller någon annans, och bland sommarskratten ska jag försvinna i ett ögonblick för att minnas hur du kom som en vildhäst och förstörde så mycket, för att sedan försvinna. Jag ska ge dig ett ögonblick. Inte mer. Du har redan fått för mycket.

Innan min första behandling bestämde jag mig för att du inte skulle bli min vän. Och lika lite tänker jag spara dig som en trofé på min vägg. Du har lärt mig ett och annat. Fått mig att inse. Det kan jag inte förneka. Men mest har du fått mig att bli äldre. Mannen i min spegelbild bar alldeles nyss ett pojkhjärta. Något sådant kommer aldrig tillbaka. Hur mycket jag än kan försöka. Anstränga mig.

Kristian, min finaste pojke, mitt sköraste barn, fortsätt. För det här är över. Nu kan livet fortsätta. Du klarade dig. Och du gjorde det bra. Rusa ut. Rusa fram. Rusa. Det är din tur nu. Din tur.

- - -

I och med detta lägger jag ned den här bloggen. Den har fyllt en funktion. Varit viktig för mig. Funnits nära som en vän, tagit hand om min ilska, min frustration och min glädje. Men nu är vår tid över. Och även om jag alltid kommer vara tacksam över de hittills 647 687 besöken, över alla kommentarer, mejl och reaktioner, så hoppas jag – från märgen av mitt väsen – att jag aldrig kommer behöva skriva en fortsättning på just den här berättelsen. Men till alla som har läst vill jag rikta en lika ärlig tanke: den om ett tack för att ni läst. För att ni visat kärlek och omtanke. För er värme. Det har varit ett märkligt år. Nu väntar något annat.

"I kroppen min" är död. Länge leve kroppen min.

En annan station längs vägen

2011-10-20T11:45:00.000+02:00

Frosten har bitit ett grepp om Dalarna, men det senaste dygnet har skämt bort mig med värme. I hagarna står hästarna med böjda huvuden. På åkrarna sover gässen och svanarna samlade. Jag och mamma sitter på tåget mot Stockholm. Mot mötet på Huddinge sjukhus, för att i bästa fall få en fingervisning om åt vilket håll den här processen är på väg. Vi åker mot förhoppningen. Framtiden.

I går var det dags för min föreläsning. Strax innan var jag lite darrig, men aldrig direkt nervös. Jag hade förberett mig noga. Tagit uppgiften på allvar. Så det var med hyfsat lugna steg jag klev ut på scenen i mina drömmars stad. Och publiken var större än vad jag hoppats på. Jag trivdes. Helt klart. Så jag berättade om hur allt började, om det motsägelsefulla i den här sjukdomen. Om rovdjursfrossan. Jag talade om hur jag förberedde mig på att dö, om min systers brev. Om vägen tillbaka. Och om Bobby Fischer.

Jag såg nyligen dokumentären Bobby Fischer against the world, om underbarnet och bråkstaken med samma namn. Det var en sevärd historia. Ett naket porträtt, smärtsamt ärligt. Amerikanen Fischer lyckades med konststycket att bli något av en superhjälte och en rockstjärna, trots att han ägnade sig åt något så långsamt och till synes osexigt som schack. Men det skulle visa sig att Bobby Fischer inte trivdes så bra i det mediala rampljuset. Rättare sagt så vantrivdes han, och i hans huvud försiggick ett inferno, ett kaos som skulle bli allt värre. Han gjorde det ena märkliga uttalandet efter det andra. Han var provokativ, för att uttrycka det milt, och gjorde utspel som på alla sätt stred mot hans eget judiska påbrå. Till slut ville ingen ta i Bobby Fischer, inte ens med tång, men han fick en fristad på Island. Och precis som jag drabbades han av cancer. Men på grund av sina uttalanden och sin omedgörliga personlighet fanns ingen vid hans sida. Det måste ha varit rysligt ensamt. Att försöka rida ut en sådan storm på egen hand. Strax innan han dog sade han till en av sköterskorna: ”nothing is as healing as the human touch”. Och jag förstår honom. För trots medicinerna, behandlingarna och operationen, så inbillar jag mig att jag inte hade lyckats ta mig så här långt om det inte varit för den värme och kärlek som människor i min närhet har visat mig. Det kommer jag alltid att vara tacksam över.

Om ett par timmar vet jag – förhoppningsvis – vad dessa krafter tillsammans har åstadkommit. Operationen. Behandlingarna. Medicinen. Den mänskliga närheten. Jag sätter mitt hopp till dessa fyra beståndsdelar, men bär med mig det sista i bröstet, i hjärtats alla kvarvarande slag.

Dagarna nu, som blir evighet sen

2011-10-17T10:10:00.000+02:00

Om två dagar ska jag gå på en föreläsning. Och det är jag som ska stå på scenen och prata. Jag har aldrig gjort en sådan sak förut. Därför vill jag göra det. När jag fick förfrågan kröp jag in i mitt pokeransikte, spelade svår och bad om att få återkomma om några dagar. Men egentligen var jag nog alldeles säker redan då. Klart jag skulle göra det. I vuxen ålder är det så sällan som man utmanar sig själv. Man är fast i sina rutiner, man vet vad man gillar och är övertygad om vilka saker som man bör passa sig för i – bästa fall. Det ska mycket till för att bryta dessa vanor. Så vill jag inte ha det. Därför ska jag föreläsa på onsdag på Cozmoz i Borlänge, på samma scen där jag och vännerna debuterade inför publik. Största skillnaden är att jag inte kommer sitta längst bak, gömd bakom trummorna. Och att jag inte är med i en enhet som gemensamt får ta smällen om det går åt helvete. Men det gör ingenting. Jag har varit med om värre. Och oj, vad jag ska slita på den frasen i framtiden.

För någon morgon sedan satt jag vid mitt alldeles egna köksbord och tittade på min alldeles egna lägenhet. Jag tittade på mina böcker, på mina fotografier, på mitt kök och mot min garderob där jag visste att mina kläder hängde och vilade sig. Och jag förstod hur lyxigt jag har det. Hur fantastiskt det är att jag kunde göra just det. Hur tacksam jag är och måste vara över en sådan sak. Men egentligen är jag inte så materialistisk. Jag kan längta efter mina böcker, och visst har jag en favoritkavaj, men det jag skulle sakna mest om hela kåken brann ner, skulle nog ändå vara mina kalendrar för de senaste åren. Sedan 2008 fyller jag dem med vad som händer i mitt liv. Anteckningar, meningar som fastnat, citat som gjort intryck, listor på saker som ska göras, reportageidéer, fiktion, biobiljetter, kvitton, notiser och fotografier. För att nämna några exempel. Och de senaste två veckorna har varit viktiga sidor. De viktigaste på länge. För det är nu jag har börjat min nedräkning. Förra veckan var det provtagning, undersökning och möten inskrivna på de vita sidorna. Nu väntar en liten operation för att jag äntligen ska bli av med porten i bröstet. Och på torsdag får jag det första beskedet om hur allt egentligen har gått. Om jag förstått det rätt. Om jag har tur. Jag antar att den här optimismen som verkar genomsyra mig just nu snabbt kan bli nedslagen, misshandlad och nedgrävd i en grop i skogen på torsdag, om saker och ting – framtiden och prognosen – ser värre ut än vad jag inbillat mig på sistone. Men jag kan inte leva mer med värjan mot halsen. Snart kan den här processen vara över. Jag lever på hoppet. Mer än någonsin tidigare.

Mellan tisdagens operation och torsdagens tribunal – för det är nog så jag ser den – ska jag alltså hålla i en föreläsning. När jag nu sitter och går igenom allt jag har skrivit sedan jag fick beskedet om sjukdomen, så slår det mig en gång till, hur avlägset allt känns. I går gick jag igenom dagarna som följde operationen. Jag minns när jag tvingade upp ögonlocken för första gången. Smärtan i rummet. Mammas händer. Hur jag drack från svampen som fördes till min mun. Det har varit ett hårt år. Och nu när jag sitter med mina anteckningar och försöker väva ihop allting med en blodröd tråd, slår det mig igen. Det är fortfarande ett hårt år. Den här kalendern kommer jag aldrig att släppa taget om. Oavsett vad jag egentligen vill.

Men Kristian, du har skött dig bra. Jag är stolt över dig.

Svärdslukaren

2011-10-14T09:48:00.000+02:00

En hjärnskakning, knäskålarna ur led tre gånger, två brutna armar, en bruten handled, en hjärnblödning, en förskjutning i ryggraden. För att nämna några exempel. Jag har varit på sjukhus en hel del i mitt liv. Men nu befinner jag mig i ett läge där jag inte kan minnas när jag var på sjukhus senast, utan att hela kroppen gjort motstånd, som en åsna i en tecknad serie. Vid det här laget vet jag precis hur jag fungerar. Klockan stressar mot försening och då, just då och inte en sekund senare, måste jag ta tag i disken, stryka alla skjortor för en tredje gång eller städa i källarens förråd. Så har det blivit varje gång jag måste ge mig av till Södersjukhuset. Men i måndags var det inte för behandling.

Jag hade strukit runt i korridorerna i någon timme eller två. Försökt – och lyckats – äta en obegriplig lunch bland taxichaufförerna bredvid entrén. Gjort mitt bästa för att slå ihjäl tiden. Provtagningen hade gått bra. Det förstod jag redan när jag såg sköterskan. Hon har tagit hand om mig exakt hur många gånger som helst. Hon har vana händer, västkustdialekt, vet vad hon gör. Hon kände nog inte igen mig. Så klart. Det tog henne ungefär två minuter att fylla de båda rören som remissen efterfrågade. Jag satt och såg den röda visaren varva de långsamma svarta. Och efter den där lunchen bland de tysta chaufförerna och de skrikande nyfödda satte jag mig tillrätta på läkarens kontor. Jag sjönk ner i stolen. Stirrade rakt fram. Proverna såg bra ut. Vissa värden var fortfarande låga, men det var att vänta med tanke på den tid som gått sedan den senaste behandlingen. Då kom den. Tröttheten. Utmattningen. Det är något visst att tala med en läkare. Jag var egentligen inte nervös för vad proverna skulle visa. Inte särskilt orolig för att höra vad läkaren skulle säga. Men en läkares ord väger tungt. Verkligheten är närmare. Än någonsin.

Igår var det dags igen. Men den här gången skulle jag till Huddinge sjukhus. Gastroskopi. För er som har gjort det är ordet en rysning. För er andra krävs en förklaring. Oftast sövs du ner, får ett munstycke som ser ut som en östtysk sexleksak fäst runt huvudet och in i munnen, för att du inte ska bita sönder den löjligt långa kameran, som för en lekman bara ser ut som en svart läderrem med en dryg centimeters tjocklek. Sköterskan ledde mig in i salen, frågade om två aspiranter fick vara med under undersökningen. Det fick de. De var som de brukar vara. Tystlåtna. Darriga. Unga. Först fick jag dricka en trist shot med ett medel som påverkar slemmet i halsen, sen fick jag två duschar bedövningsmedel in i svalget. Halsen blir stum och det gör att du som patient inte kan svälja. Du kommer att dregla okontrollerat. Det är ett avväpnande tillstånd. Det mindes jag från den senaste gången. Samtidigt som sköterskan satte in en nål i armvecket för att kunna ge mig sprutan med bedövningsmedlet, tittade jag upp i taket. Och kom fram till att jag är så kraftfullt stolt över mig själv, och att jag faktiskt menar det. När jag lade mig i fosterställning på britsen såg jag kameran ligga trasslad som en svart snok framför mig. Sist jag gjorde det här, kändes det efteråt som om jag försökt svälja ett svärd utan att veta hur man egentligen ska göra. Och det kanske exakt så det här året är. En mörk varieté.

Min mamma födde en svärdslukare. Innan jag ens visste hur jag egentligen skulle göra, så har jag knuffat ut mig själv på scenen, med svärdet i handen. Jag har böjt huvudet bakåt, gapat och slukat bladet. Nästa torsdag får jag veta om jag kan föra ut det vassa. Och när mina barn någon gång frågar mig vad jag gjorde som ung, så ska jag svara många saker. Bland annat att jag en gång var en svärdslukare. På en scen som inte liknade någonting annat.

Som han sa: under trädet, bakom stängslet, fanns en stig för mig

2011-10-10T09:53:00.000+02:00

Jag rör mig som en inbrottstjuv genom kvarteren. Sakta, maskerad med mössa och uppvikt krage på jackan. Ser nog ut som om jag stirrar in i varje parkerad bil jag passerar. För det är egentligen vad jag gör. Men ärligt talat blickar jag inte en millimeter förbi reflektionen i rutorna. Jag fastnar hela tiden stirrandes på den späda varelsen mittemot mig. Och efter en stund, efter några gånger, efter några timmar, efter några dagar, så vet jag inte längre vem eller vad jag ser. Jag frågar mina vänner, och de svarar alla olika. Till slut kommer jag till en punkt då jag varken litar på mitt eget eller deras omdömen. I min värld, kommer jag aldrig att se frisk ut om jag inte klipper av mig allt hår igen. Om jag inte låter kroppen börja om på nytt. Om jag inte ger mig själv den här chansen till återfödelse.

Jag tömmer frysen på de donerade matlådorna som jag fick när jag själv inte orkade, klarade av att laga mat. Jag har redan lagt undan kläderna jag bar i samband med behandlingarna. Gömt böckerna jag läste då, och gjort samma sak med filmerna jag såg. Jag vägrar fortfarande att äta och dricka vissa saker. Associationerna kommer att förfölja mig länge, tills jag en dag vaknar och märker att de har försvunnit. Som en älskarinna om natten.

Men just nu är verkligheten för nära. Avståndet till helvetet är inte tillräckligt långt. Därför gick jag under natten in i badrummet, därför tog jag av mig kläderna, därför startade jag rakapparaten. Därför förde jag den mot huvudet. Därför gjorde jag det utan att röra en min. Men. Halvvägs över kraniet lade maskinen av. Vägrade fungera. Inte ens med laddaren inkopplad ville den dra igång. Så jag avslutade dygnet med en frisyr som sade ”jag spelar didgeridoo, läser alviska på folkhögskola och mina barn ska heta Yggdrasil och Fjalar”. Alldeles nyss lyckades jag däremot övertala rakapparaten till att avsluta vad den började.

Nu har jag varit utan medicin sedan förra onsdagen. Vet egentligen inte hur det känns. Inbillar mig att jag känner mig starkare. Så måste det vara. Om en stund ska jag vara tillbaka på Södersjukhuset för några prover och ett av många uppföljningssamtal. Undrar hur det blir att återvända till en plats som alldeles nyss var skräck, i dess renaste form. Som var min trasiga kropp. Vi får se. Jag tar med mig en sjal att hålla för näsan, för att hålla dofterna borta. För säkerhets skull.

De närmaste veckorna består av ingrepp, kanyler och möten. Och de är början på mitt konkreta avslut, även om kroppen fortfarande inte är vad den ska vara. Det här är ändå mitt upplopp. Min rusch. Om allt vill sig väl. Men jag tror, att oavsett beskedet på mitt första återbesök hos kirurgen, så måste jag leva nu. För nu vet jag – på ett annat djup, en annan nivå, med en annan styrka – allt jag inte visste då.

Varje dag är en kyss och en smekning.

Med ett leende som blir allt vackrare

2011-10-06T10:01:00.000+02:00

Och så kom dagen då jag försiktigt närmade mig. Då jag smög mig nära. Då jag omfamnade det som tidigare omslöt mig: arbetet. Det var dagen då jag satte mig för att skriva. Jag började i lagom takt. Sen var det som att jag började springa. Snabbare. Snabbare. Först när klockan närmade sig 22 försökte jag dra ned på rytmen. Varva ner. Då insåg jag. Det här är inte det tempo som jag ska återvända till. Gör jag det, i så fall har jag inte lärt mig någonting alls av detta. Av denna, den enda långa gåtan.

För det är andra tider nu. Andra dagar. Andra tankar. Trots att jag fortfarande är en vildhäst bunden till ett träd, så vet jag att det snart kommer komma en pojke, i nattens mörker och lossa på tyglarna så att jag kan rusa vidare. Mot äventyret. Mot allt som jag väntat på. När jag rör mig på stan, när jag möter människor – där vissa ser mer skräckslagna ut än andra – och får frågan om hur det är, brister jag ut i ett frireligiöst leende. Jag vill nästan sträcka armarna mot skyn i någon sakral gest. Och sen svarar jag.

Jag har bestämt mig för att inte försöka väva in känslan i metaforer, utan enbart tala klarspråk: det är en lyx att ha en kropp som fungerar. Och det kan jag säga trots mina skavanker. Jag känner känseln i och på magen komma tillbaka. För det tar ungefär ett halvår för de avskurna nervtrådarna att växa ihop igen. Jag kan se tråden som sytt ihop ärret inifrån sträcka sig när jag rör mig. Jag kan känna på knuten ovanför ärrets början. Men jag vet att det kommer försvinna. Jag kan njuta av min tillvaro trots att jag har två ingrepp framför mig. Det gör mig inte så mycket. Har jag tagit mig så här långt, genom allt det här, så ska det krävas mycket för att jag ska vingla av nervositet igen. Det är i alla fall så det känns just nu. Och häromdagen åt jag lite för fort. Jag åt som jag gjorde förr. Det är svårt att bryta ett mönster som har tagit 27 år att bygga upp. Så jag fick återigen krascha på badrumsgolvet, böja huvudet över toaletten och kräkas. Men den här gången gjorde jag det med ett leende.

Häromnatten var alla husen runt mitt eget mörka. Nedsläckta. Som under en bombnatt. Jag satte mig på mattan. På huk, som en hövding i någon uråldrig regnskog. Jag såg andra halvan av The Deer Hunter. Såg De Niro lämna allt för att hämta vännen som blev kvar i kriget. I sitt eget inferno. Så jag såg honom hämta hem han som fastnade. Jag satt fortsatt på huk, funderandes. Sedan såg jag Christopher Walken ta tag i revolvern med ett leende. Allt var över. Det blev mörkt. Det tog slut. Och då förstod jag, kanske tydligare än tidigare: i morgon börjar något annat.

För jag ska också ta mig hem. Till något nytt. För jag är saknad. Av många. Av mig själv.

Jag var mycket äldre då, jag är yngre än så nu

2011-10-03T20:19:00.000+02:00

Jag har alltid tyckt att det har varit lite konstigt att höra min egen röst. Inte svårt, men konstigt. Jag minns en gång när vi var barn hemma i Kvarnsveden. Vi tältade på gården och någon hade en liten bandspelare med sig. Och när vi låg där och berättade spökhistorier för varandra, när vi blandade de kalla kårarna med skratt och nyförälskad puls, så hörde jag min egen röst. Där, ur bandspelaren. Jag minns att jag blev som besviken. Var det verkligen så där jag lät? I mitt huvud har jag föreställt mig något helt annat.

Sedan dess har jag hört min egen röst i en rad olika sammanhang. Jag har nog vant mig med rösten. Tonläget. Klangen. Ljudet. Och jag har aldrig haft några problem med att röra mig eller sitta stilla vid en kamera. Jag har liksom inte haft något val. Men jag har aldrig tidigare sett eller hört mig själv tala, eller för den delen se ut, på följande sätt.

Bänken är den där jag suttit och löst världsproblemen under min uppväxt. Och det var därifrån jag såg min pappa gå och leta efter mig, när jag rymt med mitt livs värsta raseri. Det var från den kammen där jag betraktade honom som en indian. Och det var borta vid bron där han reste sin hand, där han tog emot mig. Det var där allt blev bra igen.

Det här är den långa versionen. Det här är den kortare.

Över floden in bland träden

2011-09-29T09:35:00.002+02:00

– Du har en inplanerad behandling på måndag. Vi kan därför inte operera dig.
Läkarens ord. Det var som om de gick loss på mig som ett basebollträ och rasande nävar. Jag satte mig på huk på golvet vid receptionen. Började gräva desperat i väskan efter kalendern, för att bevisa att jag minsann skrivit upp att den sista behandlingen redan ägt rum. Att jag gjorde det den 12 september. Jag ber dem kontakta min läkare igen. Ber dem dubbelkolla. Det kan inte vara sant. Inte en behandling till. Först sakta och avvaktandes, sedan allt snabbare, känner jag hur allt kommer tillbaka till mig. Dofterna, svagheten, illamåendet. Hur kroppen återigen kommer att brytas ned, så att bara det mest grundläggande fungerar. Jag går och sätter mig i väntrummet igen. Begraver ansiktet i min högra hand. Ser Skeppsholmen och Gröna Lund mellan fingrarna. Hur strålande allt verkar vara, på andra sidan fönstret.

Efter ett par minuter, efter vad som känns som en evighet, kommer en sköterska försiktigt fram till mig. Hon böjer sig fram. Konstaterar att det blivit ett missförstånd. Först hör jag fel och hör mig själv svära så att klockorna stannar i Katarinakyrkan, ett molotovkast därifrån. Kunde riktigt se hur prosten ramlade omkull i sakristian. Sedan förklarar hon. Det blir ingen behandling på måndag, men eftersom jag fortfarande går på medicin kan de inte operera mig. Fråga mig inte varför.

Jag blir fruktansvärt besviken. Hade sett fram emot att lägga mig under kniven. Skulle ju äntligen bli av med en så tydlig symbol för min sjukdom, för min behandling. Jag lämnar sjukhuset, går ner mot Slussen, i solskenet med ett åskmoln ovanför mitt huvud.

Dagen efter befinner jag mig i Borlänge. Ensam i barndomshemmet. Mina föräldrar har tagit ut sin första gemensamma semestervecka för den här sommaren. De har liksom inte kunnat slappna av förrän nu. Så jag rör mig genom huset. I lugnet, bland alla minnen, i tryggheten som var min uppväxt. Strax före lunch träffar jag upp ett par journalister på min favoritplats nere vid älven. De ska göra ett reportage om mig och min sjukdom, om den process som jag går igenom. De ber mig att läsa någonting av det som jag har skrivit.

Jag är inte särskilt nostalgisk. När någonting är klart, så är det klart. Jag går nästan aldrig tillbaka för att läsa reportage och intervjuer som jag har skrivit. Så att plötsligt sitta med min blogg utskriven i händerna, blir en mäktig upplevelse. Jag läser först om pannkakorna, om ungdomsnätterna längs Borganäsvägen och om den roll som jag ofrivilligt frivilligt tagit på mig. Det kommer som en chock för mig. Har jag verkligen gått igenom allt det där? Har jag? Och, ja. Det har jag. Jag fick beskedet strax innan jag skulle äta pannkakor. Det här slagsmålet har varit som de under ungdomsnätterna i Borlänge. Och den här rollen har jag tagit på mig, i alla fall för en stund. För en epok av mitt liv. Någonstans mellan de pulserande raderna inser jag att det är mina ord, mina upplevelser. Jag är på väg att börja gråta. Biter ihop. Blickar framåt. Dalälven rusar vidare. Den har inte märkt något. Eller så är dess rörelse en tröstande smekning. Ja, så måste det vara, konstaterar jag och fortsätter att läsa.

Vägskäl

2011-09-25T20:34:00.000+02:00

Fyra dagar med en kropp som fungerar. Få saker har gjort mig så glad. Och om inte glad så väl tillfreds. För jag kan se slutet komma mot mig. Slutet på mitt livs prövning. Min skärseld. Mitt Golgata. Även om just den här dagen inte varit så lyckad, med en utmattad kropp och de vanliga biverkningarna från medicinerna, så skriver jag med ett tilltufsat leende.

Jag kan se hur mitt ansikte sakta börjar få tillbaka sin färg. Och håret ser mer levande ut. Det kanske inte låter trovärdigt, men jag lovar att det är sant. Och jag kan gå nedför mina gator utan att det känns som om vinden ska slita sönder mitt ansikte. Känseln börjar bli normal. Jag kan plocka i kylen och frysen utan att bli stum i fingrarna. Doftsinnet börjar lugna sig. Det är inte längre lika hysteriskt. Inte längre lika känsligt. Extremt. Och om jag gör det lugnt och stilla, kan jag till och med äta utan att kräkas. Den här gången tänker jag inte ens försöka förklara hur lycklig det gör mig. En mening får räcka: Min kropp gör mig lycklig. Men jag vet att vi måste lära känna varandra igen, jag och kroppen min. För jag är mig själv inte längre lik. Jag har accepterat att det är så här jag ser ut. Så är det. Och så kommer det att vara. Det betyder däremot inte att jag är redo för att visa mig. För att lämna ut mig. Inte än. Kanske sen.

Processen verkar nu ha nått ett läge där jag kan se framåt. På riktigt. Om två dagar ska jag operera ut porten ur bröstet. Det känns skönt. Jag har aldrig vant mig med den. Blir fortfarande förvånad när jag ser mig själv i spegeln. Tycker fortfarande att jag ser ut som billig science fiction. Och den 5 oktober kommer jag antagligen få sluta med medicinen. Det fanns en kort period i somras, efter operationen och innan behandlingarna började igen, då jag inte gick på några som helst mediciner. Som jag minns det var jag ganska stark då. Hyfsat normal.

Och när kroppen är redo, så vet jag vad jag ska göra. Jag ska ta mig an en hemlighet. En hemlighet som fått mig att känna mig inspirerad för första gången på flera månader. Jag har saknat den känslan. För jag var en väldigt inspirerad person. Och jag visste hur jag skulle hantera den känslan. Vad jag skulle göra med den. Men plötsligt kom ett godståg och körde över den. Men nu kan jag se den, komma stapplandes mot mig igen. Vi har saknat varandra. Och i och med det förstår jag hur viktigt det är att ha något att se fram emot efter en sån här prövning. Skärseld. Golgata. För när det här är över – även om det inte kommer kunna bli ett definitivt avslut – så kommer tillvaron att fyllas med en tomhet. För sjukdomen, åtminstone delar av den, kommer att vara borta. Den har fyllt och tagit över min tillvaro under alldeles för lång tid. Jag ser fram emot att ta tillbaka mitt eget liv. Samtidigt gör det mig ont att vissa kanske går mot samma avslut, utan att ha någonting konkret att se fram emot.

