lördag 1 juni 2013

En veranda här


Vita frökapslar virvlar i vinden och får det att se ut att snöa, trots att det är över 35 grader varmt ute. Ett rökmoln bolmar förbi som tunn dimma när grillmästaren – en något smalare Jerry Garcia – öppnar luckan på stålpjäsen, när han tittar till de enorma köttstyckena. Vägkrogen spelar Hank Williams, mannen i svart och Doctor my eyes. På verandan bredvid serveringen sitter ett par i varsin gungstol. En ödla rusar mellan skuggorna från de parkerade bilarna. Min panna är blank av svett.
   Det är en brännhet dag i Leiper’s Fork, Tennesse.
   Jag svalkar mig med en sista klunk innan jag lämnar Puckett’s Grocery and restaurant och sätter mig tillrätta i bilen. Den raka åttan under den monumentala huven mullrar dovt. Ljudet är hypnotiserande. Betryggande. Avslappnande. I backspegeln ser jag mitt redan solkyssta ansikte, fräknarna – ögonen, som nästan ser ut att ha blivit blåare. Känslan är bekant. Dalasommar. Min brors bil. Den tunga ratten. De långsamma bromsarna. Brisen från fönstren.
   Men vid min sida sitter ingen nu.

Ängarna, kullarna – skogarna på håll – gör landskapet påfallande likt Mälardalen. Så här ser det nästan ut på landet, vid stugan. Men jag är långt från hemma. Långt från allt som väntar. Långt från verkligheten, antar jag. Samtidigt lever jag. I allra högsta grad.
   Längs vägarna avlöser husens till saluskyltar varandra. Drömmarna har blivit annorlunda här. Vackra villor, alldeles tomma. Liv, någon annanstans.
   Nedanför en backe står en likadan Dodge Charger som General Lee’s i Dukes of Hazzard. I hagarna betar hästar lugnt. De ser ut att vara mindre här, än hemma. Jag torkar återigen svetten från mitt ansikte. Har inte känt en sådan här hetta sedan Rishikesh, då jag knappt kunde röra mig.
   Rullar sakta fram till en korsning. I vägrenen går en handfull fångar och plockar skräp, övervakade av några poliser. Jag blir ombedd att stanna. En konstapel kommer fram. Snabba glasögon. Crew cut. Pistol i hölster. Jag fortsätter att svettas. Kanske kommer det att misstas för nervositet.
   What kind of car is this, son?
   Eh… It’s a Pontiac. From 1951.
   She’s a beauty.
   She sure is, kontrar jag rappt.
   Do you mind if I take a picture?
   Not at all, svarar jag taktiskt.
   Polisen tar upp sin telefon. Tar ett par bilder. Drar något skämt som jag missar slutet på. Jag fnittrar lite, men den stora skrattsalvan uteblir. Polisen vinkar – smått besviken – till mig att fortsätta mot korsningen. Jag svänger ut på den större vägen. Ser fångarna bli allt mindre i backspegeln. Där går de, tänker jag. Och här åker jag, tänker jag vidare och dundrar ut på landsbygden.

Här försöker jag sortera mina tankar. Här försöker jag få grepp om allt som händer. Här försöker jag komma ikapp med livet. Ikapp med döden. Ikapp med sorgen, glädjen och allt som får plats däremellan.
   Jag åker vidare med motorns muller nästan sövande i öronen, funderande på varför jag svettas genom nätterna, oavsett om jag är i Nashville eller Kvarnsveden. Kanske försöker kroppen tränga ut en undermedveten rädsla ur kroppen. Kanske vill den också fly. Rymma. Låtsas. Kanske behöver den göra just det. Ibland tror jag att jag börjar bli allt räddare. Nu när jag ser hur mycket jag älskar. Och när jag ser hur mycket jag gör det hela tiden. Min familj. Pysen. Min lilla.
   Nu, nu när det blir allt tydligare för mig vad jag vill och vad jag inte vill göra. Då, då blir rädslan större.

