När kroppen inte svarar

Besvikelsen. Den enorma.

   Det blir inga spelningar med Sugarplum Fairy till helgen.

Besvikelsen. Den enorma.

   Det blir inga spelningar med Sugarplum Fairy mer.

Kroppen orkar inte. Klarar inte.

   Kan inte.

Sommarens sista björktrast

Fingrarna sjunker in i mitt ansikte när jag för dem över. Händerna når runt överarmarna. Skallen, så tydlig nu. Bröstkorgen har sjunkit in till en grop. Naveln buktar plötsligt utåt. Vågen viskar förskräckt 54 kilo. Benen domnar bort.

   Min kropp förändras.

   Förfaller.

Det dröjer över en vecka innan jag orkar mig ut i trädgården igen. Går förbi det grus som var gravstenar åt mina döda akvariefiskar när jag var liten, där de nu ligger mest likt små högar i rabatterna. Förbi de prunkande gurkväxterna. Passerar äppelträdet under vilket jag låg med min bror när det dundrade. Det blir många i år, konstaterar jag på ben som inte bär.

Merparten av min vakna tid går åt till att experimentera med mediciner för att hitta en fungerande väg. En väg som ska ta mig bortom smärtan. Bortom detta. Det har visat sig vara svårt. Morfinet är effektivt, men tröttar ut mig. Låter mig drömma bort till bergsbestigningar och Alaska, men ruset kan lätt övergå till mardrömmar och hallucinationer där någon oavbrutet slår mot mina tumörer, där jag utsätts för pistolhot som skrämmer mig långt in i vakna timmar.

En natt vaknar jag ur någonting som har spårat ur. Jag ligger stilla i sängen. Funderar på vilken medicin jag ska ta för att lindra. För att domna. Men det får börja med en promenad till badrummet. Väl där, från dammen snett nedanför mig, hör jag rådjurens skall från strimman med skog som fortfarande finns kvar vid åkern – mitt Afrika. Och så hör jag sommarens sista koltrast. Jag undrar vad den sjunger om. Vad den längtar efter.

   Vackra sång, du koltrast i mörkret. Vem har du som väntar någonstans?

2000 ljusår av mörker

Några dagar efter ett tredje ingrepp vid levern får jag åka hem till Kvarnsveden. Det passar mig bra med permission. Jag orkar inte med mer tid på sjukhus. Den sterila miljön. Den alkoholstinna luften. Korridorernas ljud. Patienternas blickar. Deras knäppta händer över bröstet när de ligger på sina britsar för att vila.

   Hemma är jag fortsatt trött, men jag är hemma.

   Hemma.

En kväll tar jag två varv i trädgården för att hålla uppe någon sorts kondition. Är så slutkörd nu. Nedanför mig simmar de spräckliga guldfiskarna i dammen. Ovanför mig far ett flygplan mot Amerika – jag vet att det är den rutten som de tar. Vid min knähöjd hänger krusbären tunga. I reflektionen från mina föräldrars sovrumsfönster ser jag ett trådsmalt spöke försiktigt blicka. Tänk att jag har förvandlats till denna främling. Allt blir mörkare nu. Kvällarna kommer tidigare. Det är så tydligt. Jag passerar rabarberna. Fortsatt, fortsatt enorma. Under dess blad skulle en bo. Andra växter tar för sig i odlingarna. Solrosorna vid ringblommorna. Gårdens partier avlöser varandra. Går på skift. Kommer överens.

   Jag saknar jasminbusken.

Mina dygn har blivit så tydligt uppdelade. Styckade. Vaken en timme från 08 då sköterskorna kommer för att ge mig antibiotika, för att tömma galldränaget som nu opererats fast på min högra sida. Sedan sover jag bedövad fram till lunch. Kanske vaken tre eller fyra timmar – om jag känner mig stark. Sedan är det dags för ytterligare behandling av personalen. Därefter sömn. Vid 19 går jag upp igen. Rör mig något. Försöker sysselsätta mig. Försöker ordna med det där projektet till min familj. Och så försöker jag kanske att raka mig. Försöker kanske se på någonting. Lyssna på någonting. Vid 22 är det dags för dygnets sista besök och återigen bedövad slumrar jag in i natten och när den väl har infunnit sig vaknar jag oftast ett par gånger i det tysta huset innan nästa dag tar vid.