För några nätter sedan vaknade jag ur en mardröm. En mörk. I sömnen hade jag känt efter i munnen och kunnat plocka ut mina tänder, en efter en. Jag spottade ut dem i en blandning av saliv och blod. En trög sörja. Det var nog min egen rädsla som talade till mig. En viskning om att det bara var det som fattades. Tandlossning. Men det ska jag nog slippa. För säkerhets skull känner jag efter en gång till. Jag gör det samtidigt som jag skriver. Låter fingerspetsarna och tungan valsa fram längs tandraderna. Och de finns kvar.

För en stund – för jag vet att den här kampen nödvändigtvis inte är över – så tänker jag andas ut. Jag gör det just i detta nu. Och det känns berusande.

Tjugosju

2011-09-20T09:44:00.001+02:00

Jag sover naken. Det har jag gjort så länge jag kan minnas. Så varje gång jag vaknar blickar jag ned över en obducerad kropp. För det är så jag ser ut. Som filmernas bårhusklientel. Med någonting tydligt över magen. Jag har lärt mig leva med mitt utseende. Tror jag. Men jag ser ut som om jag varit på den andra sidan och vänt. Det ligger jag och funderar på varje morgon, nu när dagarna bara handlar om att flytta tid. Närmare den 5 oktober. Närmare en tillvaro utan mediciner. Närmare. För jag känner hur pillren tynger ned min kropp. Gör mig långsam. Trög. Tung, trots att jag aldrig varit tunnare.

Sedan ett par dygn dras jag med en helvetisk huvudvärk. Januarihuvudvärk. När jag och vännen – efter att ha firat hans födelsedag – gick från Slussen mot Mariatorget, märkte jag hur sakta vi gick. Hur han tålmodigt rörde sig bredvid mig. Och hur jag omöjligt kunde röra mig snabbare. Det, tillsammans med andra tecken, gör att jag funderar på om jag har en ny blödning inuti mig. Jag som försökt sikta in mig på att det här snart ska vara över. Kanske har jag lurat mig själv. Blivit fartblind. Kanske finns det tumörer kvar i kroppen. Kanske hjälper inte medicinerna. Kanske måste jag behandlas intravenöst fler gånger. Kanske. Fan.

Jag kliver upp ur sängen. Fingrar på brevet jag skrev. Brevet till dem jag älskar. Där det står hur jag vill att det ska gå till, om jag inte klarar mig. Om jag inte överlever. Det är ett hårt brev. Det som står däri är visserligen vackert, men jag orkar inte läsa det en gång till. Ingen borde behöva skriva någonting sådant. Oavsett om man är 27 eller 77. Jag skrev det strax innan operationen i juni. Och det står allt mer tydligt för mig, att jag nog var närmare 27 club än vad jag någonsin kunde ana.

Den bisarra klubben består av en rad ryktbara musiker som alla haft det gemensamt att de supit ihjäl sig, överdoserat, havererat eller lämnat jordelivet på något annat sätt – blåst skallen av sig eller drunknat i sina egna spyor som några få talande exempel. Och att de alla gjorde det som 27-åringar. Nu försöker jag inte på något sätt säga att jag skulle komma att ingå där, även om jag skulle få ett städ i huvudet innan morgondagen, men jag skulle lik förbannat ha plockat ned skylten vid 27 års ålder. Och det trodde jag kanske inte riktigt, vid den här tiden för ett år sedan.

Om ett par timmar, eller rättare sagt i morgon, så fyller jag år. Jag blir 28. Verkar det som. Trots allt. Farfar brukade alltid säga gott nytt år till dem som hade födelsedag.

Grattis på födelsedagen, Kristian. Och gott nytt år. Låt det bli ett bra sådant.

De här krakarna blev inte äldre än 27. Någon, eller någonting, bestämde sig för att det fick räcka där. Så nu sitter de någonstans, i den där klubben för dem som inte längre fick vara med.

Älgen

2011-09-15T09:04:00.000+02:00

Började tisdagen med rumsvarm Risifrutti och uppåttjack. Det sistnämnda är vad doktorn ordinerat för att hålla biverkningarna från måndagens behandling så långt ifrån mig som möjligt. Efter någon timme var jag helt uppe i varv. En glödgad motor. Ett skenande godståg. Och så fortsatte det. Långt in på eftermiddagen. Rastlöshet betyder numer någonting annat.

Jag vaknade redan 03.51. Gick upp och tittade ut genom fönstret mot ett Stockholm som blir allt mörkare. Efter en stund tog jag mig tillbaka till sängen. Det dröjde innan jag somnade, men till slut lyckades jag. När klockan närmade sig 07 vaknade jag igen. Jag blev fortsatt liggandes, som ett skal. Vågade knappt känna efter hur det egentligen kändes. I kroppen min.

För alldeles nyss hade jag mått bra i fyra, fem dagar. Jag hade kanske inte känt mig direkt stark, men inte heller direkt svag. Jag var parkerad någonstans mitt emellan. Och den känslan är inte så tokig. Men jag har haft problem med maten. Den sätter sig som ett strypgrepp i halsen, får mig att känna ett tryck över bröstet, får mina ögon att tåras och hela min uppenbarelse att vibrera och kippa efter andan. Sedan brukar jag få lov att sätta fingrarna i halsen. Kräkas upp det jag just ätit. För att sedan gå och fortsätta med maten. För att sedan gå och kräkas. För att sedan gå och fortsätta med maten. Det är märkligt vad man gör när man måste. I söndags åt jag lunch på restaurang med de vackert omtänksamma. Då satte det igång, trots att jag själv tyckte att jag åt långsamt och tuggade med hysterisk noggrannhet. Släktfesten vid bordet bredvid stirrade med skeptiska blickar. Där och då var jag ett djur på zoo. En älg bredvid riksvägen. Men jag kunde inte göra någonting åt saken. I stället stapplade jag mot toaletten. Skred till verket. Som vanligt. I dagsläget har jag tappat drygt tio kilo sedan operationen. Mina kläder sitter som säckar. Jag ser inte tunnare ut. Jag ser äldre ut.

I måndags gick jag så åter till Södersjukhuset, som vanligt längs Ringvägen som antagligen aldrig kommer bli densamma för mig. Jag gick med de argaste amerikanerna jag vet i hörlurarna. De får sådana stunder att fungera. I britsen – för att skydda mig mot de sterila dofterna som är de värsta jag vet, jag blir en blodhund i samband med varje behandling – låg jag med en snusnäsduk från näsroten, över munnen och ner förbi hakan. Som en bankrånare utanför Tulsa.

Strax innan jag lämnade lägenheten för att ta mig till sjukhuset skrev jag till någon som jag tycker mycket om. ”Jag måste erkänna att jag är nervös inför behandlingen. Går runt som ett djur som irrat sig in i samhället, som en sån där älg man ser i tidningen ibland.” Dagen efter publicerade Dagens Nyheter en notis. Och jag undrar hur jag ska tolka en sådan sak.

Från skrubbade pojkknän

2011-09-11T18:58:00.000+02:00

Om jag tittade på mig själv mycket i spegeln förr, så var det inget mot vad jag gör dessa dagar. Men jag gör det på ett annat sätt. Det finns en avgörande skillnad, från och med nu.

Efter förra behandlingen kliade det hysteriskt i hårbotten. En morgon i duschen lossade som en tuva från skallen. I handflatorna – bland schampo och skrynkliga fingerspetsar – fanns håret blandat som en bisarr gryta. När jag var färdig torkade jag upp mitt hår från golvbrunnen innan jag spolade ner det i toaletten. Den morgonen plockade jag upp resterna från mig själv. Och kudden täcks av allt mer hår. Jag ser det varje morgon. Det är ett annorlunda sätt att vakna på. Och skäggväxten har i princip upphört att existera. Den blossar upp här och där. Min kropp är sliten av medicineringen. Så är det bara.

Så jag tittar på mig själv, i en spegel som borde ha putsats för länge sedan. Jag ser en man och en pojke som trängs i en och samma kropp. Jag ser den jag en gång var och den jag är på väg att bli. Jag ser Kristian Olof Erik Gidlund, mammas yngsta, farsans Krille, mina syskons lillebror.

Jag har tänkt mycket på min bror under de senaste dagarna. Han jag älskar. Han som jag skulle göra allt för. Han som skulle göra samma sak för mig. Jag vet att min bror hade svårt för besöken på sjukhuset. För jag som alltid varit hans lillebror låg med slangar in i kroppen, med ett ärr längs hela magen, oförmögen att prata, drickandes från en fuktig svamp som förts till min mun. Jag förstår honom. För jag vågar knappt tänka på hur jag själv skulle reagera på att se min bror så utsatt. Så svag. Så prövad. Och jag har tänkt på vännen till familjen som gick bort i juli. Jag vet att min bror tog det hårt. Och jag vet att minnesstunden – den jag inte var på – både var vacker och påfrestande och att samtalen med brodern i den familjen var svåra. För vad kan man egentligen säga till någon som förlorat den man vuxit upp med, den man skrattat, gråtit, varit i slagsmål med och hållit om i de värsta av stormar? Det finns så lite att säga när orden inte räcker till. När döden blir större än livet. Och jag har tänkt på det som hände häromveckan. När brodern till någon, som står mig och hela min familj närmare än någon annan, plötsligt föll ihop. Och hur han sedan dess har legat medvetslös på Uppsala universitetssjukhus. Och hur han igår försvann. På riktigt. Att han dog och aldrig mer kommer tillbaka.

Jag vill sparka i luften. Låta tomheten ta slagen. Men det som hotar mig går inte att ta på. Min sjukdom har varit abstrakt från dag ett. Ett skällsord, ett begrepp, men aldrig något som synts mer än ett ärr. För det är som att jag måste få det ur mig: att 2011 har varit för mycket. Att det pryglat min familj. Att det stampat på oss. Spottat. Därför vill jag hota det med knutna nävar. Eller så vill jag be det på skrubbade pojkknän, att försvinna och aldrig mer komma tillbaka. För det måste räcka nu. Nu. Måste. Det. Räcka.

Så jag tittar på mig själv i spegeln. Jag kanske har tunnare hår nu än förr. Det kanske är dags att raka skallen. Igen. Men sådant spelar inte längre någon roll. Plötsligt är det inte vad jag ser. För jag ser någon som när det här är över ska omfamna livet som om det vore ett otröstligt barn. Jag ska bära dig fram, du där i spegeln. Tillsammans ska vi leva. Och vi ska göra det för alla dem som inte längre får vara med. Det är på något sätt min skyldighet, både mot mig själv, och mot dem jag älskar.

Kvarnstenen i Kvarnsveden

2011-09-07T10:05:00.001+02:00

Munnen smakar blod. Inte som efter ett riktigt slagsmål, men väl som efter en käftsmäll. Jag spottar rött. Men just nu slåss jag inte. Jag borstar tänderna. Medicinen kör slut på mina slemhinnor. Jag gör mig i ordning, sätter mig vid datorn hemma hos mamma och pappa. De har en rysligt långsam uppkoppling. Men det irriterar mig inte så mycket längre. Efter en stund läser jag igenom dagens mejlskörd. Lotta ber mig titta på någonting. En länk. Jag har hört talas om den. Inte sett. Titeln har skrämt bort mig. Jag har inte orkat. Men jag följer Lottas råd. Och bryter ihop.

Personerna i inledningen talar till sig själva retrospektivt, om vad de inte borde göra som 16-åringar. Och jag förstår att jag är en av dem. Från och med nu. För alltid. Sedan visar de upp sina ärr. Märkena som vi kommer bära med oss. Våra annorlunda tatueringar. Efter en stund säger en kvinna, med en för mig övertygande blick, att ”cancer, det ordet tycker jag inte om”. Jag vet vad hon menar. För det har blivit så mycket mer än ett ord. Så mycket mer än en tjuv om natten. Det har blivit vad hela mitt liv kretsar kring. Och ibland står det mig upp i halsen. Att jag måste prata om det med alla som jag träffar. Att mina dagar beror på vilken form jag är i just för stunden. Jag har märkt att jag kan förutse ungefär tre timmar i taget. Om jag har tur.

När en annan kvinna i filmen ifrågasätter en läkares uppmuntran att vara lycklig över att situationen trots allt kunde vara värre, så är det som om en biblisk kvarnsten släpper från min hals. Jag har förbannat mig själv över att jag inte känt den där lyckan. Jag har inte nått någon frälsning. Inte än. Kanske gör jag det senare. Men jag står fortfarande kvar med ena stöveln i ett kärr av ilska. Och besvikelse. Över att mitt liv blev så långt ifrån vad jag drömde om. I alla fall nu.

I filmen pratar de om att det är okej att känna ilska och frustration. Att det är okej att skrika, stampa och slå. Och att det är okej att både vara glad och skratta. Det känns så förlösande att få höra. För jag har skrikit, frustat och slagits. Med inredning, saker och min egen kropp. Jag har varit den argaste människan jag någonsin träffat. Ett massförstörelsevapen på två ben. En handgranat med försvunnen sprint. Men jag har inte bara varit en pumpande muskel. Jag har också hittat mig själv i en pöl av trötta leder och tårar. Men jag har också skrattat. Till en början med dåligt samvete. För vad hade jag att vara glad över? Jag har ju egentligen döden i nacken.

De säger att cancern inte är den drabbades fel. Att det i mitt fall inte beror på något som jag gjort. Inte för att jag någon gång varit elak, för att jag svikit någon, för att jag syndat eller brutit mot någon regel. Även det är skönt att höra, för även sådana tankar har jag burit med mig. Att jag haft mig själv att skylla. Att det minsann var rätt åt mig. Däremot rökte jag förut. Ofta och gärna. Ibland vill jag gå fram till människor jag ser och säga ”du kan få cancer om du röker, och tro mig, det vill du inte”. Men det blir liksom aldrig av.

Mot slutet av filmen säger de att den drabbade inte heller är ensam. Att det är så skrämmande många som stöter på det här helvetet. Och i det här utanförskapet är det på något märkligt vis skönt att höra att det i och med det finns en gemenskap. För det är svårt att vara den sjuke. Vi som drabbats är den i gänget som halkade efter när vi flydde från rivalerna. Vi som ramlade i gränden. Som hanns ikapp. Som åkte på sparkar och slag.

Och i det ögonblicket förstår jag varför munnen smakar blod.

"Om jag väntar lite till, kan jag nog få henne att somna"

2011-09-01T10:35:00.000+02:00

Sju sekunder. Det var ungefär så lång tid det tog innan jag blev erbjuden att prata med någon, efter det att jag fått beskedet om min cancer. Och någon var i det här fallet en psykolog. Jag kände mig omhändertagen. Sedd. Helt klart. Men jag var inte redo för att prata. Inte med någon främling. Däremot var jag ganska sugen på pannkakor, den där torsdagen i mars. Så jag satte mig återigen vid bordet. Tittade på byggnadsställningarna utanför fönstret, några sekunder på nyheterna om hur allt gått åt helvete i Japan. Sedan petade jag i maten. Och kände mig jävligt liten.

Det var inte sista gången jag blev erbjuden att prata med en psykolog. Men det skulle dröja innan jag tackade ja till erbjudandet. Varför vet jag inte riktigt. Tror jag. Det har satt sig som en spärr i min reptilhjärna att jag ska klara av mina problem på egen hand. Jag funderar på livet – med allt vad det innebär – så pass mycket ändå, som att det i sig skulle räcka. Dessutom har jag fina vänner som jag kan visa mina känslor för. Mina tankar. Mina rädslor. Och sedan har jag så klart min familj. Vi har en väldigt ärlig relation. Vi vet det mesta om varandra. Har aldrig ens försökt hålla idéer eller händelser hemliga. Men av någon anledning har samtal med en psykolog alltid varit en röd flagga för mig.

Långt innan jag blev sjuk var jag nere i skiten. Jag var knäckt. Straffade mig själv. Förstörde en självbild som jag fortfarande försöker snickra ihop. Under den perioden uppmuntrades jag att gå till någon – någon, som om ordet psykolog är brännmärkt och inte får uttalas – för att prata. Det gjorde jag aldrig. Och under behandlingen av min cancer återkom frågan, erbjudandet och möjligheten. Det skulle dröja till den sista skälvande veckan inför operationen innan jag faktiskt släpade iväg arslet till någon. Då var tankarna om att jag inte skulle vakna igen, att de jag älskar skulle få lov att öppna brevet som jag skrivit och gömt, lite för… övermäktiga.

Hon pratade med en märklig dialekt och bar sitt leende med hela ansiktet. Tyst och försiktigt, men med ett väldigt självförtroende ställde hon en öppen fråga. Den handlade om min rädsla.
– Jag har aldrig gjort någonting sådant här förut, svarade jag, märkbart nervös.
– Jag vet inte hur man gör, fortsatte jag och syftade på vårt möte även om det lät som om jag trodde att jag skulle ta av mig byxorna och ställa mig på alla fyra med en diskborste i munnen.
– Det är ingen fara, svarade hon och vi började prata.

Men plötsligt tog det stopp. Orden var slut. Tiden fanns kvar. Jag ville inte leda samtalet. Inte vara den som stod för infallsvinklarna. Frågorna. Jag är journalist och vet vad tystnad kan jag göra. Människor blir oftast pressade. Tycker att situationen är obekväm. Pinsam. Besvärlig. Så de börjar prata. Därför satt jag tyst. Jag skulle vänta ut henne. Få henne att börja. Och uppenbarligen tänkte hon exakt likadant. Innan jag gick därifrån rekommenderade hon mig att läsa Barbara Ehrenreichs ”Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”. Jag tog mig aldrig igenom den boken.

Sedan dess har jag träffat både henne och en annan kurator vid en handfull tillfällen. Och det känns som om det varje gång har slutat likadant. Tystnad. Väntan. Taktik. Kuratorn skulle ha ringt för ett par veckor sedan, så att vi kunde fortsätta där vi slutade. Men telefonen har varit tyst. Nu har jag slutat vänta.

Nyligen fick jag ett mejl från en person som befinner sig under samma prövning som jag. Hon frågade hur jag tar mig igenom det här. Och jag tyckte inte att jag kunde ge henne något rakt svar. Förutom det att känslorna måste få vara vad de är. Är jag rasande, så måste jag få vara det. Är jag trött, så måste jag få vara det. Jag hymlar inte längre. Har nog slutat låtsas. Bisarrt nog, så lyssnar jag nog mer på min kropp nu, än vad jag gjorde innan jag blev sjuk. Jag vet inte om mina svar gav henne någon tröst. Om det hjälpte henne något. Men jag skrev också om hästarna. Om kraften de gett mig. Hur de fått mig att både koppla av och ladda om. Hur viktigt det har känts att plötsligt fått lov att släppa funderingarna för att rykta, mocka och rida en liten stund. Att få lyssna på dem. Hålla om dem. Att få prata med dem. För jag tror att de förstår.

Nycklar till en märklig värld

2011-08-27T10:27:00.000+02:00

Det har nu gått ungefär tre dygn sedan min senaste behandling. Jag är helt slut. Sover mest. Ligger stilla. Försöker äta. Lever i en dvala. I en dimma. Men framför allt så lever jag numer i en märklig värld. Jag har fått en nyckel till en källare dit jag förut inte vågade gå. Jag har fått en biljett till en föreställning som jag helst vill slippa. Men jag är insyltad nu. Engagerad. En del av den där märkliga världen.

Innan jag blev sjuk visste jag inte så mycket om cancer. När jag fick mitt besked trodde jag för ett ögonblick att jag omgående skulle bli opererad och att det därefter skulle vara över. Så var det inte. Trots beskedet blev jag inte särskilt intresserad av sjukdomen. Den var en inkräktare. En tjuv om natten. Fienden. Den var i mångt och mycket en främmande värld. Jag ville inte ägna den mer uppmärksamhet än nödvändigt. Och jag bestämde mig snabbt för att inte sitta hemma och försöka ställa någon diagnos. Det var inte min sak att göra. Det ansvaret lade jag hos läkarna. För mig har det fungerat bra.

Min pappa hade cancer. Han vann, även om begreppet klingar illa. Det känns fel att peka på någon drabbad och säga att du vann, men att någon annan - du, du förlorade. Visst finns det en skillnad. En avsevärd. Och även om skillnaden inte är proportionerlig, så har vi alla som tvingats in i det här mörkret blivit brännmärkta. På högst individuella sätt. Och vi kommer alla att få bära med oss våra ärr. På kroppen. I våra sinnen.

Nu är cancern ingen främling längre. Men jag har aldrig bett om att få komma den nära. Aldrig önskat lära känna den. Och hade jag fått välja, hade jag nog gärna stått över det där dygnet i mars när allt vi visste var att jag hade cancer, men inte i vilken utsträckning. Det där dygnet när jag låg hemma i pojkrummet i Kvarnsveden och tänkte att jag kanske hade ett år kvar. Ett år kvar för att göra allt jag drömt och längtat efter. Det är kraftfullt hur tydligt det viktiga blir när du ställs inför en sådan situation. När kniven sätts mot strupen på riktigt. Men helst hade jag nog varit utan den insikten. Det hade nog de flesta av oss, vi som drabbats.

Men vi har inte fått välja. Vi har alla fått nycklar till den där källaren. Till föreställningen. Och ibland när vi ses nickar vi kort till varandra. Vi pratar med varandra om funderingarna som håller oss vakna, om utanförskapet. Om vår plötsliga svaghet. Vi pratar om våra behandlingars biverkningar, om striderna mot Försäkringskassan, om frustrationen när våra kroppar inte längre gör som de vill att vi ska göra. Hur vi tvingas stå bredvid och se våra egna kroppar förvandlas. Förtvinas. Vi pratar om hur vissa av oss vet att de inte kommer överleva. Att vissa av oss vet.

Idag är min familj på minnesstunden för vännen som gick bort alldeles nyss, alldeles för fort. Jag klarar inte av att följa med. Det finns inga krafter till det. Och jag vet inte om jag kunnat visa mig där, trots att jag vet att jag är välkommen. Jag kanske överlever. Det gjorde inte deras yngsta. Det är en märklig värld. Det är väl ungefär så tydligt jag kan förklara det.

Försäkringskansern

2011-08-23T11:32:00.000+02:00

Och så en dag stod den där, den nya motståndaren. Alldeles framför mig: en ny sorts fiende. Jag har hört talas om den. Många gånger. Berättelser som balanserat mellan mardröm och verklighet. För kunde de verkligen vara sanna, skrönorna som har viskats och skrikits om Försäkringskassan?

Ja. Det var de. Plötsligt värderas min sjukdom till hur mycket pengar jag tjänade innan behandlingen gjorde mig oförmögen att arbeta. Mina hittills 166 dagar som sparkats ihjäl av cancern är nu en summa, ett antal kronor som beslutats av en utredning. En utredning som krävt mina fullständiga deklarationer från 2006 och framåt, som krävt arbetsgivarintyg från alla anställningar jag haft sedan samma år, som krävt att få blanketter ifyllda om bland annat beräknad årsinkomst för 2011, antal arbetstimmar per vecka och karensdagar. Och jag kan inte låta bli att fundera på om allt detta verkligen kan vara nödvändigt. Men vad jag tycker spelar ingen roll när Försäkringskassan utreder.

Till saken hör att jag under de senaste åren haft en enskild firma. En firma som jag enligt svensk lagstiftning kan göra vissa avdrag för när jag deklarerar. Den här situationen är inte på något sätt unik med mig. Många enskilda företagare använder sig av liknande avdrag – för att de har rätt att göra det. Småföretagare som jag har pratat med säger samma sak: att tvingas till sjukskrivning skulle innebära ekonomisk katastrof. Försäkringskassan stirrar sig blind på den deklarerade inkomsten. Att som småföretagare bli sjuk i Sverige kan mycket väl bli nådastöten för verksamheter som redan kämpar för att klara livhanken.

Och det beslut som Försäkringskassan kommer fram till tolkar jag som värdemätaren för den tid av mitt liv som går förlorad. För den smärta som min cancer orsakar. Missförstå mig rätt. Jag är inte ute efter att bli ekonomiskt oberoende. Men min sjukdom idag är alltså enligt Försäkringskassan inte svårare att hantera än med hjälp av storleken på den plånbok jag hade innan jag blev drabbad. Kalla mig vad som helst, men plötsligt vet jag inte vad som är mest påfrestande: cancern eller Försäkringskassan? Däremot vet jag att mitt val att bli enskild företagare, och att jag därefter haft den dåliga smaken att drabbas av cancer, är den sämsta idén jag någonsin förverkligat.

Jag har tagit mig igenom cellgiftsbehandlingar och en omfattande operation. Men matchen mot Försäkringskassan kan gott och väl bli den som slutligen sänker mig. Den som fick mig att börja arbeta när hela kroppen och varenda beståndsdel av min varelse skrek nej. Det här kan bli det som tvingar mig att sälja allt jag äger. Som får mig att vända upp och ned på soptunnor i jakt på burkar att panta, för i det här samhället har jag som sjuk tydligen inte råd att leva.

Tack, Försäkringskassan. Tack för omtanken, den tid ni tar er. Och tack för er förmåga att förstå hur det är att leva med en svår sjukdom. Det drabbade Sverige är utsatt för ett allvarligt hot. Det har en revolver i sin mun. Och det är du, Försäkringskassan, som har fingret på avtryckaren.