Motorn mullrar mer. Brisen svalkar fortsatt. Jag funderar vidare. På om jag ska sluta skriva. På om jag ska lägga ner bloggen. För jag är trött. Trött på all uppståndelse. Trött på att vara en sjukdom. Trött på att mitt liv har tagit den här vändningen. Trött på alla råd, även de som ursäktar sig med ”jag vet att du egentligen inte vill ha några tips, men just det här…”. Trött på alla åsikter. Trött på alla självutnämnda profeter som tror sig sitta på en lösning. En sanning. En lag.
   Jag är trött. Kanske ska jag bara köpa ett av alla de här husen som är till salu utanför Leiper’s Fork och gömma mig. Starta om.
   Börja på slutet i fred.

Jag fortsätter färden. Vänder på en rostig bensinstation. Börjar rulla tillbaka. Då passerar jag poliskaravanen igen. Bestyren i vägrenen är klara. Nu är de på väg tillbaka till fängelset. Jag ser fångarna genom fordonens fönster. Ser dem titta ut. Försöker möta någons blick. Misslyckas. Och så fortsätter jag, framåt. Längre bort. Där åker de, tänker jag.
   Här åker jag.

I morgon ska jag skriva om i går.


189 kommentarer:

  1. Gör bara det du får styrka av!

    SvaraRadera
  2. Kristian,
    Med stor vördnad följer jag din blogg.
    Du bjuder in oss och delar med dig av dina tankar om livet och döden. Jag är så tacksam för allt du lärt mig.
    Även det svåra och smärtsamma. Önskar naturligtvis att du skulle slippa detta lidande. Men vi vet att livet inte är rättvist. Ber om kraft och ro för dig på denna resa.
    Om du känner att det är dags att avsluta bloggen, gör det.
    Du ska ha den kvar för din och dina närmastes skull. Vi andra har redan fått vara med så långt på din resa. Men tomt skulle det bli att inte längre kunna läsa din blogg.
    Tack för allt du gjort för oss okända läsare.
    Kram från en tre-barnsmor

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis vad jag också vill säga till dig, Kristian.
      Stort Tack och stor kram.
      Karin

      Radera
    2. Håller fullständigt med, jag tackar från mitt innersta för att jag fått lära så mycket av dig, du tappre krigare! All kärlek till dig och de dina. Love L

      Radera
    3. Håller med helt och hållet! Att ha fått följa dig hela den här vägen tackar jag dig så enormt mycket för. Du är fantastisk och jag liksom många andra har lärt mig så mycket av dig och för det är jag dig evig tacksam. Kärlek till våran dalaprins! Kram D

      Radera
    4. Jag skrev något i samma andra som försvann men uttryckte det inte lika väl som denna anonyma trebarnsmor gör. Jag och mina tre barn har just förlorat deras pappa i samma sjukdom. Det jag läser här kring hur det ena och det andra känns, betyder massor men jag vet inte vad just nu.

      Kristian. Tack för att du beskrev hur det faktiskt känns. Det visste vi inte. Nu förstår vi mer och det gör skillnad.

      Kunde jag hålla din hand
      i den stund du färdas till en annan strand
      så skulle jag göra det¨
      och kanske gör jag, fast jag inte vet
      dina ord och tankar lever kvar, för mig förändrade du allt
      Allt du delat med dig av kommer tillbaka, tusenfalt

      Radera
    5. Fint skrivit Monica

      Radera
    6. Christian! Tack för att du delar med dig om ditt liv för oss okända människor. Om du inte längre orkar blogga så ska du sluta om du känner för det. Följ ditt hjärta vad det säger. Vill från djupaste djupet tacka dig för alla dina kloka ord o dina betraktelser på vad som är viktigt i livet. Stora bekymmer blir fullständigt obetydliga i jämförelse med alla dina fina o vackra betraktelser av det vi har i nuet. Vill också säga att du skriver så förbaskat bra! Vilken litterär begåvning du är! Vartenda ord är så äkta målande, man kan riktigt se bilderna av allt du beskriver framför ens näthinna. Du har en litterär begåvning utan dess like. Tack fina Christian för att vi läsare fått äran att läsa din fina blogg som du lagt ner din tid på i gåva till läsarna. Du är en av de finaste o godaste människorna som fötts på denna jorden. Varm tack o stor kram till dig önskar Sara.