   Ibland hör jag flygplanen när jag sitter på sängkanten i natten och funderar.

   De oskuldsfulla sekunderna som tidigare fanns då jag yrvaket undrade vad jag skulle göra av just den här dagen, har upphört att existera. Jag är konstant medveten om mitt öde. Om vad som väntar. Om vad som är på väg att hända. Men jag saknar dem. Saknar sekunder.

Så det är i sängen jag har kommit att leva mitt liv, detta nya. Här drömmer jag om skolavslutningar, maskerader och midsommaraftnar. Om sommarstugor och högt gräs mot bara ben. Jag drömmer att jag upptäcker allt från restauranger till indianer. Drömmer om ett starkt liv. Om allt det där som skulle göras, om inte. Är så trött på alla mina aldrig. De fanns inte i min värld förut, begreppen som menade att saker och ting var omöjliga. Nu är sanningen en annan.

   Min säng är min farkost.

   Min kropp min bur.

Vid vakande händers vila

Alla pratar om hettan, men jag kan inte sluta frysa. Inlagd på Falu lasarett. Två operationer kring levern som vägrar fungera som den ska. Den första blev aldrig riktigt lyckosam. Nu hoppas vi på den här andra. Jag undrar hur länge jag har varit här. En vecka, säger mamma. Jag tror henne. Det är så svårt att veta när allt bara flyter ihop. En enda röra. Sammelsurium.

   Jag har diagnostiserats med gulsot. En sjukdom som jag knappt trodde fanns längre. Och jag tycker mig ha blivit alldeles precis för smal. Kinderna kan nog inte sjunka in så mycket mer. Men de lyckas. Fråga mig inte hur.

   Försöker tvinga mig själv till att ta intryck. Få tiden att gå. Dagarna. Drömmer om aldrig genomförda turnéer, kompisar som blir föräldrar, om att få rida i skogen med Pysen springandes vid min sida. Drömmer och längtar hem till trädgården. Jag vill ta ett varv, ett långsamt. Vet att jasminbuskens blommor är borta nu. Att vinbären är mogna. Vill se. Känna. Uppleva. Vet inte hur länge jag kommer att orka med det här. Är så trött.

   Ändå minns jag tillbaka på min, Kalles och Fäldners resa varje dag. Så tacksam över att vi tog chansen när vi fick den. Att vi hann med USA. Sista natten med gänget. En lång. Och jag somnar till minnena av barrskog, revbensspjäll, kall IPA och de goda vännernas lag. I sinnena är jag tillbaka i Big Sur, trots allt.

På sjukhusets åttonde våning ser jag molnen, de som ser annorlunda ut så här års, röra sig långsamt över de blånande bergen som avlöser varandra. Jag hör klockslagen. Hoppas att jag sovit en timme, kanske två, bara för att försiktigt och besviket inse att jag slumrat i tio minuter, i bästa fall en kvart. Familjen och vännerna kommer på besök. Våra händer vilar i varandras. Jag ligger tyst på bristen. Orkar inte prata. Får fram några ljud. Min röst är svag nu. Ljus. Vek. Mina leder, till händerna och fötterna är sönderkliade. Sjukdomen skapar en oerhörd klåda.

   Jag ser ut över bergen. Och jag tänker på all denna kärlek som står här med mig och förfaller. Denna rostiga gamla skåpbil. Men hör mig i varje Jungleland. Se mig i varje The life aquatic with Steve Zisou. Skymta mig skena förbi i Döda själar, så är jag lika närvarande som vid dessa vakande händers vila.