I väntan på det som komma skall

2011-08-19T18:00:00.000+02:00

En dryg vecka innan operationen den 15 juni hörde jag av mig till Försäkringskassan. Jag berättade att jag från och med den kommande onsdagen skulle vara oförmögen att arbeta. Hur mycket jag än skulle vilja, så skulle jag tvingas avstå från det jag älskade och fortfarande älskar. För kroppen skulle inte orka. Den skulle ha fullt upp med att försöka vakna, försöka lära sig gå igen. Försöka äta mat och försöka göra allt det där som alldeles nyss var en självklarhet. Egentligen sjukskrevs jag av läkarna redan samma dag som min cancer upptäcktes, men jag ville leva så normalt jag kunde, så länge jag kunde. Men i och med operationen tvingades jag abdikera. Det förstod jag.

Telefonisten däremot, verkade inte förstå någonting. Hon frågade mig när jag blev sjuk. Jag svarade att min cancer upptäcktes i början av mars, men att det inte gick att precisera när jag egentligen fick sjukdomen. Hon var fortsatt förvånad. Förvirrad. Hon frågade hur det kom sig att jag inte hade sjukskrivit mig tidigare. Då svarade jag att jag dittills varit så pass pigg att jag kunnat arbeta. Att det känts viktigt att ha hållit sjukdomen ifrån mig, så mycket jag hade kunnat. Då informerades jag att jag inte kunde sjukskriva mig innan jag var inkapabel till att arbeta. En sjukskrivning kunde enligt henne bara aktiveras samma dag som jag… blev sjuk. Jag undrade – skämtsamt – om hon verkligen menade att jag vid detta tillfälle inte kunde sjukskriva mig från och med nästkommande onsdag, då operationen skulle äga rum. Nej. Det var enligt henne en omöjlighet. Ogenomförbart. Det bästa vore om jag kunde ringa på onsdagen, eller alternativt: att någon i min närhet ringde i mitt ställe under dagen för min operation. Fullständigt absurt. Någonstans där blottade jag ett stycke av det gidlundska temperamentet. Jag bad henne skicka blanketterna till mig, så att jag kunde fylla i dem när jag själv tyckte att det passade. Hon suckade bevärat och sade att hon visst kunde göra det, men att det knappast skulle bli rätt. Jag frågade henne vad hon själv tyckte om det här systemet.
– Vad jag tycker om det här har ingenting med saken att göra, svarade hon, uppenbart irriterad över att hon fått en envis jävel på tråden.
– Kan jag få fråga en sak? undrade jag, uppspelt av situationen.

Det fick jag inte. Hon lade på luren. Då exploderade jag. Blev fullständigt rasande. Var det så där jag i ett trängt läge skulle bli bemött av Försäkringskassan? Jag har sagt det tidigare i mitt liv och jag säger det igen: Eva Gidlund didn’t raise no fool. Det dröjde inte många sekunder innan jag ringde upp Försäkringskassan en gång till. Jag fick göra samma knappval, stå i samma telefonkö, sitta med samma väntan. Fast med en annan ilska. När jag väl kom fram lyckades jag däremot charma till mig numret till någon form av chef. Och efter ett antal meddelanden på dennes telefonsvarare ringde hon efter ett par timmar upp. Hon lyssnade tålmodigt. Tog mitt ärende på allvar. Några veckor senare fick jag ett samtal från en intern utredare som ställde frågor om det där samtalet som gick snett. Hur det egentligen slutade har jag ingen aning. Lika lite visste jag då att det bara var början på min kamp mot Försäkringskassan.

Som ett kärleksbrev

2011-08-16T13:01:00.000+02:00

Sommaren dör. Jag ser att semestrarna börjar ta slut. Jag ser fotoalbumen. Läser och hör om hur alla har haft det. Och jag ser att det är dags att börja jobba igen. Att skolorna snart är igång. Med utbildning. Gemenskap. Jag märker att alla gör sig redo för livet. Igen. Och här står jag kvar. Med en sommar som kan gå och knulla sig själv någonstans. Jag kommer att stå kvarlämnad. Som det ser ut nu så kommer jag få lov att lämna alldeles för många projekt innan de är färdiga. Jag tvingas tacka nej till uppdrag. Varenda gång gör det lika ont.

Nu för tiden handlar min tillvaro om de närmaste timmarna. Längre än så är ingen idé att planera. Igår var jag inne vid Slussen. Började må märkligt illa. Som om klockan var kvart i fyra på natten och jag hade druckit för mycket. Jag vinglade tillbaka mot tunnelbanan. Stegen tog sin tid. Satt till slut yr och svettig och fokuserade på att hålla mig vaken hela vägen hem. Vid Midsommarkransen kom de första uppstötningarna. Jag spände ihop mina käkar. Tänkte inte kräkas i vagnen. Sträckan till Telefonplan har aldrig tagit längre tid. Ett par platser bortanför mig satt en granne. Bara han inte skulle se mig. Hur fan skulle jag då bära mig åt? Jag sänkte mitt huvud för att han inte skulle se mitt ansikte. Uppstötningarna fortsatte. Revolt i halsen. Tunnelbanan rullade långsamt. Här fanns ingen brådska. Jag blev allt mer yr. Vi kom ut ur tunneln. Nu var perrongen nära. Jag reste mig, gick med blicken fäst på dörren. Trängde mig förbi kvinnan med barnvagnen. Det uppstår en pinsam tystnad när man spyr rakt ut på Telefonplans tunnelbanestation när klockan just passerat lunch.

I torsdags var jag så lycklig. Kände att jag lämnade sjukhuset som en segrare. Fredagen var härlig. Och på lördagen gick jag till och med på ett par vänners födelsedagsfest. Många från livet som det en gång var, var där. Som en återträff. Vi skrattade. Pratade. Kramade varandra. Innan kroppen började krångla. Efter en stund tvingades jag lämna festen. Tog på mig vantarna när ingen såg och tog mig hem i natten. På söndagen orkade jag inte göra någonting alls. Inte igår heller. Nu börjar jag bli rastlös. På riktigt. Och jag kan inte låta bli att fundera.

Jag minns hur jag och vännerna brukade ge oss ut i nätterna, och hur lång tid det kunde ta innan vi var tillbaka. Minns att jag aldrig var den som gick hem först. Hur vi förtjusta skrek in i nattens mörker, med de tomma järnen bakom oss, med det osäkra rakt framför. Hur vi dansade när alla skulle stå stilla. Jag minns hur fri jag var. Hur levande.

Jag minns mitt leende, det där som formade mitt ansikte. Jag minns när jag skrattade och verkligen menade det. Jag minns när jag kunde bestämma idag, vad jag skulle göra imorgon. Jag minns livet, innan torsdagen i Falun.

Jag minns hur jag alltid brukade säga vad jag tyckte. Hur jag inte brydde mig så mycket om vad andra skulle säga. Minns hur jag brukade planera att göra saker – och att jag därefter faktiskt gjorde dem. Jag tror att jag minns resorna som jag skulle göra. Och jag hoppas att jag minns mina mål. Och jag minns hur mycket jag faktiskt tyckte om mig själv, även om jag inte visade det så bra. Jag minns att jag gjorde mig stolt. Men allt det där var då. Nu är nu. Jag kan se hur allt passerar.

Livet. Jag saknar dig.

- - -

En dag som denna kan jag inte beskriva hur rakt in i mitt pojkhjärta den här låten talar.

I natten min

2011-08-12T12:10:00.000+02:00

Efter åtta dygn i sängen kom smärtan i ryggen tillbaka. Den där som får mig att tro ”det är nu jag går av på mitten, det är fan i mig nu jag dör”. Men jag gick inte av. Inte heller dog jag. Istället låg jag på sjukhuset med en brinnande längtan efter att få komma därifrån. Och när klockan släpade sitt arsle till elva var det dags. När jag klev ut genom entrén ville jag sträcka upp armarna som en slugger, nyss förklarad segrare efter tolv ronder. Det gjorde jag inte. Jag gick med bestämda steg förbi taxibilarna mot mamma, bilen och friheten – ja, faktiskt.

Hemma duschade jag i en evighet. Gjorde mig ren. Fri från sjukhusets dofter. Sedan betraktade jag min nakna kropp i den immiga spegeln. Ryggraden, bäckenet. Skelettet som jag är. Mitt ansikte som ser så mycket äldre ut. Blekare. Som av gifterna blivit knottrigt. Jag tittade på min vänstra handflata. Och tänkte på när kirurgen berättade att det var så tumören såg ut. Lika stor som min hand. Lika tjock som mina fingrar. Utspritt som ett nät. Ett strypgrepp i min mage. Jag tänkte på att jag varit öppen med min sjukdom. Att alla vet. Att jag inte varit hemlig. Inte behandlat mig själv i smyg. Kanske kommer jag att skrämma bort någon eller några. Kanske är och förblir jag skadat gods. En cancerogen kropp. Skadad. Karl Stranne.

På natten fortsatte tankarna. På att jag under mina vistelser på sjukhusen och behandlingarna inte knutit någon till mig. Inga andra patienter. Inga andra som är drabbade på samma sätt. Den här sjukdomen kommer att vara min egen. Kanske kommer det här att bli som de där resorna jag gjorde förut. De där som jag sällan kan prata ordentligt om, eftersom jag gjorde dem själv. Min cancer är ännu ett land. Även den här gången reser jag själv. Men kanske är det så jag reser. Kanske är det så jag kommer leva. Tankarna eldade vidare. Min egen säng, den som jag längtat efter, gav mig ingen ro. Jag vände och vred mig till förbannelse. Timmarna gick. Ryggen hälsade på. Funderingarna malde. Vid det här laget var mitt huvud kokhett. Öronen glödgade. Placebofeber.

Men plötsligt trodde jag att jag förstod varför min kropp agerade som den gjorde. Jag kände livet komma emot mig. Jag såg det skymta. Hur det rörde sig i mörkret bortanför min säng. Jag såg hur det kom rusande emot mig. Hur det för första gången på länge – trots allt, trots att det här inte är över, trots att ingenting är säkert eller förbi – befann sig inom räckhåll. Jag såg det komma rusande.

Sedan låg jag vaken i flera timmar, funderandes på vad det livet kan komma att innebära.

Det står ett bältdjur vid fönstret

2011-08-09T07:55:00.000+02:00

Jag har blivit bra på saker som jag borde vara dålig på. Jag kan ligga stilla och vaken i flera timmar utan att göra någonting. Jag kan växla ner tempot i min hjärna, så att den närmar sig en dvala, bara för att inte min längtan och min rastlöshet ska bli för stark. Och jag kan gå från sängen till badrummet med en spya i munnen utan att någon skulle märka det. Jag gör det varje dag.

Jag är påverkad. Drogad. Kraschad. Morgondosen ligger på åtta tabletter, en skrattretande summa där den bildar hög i min handflata. Och nu har jag kommit till ett läge där kroppen säger ifrån. Förut kunde jag svälja alla piller i ett enda svep, utan att det gjorde mig något. Nu kan jag knappt ta ett enda utan att mitt huvud börjar vibrera av en kväljning. Men hur många preparat jag än trycker i mig, så vägrar kroppen att resa sig. I alla fall den här gången. Cellgifterna efter operationen har visat sig vara det närmaste ett helvete jag någonsin har kommit. Den direkta smärtan efter operationen kändes mer logisk. Då berodde mitt tillstånd på vad en skalpell hade åstadkommit. Det här är en osynlig fiende. Någonting som gömmer sig. Någonting som duckar för mina slag. Så jag försöker vänta ut den. Så jag sover. Hela tiden. Hela dygnet. En häst sover drygt tre timmar per dygn. En räv nästan tio. Och en bälta 18. Jag antar att jag är en bälta.

Men någon gång under det femte dygnet ger jag upp. Då har jag redan pratat med jourläkaren vid ett flertal tillfällen. Hon sade att det kanske var läge för mig att bli inlagd. Igen. Min kropp reagerade som ett trängt rovdjur. Jag låg och vände mig, vred mig i den hopplösa sängen. Pressade kroppen mot väggen och förde mina kalla fingrar över ansiktets skäggstubb. Dagen efter att jag pratade med henne första gången så orkade jag inte mer. Jag packade en väska lite slarvigt, ringde en taxi, åkte hela vägen genom sommaren med stängda ögon.

Först gick jag fel. Jag gick in på avdelningen där jag behandlas med cellgifter. Dofterna attackerade mig precis som förväntat. Jag rörde mig med krokig rygg, med ena handen på magen och med blicken sökandes efter en toalett. Efter en stund somnade jag däremot på en brits, fortfarande iklädd jacka och skor.

När jag vaknade kom mamma och mormor in i rummet. De var sommarvackra. Jag var trött. Det var länge sedan jag träffade mormor, men jag orkade knappt resa mig för att hålla om henne. Nästa gång, en annan gång, ska jag hålla om dig så du känner hur älskad du är. Hur jag längtar efter de gånger vi ska ses. Hur tacksam jag är över att just du finns med i våra liv.

Min främsta fiende här är doften. Den sterila, skarpa attacken som finns här överallt, som har tapetserat väggarna, som är sjuksköterskornas rena händer som gör varje vindpust till en rasande kamphund, är numer detsamma som känslan som infinner sig vid min behandling. Då kroppen försvinner i ett svart hål. Därför isolerar jag mig på mitt rum. Håller dörren stängd. Jag har virat en tröja runt mitt huvud, runt munnen och näsan. Det får min tillvaro att lukta Kristian. Bara något dygn eller två till, sen ska jag nog få komma härifrån.

När jag vaknade blev jag ståendes vid fönstren som visar upp det sovande runt Årstaviken. Himlen har inte bestämt sig för om det blir solsken eller oväder idag. Jag står kvar en stund. Funderar. Jag undrar vad det blir för dag.

Fem skott i bröstet och ett par flaskor åt den späde

2011-08-05T09:41:00.001+02:00

Jag hade en barnslig morgon. Gjorde en massa saker som absolut inte kunde vänta. Jag diskade länge och väl, kliniskt noggrant. Jag vattnade blommorna och petade i ogräset med faderlig omsorg. Tvättade mig sakralt ren. Rakade mig precist. Sen gick jag mot tunnelbanan. Missade den. Tog nästa. Gick från Zinkensdamm, förbi kinabuffén, de som tränade på löparbanan, förbi civilsnutarnas utryckning, förbi platsen där vi en gång spelade och lägenheten där min faster tidigare bodde. Ringvägen har aldrig varit längre. När jag till slut var framme var jag försenad till behandlingen. Försenad till min egen räddning.

Det låter så dumt. Det ser så dumt ut när jag skriver det. Men det var exakt så det var. Och exakt så det fortsatt kommer vara. I detta ögonblick, när jag skriver dessa rader, känner jag den exakta smaken i munnen, doften som kittlar mina näsborrar, hur kroppen blir svagare, hur andningen blir djupare och hur jag snart kommer att slumra. Exakt så som det blir på sjukhusets andra våning, där jag under onsdagen skulle få sammanlagt fem sprutor och tre flaskor med det jag inte överlever utan, skjutet rakt in i bröstet. Jag fick ett nytt rum den här gången. Ifrån fönstret såg jag på avstånd huset där jag bor. Jag tänkte på disken som stod i köket, på blommorna, morgonens dusch. Jag reste min ena hand, men mitt hem var långt bort.

När jag väl kom hem, ett par timmar senare, klev jag in i en lägenhet som jag försökt förbereda så mycket som möjligt. De skönare strumporna, den mjukare tröjan och de smaklösa byxorna låg i fåtöljen. På bänken i köket stod maten jag skulle äta, kylskåpets kyla är alldeles för extrem för mig. Efter varje behandling dröjer det länge innan jag kan peta runt därinne, utan vantar. Persiennerna var neddragna. Utanför rasade sommaren. Under bordet låg hyrfilmerna, i Dvd:n låg en serie och väntade på mig. Men timmarna förvreds i en mörk berusning. Den värsta hittills.

Jag låg i fosterställning i soffan. Musklerna krampade. Kroppen var långsam, förutom de gånger då jag flög upp som en explosion och kastade mig in i badrummet. Jag tror att jag kräktes fem gånger den dagen. Någon gång på det kalla kaklet, med ena handens fingrar nerkörda i halsen tappade jag räkningen. Min syster kom tydligen förbi. Och när jag vaknade morgonen efter låg hon sovandes på mitt golv, på mattan under en tunn filt. Jag kommer alltid att älska dig för det, min vackra syster. Hur du kom för att sitta alldeles bredvid, hur du vägrade gå ifrån mig, trots att jag knappt var medveten om att du var här. Att du låg och sov på mitt golv, men ändå vaknade med ett leende. Hur du stryker runt i min närhet som för att skydda mig. Hur du aldrig kommer släppa taget om din lillebror som blir allt mindre.

~X~

I morse vaknade jag besviken. Ju längre jag behöver vara vaken, desto sämre kommer jag att må. Trots det kunde jag inte somna om. Jag gjorde i ordning dagens mediciner. Fnittrade nästan åt mängden. Sedan lade jag mig i soffan. Försökte skratta åt brittisk humor. Misslyckades. Därefter slumrade jag genom första timmen av Apocalypse now, vaknade av helikoptrarnas oväsen. I samma ögonblick började en av medicinerna att verka. Den kickar igång mig som amfetamin. Får mig att nöta ned lägenhetens golv i cirklar, där jag rastlöst irrar runt, med ögonen uppspärrade. Jag ställde mig i duschen. Blev ståendes länge. Jag är alldeles för trött för att göra någonting, men alldeles för pigg för att sitta stilla.

Min sjukdom, jag är så trött på dig nu. Och igår hittade jag en bild som får mig att tycka om dig ännu mindre.

Någonstans i Babylon

2011-08-02T20:01:00.000+02:00

Han undrar om jag sitter och skriver på ett storverk. Jag tittar blygt ner på de slarviga och för någon annan helt oläsliga anteckningarna. Mumlar något. Försöker förklara bort mig. Tror jag säger något om en inköpslista. Han är taxichaufför, hans ålder är svårbestämd – antingen lika gammal som jag själv eller tio år äldre. Han har en pappersmugg med kaffe i den ena handen, en bok i den andra. Han ler med hela ansiktet, sätter sig bredvid mig på bänken utanför Södersjukhuset. Vi pratar en stund om vad jag gör. Vad jag arbetar med. Han leder samtalet. Jag följer. Jag berättar att jag är journalist och jag hör hur dålig jag är på att berätta. Jag hör hur tråkigt jag får det att låta. Fast det egentligen är tvärtom. För jag älskar det. Saknar. Längtar tillbaka.

Vid en paus slår jag igen min anteckningsbok för att fråga vad han läser. Han håller upp den lila pocketboken. Den handlar om rikedom. Om Babylon.
– Du vet redan allt som står i den här. Och det gör egentligen jag med, säger han med ett smittande skratt.
Jag ber honom förklara och får höra om bokens pedagogiska, informativa och uppmanande innehåll.
– Så om jag gör så här kommer jag att bli lyckligare, mer framgångsrik och kanske rikare, säger han efter en stund.
Vi fortsätter att prata om det gemensamma intrycket att så många människors strävan idag verkar vara en ny tv-apparat, en ny mobiltelefon, eller vad det nu än kan tänkas vara. Att få verkar stanna upp och känna efter vad som verkligen är viktigt.
– Hur går det för dig? undrar jag.
– Det går nog så där, svarar han med ännu ett skratt.

Jag berättar att jag inte jobbar lika mycket längre. Att jag inte kan. Att jag inte orkar. Jag vet inte om jag berättar det för honom, eller om jag bara tänker: att min längtan tillbaka är så rotad att listan på saker jag vill skriva om numer provocerar mig eftersom jag inte kan stryka den längre.
– Du borde skriva om sjukvården, säger han och verkar mena det.
– På ett sätt gör jag det redan, svarar jag och börjar berätta om bloggen.
Sedan lämnar jag parkeringen där den heta luften hänger vibrerande, för att möta min läkare inför morgondagens cellgiftsbehandling, den första efter operationen.

Väl inne på hennes kontor pratar vi om smärtan efter ingreppet i juni, hur långt bort jag plötsligt tycker att det känns, om maten som jävlas med mig. Vi pratar om den fortsatta behandlingen. Om att den inte blir kortare.

Och någonstans inom mig är det då någonting som går sönder. Min naiva förhoppning om att behandlingen skulle bli kortare, att det här infernot snart skulle ha blossat över, visar sig ha varit helt felaktig. Jag har bråttom tillbaka till den Kristian som en gång var. Men nu tvingas jag ännu en gång se hur mitt liv blir bestulet. Ännu en gång står jag på knä inför det liv som pissar mig i ansiktet.

Den här gången gråter jag inte. Jag nickar sakta, tar mina papper med behandlingsdatum och pillerscheman och går ut i korridoren, förbi spegelbilden där jag i min nya frisyr ser ut som Christian Bale. Jag är en hård jävel om jag bestämmer mig för att lägga den sidan till. När jag kommer ut från sjukhuset tittar jag mot vatteninstallationen till vänster – förbi de tärda patienterna som röker, förbi de höggravida som vankar med ryggproblem – mot platsen där jag tidigare satt. Sommaren dallrar fortfarande. Bänken är tom. Chauffören är borta. Jag börjar gå och tänker att han nu är på väg mot sin framgång, mot sin lycka. Jag hoppas att han kommer klara det.

Jag går nerför trätrappan mot Ringvägen och tänker att det hela egentligen bara är en fråga om mål och förmågan att hitta dit. Men bara är inte så bara. Jag fortsätter gå mot Zinkensdamm. Trafiken är öronbedövande. Trots mina säkra steg inser jag snart att jag är fullständigt vilse.

När min glädje mötte någon annans sorg

2011-07-29T10:44:00.000+02:00

Det är som om jag har låtsats att det inte händer, den här sjukdomen som jag bär inom mig. Nu har jag fått vara ledig från cancern under en period, och jag har velat höra så få ord om mitt tillstånd som möjligt. Jag vet inte vilken sorts sympati jag är ute efter, men just nu vill jag vara normal. Därför gjorde det på något vis ont när jag igår kom till Huddinge sjukhus för ännu ett möte. Ännu en uppföljning. Ännu mer verklighet.

Kirurgen som utförde ingreppet på mig verkar vara en fantastisk man. Jag har inte träffat honom överdrivet många gånger, men de intryck jag fått är övertygande. Positiva. Starka. Han ser ut som Steve McQueen i Bullitt, pratar med ett diskret leende och med ögonkontakt. Svaren på mina frågor kommer snabbt. Och jag tror honom. Det är den sortens kraft han sitter på. Vi pratade om hur delar av tarmarna nu expanderar för att klara mitt nya liv utan magsäck, att matstrupen kanske måste vidgas under en så kallad gastroskopi, om sprutorna jag måste ta för resten av mitt liv. Vi såg på röntgenbilderna där min kropp låg orörlig, alldeles ommöblerad inombords. Vi pratade om viktminskningen. Blodet. Om hur min kvarvarande behandling kanske, kanske blir något kortare än vad jag trodde från början. Och vi pratade om hur jag kan få dricka ett par sommaröl med mina vänner under helgen som kommer. Mötet gjorde mig glad. Mina frågor blev allt slarvigare. Jag log, lämnade mötet med någonting exalterat i bröstet.

Mamma var med på mötet. Hon vill så gärna finnas nära och jag tänker inte vägra henne. När vi satt i bilen på väg hem började hon prata om en person som sedan födseln haft en speciell relation till vår familj. Mitt leende kroknade. Pulsen kändes tyngre. För jag anade vad det handlade om. Personen i fråga är lika gammal som min syster, hans mamma är en av de närmaste som min mamma känner. De har på sätt och vis vuxit upp tillsammans. Vi har umgåtts. Jag minns hur jag såg upp till honom. Att jag som barn tjatade om hockeyspelet när vi var på besök, hur han suckade men gick med på min önskan. Jag minns hur han spelade Nevermind för mig. Och jag minns hur det ögonblicket kom att förändra mig monumentalt. Av en händelse i april, bara en dryg månad efter mitt eget cancerbesked, hittades ett flertal tumörer i hans kropp. Och sedan dess har tiden gått alldeles för fort, samtidigt som cancern blivit alldeles för stark. Igår morse, efter att han på sitt eget sätt kommunicerat fram sin kärlek till sin sida, orkade han inte längre. Hans båda döttrar fanns hos honom och han somnade in i huset på udden. Senare på dagen hissade hans mamma flaggan vid huset till halv stång. När hon gick ut på gården nästa gång såg hon hur hela samhället på udden gjort samma sak. För de visste. Nu finns inte den yngsta sonen mer.

Mamma parkerade bilen utanför ett köpcentrum, strax söder om Stockholm. Men plötsligt var förorten inte vad den en gång varit. Nu var den punkten på kartan där min glädje mötte någon annans sorg. Nu var den vägskälet där min avslappnade kropp mötte någons spända muskler. Där min lättnad stirrade in i någons sorgsna ögon. Det var där jag släpade mitt leende som ett kors av trä.

Och nu kan jag inte sluta undra varför jag verkar klara mig, samtidigt som vännens döttrar nu måste växa upp utan sin pappa.

Duell på Kyrkvärdsgatan

2011-07-25T20:34:00.000+02:00

Jag har kommit fram till att jag inte kan ha det så här längre. Jag kan inte leva ett liv utan ett badkar i mitt hem. Mamma och pappa vet bättre. De har badkar. Och det använder jag flitigt när jag väl är hemma. Brukar ligga där och bli alldeles griljerad av ångorna, så till den milda grad att jag ofta får vräka mig över badkarskanten när hettan blir påträngande. När värmen gör mig yr. När andningen blir tyngre och halsen känns trängre.