      Radera
    7. Håller med dig trebarnsmor- och Monica , Kristian -dina texter skapar så mycket mer, ett tack känns ynkligt i sammanhanget , men jag tar mig friheten att tacka ändå Christian !

      Radera
  3. tycker din blogg handlar om livet mest av allt. Hur jäkla fantastiskt det faktiskt är... även de små smakerna, det är de som betyder något.

    SvaraRadera
  4. Kärlek till dig mitt i natten från ett ljusnande Borlänge.

    SvaraRadera
  5. ååååååh va underbart hääääääftigt!!!!!

    SvaraRadera
  6. Alla goda tankar till dig.

    SvaraRadera
  7. Tack för dina ord..
    Hoppas få läsa fler inlägg, men orkar du inte så är avgörandet bara i dina händer, för det här kan du bestämma över...om du vill o orkar dela...
    Jag är tacksam för allt du redan skrivit.
    Massor av kärlek och varma tankar till dig!
    //mia mitt i natten.

    SvaraRadera
  8. Du fantastiska man...
    Kärlek till dig.
    Massor av kramar!

    SvaraRadera
  9. <3 Varma kramar // Ingela

    SvaraRadera
  10. Du behöver inte oss. Men vi behöver dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ironiskt nog är det nog så. Kram

      Radera
    2. Så sant så sant!

      Radera
  11. Du LEVER! Gud vad underbart :D

    SvaraRadera
  12. Nashvegas. Och svettig, fuktig sommar i Tennessee.
    Bra val! Precis dit åker jag också när jag behöver rymma från Sverige. Om du tycker det är varmt nu... well... testa juli och augusti.

    Missa inte att lyssna på livemusik i någon av honkytonk-barerna på Lower Broadway i Nashville. Om du inte redan åkt därifrån förstås. Hittar man ingen annanstans. Har du tur får du se spontan line dance. Hur häftigt som helst.

    / Hélène

    SvaraRadera
  13. Ja du Kristian, Alla, precis alla problem man tycker sej ha blir mycket, mycket små, försumbara trivaliteter utan minsta betydelse i jämförelse med din och många andras olyckor. Man inser att livet är skört och kan ta slut illa kvickt. Därför, man ska göra saker medans tid är. Jag gör som du: reser. Vet Du vad? Vi är ju nästan i fas. Jag och en kompis startade i Key West och har bilat norrut. I morse var Vi i Mempis. När detta skrivs är vi i St Louis på väg mot Minneapolis. Var är Du nu? Är ett rendezvous möjligt?
    With all respect, just if u want.
    Min mail: tj-invest@hotmail.com, blogg: toretraveller.blogspot.se

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tore, Kristian är sedan länge hemma från sin resa, som han gjorde under ett behandlingsuppehåll och är nu tillbaka i behandlingshelvetet igen.

      Radera
    2. Vad jag förstår, så är detta en ny resa Kristian gör. Eller har jag fel. Du kanske känner honom personligen.
      Det går att klara av en resa även när man är under behandling. Ingenting ör omöjligt.

      Radera
  14. wow vilken bil!!! Och det där med att vara något som alla andra ser en som...vill inte alla byta liv ibland och börja om helt på nytt? Det tror jag!