Egentligen är det kanske lite lustigt, eftersom vatten är det värsta jag vet. Sann fobi. Genuin rädsla. Men i barndomshemmets badkar kan jag ligga utan att rysa av skräck. Och där har jag legat och betraktat min nya kropp.

Ärret är några centimeter kortare än vad jag hade trott att det skulle vara. Det är spikrakt – använde kirurgen linjal? – hela vägen ner till naveln där det blir en halvmåne innan det fortsätter en aning snett. Sårskorporna är borta nu och ärret ändrar färg, nästan från dag till dag. Just nu är det kärleksbarnet av lila och rosa och några millimeter brett. De tidigare ingångarna för slangarna – dränaget och sondmaten – gapar nu som smilgropar bredvid naveln. Nu kan jag se min kropp utan att bli svag. Så långt har jag kommit. Jag kan till och med röra min mage utan att det känns särskilt märkligt, om jag bortser från den stumma känseln eftersom nervtrådarna inte läkt ihop än.

Häromdagen när jag vimmelkantig tog mig ur badet blev jag ståendes naken vid spegeln. Jag stod kvar. Rörde mig inte. Tittade. Betraktade. Försökte lära känna. Jag har alltid varit smal, men nu är jag tunnare än någonsin. Mina kinder har sjunkit in, armarna är streck. Kotorna på ryggen sticker ut som hos en skräcködla. Jag var nog vackrare förr. Och jag började tänka på varför jag började skriva om min sjukdom. Om min förändring. Om att jag lovade mig själv att hela tiden skriva för mig själv. Att jag skulle låtsas som om ingen annan läste. För då, och bara då, skulle jag kunna vara så ärlig som jag helst av allt vill vara. Och när jag stod där, naken och spröd, blev jag rädd. Hur ärlig måste jag vara? Ska jag berätta om att jag vaknar varje morgon vid 06 med en värkande rygg eftersom de få muskler jag tidigare hade nu har försvunnit? Att jag då lägger mig på sidan med en mage som ömmar molande, att jag håller om en kudde för att lindra, fast det känns som om hela mitt innanmäte rasat ihop i en skadeskjuten hög? Måste jag berätta att jag klarar av den känslan fram tills 07.30 och att jag då måste gå upp? Att jag då inte törs sträcka på mig ordentligt för att ärret stramar? Måste jag skriva att jag måste vila horisontellt ungefär en timme efter frukosten, för att smärtan är för påfrestande för att göra annat? Måste jag försöka förklara att den känslan är exakt som när en man blir sparkad i skrevet? Ska jag verkligen skriva att jag vet att det varje dag, vid ett oförutsägbart men garanterat tillfälle, kommer ett rövarpack av smärta som får mig att förvridas? Måste jag berätta om känslan av att kvävas som infinner sig varje gång jag äter, den som trycker som en känga på mitt bröst? Att jag har rasat i vikt, att ”my clothes don’t fit me no more”? Att vissa som förut ringde inte ringer längre? Att de där inbjudningarna har slutat trilla in? Och måste jag berätta vad som hände när jag och mina föräldrar åkte mot Böle för att se de vilda hingstarna? Måste jag berätta varför jag inte törs lämna min lägenhet eller mina föräldrars hus? Måste jag verkligen berätta att jag inte längre har kontroll över min egen kropp?

Jag formade min hand till en pistol, drog den snabbt mot spegelbilden och sköt ihjäl min rädsla. Nej, Kristian. Du måste inte skriva allt det där. Så ärlig måste du inte vara. Skönt, tänkte jag och såg frågorna sjunka ner i badkaret, i vattnet som blev allt rödare.

Kristian – Rädslan 1– 0.

Afrikafeber

2011-07-22T21:10:00.001+02:00

Hon har verkligen brytt sig. Visat sin omtanke. Hört av sig. Funnits nära. Jag har känt hennes värme. Hon är min mammas syster. Smart som få. Och hon arbetar inom sjukvården, men exakt vilken roll hon har, tänker jag inte berätta.

När jag fick reda på min cancer och att mjälten var ett av de organ som skulle ryka rasade min värld samman. För många är mjälten inte särskilt märkvärdig. Utan mjälte blir du mer infektionskänslig, men eftersom det finns väl utvecklade vaccinationer innebär det sällan några större problem för den drabbade. Men jag är inte vem som helst. Jag hade ställt in mitt sikte för flera år sedan. Men nu har jag fått lov att tänka om. Och jag märker att det gör ont, när förvirringen släpper, för det är fortfarande där jag är.

När jag var liten fascinerade Afrika. Oerhört mycket. Åkern nedanför vår gata var en savann, skogen åt andra hållet var en tät regnskog. Kenya och Rwanda, i min värld. Och pojkrummet fylldes av elefanter och böcker om djur som såg märkliga ut. En gång fick jag välja nya tapeter. Det blev ett par kakifärgade med en ”exotisk” bård. Jag tyckte att de såg väldigt afrikanska ut. Och när de väl klistrades upp på väggarna var jag rysligt nöjd. Nästan stolt. Mitt rum blev Gidlunds Afrikanska Avdelning. Det är det fortfarande. Och det var mot Riktiga Afrika som jag hade ställt in det där siktet som jag tidigare nämnde. Jag ville åka dit. Skriva. Berätta. Uppleva. Leva. Kanske försvinna.

Så när mina läkare så där i förbifarten berättade om ett liv utan mjälte med orden ”så det är knappt någon fara, Foppa vann ju skytteligan i NHL utan mjälte”, som om det vore någon tröst när allt jag hörde var ÖKAD INFEKTIONSRISK, började jag ana oråd. Därför bad jag min moster att kika lite närmare på kombinationen av min nya kropp och mitt mål som varit så glasklart. Det dröjde inte särskilt länge innan jag fick informationen.

Min moster, hennes källa och dennes källor poängterar att det inte finns någon absolut sanning, men att det de säger är rekommendationer. Och eftersom jag vet vilka de är och vad de vet, kan jag inte göra annat än att ta det på allvar. Delar av Afrika = livsfarlig idé. Inte dålig: dödlig. Trots den moderna tidens vaccinationer och förebyggande möjligheter är smittorisken och dödligheten avsevärt större för mig som numer inte har någon mjälte än för någon som har ett sådant fungerande organ.

Jag har närmat mig informationen sakta, stegvis. Den gör för ont. Men sedan jag läst allt, tagit det till mig, förstått, så har jag drabbats av en hemgjord feber. Jag ser alla filmer om kontinenten jag kommer över, jag läser böcker av den svenska äventyrerskan, av Papa och jag läser om delar av ”Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer”. Jag ser om intervjun med Peter Beard, för att den förändrade mig, för att det är den bästa jag vet. Och där jag ligger i soffan, i vardagsrummet på övervåningen hemma hos mamma och pappa ser jag in i mitt pojkrum. Jag ser de där tapeterna, en elefantstatyett på en hylla. Och jag ser ett inramat fotografi av en leende pojke, precis i den där åldern då en sketen åker är en savann och några svenska träd är en afrikansk regnskog. Jag tittar på pojken. Han ser så lycklig ut. Jag undrar om han ens visste vad cancer var när den där bilden togs. Om han hade en aning om vad en mjälte fyller för funktion. Jag fortsätter att titta på honom, känner att hjärtat hoppar över ett slag och konstaterar att livet inte riktigt blev som jag hade tänkt mig.

Delar av Afrika, synd att vi aldrig hann träffas. Vi hade älskat varandra. Det är jag säker på.

Släpar fanskapet till bikten

2011-07-19T09:45:00.000+02:00

Det är som att de är allergiska mot mig. Maskinerna. För de har gått ut i strejk en efter en. Ingenting provocerar mig mer än när de inte fungerar. Jag är övertygad om att jag skulle vara lyckligare om jag kunde leva utan dem – datorn, mobiltelefonen, krimset, kramset, tinglet och tanglet. Helt övertygad. För de driver mig till vansinne. Åtminstone i kombination med allt annat som har trängt sig in i mitt liv. Det där som jag hatar, men inte kommer undan, hur jag är försöker. Hur mycket jag än vill.

Dagen hade börjat som de brukar. Åskmolnet som skulle slå sönder så mycket gick inte att se. Men plötsligt var det här. Dundrandes, vräkandes ner. Och det var jag som var blixten och regnet. Det var jag som skadade.

Nu för tiden är jag med min familj varje dag. De finns omkring mig hela tiden. Egentligen är jag van med att vara själv. Jag har glidit mer och mer åt det hållet under de senaste åren. Anledningarna är många, även om jag har fina vänner som jag älskar så det kan värka i hela kroppen. Och jag vet att det är svårt att stå bredvid någon som är sjuk. Det kanske till och med är svårare än att vara den sjuka. Samtidigt kan jag inte komma ifrån att det som händer just nu, det som har kräver så mycket plats och uppmärksamhet i våra liv, är den sjukdom som jag bär. Det är jag som är sjuk. Jag.

Jag var förbannad. Så in i helvete. Satt och fräste som en rasande katt. En banal och onödig händelse fick mig att brisera. Mamma, min vackra mamma som är mindre än mig men som har burit mig hela livet, hade precis satt sig i soffan bredvid min pappa, styrkan och det oerhörda lugnet som jag också vill ha. Och då kom den. En kommentar. Inte så farlig egentligen. Jag har hört värre i andra sammanhang. Tro mig. Men jag flög upp ur stolen där jag satt och tjurade. Exploderade. Jag rusade nerför trappan, slog sönder telefonen med en klockren näve. Och jag hörde mig själv skrika saker man inte ska skrika till sina föräldrar. Jag slet upp garderoben, virade in mig i första bästa jacka, tryckte ner fötterna i ett par för små stövlar och gav mig ut i sommarregnet som inte verkade ge sig. Jag vek upp huvan och hoppades att ingen granne skulle stanna mig för att prata en stund. Jag vibrerade av ilska. Bröstet var ett enda stort hjärta som pumpade hett blod och adrenalin. Och ångest.

Jag gick hastigt över kyrkogården, med knutna nävar och ömmande tår, vidare längs järnvägsrälsen. I den täta lövskogen, som nästan känns malplacerad i vårt område, insåg jag att inget av mitt livs alla slagsmål skapat samma ilska. På något mörkt vis var det förlösande. Men i skogen, i regnet var jag inte uppkäftig. Jag var en rävunge som gått vilse, som tappat bort sina föräldrar och som skulle få lov att klara sig själv i den kyliga fukten som närmade sig mitt innersta väsen. Tankarna började bli klarare och jag förstod att det var sjukdomen som var måltavlan för mitt raseri. Inte mina föräldrar. Men jag visste inte om de visste. Så jag fortsatte gå. Som när jag var sex och rymde hemifrån. Den där gången då jag hann hundratio meter innan hemlängtan fick mig att vända tillbaka. Men det skulle jag inte göra den här gången. Jag korsade cykelvägen och gick under kraftledningsgatan. Tog mig över den något större vägen, in i Mellstaskogen. Efter backen fick jag lov att vila. Kroppen var tömd på kraft. Adrenalinet var svagare. Ångesten starkare. Jag gick allt mer långsamt. Kände tröttheten hinna ikapp. Jag korsade campingen och såg den svenska sommaren – klotgrillar, tomma ölburkar och vita plastmöbler. När jag kom fram till Min Bänk, längst bort där ingen annan någonsin är, såg jag ut över älven där den slår sin krök, där jag, Staffan och Tobias lekte som barn. Jag såg skogarna som skiftade i mörker på grund av avstånden. Jag såg bergen och de regntunga molnen. Det är en plats där jag under min uppväxt rett ut ett och annat nystan i skallen. En plats där jag har samlat kraft. Förstånd. Styrka. Nu stod jag bara tom. Fanns inga tankar. Ingenting. Nere vid ångbåtsbryggan, långt nedanför backen på vars krön jag spanade ifrån, såg jag plötsligt någon som jag kanske kände igen. Var det? Nej, men? Kanske… Eller? Jag kunde inte veta säkert. På kammen där jag stod fortsatte jag att betrakta. Som en indian som fått syn på en nybyggare. Det var så jag tänkte, fråga mig inte varför. Jag följde den där någon med blicken. Började gå allt snabbare. Förbi serveringen, dansbanan, korna från urtiden. Jag kom ut genom skogen, strax innan bron som leder till den där badplatsen där någon sågade ner hopptornet. I backen kom den där någon. Och jag såg att jag hade haft rätt. Pappa.

Han reste sin ena hand för att hälsa. När vi möttes höll han om mig som om jag varit borta alldeles för länge. Vi började gå hemåt. Sakta. Till en början var jag tyst. Försökte vara sammanbiten. Oberörd. Hård. Strax därefter såg vi mamma som med bilen körde förbi på vägen mot Amsberg, alldeles nedanför oss. Hon såg oss, vinkade. Jag och pappa fortsatte gå. Hans arm var fortfarande runt mig. Efter ett par minuter gled mamma upp jämsides med bilen. Vi klev in. Då var jag inte längre 27. Då var jag deras minsta pojke som rymt hemifrån. Som hittats i backen vid Mellstabron. Han som klarat en hel del på egen hand, som gett sig in i märkliga situationer, men som nu var ett gråtande barn i för trånga stövlar.

Den här morgonen har regnet upphört. Mamma och pappa har precis vaknat. Nu går jag ner för trappan.

Jakten på den vita valen

2011-07-15T09:28:00.000+02:00

Följande krönika skrevs under vecka 26 för tidningen Nolltvå.

Egentligen är frågorna ganska löjliga. Många av dem är till och med rent oprofessionella, ställda ur ett klent journalistiskt perspektiv. Låt mig bjuda på några exempel. Vilken talang skulle du vilja ha? När ljuger du? Vilken är din favoritsysselsättning? Inga djupgående svårigheter, som ni kanske märker. Men frågornas monotona upprepande – att samma frågor alltid ställs till olika personer – rättfärdigar det hela. Svaren säger kanske inte så mycket, men på något märkligt vis är det som om de ger en vag reflektion av hur personerna i fråga tänker. Och frågorna jag tänker på är de som ständigt återkom på given plats i den nu sorgligt begravda tidningen Stockholm City – vila i frid. Och det är de frågor som alltid ställdes till något snille på blaskans sista sida som jag just nu sitter och tänker på, när jag ser solen bränna ett övergivet torg i Stockholms innerstad, när jag hör barnen leka somrigt bekymmersfritt, när jag hör rykten om att Borlänge alldeles för långt ifrån mig lever mer än vad den gjort på länge.

Frågan som jag fastnat för är något oväntad. Och jag kan inte svara på varför jag haft så svårt att släppa den. Men jag har klurat på den under den senaste månaden. Nu har jag ett svar. Och nu ska ni få veta på vad. Vilken historisk person identifierar du dig mest med?

”There seemed no sign of common bodily illness about him, nor the recovery from any. He looked like a man cut away from the stake, when the fire has overrunningly wasted all the limbs without consuming them, or taking away one particle from their compacted aged robustness. His whole high, broad form seemed made of solid bronze, and shaped in an unalterable mould, like Cellini’s cast Perseus”. Så beskriver författaren Herman Melville sin klassiska karaktär, kapten Ahab, från den ännu kändare skrönan till milstolpe Moby Dick som publicerades 1851. Kapten Ahab är en enbent, frustande galning som dyrt och heligt svurit på att hämnas den kritvita kaskelott som han tidigare kämpat mot – samma kombattant som drog till havets botten med hans ena ben. Kapten Ahab skyr inga medel för att lyckas med sitt uppdrag. Han manar på sin besättning till gränsen för vansinne, han är beredd att göra exakt vad som helst för att uppnå sitt mål. Och någonstans i den svettiga kampen på de sju haven förstår jag mig på honom. Någonstans där blir han den historiska person, även om han är påhittad, som jag identifierar mig mest med.

Boken är en ganska mastig historia. Något seg och utdragen, med ett språk som kräver sin beskärda del av läsaren. Däremot är den extremt informativ och beskrivande kring valjakt som fenomen, och eftersom mina kunskaper och erfarenheter i frågan är begränsade är det intressant. Och motbjudande. Men framför allt är bokens huvudtema, den eviga jakten, den envisa kampen, det som tilltalar mig mest. Rent symboliskt är kriget mellan valen och kapten Ahab svårslaget. Kanske är det så väl utmejslat som det bara kan bli.

Hur gick det då till slut för kaptenen och hans mannar? Åt helvete. En efter en stryker besättningen med, om inte av den ena anledningen så väl av den andra. Skeppet slås i bitar. Och efter tre dagars intensiv kamp fastnar kapten Ahab i linan till sin egen harpun när den skjutits in i Moby Dick och han följer den likbleka besten ner i djupet.

Men jakten som Herman Melville målar upp behöver nödvändigtvis inte vara efter en mystisk val. Den kan lika gärna vara längtan efter att få berusas av kärleken, att få uppleva saker som balanserar mellan dröm och verklighet, att få hitta sin roll och sin plats här i livet. Att känna ett behov av något sådant, att vilja jaga sin egen vita val, är nog ett tecken på sunt förnuft. I alla fall i min värld.

Om sanningen ska fram så ligger det mer bakom min förkärlek till den fartblinda och verklighetsfrånvända kaptenen och hans ojämförliga törst efter Moby Dick. Just nu sitter jag på ett rehabiliteringscentrum där jag gör mitt bästa för att återvända till ett normalt liv, efter en omfattande operation och en svår sjukdom. Jag ser hur en stor del av mitt liv och min tillvaro slitits ifrån mig. Hur jag har blivit bestulen. Berövad. Nästan besegrad. Men likt kapten Ahab tänker jag ta upp kampen. Jag ska fortsätta. Jag ska jaga mitt mål, mitt liv. Ta igen det som jag förlorat. Så fort jag får chansen så ska jag rusa tillbaka ut i den tillvaro som förut var min, och jag ska söka min vita val, även om den i mitt fall kan vara längtan efter att få promenera tyst bredvid någon när det regnar och tiden verkar ha upphört att existera.

Hälsningar från Helvetesjävlaskitien

2011-07-13T14:46:00.000+02:00

Knappt en timme efter att jag skrivit klart det förra inlägget gick jag ut i korridoren. Då hörde jag hur familjen som samlats under dagen brast ut i en monoton kör av tårar och litenhet. Fadern och maken var nu död. Jag stod i matsalen. Sakta drack jag ett glas fil och såg hur sönerna vankade av och an, in och ut från salen där deras fader alldeles nyss gav sig av. Jag kände mig i vägen. Så. I. Vägen. Försökte smyga tillbaka. Och bakom mig hörde jag sorgen och tankarna som nästan gick att omfamna: de om hur tomt allt plötsligt blev.

Dagen efter flyttades jag från damerna som jag delat rum med till en annan sal. Bredvid mig låg en man i min egen ålder. Exakt varför han var där tog jag aldrig reda på. Det spelade inte så stor roll. Oavsett så var vi där av samma anledning. Sjuka, svaga, oförmögna att klara oss på egen hand. Den här gången behövde jag bara ha en extra slang in i kroppen. Han hade desto fler. Precis som jag, sist jag var här. När han vid ett tillfälle skulle resa sig från britsen fastnade galldränaget och den senapsgula sörjan slängdes ut i spontana penseldrag över golvet och väggen. Galla luktar inte alls så illa som jag hade inbillat mig.

Under lunchen började jag prata med en man som haft tarmproblem i över tjugo år. Nu var han återigen inlagd. Nya prövningar som skulle övervinnas. Hans ansikte var sammanbitet. Han pratade med stängda ögon, på utandningen, lågt, som viskningar. Jag såg slangen som gick till katetern. Jag höll mig för skrevet. När han reste sig, tappert och inspirerande, såg jag stomipåsen på magen. Och även fast det känns fräckt, så vore det ännu mer elakt att inte erkänna att jag kände mig tacksam för att min sjukdom inte förvandlat mitt liv och min kropp på samma sätt. När jag senare på kvällen, under flera etapper, tog mig an konsekvenserna av en nykonstruerad mage kände jag en osympatisk lättnad.

Även om jag märker att min tillvaro kunde vara betydligt värre, så kommer jag inte ifrån mina egna tankar om livets djävlighet. För jag ser det nu. Väldigt klart. Tydlig text. Jag ser hur den här sommaren kommer att vara motsatsen till så många andra. Hur den kommer att sammanfattas med allt jag inte gjorde. Hur jag satt bredvid. Eller snarare hur jag spionerade från buskagen på allt som alla andra gjorde. Jag skäms när jag ser hur jag emellanåt förvandlas till en krokryggig, bitter och charmlös jävel. Han med ett bröst som knakar en aning när han hör om hur fantastisk sommaren är.

Det här är sommaren då jag missade Band Of Horses, Dave Grohl, Mastodon och Peace & Love (åh, det gör till och med ont att skriva det). Det här är sommaren då jag inte fick åka tillbaka till Israel och Palestina, då jag inte fick ta mig till Kuba. Det här är sommaren då jag inte fick skaffa mig en stuga i Dalarna. Det här är sommaren då jag inte fick ramla hem berusad på morgonkvisten, mötandes människor på väg till jobbet, en endaste gång. Sommaren då jag antagligen inte kom att bada, då jag inte grillade i Vinterviken, då jag inte satte mig på en uteservering med vännerna alldeles för tidigt på dagen. Sommaren då jag inte red en endaste gång. Sommaren då jag inte kunde följa med min familj till Öland. Sommaren då jag inte till fullo kunde koncentrera mig på förälskelse och kärlek. Sommaren 2011, du är ett hån.

Cancer är en feg ondska. En abstrakt fara som aldrig riktigt går att förstå. En risk som aldrig går att se. En frustande kamphund som inte går att röra. Ibland kan jag nästan lura mig själv till att tro att du inte finns. Men det gör du. Och du kommer inte sluta, även om jag klarar mig. Dåliga dagar önskar jag att du hade ett ansikte. Och om du var en människa skulle jag beväpna mig. Jag skulle forcera in revolvern i din käft. Jag skulle krama avtryckaren. Inte bara en eller två gånger. Jag skulle tömma trumman. Och jag skulle inte ångra mig en endaste gång.

Varma sommarhälsningar från Södra Helvetesjävlaskitien,

Kristian Olof Erik Gidlund

Jag saknar dig

2011-07-09T19:57:00.000+02:00

Det hade gått exakt en vecka sedan jag blev utskriven. Och under den veckan hade jag försökt leva normalt, göra det som jag skulle gjort om jag var frisk. I alla fall nästan. Först åkte jag och mamma hem till min lägenhet för att packa om min väska. Stolt som den tupp mamma vill att jag ska vara bad jag henne titta på när jag klippte av sjukhusets armband, det tydliga tecknet på att man är inlagd. Sedan klistrade jag in det i min almanacka, skrev att det borde dröja länge innan jag fick ett nytt.

När vi var klara åkte vi ut till stugan. Och jag var så trött. Låg och sov i farfars säng. Tittade på filmerna som Sylvester skickat till mig. Läste decimeter böcker under äppelträdet. Och jag gick i skogen. Jag orkade bara gå hälften av den väg som har blivit min egen. När jag kom ut på ängen sprang styrkan ifrån mig, jag hämtade andan och rörde mig långsamt tillbaka. Efter ett par dagar åkte jag upp till Dalarna. Vid hästarna fick jag krafter, om så för ett ögonblick. Men igår, runt lunch, började jag känna att det var något som inte stämde.

Magen och ryggen turades om med att jävlas. Krampaktig smärta som hugger som en kniv. Jag kan inte dölja det. Helvetiskt ont. Och en feber som kröp sig allt närmare. På tåget vred jag ur mitt ansiktes svett som en trasa. Den lilla flickan i sätet framför mig stirrade förskräckt. Jag orkade inte ens le avväpnandes tillbaka. Min syster mötte mig på stationen. Och vi gick långsamt hemåt. Först då, märkligt nog, började feberfrossan.

Jag hade tänkt sova ut stormen, men min syster ville annat. Och det är jag tacksam över. Eftersom jag numer lever utan mjälte, och eftersom operationen inte ens är en månad bort tyckte läkarna att jag borde komma in. På en gång.

Strax därefter satt vi bland svimmade pensionärer, en fotbollspelares brutna handled och den misshandlade fadern och hans vuxna sons tårar på akuten. Innan klockan nått midnatt var jag tillbaka på den avdelning som jag lämnat för vad som kändes som alldeles nyss. Under natten svettades jag frenetiskt. När jag vaknade vid 05 låg jag invirad i en fuktig kokong som blev allt kyligare. Men jag var helt oförmågen att resa mig. Idag har jag sovit. Jag har i princip bara slagit upp ögonen ett par gånger, för att se om det verkligen var sant, att jag redan var tillbaka – jag som skulle slippa armbandet länge, länge.

Och visst var det sant. Varje gång jag vaknade. Nere i korridoren sitter en rysk familj och tar avsked från någon som snart kommer att dö. Följet har vuxit sig större under dagen, och de turas om med att gå in i salen. I den andra korridoren släpar sig en äldre man fram med hjälp av ett gångbord. Där var jag själv, alldeles nyss.

Det är tydligen sommar där ute. Jag hör måsarna käfta med varandra. Ser solen glöda på de neddragna persiennerna. Sköterskorna har ställt ut fläktar i salarna. Här ligger jag och fryser. Läkarna tror att mitt tillstånd kan vara en blodförgiftning. Sådant kan hända, även om säkerhetspådraget runt operationen minst sagt var rigoröst.

Jag fick en anteckningsbok av mamma för ett tag sedan. Den är det mest spontana i mitt liv just nu. Den får ge plats åt plötsliga funderingar, fragment av meningar, idéer till reportage. Listor på saker som jag ska göra sen. Och jag märker att jag längtar efter mig. Han som oftast gjorde det han sa att han skulle göra. Han som var nyfiken. Som tyckte mycket om mycket. Som jagade efter de ögonblick då nuet var det närmaste som fanns. Då livet verkligen användes på riktigt. Nu är jag en tyglad vildhäst. En fjäril i en glaskupa. A hummingbird trapped, in a closed down shoe store.

Jag önskar att jag kunde ta dig i handen, Kristian. Jag skulle viska i ditt öra, berätta att det snart var över, på ett sätt som gjorde att du verkligen förstod. Och inatt, när korridorerna ligger tysta skulle jag slänga upp dig på min rygg, vi skulle rymma och försvinna någonstans, så bra att vi själva bestämde när vi ville bli hittade. Men jag vet att du förändrats. Att så många tankar tar banor som de aldrig gjort tidigare. Att dina mål suddats ut och blivit allt svårare att läsa. Jag vet att borgen som tidigare var ditt liv slagits sönder, och att du nu måste sätta dig ned för att bygga upp den. För ingenting är längre som det var förut.

Och det är inte slut än. Jag vet att de där viskningarna inte hjälper så mycket, även fast de sägs med all tänkbar värme. Och jag vet att jag inte kan slänga upp dig på min rygg. Men Kristian, jag har inte glömt dig. Det vill jag att du ska veta. Och lika mycket vill jag att du ska veta en annan sak: jag saknar dig. Den du var förut. Den du var innan allt det här började. Någon sade att mina ögon har förändrats, och om det är så, så saknar jag dem med.

En annan sorts längtan

2011-07-04T09:53:00.000+02:00

Numer vaknar jag alltid ett par gånger varje natt. Vid 02, 04, 05 0ch 06. Slår upp ögonen om så bara för ett par sekunder, för att se vad som händer. Var jag är. Hur det känns i kroppen. Och däremellan drömmer jag. Hetsigt. Drömmar fyllda av Singerska symboler. Om längtan, rastlöshet och en oro över att alla beslut som jag hittills tagit, har varit fel. Ibland är nattens vakna ögonblick så korta och fragmentariska att de lika gärna kan ha varit de drömmar som jag just befunnit mig i. När jag vaknade och rummet var fullt av främmande människor, det var nog en dröm. Men när jag vaknade av att en kvinna drog i en av alla slangar, det var nog verkligt. På riktigt.

Under en av nätterna jagades jag av en tiger – styrkan, beslutsamheten, den potenta. Jag sprang, fulltständigt livrädd. Kämpade. Besegrades. En annan natt försökte jag hindra en krokodil från att ta sig in genom mitt fönster. Jag höll emot med alla mina krafter. Krampaktigt. Men den var för stark. Tog sig in. Sen vaknade jag. Och jag har drömt om hus som jag sett mig bo i, med den familj som jag någon gång kanske kommer få. Hur vi levt lyckliga. Innan vi förstörts. Hur någonting märkligt rört sig i mörkret utanför. Hur vi har förintats.

Inatt drömde jag att jag hade sex. Länge. Intensivt. Fantastiskt. Jag såg med vem det var, men det hör inte hit. Vi var berusade av varandra. Förenade i svett och värme. Det var länge sedan jag drömde något liknande. Och det var ännu längre sedan som jag hade sex på riktigt.

Idag var en sådan dag då jag såg min egen mage. Jag har inte gjort det särskilt många gånger. Jag har inte velat. Försöker försvara mig med att jag kommer hinna tröttna på den till slut i alla fall. Men jag vet att jag inte har vågat. Men jag böjde mitt huvud. Tittade ned när bandaget lades om. Jag såg ärret. Hur jag kommer att se ut. Från och med nu. Hur huden återhämtar sig. Hur den nästan verkar vara chockad. Hur ärret svänger runt naveln på vänstra sidan, från mina ögon sett. Jag som hela tiden trodde att det skulle ta den andra vägen, av någon obegriplig anledning. Jag ser ut som någon ur Saw. Och plöstligt började jag tänka på nattens dröm. Om sex. Om min kropp. Tillsammans med någon annan.

Och jag kunde inte låta bli att undra hur det kommer att utveckla sig. När jag kommer visa mig för någon igen. Om jag kommer visa mig för någon. Om. För jag är någon annan nu. Min kropp ser annorlunda ut. Jag kommer alltid att bära med mig detta. Kommer aldrig kunna gömma mitt ärr. Kommer alltid få lov att förklara mig. Alltid få lov att berätta. Och jag måste vänja mig med att alla kommer stirra fast de låtsas att de inte ser.

Anteckningar från avdelning K72

2011-07-01T09:03:00.000+02:00

Norsken som har britsen bredvid mig har åkt in och ut från grannlandets sjukhus under de senaste tre åren. Det har inte gått något vidare. Men sedan han flugits till Sverige för två månader sedan, så har hans liv tagit en ny vänding. Hela magen är ommöblerad, det mesta är borta, men nu kan han äta. Och bättre kommer det att bli. Hans röst är ömtålig. Hes. Hans överkropp har ärr kors och tvärs. Han ser ut att ha överfallits av en förhistorisk best. Men karln har överlevt. Nu ligger han och äter det ena efter det andra, med ett humör som skulle vara provocerande om det nu inte var för att det är en aning oemotståndligt. Han sjunger hela tiden. Alldeles nyss var det Ben E. Kings örhänge och nu är det den här förbisedda pärlan som står på repertoaren. Om jag inte hör helt fel. Eller om han inte sjunger helt fel.

Norsken sover inte på nätterna. Han läser, nynnar, mumlar, tittar på film. Och hostar. I skuggan från hans lampa växer den späda lilla mannen till en jätte på den vita väggen framför mig. En jätte som vibrerar av skorvande hosta. Som en förhistorisk best. Och det gläder mig. Inte att han hostar. Men att han lever.

~X~

Katetern störde mig. Fruktansvärt mycket. För det första fick den skrevet att ömma. För det andra fick den mig att röra mig ännu mer begränsat. Och för det tredje var jag skräckslagen över att slangen kanske kunde fastna någonstans, och dra i mitt kön på ett mindre upphetsande vis.

Sist jag träffade min bror så gick vi upp till en plats i skogen bortanför hans hus. Därifrån såg vi ut över vår barndoms stad, som om vi snart var på väg att invadera den. Jag skämtade om en rädsla för att Sverige skulle invaderas under tiden för min sjukhusvistelse. Hur jag i värsta fall skulle få lov att rycka ut alla nålar, slangar och sladdar ur min kropp i ett desperat försök till att fly med min utslitna kropp.

Och till slut kom dagen då katetern skulle försvinna. Äntligen, på ett sätt. Helvete, på ett annat. Sverige hade inte invaderats, men nu var det tänkt att jag skulle klara av att kissa på egen hand, som den 27-åring jag faktiskt är. Även den här gången skulle jag andas ut när sköterskan räknat till tre. Det skulle inte göra ont. De flesta märkte enligt uppgift ”knappt av det”. Det gjorde jag.
Föreställ er ett avgasrör. Och ett paraply. För in det nedfällda paraplyet i nämnda rör. Räkna till tre. Andas ut. Fäll ut paraplyet. Dra ut ur avgasröret.

~X~

När jag bara orkade röra på huvudet, när jag knappt kunde dricka, när mamma fick lov att sticka in en liten tvättsvamp med vatten i min mun som jag fick suga på, då kände jag mig som den uppspikade snickarsonen på träkorset.

~X~

– Vart är du ifrån? Ryssland?
– Eh… Nej. Borlänge. I Dalarna.
– Jaha. Ja, jag tyckte väl att det inte lät som om du var härifrån.
Det var den första konversationen som jag förde med någon medpatient på det rehabcenter som jag nu befinner mig på. Strax därefter rakade jag bort min mustasch. Men å andra sidan har Dalarna kanske alltid varit lite av Sveriges Sovjet. Skulle kanske inte ha rakat mig ändå.

~X~

Nu kan jag gå. Alldeles själv. Och jag är barnsligt stolt.

Näven i min ficka

2011-06-28T09:22:00.000+02:00

Har haft ett par dåliga dagar nu. Och det här är den sämsta. Det är jag redan säker på. Nuförtiden vaknar jag med tanken ”fan, inte en ny dag.” För jag vet vad den innebär. Och idag är inget undantag. Det blir en ny dag av sondmatning, av att släpa runt på den där ställningen, av att ta mediciner som får mig att kväljas. En ny dag av magont och utmattning. En ny dag då jag kommer att somna efter lunch. Och det blir en ny dag av längtan. Ännu en dag då jag knyter näven i fickan.

För det här är inte rättvist. Jag tycker inte om det själv, när jag säger så. Men det är exakt så det är. Orättvist.

För ett par dagar sedan flyttades jag från sjukhuset till ett rehabiliteringscenter. Ett steg i rätt riktning, antar jag. Hoppas jag. Igår inträffade mitt livs mest bisarra ögonblick. Morgongymnastik klockan 10.30. Samling vid akvariet i matsalen. Jag och de övriga inlagda. De är gamla nog att vara mina farföräldrar. Förutom de som skulle kunna vara deras föräldrar. Jag är yngst här, med en marginal på uppskattningsvis 39 år. Så vi satte oss på stolarna som satts ut i en ring. Fyra rullstolsbundna, två rullatorer. Sammanlagt var vi tolv stycken. Vi fick några vikter som skulle lyftas på sjukgymnastens instruktioner. Snart skulle vi börja. Musiken sattes igång. Den. Där. Låten. Och sen satt vi där. Jag. Elva pensionärer. Och lyfte vikter.

På kvällen var det som vanligt middag. Jag hamnade bredvid en äldre man. Snart 100 år, även om jag aldrig hade gissat på det. Hans händer var knotiga, fingerspetsarna platta. Och armarna fyllda med kolsvarta fläckar efter provtagningarnas kanyler. Det blir så där, när kroppen har problem att återhämta sig. Han började berätta om sitt liv. Hur han gjorde sin militärtjänstgöring under kriget, hur han först var dräng innan han fick ett jobb inne i stan. Han petar bland buketten på bordet. Råg. Och han berättar om sina tretton syskon. Om sin bror som bodde bredvid kyrkan. Om hans syster som ligger på ett hem i Farsta. Om hur han numer får en spruta varje dag. Sen blir han tyst. Och jag säger ingenting. Sen börjar han berätta. Igen. Om hur han gjorde sin militärtjänstgöring, hur han var dräng innan han fick ett jobb inne i stan. Om sina tretton syskon. Om sin bror bredvid kyrkan. Om systern. Jag nickar lite. Får ur mig ett ord eller två. Sen börjar han prata. Om militären, jobben, syskonen, sprutan. Igen. Och igen.

Nej, det här är ingen vidare dag. För det här är inget vidare liv. Det här är ingen tillvaro för någon i min ålder. Det här är inte vad någon borde behöva göra. Tjugo och en handfull mil norr om mig blossar mina drömmars stad ut i en kraftfull uppvisning. Men jag är inte där. Jag sitter här med min ställning. Med min sondmat. En dryg timme härifrån är Mårten i stugan och leker. Men jag är inte med. Jag sitter här med en mage som värker. I skogarna vid Raiski finns hästarna och hon med kraften. Men jag kan inte följa med.

Jag bryr mig inte om hur mycket livserfarenhet den här processen kommer att ge mig. Jag bryr mig inte om hur mogen och insiktsfull jag kommer att bli. Och jag bryr mig inte om hur jag kommer att värdesätta livet annorlunda när allt det här är över. Jag bad aldrig om att få vara med om det här. Därför är det orättvist. För även om operationen är bakom mig, så fortsätter kampen. Det är nu vägen tillbaka har börjat. Och det enda jag vill göra är att somna om, drömma mig förbi dessa dagar då det enda som finns är en vibrerande längtan som vill dra upp min knutna näve ur fickan för att slå den genom fönsterrutan.

Stapplande steg, del II

2011-06-27T09:04:00.002+02:00

Första dygnet efter operationen blir en oväntad uppförsbacke. Jag hade räknat med att det skulle göra ont. Förbannat ont. Men inte på det här sättet. Jag sade inte så mycket om det. Svarade låga siffror när jag skulle beskriva känslan utifrån en tiogradig smärtskala. Antog att det var så där det behövde få kännas. Min kropp hade ju blivit överfallen, utsatt för ett övergrepp. Jag är skadad. Och det i sig sätter fingret på sjukdomens skruvade logik: för att bli frisk måste jag först bli väldigt sjuk.

Någon gång under torsdagens eftermiddag började smärtan bli svår att hantera. Jag spände fler och fler muskler i kroppen och i en mörk gränd övergav jag min egen rädsla för att såret skulle gå upp. Mina andetag var korta och svaga, vågade sig inte långt ner i lungorna innan de flydde tillbaka. Jag svettades mer och mer intensivt. Feber.

Tiden går märkligt sakta när du har riktigt ont. Jag stirrade på klockan som skramlade på väggen, bet ihop under vad som kändes vara flera minuter. Och sekundvisaren rörde sig inte en millimeter. Efter några timmar var smärtan en ny upplevelse. Den hade nått en nivå som jag aldrig någonsin upplevt tidigare. Sedan small det till.

Mamma stod halvböjd över sängen på min vänstra sida. Hon höll i båda mina händer. Jag kramade dem hårt. Blundade. Fortsatte bita. Fortsatte svettas. När jag för ett ögonblick öppnade ögonen verkade allt ha försvunnit från rummets väggar som dessutom verkade flytta sig allt längre ifrån både min brits och varandra. Det var som att jag och mamma befann oss i ett vitt rum, det största rummet som någonsin funnits.

Runt klockan 23 på kvällen fördes jag ner till narkosen för att få en ny ryggmärgsbedövning. Det visade sig att den som satts in i samband med min operation lagt sig en aning snett, vilket ledde till att bedövningen gjorde detsamma. Den låg snett över magen i stället för rakt. Delar av såret var därför helt bedövat, medan resten var… au naturelle.

Innan helgen var slut skulle jag ha fått ytterligare en ny ryggmärgsbedövning, för den andra började läcka, strula och uppträda med allmänt dålig attityd. När jag en morgon vaknade utan känsel i mitt vänstra lår kunde jag inte göra mycket annat än att se ett liv i rullstol framför mig. Framåt eftermiddagen släppte dock bedövningen och jag kunde röra benet normalt igen. Jag vet inte varför det var så svårt att få till en lyckad ryggmärgsbedövning på mig. Det kan ingen riktigt svara på. Men å andra sidan så har jag alltid haft dålig hållning. Kanske är det därför.

Stapplande steg, del I

2011-06-25T07:38:00.000+02:00

Min tidsuppfattning ligger svårt misshandlad och kommer troligen inte att överleva. Dagarna och nätterna har flutit ihop till en sörja av smärta, svett och skrynkliga lakan. Feberdrömmar, längtan och utmattning. Plötsligt har det gått elva dygn sedan jag kom hit. Fast ”det känns som om det var hundra år sen, eller om de va igår.”

När jag vaknade kunde jag bara röra på ögonen. Mumlandet som jag hörde, det sargade som klagade fram sina stavelser, var min egen röst. En sjuksköterska berättade att allt gått bra och sträckte fram en telefon mot mitt vänstra öra. Någonstans på andra sidan hörde jag min mamma. Hur hennes röst dansade lättare än vad den gjort på länge. Sedan sade vi inget mer. Jag somnade om. Och så fortsatte dagen, med att jag låg med känslan av att vara fullständigt överkörd, borta i bedövningens sömn, bara för att väckas lite då och då, för att se om jag fortfarande levde. Antar jag.

Sedan ramlade sjukhusets Bill och Bull in på avdelningen. Två medelålders kvinnor med mobila röntgenapparater skulle kolla så att organen satt som planerat under bandageringen, såret och stygnen. Jag vet inte om jag är partisk, men jag har nog aldrig träffat på ett arbetspar som har haft sämre kommunikation. De böjde och drog, slet i min kropp, flyttade den till höger och vänster. Sällan eller aldrig mot samma håll eller mål, eller av samma anledning. De ifrågasatte min klena inställning, min brist på samarbete. Efter att de hade jonglerat färdigt slocknade jag igen. Vad som hände därefter, rent kronologiskt, minns jag inte.

Under operationen andades min kropp genom en slang som förts ner genom min näsa, ner i luftstrupen. Då märkte jag så klart inte av den. Men i vaket tillstånd är slangen svår att undgå. Den fick sitta kvar i ett antal timmar efter operationen, ifall den skulle behöva komma till användning igen. Gott så, tänkte jag, men till slut var det dags att ta bort den.
– Andas ut så mycket du bara kan när jag har räknat till tre, sade någon och tog ett grepp om min näsrot.

Jag gjorde som jag blev tillsagd. Väste ut ett litet ljud av luft, samtidigt som någonting ålade sig från magen, upp genom svalget och ut genom min högra näsborre. Hade någon sagt att ”nu är den borta, ryggraden alltså”, så hade jag inte ifrågasatt. Aningen chockad låg jag och stönade på britsen. Ögonen var stängda.
– Hur lång var den där, frågade jag. 20, 30 centimeter?
– Nej, nej, svarade samma någon som alldeles nyss. Snarare 80.

Sömn.

Lova

2011-06-19T09:43:00.000+02:00

Innan jag berättar att jag överlevde, så ska jag berätta hur det var, precis innan jag trodde att jag skulle dö.

Det ska tydligen påminna om Stockholms skärgård, fasaden på Huddinge sjukhus. Det blå ska av förklarliga skäl vara vattnet, och den grå cementen ska vara klipporna där semesterfirarna snart kommer ligga med en mellanöl innanför västen och ett grillspett i sitt krås. Oavsett så är det en lögn, eller i vilket fall långsökt, att arkitekturen skickar en passning till ett av de vackraste svenska landskapen. Huddinge sjukhus ser för jävligt ut. Och det var här farfar dog.

Precis innan hon skulle gå med min mamma, böjde min syster sig fram och sa att jag behövde öppna kuvertet – det gröna med hennes typiska handstil – innan operationen. Innan. Så när de hade gått, tog jag en långsam promenad i det öde sjukhuset. Överallt var tomt. Ingenstans fanns människor. Jag tog ett sakta varv runt taxibilarna utanför, lyssnade på Rikards låt som han skickade, som lovade att allt skulle gå bra, innan jag gick in i entréhallen. På en vinglig soffa i röd skinnimitation, satte jag mig ned och sprättade, för att läsa vad min syster skrivit. För att läsa det som behövde läsas innan operationen. För allt närmade sig. Allt var på väg.

Jag hade börjat fundera på för vem jag skulle genomföra den här kampen. Om det var för min egen skull, eller om den skulle kämpas för andras förväntningar? Och någonstans när jag läste min systers brev, blev det tydligt för mig. Jag gjorde det som min syster bad mig om, jag både läste brevet och gjorde det som stod däri. Det hon bad mig om. Och nu vet jag, kanske mer än någonsin, att jag alltid vill vara i hennes liv. Finnas där. Både för henne och för alla andra som jag älskar och som finns nära.

Det sista jag gjorde innan jag lade mig för att sova den där tisdagen, var att duscha mer noggrant än vad jag någonsin gjort tidigare. Jag stod i duschen och såg mig själv i spegeln. Betraktade min nakna kropp, som för sista gången. Den kommer aldrig se ut så där igen. Och jag har inte vågat se efter hur jag ser ut idag. Efter en stund försvann min kropp bakom imman på spegeln. Det var dags att sova. Det var snart dags.

Morgonen därpå var minutiöst planerad. Sängen skulle rullas ut från avdelningen 07.20 och innan dess skulle jag ha skrivit under ett papper om var mina värdesaker tagit vägen, jag skulle ha på mig koftan åt fel håll och jag skulle ligga med rumpan bar i sängen. Jag var inte uppkäftig.

Vi rullades in som i en kortege, vi som skulle bli opererade under morgonen. En karneval av sjuka, skadade och i olika former behov av vård. Någon grät, någon sov. Någon var tyst. Till slut blev det min tur och jag rullades vidare från det märkliga väntrummet in i en av operationssalarna. Jag fick ett antal sprutor, det togs prover och jag blev uppkopplad i hur många maskiner som helst. Jag var en del av tekniken. Sen kurade jag ihop mig i fosterställning, naken, för att få min ryggmärgsbedövning. Därefter lades jag återigen på rygg och jag tror att min ben spändes fast på operationsbordet innan det gröna munstycket fördes mot min mun. Jag visste vad som väntade. Jag fattade en av främlingarnas händer, höll den hårt.
– Lova att ni gör ert bästa, sade jag med en röst som varit stadigare.
– Vi lovar, fick jag till svar.

Sen var vi tysta i någon sekund.
– Hej då, sade jag och försvann in i mörkret.

Det har nu gått fyra dygn sedan min operation. Att skriva det här har varit väldigt påfrestande. Min säng är blöt av svett, jag är yr och svag. Måste sova. Nästa gång ska jag berätta om vad som hände när jag vaknade, när ingenting blev som det var tänkt, om när jag och mamma höll om varandra i världens största rum, om mardrömmarna och om ett av mitt livs stoltaste ögonblick. Först ska jag sova. Men jag lever i alla fall. Det är en bra början.

När och var är en annan historia

2011-06-13T18:11:00.000+02:00

Jag vaknade av att jag blödde. Och jag vaknade snabbt. Något rann i mitt ansikte. Jag förde fingrarna mot näsan. Kände. Märkte. Förstod. Behandlingen sliter på mina slemhinnor. Gör dem tunna. Sköra. Jag har märkt det tidigare. Hur jag spottat blod när jag borstat tänderna. Hur det ömmat i näsan. Så nu låg jag där. Nyvaken. Naken. Med en näsa som skrek barslagsmål. Jag stapplade ur sängen. Då var jag återigen en pojke och hans pappa, båda två på en och samma gång. Sen började jag ta tag i det där löftet som de gav mig på sjukhuset.

Jag har träffat döden förut. Många gånger. Jag såg när pojkarna lyfte upp den drunknade mannen ur vattnet, jag såg kvinnan som låg död bredvid vägen. Jag har rört mig bland likbränningarna i Varanasi. Och jag har varit i situationer där min egen säkerhet varit långt ifrån varit självklar. Det har inte gjort mig något. För jag har inte varit rädd. Jag vill inte leva begränsat. Jag vill låta livet leva, med allt vad det innebär. Att ta risker har blivit naturligt, och det vill jag ha sagt utan att låta som The Marlboro Man. Men det här är något annat.

Egentligen skulle jag kunna ljuga. Göra det enkelt för mig. Rycka på axlarna. Småle. Gömma mig bakom ännu mer galghumor. Men det går inte. Och det började på allvar, efter att jag träffade kirurgen.

– Berätta om riskerna, så jag vet om jag ska fixa med flyttstädning eller inte, sade jag en stund in på vårt möte.
Kirurgen började prata med en röst som påminde om hennes kropp. Liten, försiktig, återhållsam. Lugn och stilla. Hon stirrade på mig. Verkade nervös. Verkade inte tycka att det jag just sagt var särskilt kul. Mamma och pappa börjar däremot bli vana. Sedan började kirurgen att prata. Om statistik, om den mänskliga faktorn, om stora blodkärl, infektioner och blodförgiftning. Om organ som kanske inte vill fungera tillsammans. Om att de inte kan lova mig att jag kommer överleva det här. Att det löftet inte går att garantera. Det var det enda säkra jag bar med mig från mötet. Det enda säkra jag levt med sedan dess. Det har nu gått tio dagar.

Jag skulle alltså kunna göra det enkelt för mig. Jag skulle kunna låtsas att jag inte har städat lägenheten så att mamma och pappa slipper. Skulle kunna låtsas att jag inte har varit borta med grovsoporna, att jag inte burit ut sex hundra kilo Dagens Nyheter till pappersinsamlingen. Och jag skulle kunna låtsas att jag inte har tömt kylskåpet och rensat ur frysen. Jag skulle kunna låtsas att jag inte ångrade mig på vägen till kassan med den där fina skjortan, för att det kändes som att det var ett onödigt köp. Och jag skulle kunna behålla det som en hemlighet, att jag inte började med den där boken, för att jag vet att jag inte kommer hinna läsa klart den. Jag har alltid haft svårt för att lämna saker halvfärdiga. Jag skulle kunna låtsas att jag inte försökt hinna med att prata med alla som någon gång funnits nära. Skulle kunna låtsas att jag inte hoppats på att A ska ta hand om den bleka hästen, att jag inte arbetat mig igenom den där novelliknande romanen jag en gång skrev, för att veta om jag fortfarande kan stå för den. Och jag skulle kunna låtsas som att jag inte har gömt ett brev någonstans i lägenheten, där det står exakt hur jag vill att det ska vara sen, om det som väntar inte kommer gå bra. Jag skulle kunna låtsas att jag inte har vikt ner en av Mårtens teckningar i fickan på kavajen som jag i så fall ska ha på mig.

Men jag ska inte ljuga. För jag har gjort allt det där som jag just skrev. Jag förlikar mig med tanken att det här kanske var så långt jag kom. Att det som varit fram till nu var det liv som jag fick. Att det kanske tar slut på onsdag. Jag har räknat ner. Jag är redo. Tror jag. Det finns så mycket som jag önskar, så mycket som jag längtar efter. Så mycket som jag har kvar att göra. Men det enda som jag kan värpa fram nu när jag ser stormen komma rusandes mot mig, nu när det fortfarande är kusligt lugnt och stilla, är en ömtålig förhoppning - en mening, två ord:

Vi ses.

Ett brev som måste skrivas

2011-06-07T09:18:00.000+02:00

Min pappa och min syster låg och sov när jag lämnade stugan den morgonen. Jag letade igenom fickorna på pappas jacka, tog med mig bilnycklarna och gav mig av. Jag hade på mig farfars rock – den blå – och någon annans stövlar. Gick förbi kraftledningarna där en katt följde efter mig en gång, förbi ön som pappa byggde när han var liten och in i skogen som inte liknar någon annan. Sen blev allt tyst. Jag gick lugnare, saktare, mer försiktigt. Varför vet jag inte, men det är så jag gör när jag rör mig i den där skogen.