    SvaraRadera
  15. Du har så rätt, så rätt... det är ju ändå ett kapitel av ditt liv du ska forma, som inte behöver följa dom andra.
    Gör nu vad som faller dej in, det brukar bli bäst!
    Tack för ditt inlägg... jag tom kännde lukten där du gled fram.
    Jag blir glad om jag får fortsätta läsa men om du vill vara ifred, slippa uppståndelse och påfrestande tips och förmaningar så är det lätt att förstå!
    Mina funderingar, tankar på dej och ditt öde rullar vidare ändå!
    Oavsett vad så får ett stort tack, en kram så armarna inte räcker till och en förhoppning att dina bra dagar blir många och må dina fienders kameler för alltid sakna vatten!
    Allt gott Åsa <3

    SvaraRadera
  16. välkommen tillbaka

    SvaraRadera
  17. Tank att bara fa lamna fangelset. Slappas FRI, veckla ut vingarna som fortfarande bar, flyga, soka upp likasinnade. Flyg inte ensam.
    /r

    SvaraRadera
  18. ♡♡♡ kram Karin

    SvaraRadera
  19. Polisen hade rätt. "She's a beauty!"

    Kramar

    SvaraRadera
  20. ...<3 Gör det du känner för Kristian, jag är tacksam över att fått följa din resa så här långt, kramar i massor // Nettan

    SvaraRadera
  21. Tack Kristian för alla tänkvärda texter du skriver till oss läsare! Jag är så oerhört tacksam att jag får följa med dig på din resa. Ta väl hand om dig och gör bara det du verkligen vill.
    Stor varm kram till dig Kristian!
    /Maria H

    SvaraRadera
  22. Du är inte alls "bara" en sjukdom. Själv har jag blivit förälskad i dig.Det är dina ord och det jag finner mellan raderna i det du skriver som fängslar mig. Din förmåga att trollbinda med ord är stark.Du är stark!När jag var sjuk orkade jag inte skriva alls.Orkade i stort sett inget annat än att ta mig till och från sängen för att gå på toa,så jag tycker mig förstå att du vill förmedla ditt budskap till omvärlden. Kram!

    SvaraRadera
  23. Jag läser din blogg för att den har något att berätta. Kanske hoppar jag över lite hästdrömmar och sånt ibland, är inte så poetisk av mig. Men jag har undrat om det inte är jobbigt att hela tiden bli betraktad med vördnad, som något slags gudaväsen? I stället för som den man du fortfarande är...

    SvaraRadera
  24. Kärleken....denna underbara, fantastiska, stora känsla. Som också kostar...men vill vi avstå? Vad är livet då?

    Hoppas och önskar att du får tid att lägga kärleken även på dig själv under din resa. Det som så många gånger kan vara så svårt...att älska sig själv...med fel och brister och trots saker vi gjort mot oss själva och andra. Att ge (minst) lika mycket till dig själv som du ger till alla andra... Du, som är huvudrollsinnehavaren i DITT liv.... Du väljer ditt soundtrack och din story...

    Kraft och kärlek!
    "Ockelbostintan"



    SvaraRadera
  25. För många av oss är du inte en sjukdom däremot livet och vad man kan göra med det. Vi sitter oftast fast i en massa "måsten" utan att tänka på att man kan släppa på det och bara ta för sig av det som finns omkring. Tycker gott du kan strunta i dessa "besserwissrar" inom sjukvården. Tyvärr troligen egenutnämnda personer inom läkekonsten. Har haft det problemet inte med mig själv utan min man. Ha det bara bäst och underbart kram från Karin i lilla Östervåla

    SvaraRadera
  26. Din livsglädje är den som har gjort att jag började följa din blogg. Jag är tacksam för vart enda ord som du har skrivit, både här och i din bok. Gör bara det du vill. Du är inte skyldig någon att göra något du inte längre känner för. Jag vill bara tacka dig för att du gett mig en chans att omvärdera livet och se att det är värt att leva vidare trots min stora sorg efter att ha förlorat den jag älskar. Tack. Stor kram och bon voyage over there

    SvaraRadera
  27. När trösten om att det kommer att gå över inte längre är trovärdig, blir det viktigt att hitta andra tankar som ger hopp, motivation och styrka; att rikta blicken mot det som ger styrka och bygger upp. Att försöka öva sig på att leta efter och ta till vara på det som trots allt fungerar, som du egentligen redan gör. Du är underbar precis som du är.
    Kram

    SvaraRadera
  28. Kristian! På så många sätt är du speciell. Du är så fruktansvärt mycket mer än en sjukdom. Ingen är som du och ingen kan heller leva sitt liv som du lever ditt. Du är en av de starkaste personer jag någonsin sett. Och en av de finaste sidorna hos dig är styrkan att vara öppen med tvivel och svaghet på samma sätt som du är öppen med din otroliga livsglädje.