Sen kom jag ut i gläntan där den döda granen står som en blek främling bland de andra. Rådjuren såg, men de verkar inte bry sig om mig längre. Och mörka moln, uppror från helvetet, gled österifrån och jag ville nästan att det skulle börja regna. Det skulle skölja bort en del funderingar. Tvätta bort en viss tanke. Den om att operationen snart äger rum. Den om att allt snart börjar. Den om att uppvärmningen nu är över, och att allvaret står och frustar, väntandes på att få börja på riktigt. Den tanken är en tiger i varje snår jag passerar.

Det finns ett brev som måste skrivas. Ett brev som jag ska sprätta upp efter att jag själv blivit sprättad. Ungefär ett dygn efter operationen kommer jag att ligga på en isolerad avdelning där ingen får besöka mig. Jag vet redan nu att jag kommer vakna med ett ärr som kommer löpa från bröstkorgen och tre decimeter ner. Jag vet att jag kommer vakna med minst fem kanaler in i kroppen: en i bröstet, en i armen, en i halsen, en i ryggen och en på en plats som får alla män att bli mindre uppkäftiga. Jag lovar. När jag har vaknat kommer allt att handla om min egen förmåga att resa mig upp ur sängen. Det måste jag. Dels för att få igång kroppen, dels för att förhindra blodproppar och annat bonusmaterial som ingår i sjukdomens efterspel. Så när jag ligger där, när jag önskar livet ur den sjukgymnast som kommer att hetsa mig till att resa mig, då ska jag sprätta det där kuvertet.

För jag ska skriva om varför jag måste göra detta. Och jag ska göra det för att motivera mig när jag tycker att allt kan dra åt helvete.

Därför ska jag skriva, för att Mårten behöver sin farbror, för att mamma redan gråtit och för att pappa redan burit oron så det räcker. Jag ska skriva för att min syster och min bror behöver sin pojke till lillebror. Jag ska skriva för släkten som finns kvar. Och jag ska skriva för bandet som jag vuxit upp med, som fått mig att skratta när jag egentligen velat skalla livet. Jag ska skriva för han som kallat mig både vän, bror och son. Jag ska skriva för han som bär det vackra namnet, han som trott på mig sedan första dagen. För pojkarna jag växte upp med, vi som gömde oss i skogarna och förvandlade dem till något annat – till vilda äventyr på andra sidan haven. Och jag ska skriva för alla som någonsin funnits nära, de jag älskat och fortfarande älskar. Jag ska skriva för alla platser jag vill se och försvinna på, för alla händelser som jag senare vill minnas. För alla meningar som finns kvar att skriva. Och jag ska skriva för kärleken som jag vill leva med, till mina barn som jag längtar efter.

När jag kom tillbaka från skogen låste jag upp bilen. Vred nyckeln en aning och hörde skivan som vi lyssnar på nuförtiden. På låten som verkar sammanfatta exakt hur det är. Jag lyssnade på den två gånger, sen gick jag tillbaka upp till stugan. Jag gick in köksvägen. Pappa hade nyss vaknat. Och molnen som mörka rört sig, verkade ha försvunnit någonstans där jag inte längre kunde se dem.

Elva

2011-06-04T11:21:00.000+02:00

Mamma hittade en cykel i skogen en gång. Den var svart och såg ut som en sån där som brevbäraren har. Mammas kriminella bana är kort. Så hon lämnade in den till polisen. De var nog måttligt intresserade. Efter några veckors konfiskering i polishusets källare i Borlänge ringde de och berättade att mamma kunde hämta cykeln. Om hon ville ha den förstås. Det ville hon. Just nu finns den i stugan. Och det är här jag gömmer mig, när allt annat blir för mycket. När samtalen blir för många. När för mycket fokus ligger på min sjukdom. När jag bara är sjuk. Det är hit jag flyr när jag är på dåligt humör, när jag bara vill hålla mig undan. För här ute kan jag vara hur frisk jag vill. Ingen undrar. Ingen frågar. Ingen har anledning att tro någonting annat.

Vi kom hit igår, mamma, pappa och jag. Vi hade börjat dagen på Huddinge sjukhus. Med fyra möten, provtagning, frågeformulär, gratis bryggkaffe och vaccinering. Med frågor, svar och med hur mycket information som helst.

Strax efter klockan 8 var det min tur inne på provcentralen. Jag har förändrats. Jag har blivit bra på det där. Jag bara kavlar upp skjortan och stirrar rakt fram när sköterskan sticker in nålen i armvecken. Det fick bli det högra. Igen. Jag har ett inflammerat blodkärl i min vänstra underarm. Det gör att en decimeter av armen är hårt som en sten, och jag kan inte sträcka ut den helt. Men det går nog över. När jag satt där, samtidigt som sköterskan fyllde de två rören – eller om de nu var tre – så hörde jag hur mannen i rummet bredvid började gråta.
– Jag kan inte göra något åt det. Det bara kommer, sade han knäckt och ursäktandes.

Och jag ville bara gå in till honom. Ta honom i handen och säga ”jag vet vad du menar. Jag vet hur det känns”. Och sen skulle vi gå ner till den färdtjänst som han fick beställd. Men det gjorde jag inte. I stället gick jag bara vidare till dagens möten. Sjukgymnasten berättade snärtigt om övningar som jag ska göra efter uppvaknandet. Han fick det att låta som om det inte kommer att vara några som helst svårigheter. Jag själv är inte lika övertygad. För jag vet nu, allt jag inte visste häromdagen.

Jag har fått en reservplats på sjukhuset. Min operation har flyttats fram med två veckor. Jag har tio dagar kvar innan jag blir inskriven. Elva dagar kvar tills kriget börjar på riktigt. Elva dagar kvar innan kroppen kommer att förvandlas. Elva dagar kvar innan allt ställs på sin spets. Jag har elva dagar kvar.

Igår när vi kom fram till stugan stod den där, cykeln som mamma hittade i skogen. Och jag hade nog aldrig tidigare varit i ett sådant behov av att ge mig av. Om så bara för en stund. Så det gjorde jag. Jag bromsade nedför grusbacken och jag trampade med all min kraft förbi det övergivna huset, förbi hönsen, nerför backen där kedjan på pappas cykel hoppade när han var barn. Jag brände förbi hippiebussen, jag åkte under lövträden och kände sommarens fukt lacka min panna. Sen fortsatte jag förbi den trasiga vägen där en huggorm låg påkörd en sommar, förbi hästen som påminner om Thea, förbi ängen där min syster plockade blommor innan förra årets midsommar. Och till slut kom jag fram till eken som inte får fällas. Jag lade min hand emot dess bark. Tjock, hård, kraftig. Kraft. Jag förde mina fingrar längs en fåra, böjde huvudet bakåt och såg solen sträcka sig mot mig genom löven.

Efter en stund vände jag på cykeln, drog fram den genom det höga gräset. Jag började cykla hemåt. Under hela turen funderade jag på det enda löfte som kirurgen gav mig under mötet på sjukhuset. Och tankarna finns fortfarande kvar. Snart ska jag berätta. Om det enda som de kan lova. Om det som skrämmer mig mer än någonting annat. Jag ska göra det snart, men inte nu. För nu måste jag cykla. Snabbare än någonsin tidigare, nedför samma backar, förbi hönsen som kommer att bli rädda, förbi hästen och ner till eken. Och när ingen ser ska jag krama den hårt. Sen ska jag cykla hem igen.

Jag har elva dagar kvar.

Att krossa keramik, porslin och knäskålar

2011-06-01T08:13:00.000+02:00

Vi skulle ses i receptionen halv tio och min provtagning hade tagit längre tid än vanligt. Det började bli bråttom. Men det var inte därför jag var rasande. Inte därför jag var en katastrof på två ben, en odetonerad handgranat som när som helst kunde sprängas. Inte därför jag ville krossa keramik, porslin och knäskålar. Jag hade haft en dålig morgon. För att uttrycka det milt. Och att vandra in på sjukhuset fyller mig numer med så dålig energi, att jag redan på Ringvägen förstod var det skulle sluta. För jag kan automatiskt känna hur det doftar salt i näsan strax innan behandlingen börjar, hur cytostatikan pulserar ut i blodet och hur jag känner mig stenad strax därefter. Men idag var ingen dag för behandling. Idag skulle vi bara prata.

Mamma och pappa satt punktligt i receptionen. Pappa drack kaffe ur en pappersmugg, kanske hade han min ilska på känn. Han bläddrade i en tidning, jag såg inte vilken. Mamma gjorde ingenting. Hon bara satt där. De var uppklädda och väldigt vackra. Redan under kramen fräste jag att jag hade en dålig dag. Klockan hade nu blivit över halv. Jag blev stressad och gick ut i korridoren. Mamma och pappa följde tätt efter. En dörr till vänster om mig for upp och där stod hon: läkaren som påminner om min moster. Vi skakade hand och log så där som man gör. Sedan presenterade hon en läkarstudent och undrade om hon kunde sitta med under mötet. Det kunde hon.

Vi satte oss ned i det lilla kontoret. Extrastolar. Trångt. Min blick var arrogant frånvarande. Lät den leva sitt eget liv. Jag tittade inte på någon. Jag fick någon öppen fråga, minns inte exakt vilken, och började prata. Om hur jag lever som en pensionär, om hur jag plötsligt känner mig så mycket äldre, om dygnsrytmen och sömnen, om hur aptiten avtagit, om det inbillade utanförskapet, om hur min vänstra underarm är hårt som ett vedträ efter alla provtagningar, om att jag måste få ett nytt recept på en av medicinerna. Mellan mig och läkaren låg en brun pappersmapp. Jag antog att det var resultatet från den röntgen som jag gjorde förra onsdagen, den som skulle berätta hur cancern utvecklat sig. Och läkaren satte igång, med det märkligt formlösa språk som alltid infinner sig när det ska pratas allvar.
– Så det ser lovande ut inför operationen, sade hon.
– Och när blir den? undrade jag, med blicken fortsatt låst på ingenting.
– Det kan jag inte svara på. Det kommer kirurgen att säga till dig på fredag.

Någonstans här, eller kanske tidigare – känslan var berusande – tappade jag greppet. Pojken var tillbaka. Jag gjorde mitt bästa för att dämpa gråten. Pressade högerhanden hårt mot mina ögon. Höll andan och skrek inombords att jag borde get my act together. Kände hur min kroppstemperatur nådde kokpunkten. För någon sekund for blicken upp. Läkaren tittade förvånat på mig innan hennes blick vandrade vidare mot de andra i rummet som för att få medhåll i konstaterandet att min reaktion var konstig, kanske rentav skruvad. Mamma förde sin hand över min rygg. Pappa hämtade näsdukar. Tårarna och svetten blandades med snor och droppade ner på min nytvättade skjorta. Och mitt i alltihopa satt läkarstudenten med ett ansiktsuttryck som skrek ”fan, jag borde ha gått bygg istället.”

Strax därefter reste vi oss. Färdigpratat. Dags att gå. Vi gick tysta. Pappas kaffe hade hunnit bli kallt. Han slängde det i papperskorgen på väg ut från sjukhuset. Sen fortsatte vi, jag och min mamma och min pappa, de uppklädda och vackra. Och jag - han som tror att det bara är barn som gråter, som låtsas att han är någon form av militär - pojken med snor på sin skjorta.

Jag vill att ni ska veta

2011-05-27T18:11:00.000+02:00

Jag läser det jag skrivit och det är ett jävla gnäll. Jag kommer från Borlänge, bruksstädernas gudfader, där jantelagen var så självklar att begreppet var främmande. Där skulle nederlagen tigas ihjäl, tårarna skulle tyglas och det bästa som kunde hända var om du var som alla andra. Även om jag allt som oftast misslyckades, så försökte jag. Jag ansträngde mig. Mentaliteten har förföljt mig, funnits bredvid och inom mig, även om jag hatar den. Även om den står långt ifrån mina egna värderingar. Men på sistone har jag inte orkat stå emot. Nederlaget har inte tigits ihjäl, tårarna har inte tyglats. Jag har inte varit som alla andra.

Någon sade nyligen till mig att jag borde utnyttja cancern. Att jag borde försöka ta tillvara på den här tiden. Varva ner, tänka efter. Känna mina känslor på riktigt. Göra allt det där som jag aldrig hann förut, när jag stirrade mig blind på andra saker. När min fokus låg någon annanstans.

Och någon sade att det inte är jag som förändras, men att jag snarare kommer förstå mig själv mer. För de här tankarna och känslorna har kanske alltid legat inom mig. Halvslumrandes, sovandes, vilandes. Men nu har åskan väckt dem. Nu finns de alldeles nära. Idéerna om att jag borde utnyttja min cancer och att jag inte förändras ligger inte särskilt långt ifrån varandra. Kanske kommer den här upplevelsen att leda till någonting positivt till slut, även om jag redan nu svurit på att jag aldrig kommer att se tillbaka på min cancer som en vän. Som någonting jag inte vill ha ogjort. För det vill jag.

Och någon annan skickade en skiva med avslappningsövningar. Imorse vaknade jag tidigt. Världens händelser ramlade ner i hallen. Morgonregnet trummade mot fönstret. Jag rörde mig från sängen. Lade mig naken på den vita mattan och lyssnade på övningarna, på den lugna rösten. Jag vet inte om grannarna såg. Jag orkade inte bry mig. Istället låg jag där. Spände den ena muskeln efter den andra. Andades. Följde kvinnans lugna instruktioner. Hon bad mig fylla kroppen med ett ljus. Jag såg lila. Varför vet jag inte. Men det ska besegra min sjukdom. Vända detta till en seger.

Men mest av allt så fylldes jag av tacksamhet över den omtanke som riktas åt mitt håll. Från familjen och vännerna, de på alla sätt vackra. Och från främlingarna som tänker och funderar. Och jag förstod att jag är besvärlig nu. Svår att prata med. Distanserad. Att jag har isolerat mig. Att jag håller många en bit ifrån mig. Men jag vill att ni ska veta en sak. Jag vill att ni ska veta att jag inte tycker om er mindre nu. Att jag inte älskar er på ett annat sätt, även om det är så det verkar. Det hoppas jag att ni förstår. Jag hoppas med all min kraft. Med all min längtan. För ni står mig närmare än någonsin. Det kommer jag aldrig att glömma. Det vill jag att ni ska veta.

Någon annan gång ska vi ramla druckna hem från festivalen i våra drömmars stad när solen väcker andra, någon annan gång ska vi stå skrattandes i regnet, och någon annan gång ska vi göra allt det där, som nu är omöjligt. Någon annan gång.

Jag vill så gärna.

Min kropp den är en bur

2011-05-25T16:12:00.000+02:00

Egentligen har jag bara mig själv att skylla. Jag har inte försökt hålla min sjukdom inuti bröstet. Inte försökt bevara den som en mörk hemlighet. Någonting som bara jag och de närmaste vetat om. Tvärtom har jag pratat öppet om mitt tillstånd. Berättat för människorna jag mött, de bekanta som jag träffat. Och kanske mest av allt, så har jag skrivit. För alla att läsa. För att försöka få andra att förstå, få en inblick. För att få dem att tjuvkika in i fönstret till det där huset, som alltid varit läskigt och skrämmande. Men som alltid lockat.

Nu har jag pratat så att min egen röst skaver i öronen. Babblat så att mina egna historier känns förutsägbara. Jag har tröttnat på mig själv. Tröttnat på det onda som trängt sig in. Tröttnat på min cancer. Och jag har känt mig fräck på sistone. Nästan elak. Jag har frågat vänner och bekanta om vad de ska hitta på framöver. Vad som väntar dem i sommar. Jag har frågat om deras planer. Och jag har fått höra. Deras berättelser. Fina planer. En stundande sommar, som verkar bli både vacker och kraftfull. Och då har jag kommit på mig själv. Märkt att min egen kropp fyllts av en sorts avundsjuka, en känsla som tidigare varit främmande. Och jag har inte vant mig. Jag kommer inte ens försöka. Men jag känner avundsjuka för att mina egna planer har skrotats. Jag vet redan nu att min sommar antagligen varken blir vacker eller kraftfull. Och det gör ont. Ont att se sig själv förändras. Mot sin egen vilja.

Jag försöker. Jag anstränger mig varje dag för att behålla Kristian. Men på sistone har jag inte orkat. Så det mest rationella för mig, har varit att hålla mig undan. Som en fågel som kraschat in i en glasruta. Eller kanske ännu mer, som en påkörd räv, som haltar mot sitt gryt. För att gömma sig. För att vara i fred. För att vänta tills att allt blir bättre. Så för ett par dagar lämnade jag tillvaron. Drog till huset i skogen som farfar byggde. Den fristad som jag alltid återvänder till. En plats som jag förut skrev om med orden ” Där luktade morgnarna piprök och rostat bröd. Nere på ängen gick rådjuren i dimman och farmor log blundandes, så där som bara hon kunde göra.” Där var jag tyst. Ensam. På ett sätt frisk. För att ingen visste att jag var sjuk. Å andra sidan träffade jag ingen annan människa, men ändå. Jag sade i princip inte ett ord på nästan tre dygn. Jag gömde mig i skogen som jag älskar mest. Lät den fylla mig med kraft.

För jag måste orka. Måste ta mig vidare. Måste fortsätta. Jag har sett mitt eget minne av mig själv bli svagare. Jag ser hur delar av mig själv försvinner. Glider längre bort. Hur min kropp begränsas. Hur den blivit en bur, precis som i låten. Men jag vet att du finns där borta, Kristian. Jag ser dig komma mot mig i dimman. Jag vet att du egentligen finns nära. Att du snart är tillbaka. Om allt vill sig väl. Vill väl, allt.

Lova.

Kristian, Kristian, din dumma sill, du kan lura dig vart du vill

2011-05-22T17:39:00.000+02:00

Jag är lättlurad. Det har jag alltid varit. Och det har inte gjort mig så mycket. Jag har sett en stolthet i att jag litar på folk. Men ibland lyckas jag lura mig själv. Ärligt talat så händer det alldeles för ofta. Och först då gör det riktigt ont.

Under förra lördagen hände någonting fantastiskt. Jag var omgiven av så många människor som betyder så mycket för mig. Som betyder allt. De som gör livet. Det var en vacker kväll. En vacker natt. Om jag någonsin varit hög på livet, så var det då. När ingen såg spände jag varenda muskel i min kropp och svor att jag skulle leva på kvällens eufori, länge, länge. Sen kom söndagen och var som söndagar brukar vara. Inget konstigt med det. Men på måndagen var allt som sprängt från jordens yta. Jag var en påkörd räv igen. En bilolycka som ingen sett. Jag hade lurat mig själv. Igen.

Måndag morgon. Jag hade tänkt vara som alla andra. Men. Jag kunde inte röra mig. Låg i sängen hela dagen. Tittade försiktigt ut genom fönstret, som om jag var rädd för att någon skulle se mig. Först på eftermiddagen tvingade jag mig själv ut ur lägenheten. Hot var inblandat. Köldkänsligheten har hängt i längre efter den senaste intravenösa behandlingen. Därför blev det mössa på när jag lämnade hemmets lugna vrå, mitt alldeles egna gryt. Jag gick plikttroget mina gator fram med händerna nedborrade i byxfickorna för att hålla värmen. Låtsades vara intresserad av några skjortor i en pretentiös butik. Sen gick jag till ett kafé – med de numer obligatoriska surdegsbröden, Ipadpapporna och de svåra männen med gitarrerna i högtalarna – för att vara som alla andra en stund. Självservering bland bakverken. Jag greppade självsäkert tårtspaden. Då satte krampen igång. Fingrarna låste sig i ett neurosedynliknande grepp. All kraft var som bortblåst. Det blev en svettig uppgift. Efter ett par minuter var jag färdig. Kassörskan tittade på mig och assietten med ett förvånat leende.
– Är det bra så, undrade hon med en blick som fastnat på vad som alldeles nyss var en kladdkaka, men som nu var en gravt misshandlad sörja av kakao och kalorier.

Jag nickade och sträckte fram mitt pilträd till arm. Sen satte jag mig i ett hörn och tjurade. Såg kacklande uteserveringar, och förstod att min längtan har dött. Förändrats. Nu längtar jag efter en sober kropp. Ren. Hel. Stark. Opåverkad och nykter.

När jag kom hem ringde jag mamma. Berättade om dagen. Den som varit mindre lyckad. Om hur jag numer lever som en pensionär. Om hur jag vaknar 05.47, om hur jag läser tidningen i två timmar, om hur jag orkar göra en sak om dagen och om hur jag somnar överallt. Hela. Jävla. Tiden. Och jag berättade om hur jag längtar efter att göra mina saker. Det där som Kristian alltid höll på med. Och jag berättade om hur jag nu måste låtsas att det här året snart är över.

Sen insåg jag att jag behöver lura mig själv. Och den här gången tänker jag göra det med vilja.

Fadern, sonen och Kristian Olof Erik Gidlund

2011-05-19T14:17:00.000+02:00

Snart varit vaken i ett halvt dygn. Åt lunch vid 9. Vaknade av en dröm om huset i Dalarna. Det kändes så nära. Så på riktigt. Men jag var inte där. Jag reste mig ur sängen. Stod naken vid fönstret. Stockholm var vackert i sin tystnad. Ett märkligt ljus. Såg skogen slumra. Hade inte blivit förvånad om Charlotte Gainsbourg vandrat långsamt förbi, som i filmen som aldrig försvinner.

Natten är en ensam plats. Jag blir så osäker på vad som faktiskt finns när alla andra sover. När de är borta i drömmar. Kände mig ensam. Liten. Men samtidigt stark. När jag är som minst är jag bara ett litet barn, en liten pys som måste bäras runt på en arm, som måste hållas nära. Samtidigt måste jag vara barnets far. Den starka, den med armen som pysen kan få luta sig mot, den som alltid kommer hålla nära. Någonstans i den här röran, i ställningskriget mellan barnet inom mig och en främmande vuxenvärld, finns jag: Kristian Olof Erik Gidlund från Kvarnsveden, stället med pappersbruket strax norr om Borlänge.

När alla andra sover finns inte så mycket att göra. Eller så finns allt. Så vi pysslade en stund, mitt barn och hans pappa. Och jag var oss båda. Vi klippte ut bilder ur tidningen – en annorlunda leopard och en tavla. Sen klistrade vi in dem i kalendern. 19 maj, nu finns du inte mer. En snöleopard och någons skruvade syratripp har tagit din plats. Jag undrar om jag kommer minnas dig, när jag bläddrar igenom kalendern någon annan gång. Och jag undrar vad jag ska säga till mitt barn, när det kommer till mig på riktigt, en natt då han eller hon vaknar utan att kunna somna om. Jag undrar.

Av alla saker som jag sen ska göra

2011-05-17T09:59:00.002+02:00

Egentligen är jag inte en arg person. Egentligen är jag inte särskilt bitter. Egentligen är jag inte uppgiven. Men livet har varit lite för mycket av en utdragen golden shower på sistone. Egentligen är jag bra på att se framåt. Bra på att resa mig. Bra på att hitta lösningar. Jag är inte särskilt envis, men jag är jävligt målmedveten. Och var gränsen mellan de egenskaperna går, är upp till någon annan att bestämma. Envis låter så tjurigt. Att vara målmedveten låter mer som någonting som en bergsbestigare eller en upptäcktsresande skulle säga. Det känns bättre att identifiera sig med. Bättre för mig. I alla fall i dag.

Det fanns så många saker som jag hade tänkt göra. Alldeles nyss, nu och under de kommande månaderna. Jag har fått lov att ställa in dem alla. Dragit stora streck över rader i min kalender, suddat planer och jag har låtsats att jag glömt. Men det har jag inte. Inte på riktigt. Så många har sagt vackra och uppmuntrande saker om att håret växer ut igen, om att det kommer fler somrar, att länderna står kvar. Jag vet att det är sagt i all välmening. Och jag vet att det är sant. Men allt som finns för mig just nu är någonting annat. En match. En chans. En käftsmäll jag måste få in.

Innan jag fick reda på hur mycket min cancer hade spridit sig tänkte jag i banorna att jag hade ett år kvar. Och vad skulle jag då ångra mest, att jag aldrig någonsin gjorde? Jag började genast tänka på att jag aldrig sett vilda elefanter, de där djuren som trollbundit mig sedan jag var en liten rågblond pojke hemma på Kyrkvärdsgatan, där skogen var en djungel och där åkrarna var savann, om jag så bara ville. Men min önskan om att se elefanter visade sig vara klen, i alla fall om jag nu bara hade ett år kvar. Däremot kände jag, starkare än någon tidigare upplevd övertygelse, att jag ville bo på landet, och att jag ville göra det som ung. Och när jag talar om att bo på landet finns bara Dalarna. Mitt ursprung. Mina rötter. Jag vill se hur min personlighet skulle utvecklas. Hur jag skulle påverkas av att bo där ute, där tempot är annorlunda. Där andra saker är viktiga. Där det finns krafter i skogen, där jag skulle börja dagarna i morgonrock och gummistövlar med att hälsa på hästarna i hagen. Men det här är inte den våren då jag kommer flytta. Stormen är i vägen.

Min farfar ljög om sin ålder och blev sjöman som sextonåring. Han lämnade Sverige för de sju haven – alla utom ett. Han skaffade en kameleont som tog flugorna i hans hytt, han slog ihjäl ormarna bland bananerna i kylrummet, han såg hur hans kamrater för en extra slant i lönekuvertet desarmerade minor från det stora kriget, och han kom att berätta hur några lyckades, samtidigt som vissa andra gjorde motsatsen. Farfar berättade att det fanns två läger på båtarna: de som drack och de som läste. Jag vet vilken grupp farfar tillhörde. Han kunde citera spaltmetrar av Nils Ferlin och Dan Andersson och under hans sista år i livet läste han Röde Orm om och om igen. Innan jag blev sjuk skulle jag tatuera in det farfar målade på billigt papper någonstans på jordens hav. Nu kan jag inte göra det. Behandlingen kan missfärga tatueringen. Sen farfar, men inte nu, ska det för alltid finnas på min arm, mitt emot min egen hemlängtan och min familj.

Förra året släppte jag allt och drog till Indien i en månad. Själv. Mamma var ett asplöv. Många andra imponerades av att jag gav mig av på egen hand. Resan gjorde mycket för mig själv. Någon frågade med ett grymtande skratt ”Vad gjorde du där, hittade dig själv eller?”. Ja. Det gjorde jag. Men det hade jag nog gjort efter en månad i Sveg eller Nässjö med mig själv som enda sällskap också. Den här sommaren hade jag tänkt dra till en ö. Långt bort. Där tiden verkar ha stått stilla, där veteranbilarna står utpumpade i gathörnen, där cigarröken utgör ett självklart inslag i luftkonditioneringen, där mannen som påverkat mitt skrivande mer än någon annan bodde innan han sköt sin egen skalle i småbitar. Någon gång ska jag se allt det där.

Och så vill jag gömma mig i fjällen som Snusmumriken. Som i en något mer välplanerad version av Into the wild. Jag ska bara vara där. Gå runt bland de knotiga björkarna, bada i det klara vattnet, se hur landskapen är längre bort än vad jag kan förstå. Sen när jag är klar, när jag känner mig mätt, då ska jag åka tillbaka.

Jag slås av en märklig känsla när jag skriver den här listan. Jag stannar upp och känner efter. Förvånas. Förundras. Jag ser hur allt kretsar kring min ensamhet. Att jag ska göra allting själv. Och egentligen är det inte sant. Jag vill vara med någon annan. Helst av allt. Det är vad jag vill. Det måste vara det viktigaste. Det måste det vara.

Pojken och kråkan

2011-05-14T08:18:00.000+02:00

Och så var det ju det där med glädjen över rummet. Den där glädjen som snabbt kom att dö. Som försvann, som så mycket annat.

Första gången jag blev inlagd för behandling fick jag rum 1, med förstummande utsikt över Årstaviken och de sydligaste delarna av Stockholm. Det var en vacker syn. Det är det fortfarande. Strax utanför mitt fönster, nästan i exakt samma höjd, flög två skator, till synes nyförälskade. Höga på kärlek, inne i gemensam hybris skapad av varandras närhet. De flög med kvistar som de envist och målmedvetet brutit av och plockat upp från marken för att fästa i en klyka i trädet. Det där trädet utanför fönstret där pojkhjärtat från Moonlight Mile fick sin första medicinska holmgång. Jag såg hur de byggde ett från början anspråkslöst bo, en gemensam framtid. Hur de skapade någonting vackert tillsammans. Det tog tid, men efter ett tag syntes de inledande formerna till ett klassiskt skatbo. Kanske det vackraste jag sett, där jag låg, hög på medicin, inne i en hybris över vad läkarvården var på väg att göra med mig.

När jag tre veckor senare kom tillbaka för nästa intravenösa dos hade boet byggts starkare. Stabilare. Säkrare. Trodde jag. Det dröjde inte länge innan jag fick se det förälskade fågelparet. Och deras förtvivlan. En kråka, rejält tilltagen med sin gråsvarta uppenbarelse petade med sin kraftiga näbb bland pinnarna och de omsorgsfullt tillrättalagda kvistarna. Skatorna gjorde sitt bästa för att försvara sin skapelse. I tappra försök närmade de sig den större motståndaren som genast fick dem att retirera. Som fick dem att flyga tillbaka ett par meter, bara för att tvingas se på hur deras fiende havererade deras bo. Utsikten var inte lika tilltalande den där måndagen. Och när jag lämnade sjukhuset kunde jag inte sluta tänka på hur det skulle gå. Hur kampen skulle sluta.

I måndags var jag återigen tillbaka. Jag gladdes till en början över att åter få rum 1. Jag ville så gärna se hur det hade gått för de förälskade skatorna. Vädret var så där som väder kan vara när det är på bra humör. Men, det spelade ingen roll. Boet var tomt. Trädet likaså. Jag spanade efter skatorna, men de syntes aldrig. Inte heller kråkan visade sig. Jag tror inte ens att jag såg en enda fågel. Det blev nog aldrig någon gemensam framtid i det där trädet. Det blev nog bara någonting vackert som övergavs. Jag slutade att titta ut. Det var som att det gjorde ont i mig.

Jag blundade. Försökte sova. I slumrandet såg jag. Hur det precis som för skatorna har trängt sig in en kråka – smutsigt grå och svart som synd – i mitt liv. Hur den tar, roffar åt sig och förstör för sin egen skull. Och hur lite jag får tillbaka.

Det verkar inte spela någon roll om två små skator, nyförälskade och inställda på en gemensam framtid tillsammans, har siktet inställt. När en kråka inkräktar finns ingenting att göra. Och om det kan jag tycka vad jag vill, vad jag vill. Men jag tvingas bära den med mig som en luggsliten papegoja på min axel.

Mikael, som en gång berättade här vad låten egentligen handlade om, får ursäkta. Idag lyssnar vi på Sofia.

Den enda levande i vår stad

2011-05-11T05:57:00.000+02:00

Testat alla tänkbara positioner i sängen. Vridit. Vänt. Gett upp. Solen stryker sig över de gamla Ericssonhusen vid Telefonplan. Stockholm sover. Jag hör skogsduvan utanför mitt fönster. Den pladdrar oavbrutet. Jag är pigg. Klarvaken sedan snart två timmar. Skulle kunna springa ett maraton. Svara på hundra frågor på lika många sekunder. Klättra högst upp i ett träd, för att aldrig komma ner.

Under de närmast följande dagarna efter den intravenösa behandlingen är det tänkt att jag ska gå på åtta sorters mediciner. Var och en av dem påverkar kroppen på sitt eget sätt. Men jag tar bara sju. Jag orkar inte fler. Orkar inte mer. En av dem är ett sorts uppåttjack som gör mig rysligt pigg fram till eftermiddagen. Därefter säckar jag ihop. Verkligheten hinner ikapp. Och jag hittar mig själv sovandes, när jag helst av allt vill vara vaken. Medicinen, de minsta tabletterna till höger på bilden, lindrar biverkningarna från cytostatikan. Därför tar jag dem. Jag kommer inte sluta. Men jag ska vänta en stund. Måste försöka hålla timmarna i schack. Med den här dygnsrytmen kommer jag att leva avskuren från allt och alla. Det vill jag inte. Tillvarons isolering räcker som den är. Just nu är jag the only living boy in Hägerstensåsen.

Och på den tredje måndagen...

2011-05-09T11:17:00.002+02:00

06.21
Den sköra sömnen är över. Har visst hållit om en kudde hela natten. Har drömt. Oavbrutet, men kan inte riktigt se om vad. Men de har funnits där, drömmarna. Ser att det är en vacker dag. Känns som att klockan är mer. Igår gjorde jag allt för att skjuta morgondagen framför mig. Skrotade runt i lägenheten och sysselsatte mig med meningslösa saker, bara för att hålla morgonen så långt ifrån mig som möjligt. Till slut somnade jag, precis som Piraten, även om han gjorde det mer definitivt. Nu ser jag hur det ihopknölade täcket ritat streck över min mage. Försöker inte somna om. Ingen idé. Snart börjar det. Igen.

07.47
Äter så mycket frukost jag bara kan. Det gäller att passa på. Snart är aptiten över. Lyssnar på musik, på låtar och berättelser som jag tror ska få mig på bättre humör. Mannen med bergen, som ingen visste vem det var, sjunger om Pancho och Lefty. Det gör jag med, men jag vet inte vem av dem jag är. Inte just idag. Känner mig märkligt glad, för första gången på alldeles för länge.

08.56
Tar bussen för att se träden. Tunnelbanan går fortare, men jag vill inte åka med den. Jag vill se de andras liv passera. Ringer några av mina närmaste. Varför vet jag inte. Jag gör det som för att visa att jag lever. För att jag vill att de ska veta, att jag tänker på dem, när jag nu beger mig in i min dimma i mitt Lützen. Känns som att jag ska lämna dem för att jobba på en oljeplattform, eller kanske mer som i en rymdsond, som ska cirkulera i yttre rymden. Och från mitt mörker ska jag se dem, långt där nere, och de kan bara ana att jag är någonstans där borta. Långt, långt borta.

Jag går den sista biten till sjukhuset. Bilarna ryter. Maskinerna skramlar. Berget nedanför sjukhuset, som stod med akupunktur av tändhattar sist jag var här, är nu bara krossad sten, bumlingar och stoft.

09.36
Jag får samma rum som tidigare. Och det gläder mig, åtminstone till en början. Varför ska jag berätta någon annan gång, men inte nu. Sköterskan stryker sprit över mitt bröst och ber mig ta ett djupt andetag. Sedan trycker hon in nålen i port-a-cathen, den dosa som opererats in nedanför mitt ena nyckelben. Hon tar i ordentligt. Jag känner hennes fingrar runt porten och hur den pressas mot revbenen. Den här gången hör jag inte när nålen tränger igenom dosans övre del.

09.48
Första flaskan, den mot illamåendet, är slut. Dags att säga till sköterskan, så att hon kan koppla in den första dosen cytostatika. Jag försöker vända mig om på britsen. Söker efter knappen. Den ska ju vara här någonstans. Det vet jag. Det var den ju sist. Där. Bra.

Verkar som att några springer i korridoren.

09.49
Fel knapp. The infinite alarm of death and destruction. Förlåt.

10.11
Kommer krypandes. Som att jag inte ska märka. Men jag vet att det är på väg. Att det närmar sig. Jag mår som efter en halv flaska vin. Seg. Långsam. Varm mot min vilja.

Jag ser en vacker båt i trä passera i Årstaviken nedanför mitt fönster, på väg bort eller hem.

10.31
Som efter mer vin. Har försökt gå på toaletten i över en halvtimme. Känner mig som The Wrestler. Vet att jag är starkare än så här. Någonting håller mig tillbaka. Efter den här meningen ska jag vrida benen mot höger, sätta händerna på britsens kant och sedan leda ställningen med flaskorna med mig in i badrummet.

11.01
Svart rus.

Stormen som jag fastnat i

2011-05-06T07:40:00.000+02:00

Du stirrar på mig som ett hån vid en bardisk. Du är en förolämpning under ett sommarrus. Du är en omotiverad lavett från ingenstans. Jag är så trött på dig. Egentligen är jag inte upprörd. Egentligen är jag frustrerad. Livet, ja, jag snackar med dig. Go fuck yourself.

Var på sjukhuset igår. Ställde mig på vågen för att se min matchvikt inför de här boxningsronderna som jag måste gå. Jag satt i väntrummet där alla är äldre. Där de undrandes tittar på mig för att se var min sjuka släkting, mina föräldrar eller min mormor är någonstans. Men ni kan sluta stirra nu. De är inte här. Och de kommer inte, även om jag vet att de alltid finns nära, att de alltid kommer ställa upp. Men det är inte de som bär på den här orkanen i bröstet. Det är jag. Det är jag som är sjuk. Det är jag som har cancer. Och det här är min strid. Det här är stormen som jag fastnat i.

Läkaren och jag. Opersonligt rum. Kala väggar, märkligt höstigt utanför fönstret, stationär dator. Handsprit. Vi bläddrade i våra kalendrar och tittade på datum som om det var en lunch vi planerade in. Men det var det inte. Är det inte. Det är händelsen som kommer att dela upp mitt liv i två delar, tydligt markerade av kirurgens skalpell. Kristian: före och efter. Nu vet jag vilken vecka det blir. Det blir en kort sommar i år.

Tankarna är svåra att avsluta nu. Jag har svårt att se någon mening. Börjar bli omotiverad. Börjar bli cynisk. Jag ser hur jag själv – den ursprungliga pojken – tynar bort. Hur fantasins skapelser bleknar. Hur min optimism, som alltid funnits vid min sida, plötsligt avtar. Hur den blir en trogen hund som blir allt äldre, svagare. Hur den närmar sig slutet. Trots det är tankarna det enda som jag har. Funderingarna. Oron. Längtan.

Snart ska jag skriva en lista på saker som jag ska göra när allt det här är över. Jag hoppas att den blir lång. Att det blir en kraftfull lista. Men jag vet redan nu vad jag hoppas på. Jag hoppas att jag blir naiv igen. Att jag kommer fortsätta tro att livet trots allt är en vacker historia. För det vill jag. Helst av allt. Jag vill att känslorna ska komma tillbaka som en bortsprungen jycke, som den där hunden, ”som vart hungrig i mil, tycker inte om nån, men kommer ändå in”.

Jag ska se mig om över axeln, ropa ditt namn i natten, sitta utomhus och vänta på dig. Vara beredd. Och så ska jag sätta mig ned på huk, så att jag kan ta emot dig när du kommer springandes. Sen är det du och jag igen. Och det ska ingenting få ändra på.

Vi ska gå genom åskan, min bror och jag

2011-05-01T17:27:00.000+02:00

Valborgsmässoafton och försiktigt vårregn. Öppen balkongdörr. Jag satt i soffan och kände fukten dofta. Väntade på åskan. Den som aldrig kom. Men jag satt kvar, på den plats där min bror satt när han var hos mig, för ett tag sedan. Och två tankar korsades. Frontalkrockade. Jag kunde se att de hörde samman. Att de var bröder.

Jag var liten. Bara en pojke, hemma i trygga Kvarnsveden, men ändå var allt så spännande. Det var sommar och mörka moln – självsäkra och hotfulla – tornade upp sig som en förbannad målning över trädtopparna. Det började regna. Och strax därefter kom blixtarna. Det dundrade. Ekade från skogen där elektriciteten slog ned, skallrade mellan husen, på vad som då var världens lugnaste gata. Men just i det ögonblicket var jag livrädd. För mycket kraft, överallt. Det förstod jag nog redan då. Min bror, som är ett par år äldre, tog tag i mig och vi lade oss under ett av äppelträden – det med de röda. Nu i efterhand vet jag vilken dålig idé det var. Kanske visste min bror det då, men det spelade mindre roll. Han verkade vilja vara nära himlens upplopp. Jag låg bredvid honom. Hjärtat spöade bröstkorgen, slagen i takt med åsksmällarna. Jag minns att han log, min bror. Och då förstod jag: så länge jag låg kvar bredvid honom, så länge han skulle finnas hos mig, så behövde jag inte vara rädd.

Det var då, och nu är nu. Dagen innan min förra behandling kom han till mig, min bror, den stora, starka. Han som är så mycket man. Jag såg hans oro. Jag kände den. Och jag förstod på ett annat sätt än tidigare, att det också är svårt att stå bredvid. För de frustrerade tårarna är de som gör mest ont. Jag är ju hans bror, den lilla, klena. Han som är så mycket pojke. Men min bror, som skulle göra vad som helst för mig, oavsett förutsättning eller underläge, kan just nu inte göra någonting. Och det sliter på oss båda. Men ta det lugnt, min älskade bror, min mammas äldsta barn. Vi ska gå genom åskan, du och jag. Precis som när vi var små. Så länge du finns här hos mig, så kommer jag att klara det. Det måste jag göra. Och då ska vi lägga oss under äppelträdet med de röda, och se åskan komma mot oss, när våren är på väg att bli sommar.

Idag är en match jag förlorar

2011-04-27T19:33:00.000+02:00

Ibland varar den i ett ögonblick, ibland i långa stunder. Ibland ligger den bredvid mig på nätterna. Ibland sitter den hos mig på morgnarna när jag känner mig som den enda som är vaken i hela världen. Den, är i det här fallet känslan när jag önskar att min sjukdom var en käft jag kunde smälla till.

Jag önskar att du kunde vara mer konkret, cancern. Det skulle kännas så verkligt – faktiskt rättvist – om du var någon som jag kunde prata med. Men nu sitter jag här och har härjat med dig hela dagen, utan att ha fått ett enda svar. Det vore rättvist om det fanns någon som kunde stå till svars för det här. Någon som åtminstone försökte motivera varför jag gått och blivit sjuk. Det vore rättvist om det fanns något klubbat beslut, ett skriftligt protokoll, en framröstad anledning till varför. Men några sådana finns inte. Något telefonnummer jag kunde ringa för att göra knappval och stå i kö för att möjligtvis, eventuellt, kanske, kanske få svar finns inte heller. Inte ens en telefonkö, inte ens den helvetiska uppfinningen finns att tillgå.

Jag ser, inte bara hur cancern äter min kropp, men också hur den äter min tid. Jag ser mina planer krackelera. Hur våren, sommaren och resten av året slås sönder framför mina ögon. Och hur lite jag kan göra åt den saken. Jag blir provocerad av uteserveringarnas våralkoholiserade klientel, fnittren och de bekymmerslösa stunderna. Men mest av allt blir jag provocerad av min egen bitterhet.

Flera gånger har jag refererat till den här situationen, sjukdomen, som om den vore en match. Jag pratar med andra och med mig själv om att det just nu bara handlar om att spela av den. För just nu ligger jag under. Jag ligger under och jag kommer inte att vända. Inte den här matchen. Den är förlorad. Precis som den här dagen. Sen, när cancern är borta, då börjar en ny match och den ska jag vinna. Så är det bara. Då är det min tur. På riktigt. Men ibland är det en föga tröst.

Det har varit en vidrig dag. Jag vaknade stark. Strax därefter blev jag svag. Klen. Sen blev det bara värre. Dagen då jag fick beskedet känns som rena rama orgien med fri bar i jämförelse. Faktiskt. Jag har blixtrat. Exploderat. Låtit mig själv vara förbannad. Rasande. Jag har briserat i en orgasm av svordomar. Har knutit min näve när ingen sett. Sparkat, rakt ut i luften.

Om du bara kunde vara den där käften. Då skulle jag gå loss på dig. Och jag skulle inte sluta med knutna nävar eller med sparkar i luften. Jag skulle skalpera dig efter Cormac McCarthys instruktioner. Jag skulle slita dit kranium från kroppen, bära runt det på en påle som en hedning för att visa upp vad som händer med såna som dig.

De här tomma hoten svider i mig, för det här är inte jag. Du gör mig ond. Och du lyssnar inte ens. För du är ingen människa. Du är cancern i min kropp.

Jag kommer alltid hata dig för det.

För ett par tidningar och två flaskor vodka

2011-04-22T09:24:00.000+02:00

Långfredag. Dålig sömn. Febrigt om mammas sorg och apokalyps. Ändå är det en annan dröm som jag har svårare att släppa. Den kom till mig för flera veckor sedan. Har aldrig riktigt gett sig av. Den har gömt sig i buskarna. Jag ser den ibland.

Det verkar vara Balkan. Miljöerna, språket – allting – får det att verka vara Balkan. Kanske runt 1998 då mödrarnas sorg och apokalypsen var en annan. En verklig. Jag är inbäddad i en rebellgrupp. Skriver för en tidning långt, långt bort. För människor som tror de förstår. Jag har varit länge med rebellerna. Vi har blivit goda vänner. Fast vi kanske inte borde. Men det har vi. Vi har skrattat tillsammans åt livets jävlighet, sörjt stupade kamrater, kanske till och med firat framgångsrika attacker mot fienden. Mot de andra som gömmer sig i de stelfrusna bergen. På nätterna ser vi lysraketerna kasta sina sken över de tomma skogarna och vi pressar oss närmare varandra som om vi därmed skulle bli svårare att upptäcka. Vi tror att vi lyckas. Men en dag tar det slut.

Vårt gömställe på en sönderskjuten bondgård i en sluttning övermannas. Ut på gårdsplanen stegar en man. Kanske en general. Han röker. Rör sig självsäkert. Är inte den man vill spilla en drink i knäet på. Rebellgruppen som jag nyss ingått i ska skickas till ett läger. Där vet vi alla vad som väntar. Mödrars sorg och apokalyps. Jag försöker förklara att jag är journalist. Att jag inte är som dem. Att jag inte är med dem. Det spelar ingen roll. Desperat tömmer jag min ryggsäck. Ser detaljer ur mitt liv ramla ned på backen. Ett par tidningar och två flaskor vodka. Jag sträcker dem mot generalen. Och mitt förslag, mitt pris för min egen frihet, mitt liv och de andras död faller i god jord. Jag ser blicken i mina forna kamraters ansikten. Besvikelsen. Men också att de på något sätt verkade ha väntat mitt agerande.

Idag är det långfredag. Den dag då Jesus från Nasaret korsfästes och begravdes efter att ha svikits av Judas Iskariot, historiens största syndabock. Och jag tänker på mina fantasifoster i vad som verkade vara Balkan. Hur jag sålde dem till förmån för mitt eget liv, för ett par tidningar och två flaskor vodka. Vad är jag beredd att göra för att överleva detta? Vad kan jag tänka mig att göra för att vinna den här kampen?

Det är långfredag. Egentligen uppmärksammar vi svek och död, men det enda vi bryr oss om är om det kommer några påskkärringar eller inte.

Mazarinerna i mars

2011-04-20T10:14:00.000+02:00

Det har blivit dags för mig att berätta nu. Hur allt började. Hur det kommer sig att jag sitter här, med ett liv som har tagit en helt ny vändning. En vändning som jag varken hade planerat eller spontant såg fram emot, när jag såg den komma skenande mot mig. Det är svårt att börja. Jag smakar på orden, suger styrkan ur dem, stirrar blint rakt fram. Men låt mig försöka.

Hej, jag heter Kristian och jag är arbetsnarkoman. Det har jag varit i… Nästan så länge jag kan minnas. Men jag vet att det började spåra ur för ungefär två år sedan. Jag var ensam, egentligen knäckt. Jag var ett par nedgångna skor som för länge sedan gjort sitt. Men det vägrade jag inse. Så jag började arbeta. Eller rättare sagt slita ut mig. Det – om något – skulle fylla tomrummet. Det var det som skulle understryka att jag faktiskt dög. Och arbetet blev snabbt det enda som tycktes ha substans i mitt liv. Det enda konkreta. Det blev verkligheten. Arbetets framgång blev mitt sätt att tillfredsställa mig själv. Så skrivandet blev min väg tillbaka. Mitt sätt att bygga upp mitt självförtroende. Mitt sätt att bevisa något, men för vem och varför blev allt otydligare ju längre tiden gick. Det insåg jag inte då.

Och så fortsatte det. Månaderna ut och månaderna in. Godståget var för svårt att hoppa av. Jag tackade jag till allt som kom i min väg. Skrev in i nätternas frustande timmar. Jag skallade sömnen, knäade tröttheten i skrevet. Trodde att jag skulle lyckas om jag ignorerade kroppen – den som blivit min enda begränsning.

Jag har varit fruktansvärt trött i år. Dragits med en helvetisk huvudvärk. Fått lov att stanna och vila när jag gått hem från tunnelbanan. Tyckt att trappor varit övermäktiga. Alla former av fysisk ansträngning har varit skrämmande. Jag har inte klarat av det. Efter många om och men, efter min mammas kompromisslösa krav, kom jag iväg till en doktor. Och det var nog lika bra. Det visade sig snabbt att mitt blodvärde hade körts i botten. Konstigt, eftersom jag är i fin form, tyckte sjukhuset. Inte alls, tänkte jag, men tanke på hur arbetets strypgrepp på sömnen var på väg att ta ut sitt pris. Jag fick stanna för observation. Jag fick flera omgångar med blod och genast en rad mediciner. För mig, som egentligen varit i behov av lugn och ro i över ett år, var avdelningen på lasarettet rena rama solsemestern. Jag åt mazariner med pensionärerna på kvällarna. Vi tittade på hockey, men de somnade. På nätterna rörde jag mig igenom sjukhusets tomma korridorer, och i den sterila doften och tystnaden – en miljö som hämtad ur en japansk skräckfilm – tänkte jag att jag nog skulle få åka hem imorgon. Jag hade fel.

Efter ett par dagar konstaterades det att jag hade en blödning i magen. Jag hade läckt blod under en period, och ganska mycket dessutom. Mamma riktade sina misstankar mot min resa i Indien lika hårt som Hans Holmér en gång i tiden anklagade PKK. Hon har släppt det där nu. Jag vet inte om Hans har gjort det. Själv var jag ganska säker på att det var arbetet och sömnbristen som knackade på med notan. Och när det började pratas om ett magsår extra allt var jag inte förvånad. Men det skulle jag bli.

Jag tror att jag fick beskedet redan dagen efter. Jag är faktiskt inte helt säker. Början av mars är så svår att minnas. Det är så fruktansvärt länge sedan. Jag vet inte om någon tid någonsin gått mer långsamt. Läkaren gled försiktigt fram till mig. Undrade om vi kanske kunde gå in på hans rum för att prata. Visst, svarade jag, helt övertygad om att jag snart skulle åka hem med några tabletter och en uppmaning om att leva lite lugnare. Läkaren pratade lugnt, samlat, målinriktat, så där som läkare gör. Han var varm, försökte lämna beskedet med känsla och omtanke. Jag kommer aldrig att glömma det där ögonblicket. Läkaren tog ett litet andetag, gjorde en liten paus. De hade hittat någonting i min mage. Någonting elakt. Någonting som inte var bra. En tumör, som spridit sig som ett nät i magsäcken, som sträckt sig mot mjälten och bukspottskörteln.