    Ditt liv är ditt. Tack för att du låter oss få en inblick och inspireras av dig för all framtid.

    Kram från Clara

    SvaraRadera
  29. Mer levande blir det inte. Tack. <3 <3 <3

    SvaraRadera
  30. Vilken resa Kristian, så härligt!!! Tack för ännu ett inlägg, hoppas på fler även om jag förstår dig. Fick din bok i tisdags, blev så glad. Samma dag kom beskedet om P&L, vilket gjorde mig lite ledsen, då jag hade tänkt stanna till där på torsdagen på min resa norrut bara för att få se er. Läser boken på bussen till jobbet, innan jag ska sova, när jag har tid över... antingen skrattar jag eller gråter jag, folk undrar nog vad jag lider av, det bjuder jag på. Har rekommenderat boken till folk i min närhet, den är det bästa jag har läst, tror jag.

    Vill ge ett tips här, inte till dig, utan till alla som följer denna blogg. En kompis till mig har gjort en app som heter "My fantastic funeral". Den kostar 1,99 dollar och där lägger man upp hur man vill ha sin egen begravning. Musik, plats, klädsel etc. Sen väljer man vilka som ska kunna få ta del av den den dagen det är dags, för vi alla kommer ju hamna där. Hoppas detta var ok att skriva här... tyckte det kändes relevant.

    Tack för att du delar med dig av din vardag, resor, händelser tidigare i ditt liv. Du är en beundransvärd kämpe!!!

    Kram

    SvaraRadera
  31. Gör det som känns bra för dig! Är tacksam att du har låtit oss få följa din resa. Du är inte bara sjukdomen. Följer din blogg för att du utstrålar en sådan stark livsglädje! Du är en inspiration och får en att ta vara på livet.

    SvaraRadera
  32. Wow. Bara wow. Kristian, du är fantastisk. Fortsätt göra det som känns rätt för dig. Allt som vi främlingar fått ta del av är en ren ynnest. Massa kramar.

    SvaraRadera
  33. För mig är du allt annat än en sjukdom...du är livet. Ord finns inte som med rättvisa kan beskriva dig vännen. Tacksamhet är något jag känner som fått ta del av ditt liv,Tankar o känslor genom din skrift.♡♡♡ kramar i massor / tanya

    SvaraRadera
  34. Ta det lugnt och gör endast det du själv vill. Du har redan gjort så mycket för alla andra och jag tror du behöver en tid utan offentlighet nu.
    Stor kram till dig!

    SvaraRadera
  35. Ja, du verkar ha så mycket livsglädje. Fyller varje dag med liv. Gör det som faller dig in så faller livet in i dig. Det är många som sitter vid din sida hela tiden, i alla fall psykiskt. Det är jag säker på. Förstår om det blir jobbigt med all uppståndelse som även bloggen ger. Jag önskar det var början du är på väg till istället. Önskar dig all möjlig och möjligare värme.

    SvaraRadera
  36. gränslös styrka till dej

    SvaraRadera
  37. Jag förstår om du inte vill skriva. Men jag tror inte någon ser dig som en sjukdom. Jag ser dig som en stark man som går lite i förväg. Vi kommer alla att följa dig. Vi vet bara inte när. Nån av oss som läser bloggen kanske krockar med bilen på måndag på väg till jobbet och dör. Det skulle kunna vara jag. Någon eller några som läst bloggen kanske redan har hunnit dött. Döden är ett mysterium och vi kommer få känna hur det känns att dö. Men du Kristian är ingen sjukdom eller spektakel. Du har hjälpt oss att granska döden och vår egen dödlighet och hur skört livet är. Jag kommer fortsätta skänka pengar till cancerfonden och hoppas att forskningen kommit ännu längre på väg innan jag eller någon jag älskar drabbas av cancerbeskedet. Jag har redan förlorat flera i denna sjukdom och det räcker nu. Fuck cancer.