Jag har aldrig blivit så förvånad. Aldrig blivit så besviken. Aldrig känt mig så död och levande, på en och samma gång. Någonstans här börjar min berättelse. Nu är det dags för mig att sluta. För den här gången.

Rovdjursfrossa

2011-04-17T11:16:00.000+02:00

Det tog mig nästan en vecka innan jag kunde se klart. En vecka innan jag kunde tänka mina tankar till slutet. En vecka innan jag orkade vara med igen. Innan dess låg jag mest ner. Jag vilade, jag sov. Jag var någon annanstans. Jag var inte den Kristian som jag vill vara. Och så har det väl egentligen fortsatt. Fram tills nu. Fram tills alldeles nyss.

I stället var jag någon annan. En snaggad man med ett ärr – en startsignal – på bröstet. En man som gick runt med känslan av ett kallt regn i ansiktet, med krampande tummar som vek sig in mot handflatorna. En man som tyckte att allt smakade stål, en man med en tunga som domnade bort. Som inte kunde prata efter att han väl lyckades äta. Som tyckte att minsta drag var detsamma som en ishavsvind, som hörde sig själv skrika efter att ha lyft ut något från kylskåpet – ingenting hade ju någonsin varit kallare. Men mest av allt så var jag en pojke som saknade sig själv.

Jag var naiv. Trodde inte att det skulle vara så illa. Kunde inte tänka mig att behandlingen skulle vara så brutal. Vidrig. Så hårdhänt. Vågade inte föreställa mig att det var så här det skulle vara. Och kanske kan jag inte klandra mig. När någon säger ”du kommer nog att må lite illa”, då är det egentligen svårt att sätta fingret på vad som faktiskt menas. Den där informationen säger ingenting. Den är ett söndergånget luftslott. Den är värdelös. Det går inte att referera till någon annans uppfattning av hur kroppen reagerar. Det spelar ingen roll om det är kärlek, skrubbsår, ett knäckt näsben, en orgasm eller cellgiftsbehandling.

Det är märkligt hur min kropp har kommit att bli en egen varelse. Den har blivit en hund som under nattpromenaden skäller in i mörkret. Den har blivit som min brors hund, som sprang över åkern för att attackera hela skogen. Som om skogen var ett hot. Fast det antagligen var en varg. Som Lisas häst som tappade greppet, som fick feber, som höll på att bli galen. Fast det visade sig vara rovdjursfrossa. En varg hade visst rört sig vid hagen.

Imorgon är det dags för nästa intravenösa dos. Från britsen kommer jag se hur flaskornas gift kommer sjunka allt lägre, hur tröttheten kommer närma sig krypandes, hur kroppen till en början kommer bli varmare. Hur jag själv kommer bli trögare. Hur allt runt omkring mig kommer rusa. Hur jag själv kommer vackla. Och sen kommer jag börja kissa rött igen.

Och precis när jag börjar komma igång, när krafterna är tillbaka om ett par veckor, då är det dags igen. Dags att bryta ner kroppen. Om ganska exakt ett dygn börjar det. Jag har rovdjursfrossa. Så är det. Jag behövde bara få det sagt, nu när jag vet varför jag skäller in i mörkret.

Uppgörelsen i gränden

2011-04-14T16:59:00.000+02:00

Sjukhus. Väntrum. Främlingar i soffan. Dålig radio. Försöker se ut som om jag gjort det här så många gånger nu, så länge. Att jag är fullständigt oberörd av verklighetens allvar. Att det inte rör mig det minsta att sitta här bland andra cancerpatienter. Och vi är en salig blandning. Några verkar ha varit här massvis med gånger, som om de aldrig blir klara. Aldrig kommer vidare. Som om någonting håller dem kvar. Jag hör någon titulera sig som ”stammis” i receptionen. Och i soffan bredvid min sitter en hel familj. Det verkar vara första gången som de är här. Det är pappan som är sjuk. Som står inför samma slagsmål som jag. Det gör ont att se honom. Han ser ut att vara i god form. Stark, lugn, samlad, fyrtiotalistaktig. Han påminner om min egen pappa. Även han var sjuk en gång. Och det som skrämde mig mest var min egen rädsla för att se honom bli svag. Skräcken att se honom förvandlas till allt det där som han aldrig har varit i mina ögon. Pappa var styrka. Och det är så jag vill se honom. Som tryggheten. En läkare kommer in i väntrummet. Han nämner ett namn och familjen reser sig, går ut i korridoren. Jag ser samma rädsla i familjens ögon. Tankarnas darr.

Och det känns som om min egen sjukdom inte är lika farlig. Som om den inte befinner sig på samma minfält. Jag har inga barn. Som det ser ut nu så lämnar jag inga oroliga pojkar eller flickor efter mig. Inte vad jag vet.

Men pappa vann. Pappa blev frisk. Och jag ska göra som du, pappa. Men först ska jag följa med min läkare som just läste upp mitt namn i väntrummet. Jag reser mig och börjar gå. Men för mig är det här någonting annat. För mig är det här skälvande steg mot ett slagsmål som jag måste ge mig in i. Det här är en uppgörelse i en gränd. Det känns som tonårsnätterna längs Borganäsvägen i Borlänge, där några bar kniv, där någon hade ett gevär och där alla med självbevarelsedrift var beredda att ta till nävarna. För det är just vad jag måste göra. Men den här gången måste jag göra det mot mig själv.

Jag frågar om allt från medicinering till sjukhusets gästparkering. Det är ett brett spektrum på funderingarna. Mycket som ska redas ut. Läkaren berättar mer detaljerat än sist om min operation och hur min kropp kommer att reagera på den. Hur jag kommer att förändras. Och inom mig ser jag inte bara hur min egen kropp styckas upp som en karré vid charkdisken, men även hur det kommande året – kanske åren – stympas och amputeras.

– Det är som det är, säger jag och låter märkligt macho samtidigt som jag gör allt jag kan för att inte börja gråta. Jag misslyckas. Men jag förstår att det är sant. Det är som det är. Jag måste slåss. Jag måste go Borganäsvägen on my ass. Jag måste vinna. Så att cancern blir just another dead rat in a garbage pail behind a Chinese restaurant.

Jag ska göra som pappa.

Måndagsexemplar

2011-04-12T08:54:00.002+02:00

Helgen har hunnit ikapp mig. Verkligheten också, antar jag. Under hela helgen var jag bortrest med några vänner för lite äventyr. För någonting annat. Egentligen fick jag inte. Det var inte särskilt taktiskt. Men det fick mig att känna mig levande. Det var så länge sedan som jag skrattade på riktigt. Genuint. Det fick jag göra i helgen. Nu är jag utmattad. Kroppen ömmar. Skallen värker. Pulsen får min kropp att vibrera. Nätternas sömn är sönderslagen.

När helgen gick mot sitt slut åkte jag hem till Dalarna. Till mamma och pappa, Kvarnsveden och till bygden som plötsligt betyder så mycket mer. Som är mina rötter mer än någonsin. Som är min längtan. På kvällen satt vi i kökssoffan och bläddrade i ett fotoalbum. Alla var yngre. Glädjen var konserverad. Det kommer den alltid vara. Solen skiner fortfarande på midsommarafton utanför Jönköping, min brors dop verkar fortfarande vara en höjdare och morfars glasögon har inte blivit mindre sedan 1976. Vi pratade om pappas skägg, om hur min bror började gråta för att han inte kände igen honom efter att han varit bortrest. Jag började tänka på min egen barndom. På uppväxten som har format mig till den jag är.

Jag har brutit ena armen en eller två gånger. Vrickat densamma. Fått hjärnskakning två gånger. Brutit handleden. Ramlat så att ryggraden blev formad som ett s. Eller som ett frågetecken. Jag har slagit mina knän ur led tre gånger. Och sen var det ju den där blödningen 2002. Den där som kunde ha gjort slut på allt. Jag börjar undra om jag aldrig kommer att vara hel. Om det inte ligger i min natur. Om jag är en svag människa. Om jag är ett rådjurskid som aldrig lyckas resa sig. Jag börjar undra, tänka tankar som får mig att skämmas inför mina föräldrar. Tankar som känns som att jag ser ner på deras skapelse. Som ifrågasätter inte bara min egen, men även deras förmåga. Tankar som säger att deras yngsta son är ett måndagsexemplar.

Efter att jag fick beskedet så har så många tankar rusat i mitt huvud. Tankar som har kokat värre än den feber som har rotat sig i min kropp. Jag har funderat på om min tur börjar ta slut. Om jag var katt skulle åtta av mina liv redan vara förbrukade. Jag skulle ha en chans kvar. Och det är så jag tänker. Att jag efter den här kampen, det här slagsmålet som jag tvingats in i, har en chans kvar. Sen är det över.

Mitt utstakade mål sedan länge har varit att rapportera från konflikter. Jag vill vara där ingen annan är. Se det där som ingen egentligen vill se. Berätta det som så många måste höra. Men nu har jag blivit tveksam. För jag har bara en chans kvar. Som sådan reporter skulle jag säkert sätta en jordnöt i halsen på flyget ner, kvävas och dö. Eller så skulle jag snubbla på någonting trivialt, slå i skallen och… dö. För min tur börjar ta slut. Det är så det känns.

Jag känner ett oerhört behov. Jag har en fråga i mitt bröst som måste komma ut. Jag måste få reda på hur det egentligen ligger till. Så jag ringer till min mamma. Det brukar hjälpa. Jag frågar. Hon svarar. Jag är född på en onsdag.

Allt känns plötsligt bättre. Jag hade nog fel. Hoppas jag.

Allra käraste pojke

2011-04-09T19:17:00.000+02:00

Det sliter på mig. Vetskapen om att jag har cancer. Jag blir trött. Trött av att tänka. Trött av att bara vara. Jag känner mig utanför. Jag är en påkörd räv som haltar från motorvägen, ut över åkern, bort från det där märkliga som precis körde på mig. Och jag har så många starka känslor inom mig. Hela tiden. Ilska, glädje, oro, rastlöshet, nyfikenhet. Besvikelse. Det här var inte vad jag hade räknat med.

Jag sover dåligt. Vaknar ornitologiskt tidigt. Är svag på kvällarna. Men det som sliter mest är att jag tvingas bli gammal mot min vilja. Plötsligt så gammal. Jag hanterar information om en dödlig sjukdom som växer inom mig. Jag tar beslut som kan påverka min hälsa för resten av livet. Jag tvingas leva med konstaterandet att jag kanske inte kan leva det liv som jag har längtat efter. Det som jag har förberett mig på. Förväntat mig. Räknat med. Jag kanske inte lever så länge som jag har hoppats på. Tankarna är hårdare. Döden betyder någonting annat nu. Den är mer konkret. Mer på riktigt. Svärtan är tyngre.

Jag har tvingats att bli gammal. Äldre på ett annat sätt. Men samtidigt har jag aldrig känt mig mindre. Som en liten pojke. Som väcks och tvingas ut i mörkret. Som måste röra sig genom en skog i natten. Just nu är en sådan stund, då jag bara är en liten pojke.

Jag ska vila nu. Vila, och lyssna på en låt.

Någonting att äta, någonting att dricka

2011-04-08T06:57:00.000+02:00

Inget slår en stadig frukost.

Inte nu men sen, sen ska du få

2011-04-07T08:56:00.000+02:00

Stapplar naken genom lägenheten. Något yrvaken. Klen. Tvärs genom rummet. Över golvet. Badrummet. En hastig blick. Jag stannar upp. Det står en okänd man i min spegel. Någon som jag aldrig sett förut. Jag undrar vem det är. Det tar märkligt nog någon sekund innan jag förstår. Det är jag. Kristian Olof Erik Gidlund. Evas yngsta son, pappas Krille.

Jag har skarpa drag. En rak näsa. Så rak att jag nästan kan lova att den är en rät linje. Dessutom är den ganska stor. En rejäl kran. Jag har hört att den ser judisk ut, om en näsa nu kan vara judisk. Mina kindben är väldigt framträdande. Tydliga. På något sätt självsäkra. Biter jag ihop, och låtsas att mina ögon är mörkare än vad de faktiskt är, så får jag ett rysligt killer face. Jag lovar. Alltid något, antar jag.

Jag har inte haft så här kort hår sedan jag föddes. Frågan är om det inte till och med var längre då. Ska fråga mamma. Nu ser jag ut som en blandning av en östeuropeisk crystalmethsmugglare och en statist ur This is England, alternativt en av birollsinnehavarna i någon av min vän Anders bästa science fictionfilmer.

Jag för en hand från nacken, över hjässan och pannan, ner över ansiktet med den judiska näsan. Sedan för jag handen över det bleka bröstet, förbi ärret, över revbenen och magen som fortfarande är min. Efter juli kommer den att vara annorlunda. Markerad som en gränsövergång. Som delad. Ett ärr på tre decimeter kommer att sträcka sig som en mållinje från revbenen jag just kände på, över naveln och neråt. Som en mållinje för en seger – min alldeles egna – hoppas jag. Kroppen min, sen ska du få vila.

Idag lyssnar jag på den här låten. Om och om igen.

Kristian, du har blivit en främling

2011-04-05T09:30:00.000+02:00

Ibland är det förlösande att öppna upp sig för en främling. Berätta det där som ingen annan vet. Som ingen annan ska få veta, förutom just den där främlingen. Jag har själv gjort det flera gånger. Jag inbillar mig att det har hjälpt. Det måste det ha gjort. Nu har den här bloggen blivit en sådan. En främling för mig att berätta allt för. Och det verkar som om jag har blivit samma sorts främling för många andra. Det är så många som hör av sig. Som stöder, undrar och uppmuntrar, tackar och pratar ut. Många av dem har jag aldrig träffat. Aldrig sett. Det gör inget. Jag är glad att vi har förts samman. Att det har skett ett möte.

Någon undrade om jag hade funderat på döden innan jag fick beskedet. Och ja, det hade jag. En hel del. Kanske för mycket. Jag har träffat den i många former. Sett den nära. Jag vet hur den fungerar. Jag är inte rädd för den. Egentligen inte alls. Men jag vill inte dö nu. Jag är inte klar med mitt. Inte än.

Bloggen var från början tänkt att bara finnas för mig själv. Den skulle vara mitt sätt att hantera det här. Den skulle vara min boxningspåse. Någonting för mig att slå på. En tallrik att kasta i backen, i värsta fall en spegel att krossa. Men bloggen verkar nästan ha exploderat. Responsen är enorm. Det känns självklart fint, även om jag hellre skulle uppmärksammas för någonting skönare. Någonting vackert. Kreativt. Många tycker jag att jag är modig och att min röst, mitt uttryck behövs. Många verkar ha saknat någon som skriver om hur det är att uppleva en sådan här sak. Jag har själv aldrig tänkt på det. Jag har heller aldrig sett mig själv som särskilt modig, men finner det stärkande att det kanske är så jag uppfattas. Det kanske är så det är. Det kanske är så det måste få vara. Och visst, jag har aldrig haft svårt för att prata om annorlunda saker. Aldrig undvikit konflikter, diskussioner, aldrig varit nervös för hur mina åsikter uppfattas. Jag har aldrig varit rädd för att sticka ut. Därför har det bara blivit naturligt för mig att skriva på det här sättet. Det hade nog känts konstigare för mig att skriva om vad jag gjorde när jag var frisk. Om hur mina dagar såg ut då, innan jag fick veta att jag var sjuk. Innan behandlingen började. Innan allt förändrades. Plötsligt har jag ett ämne i min famn som berör, som kanske kan förändra, som leder till diskussion. Det verkar det göra. Då tar jag gärna på mig den här rollen. Jag kan vara cancerkillen. I alla fall för en stund. Men sen vill jag vara någon annan. Sen vill jag vara Kristian igen.

Jag längtar.

Sista innan allt försvann

2011-04-04T09:09:00.000+02:00

Jag ska försöka springa före

2011-04-02T09:39:00.000+02:00

För något år sedan, kanske ett och ett halvt, gjorde jag något för mig ovanligt. Jag hakade på en trend. Ganska medvetet faktiskt. Jag ville följa med i tillvarons tempo. Efter en uppväxt med Ringo Starrfrisyr ansade jag skallen i den märkligt tidstypiska femtiotalskotletten. Ni vet exakt vilken jag menar, den med korta sidor, kort nacke och en käck liten våg vid pannan. Sedan dess har frisyren blivit ett allt vanligare inslag i vår närmiljö. Den dyker upp lite här och där, i alla möjliga samhällsklasser och dess geografiska utbredning är inte alls så begränsad som den en gång var, då den framför allt häckade på landsbygden, i garage som huserade veteranbilar, rockabilly, smörjfett och skiftnycklar. I dag är den lika vanligt förekommande i vår stadsbild som övergångsställ, lattemammor och finnig tonårshy. Jag såg den här utvecklingen komma och bestämde mig i slutet av förra sommaren för att spara ut mitt hår igen. Min officiella referens blev Dennis Wilson, även om den här mannens frisyr inspirerade mer i ett initialt skede.

Nu sitter jag här, med en surfarfrisyr som inte kommer blekas i sommar. Har aldrig haft de här lockarna förut. Det var den här frisyren som jag ville ha. Det var så här som jag ville se ut. Hur mycket jag än genom åren har låtsats att jag skiter i hur jag ser ut i håret, så tvingas jag nu abdikera. Jag erkänner. Jag har alltid varit petig med min frisyr. Pedantisk. Nästan låtit humöret avgöras av frisyrens dagsform.

Nu har det gått några dagar sedan jag började med mina cellgifter. Snart kommer jag att tappa mitt hår. Och det gör mig rädd. Ja, faktiskt. Jag vill inte börja någon dag med att samla ihop mitt eget hår, i min egen säng. Vill inte sopa ihop resterna av mig själv. Spillrorna. Vill inte se mig själv i spegeln – tunnhårig, striphårig. Vill inte se hur jag själv bryts ned. Går sönder. Därför ska jag springa före sjukdomen. Försöka ligga steget framför.

Snart går jag in i badrummet. Klipper mig. Kort. Och kanske, kanske så sparar jag en lock. Kanske sparar jag den där virveln som jag plötsligt tycker så mycket om. Kanske kommer jag att plocka fram den någon gång och minnas just den här stunden, när jag försökte lura mig själv till att tro att jag kunde lura sjukdomen. Vi får se.

Om någon tycker att jag låter världslig som gnäller om en frisyr i sammanhanget, så får den gärna fortsätta den här behandlingen i stället för mig.

Något som jag funderade på

2011-03-31T04:49:00.000+02:00

Klockan har precis passerat 04.19 och jag kan inte sova. Har vridit och vänt mig i sängen. Funderat. Tankarna har rusat. Sängkläderna ligger tvinnade. Det känns som om hela världen är tyst. Igår opererade jag in en så kallad port-a-cath i bröstet. Det är en dosa som jag kommer att lämna alla mina blodprover ifrån. Det är in i den som jag kommer att få mitt dropp och min intravenösa medicin, mina bedövningar och liknande. Kort sagt, det är en uppfinning som gör att jag inte behöver stickas av fler sprutor förrän tidigast i oktober. Mina armar är nåldynor.

Överkroppen värker. Jag föreställer mig att det är så här det känns att bli knivhuggen. Ytligt, med en pytteliten dolk, av en jättesvag människa. Men ändå. Det gör ont. Det gör det verkligen. Det är som om halva min överkropp, min högra arm, har paralyserats. Jag kravlar i sängen som en skalbagge på rygg innan jag lyckas med bedriften att ta mig därifrån. Jag tar ett kort varv genom min lägenhet. Jag hör hur elementen sjunger. Hur badrumsdörren gnäller. Hur resten av världen är fortsatt tyst. Jag öppnar ett av badrumsskåpen, det som jag fått lov att möblera om. Nu står glödlamporna någon annanstans. Nu har mina mediciner tagit deras tidigare plats. Jag räknar till nio olika sorter. Läser yrvaket på deras etiketter. Det är då det slår mig.

En av kartongerna kostar 3596 kronor. Och 50 öre. Det är en medicin som jag måste äta. Den hämmar cancerns utveckling, samtidigt som den behandlar resten av min kropp lika skoningslöst. Jag måste fortsätta äta den. Annars kommer jag inte att klara det här.

Plötsligt slås jag av en väldig tacksamhet. En tacksamhet som är mer kraftfull än någon som jag tidigare upplevt. En tacksamhet som känns klar och tydlig. Tacksamhet över att jag som medborgare i det här landet inte behöver betala hela kostnaden för min sjukdom alldeles själv. På egen hand. Jag är tacksam över att jag inte behöver sälja min lägenhet för att ha råd att ta mig igenom det här. Tacksam över att inte min familj behöver lösa ut sina besparingar för att hjälpa mig med kostnaderna för den medicin och den behandling som jag behöver. Tacksam över att mamma och pappa inte behöver sälja sitt hus, mitt barndomshem, för att finansiera tillfrisknandet av mig, deras yngsta son.

När jag blir frisk ska mina glödlampor få flytta tillbaka till badrumsskåpet. Det var något som jag funderade på. Det var bara den saken, som jag funderade på.

Som S&M

2011-03-29T07:52:00.000+02:00

– Jag möter dig i entrén när du är klar, sade mamma lugnt och vi låtsades som att det inte fanns något genant i situationen. Med hyfsat självsäkra steg, med något så när rak rygg rörde jag mig framåt i korridorerna. 58, 58, mumlade jag mig för mig själv samtidigt som jag passerade avdelningar med lägre nummer. Till slut var jag framme.

Sköterskan bad mig sitta ned. Från andra sida bordet, med ingrodda matrester från den nyss avslutade lunchrasten, dikterade hon villkoren och jag kunde inte låta bli att undra i vilket kylsystem de förvarat sina matlådor. Papper skulle skrivas under. Jag skulle vara medveten om att jag fick lov att betala om jag skulle spara proverna efter att jag fyllt 55. Pappren skrevs under. Jag blev medveten om den eventuellt kommande kostnaden. Det var väl en risk jag fick ta, antog jag. Sen placerade hon en burk i min hand och berättade att det bakom dörrarna med gröna handtag fanns lediga rum för mig att gå loss i. Det var bara att välja och vraka. Med en suck och ett sammanbitet ansikte reste jag mig för att fortsätta med att följa instruktionerna.

Rummen var skrattretande. Stela och stinkandes av kemisk sterilitet. En skinnsoffa, i ett tafatt försök att likna en divan. På väggen hängde en akvarelltavla föreställandes en halvnaken kvinna, med ett champagneglas i handen. Något för finsmakaren. På väggen fanns också ett tidningsställ med fyra magasin. Tre av dem utlovade analsex, allmän lössläppthet och ännu mer analsex. Den fjärde verkade vara författad på något östeuropeiskt språk, men den garanterade troligen samma sorts innehåll. Att kalla tidningarna för vältummade vore en underdrift. Det enda som höll dem samman var vilja, svett och andra kroppsvätskor från män som tidigare tvingats in i samma trängda hörn. Nu var jag en av dem. Det borde finnas stödgrupper för män som oss. Fackeltåg och Facebookgrupper.

Det var länge sedan jag slutade konsumera porr. Ingen som läser det här kommer att tro mig, men det är faktiskt sant. Men jag kände mig mer eller mindre manad, om inte tvingad, till att ögna igenom det pornografiska smörgåsbordet. Håriga män, stjärtar och pungkulor. Jag hade aldrig haft så långt till upphetsning. Och det som brukar vara min paradgren. Men nu: ingenting. Jag satte tillbaka tidningarna i stället – jag ville ju inte skräpa ned i onödan – innan jag satte ena handen mot väggen och petade på mig själv, blundandes för att få mig att tro att jag var någon annanstans.

– Spillde du något, undrade sköterskan senare från sin kontorsstol i avdelningens reception. Hon tittade upp på mig från sina kolsvarta glasögonbågar när jag räckte över den nu kroppstempererade burken. Jag stammade, talade i princip i tungor och lämnade rummet. Nu skulle mina eventuellt framtida barn frysas in och sparas i sjukhusets kylanläggning. Kostnadsfritt, fram tills att jag fyller 55 år. Jag ökade tempot på mina steg och rörde mig framåt, mer förminskad än någonsin. Jag hade bråttom. Mina nu stelfrusna barns farmor väntade ju i entrén.

Det går aldrig att veta exakt hur en cellgiftsbehandling påverkar den mänskliga kroppen. Därför lämnas för säkerhets skull sädesvätska för framtida befruktning. Den där meningen var väldigt akademisk.

Dagens låttips hittar du här.

Det finns något som jag måste berätta

2011-03-27T13:44:00.000+02:00

Jag fick beskedet på en torsdag, strax innan jag skulle äta pannkakor. Men det började långt innan dess. Så klart. Jag ska försöka berätta. Jag ska försöka.

Och redan där misslyckades jag. Har skrivit och raderat alldeles för länge nu. Det här är nog en självisk blogg. Skapad av mig själv. För mig själv. Och om du vill läsa får du gärna göra det. Men det här är mitt sätt att hantera den här situationen. Mitt sätt att tygla det som har tvingat sig in i mitt liv. Som jag måste leva med. Jag hade tänkt berätta hur allt började, hur jag har tänkt sedan den där torsdagen. Jag hade tänkt berätta om vilka känslor som har osat, fräst och dundrat inom mig. Men jag orkar inte vara saklig. Inte vara föredömligt dramaturgisk i berättandet. Inte nu. Kanske sen.

Men det finns något som jag måste berätta. Och om det upprör någon att det var på det här viset som ni fick reda på det, så är jag ledsen för det. Förlåt. Men ingen är mer upprörd över det här än jag. Jag lovar. Det finns något som jag måste berätta. Jag har cancer.

Allting har förändrats. Imorgon börjar min cellgiftsbehandling. Och den där torsdagen åt jag mina pannkakor kalla.