    SvaraRadera
  38. för mig är du i första hand den kompetenta trummisen, den fantastiska musikern.

    SvaraRadera
  39. Fine Kristian,
    Jag kan lätt förstå att du är trött! Du har ju blivit en "offentlig person" också, vare sig du vill eller inte.
    Jag gläds åt ditt rika inre liv, där du kan ta dig vart du vill och är så tacksam att få ta del av det.
    Vilken läcker, ståtlig gammal bil! :) Den vore nåt att gunga fram i!
    Du ska göra som du känner Kristian.
    Med respekt och kärlek,
    Aina

    SvaraRadera
  40. För mig är du en jättefin människa, och en stor författare!
    Kram till dig Kristian
    //Roxanna

    SvaraRadera
  41. Du är inte en sjukdom. Varje inlägg och varje ord du skriver visar bara exakt vilken underbar, exceptionell människa du är.

    SvaraRadera
  42. Jag tänker som Roxanna gör i sin kommentar oven (kl.13:56)
    Citerar:
    "För mig är du en jättefin människa, och en stor författare!"

    Du är fantastisk person som vet ordets hemligheter och hur det kan skrivas.

    Tack med hela mitt hjärta och mina omtankar Kristian, från Nina.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Rättar: *ovan* skulle det stå förstås, inte *oven*.

      Radera
  43. dina ord är dina. dela bara med dig av dem så länge du själv vill och orkar.

    SvaraRadera
  44. Jag är tacksam och glad att jag har fått följa dig på din resa sedan augusti förra året. Jag tycker absolut att du skall göra det som du mår bästa av. Är det att lägga ner bloggen så gör det. Kram N.B.

    SvaraRadera
  45. Skickar en tanke och kram. Gör det som känns bäst för dej. Du har berört och inspirerat mej mkt!

    Carro
    "en vildros"

    SvaraRadera
  46. Om det ger dig något att skriva, fortsätt då att skriva. Om kommentarerna tar din energi, stäng då kommentarsfältet. Ingen behöver få kommentera. Vill du inte mer, stäng då bloggen. Gör bara det som känns rätt i dig, vi andra har bara äran att få njuta av dina texter så länge som du vill det.

    Stor kram och kärlek på din resa, var du än är

    SvaraRadera
  47. Men du är en människa inte en blogg! En människa som i värvet i tröttheten i livet får mig att förstå varför allt du skildrar känns så jag, men ändå inte. Det tycks vara händelserna vi passerar genom som föder tankarna.. Det är naturligt att vilja dra sig undan, gömma dig "fly" det ligger tydligen i människans natur!! Men vad vet jag bara en simpel liten människa som vandrar runt på denna jode i ett par skor. Det regnar utanför fönstret här i Stockholm, min resa och mitt äventyr är mitt. Din resa är din!! Jag kan bara önska och hoppas att jag går fortsätta ta del av dina tankar och berättelser..!!

    SvaraRadera
  48. Jag längtar till söndag 30 juni! Blev uppriktigt glad när jag hörde att du ska sommarprata. Ser fram emot att höra ditt sätt att använda ord. Göra meningar. Ditt sätt att använda språket är så underbart. Önskar dig allt väl!

    SvaraRadera
  49. För mig Kristian, är du allt utom sjukdomen. Du är Livet och livsglädjen, med modet och styrkan att leva livet fullt ut. Ur dina ord hämtar jag styrkan att fortsätta kämpa mot min sociala fobi, min feghet för det okända, mitt självförakt, min irrationella oro för framtiden och min rädsla för att älska och bli älskad.

    Jag vet att du skriver för din egen skull och för de dina - att vi får följa dig är ett privilegium som är långt ifrån självklart, så om du vill låsa din blogg nu vill jag tacka dig för att jag har fått följa dina tankar och äventyr, och har fått njuta av alla vackra berättelser som har fått mig att reflektera över mitt eget liv.

    Många varma kramar till dig och de som står dig allra närmast,
    Linda M

    SvaraRadera
  50. Är du verkligen på resande fot igen?! Beundrar din styrka, din vilja och ditt mod!
    Många skånska kramar... ;)

    SvaraRadera
  51. Hello,Kristian wish you continued pleasant stay in the
    country United States.
    Hug.Mio

    SvaraRadera
  52. Been there done that...fast jag stod på andra sidan.Min sambo förlorade mot cancern till slut...Det kan man väl inte skriva till dig tänker säkert många nu. Och det kanske man inte kan? Jag känner ju inte dig.Men jag gör det ändå. Jag var med från första till sista stund, jag kände också all smärta och ångest och ibland var jag livrädd.Livrädd för att inte räcka till livrädd för att bli lämnad kvar...Men precis som du så upplever man livet ännu starkare och mer intensivt också, kanske mer än andra gör under ett helt långt liv, min sambo blev bara 33 år och jag har sett döden i vitögat men jag är fortfarande inte rädd för att dö!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så sorgligt, all styrka till dig.
      Love L

      Radera
  53. ❤ Kristian fina du,

    She´s really a beauty.......Önskar att det vid din sida satt någon, på verandan.

    Att stå i rampljuset i all uppståndelse, analyseras, få råd, kämpa, skulle göra vem som helst så trött. Tycker det är så beundransvärt att jag fått följa med på din resa, känner mig privilegierad som får läsa det så starkt skrivna texterna. Jag den anonyma, som inte läser bloggar rent allmänt, stannade till, här är orden inte enbart ord, de står för så mycket liv, tackar dig stort för allt jag fått läsa av författaren Gidlund.

    Vad du än väljer angående bloggen, är det ditt val och ingen annans, hos mig har orden, texterna gett avtryck som jag alltid kommer att bära med mig.
    Om jag bara kunde för en stund, ta all den smärta, ge dig andrum, skulle jag göra det utan att tveka.

    Önskar jag kunde möta dig på gatan, få hälsa, presentera mig själv, för att sen gå vidare.

    Skänker en stor värmande tanke till dig och din familj, dina vänner.

    Tack för att jag än en gång fick besöka och läsa det skrivna.

    All respekt, kärlek till dig, Kristian o ”dina hjärtas slag”

    Kram fina du ❤ med din fina familj o dina underbara vänner
    Maggie (Örebro)

    SvaraRadera
  54. Jag förstår så väl om du väljer att sluta skriva. Det får ju inte bli att du skriver i stället för att leva. Att du ska vara allas profet, allas räddare. Allas hjälte och älskling.
    Ibland tänker jag på dig som Brian i Life of Brian, en ofrivillig kristusfigur, och alla hänger vid dina läppar för att höra vad du har att säga oss...Lev istället så länge du kan. Med de dina, dina närmaste. Förstår dig så väl.
    Carina

    SvaraRadera
  55. Även om det gör ont i hjärtat så förstår jag dig, om du lägger ner bloggen.
    Om det blir så vill jag passa på att tacka dig för kanske tusende men sista gången (om du av någon anledning skulle läsa det här)
    Tack för allt du lärt mig, om mig själv och människor och sorg. Tack för allt du gör och är. Tack.
    Lycka till i livet Kristian.
    <3
    /Angelica

    SvaraRadera
  56. Du skriver så fantastiskt bra, men vad man än väljer att ägna sin tid åt (skriva, musik, konst eller vad det nu må vara) så tycker jag att man ska göra det för sin egen skull. Blir det mer av ett ok än något som ger energi, eller något man gör för andras skull så tappar det så lätt sin charm...
    Det har varit otroligt fint att få läsa dina texter, du skriver på ett sätt jag inte stött på tidigare. Fantastiskt bra! //Sofie

    SvaraRadera
  57. Du är din, inte vår!
    Tack för allt!

    ❤❤❤

    SvaraRadera
  58. Gör det du mår bra av Kristian !!! Om bloggen kostar mer energi än vad den ger så sluta. Du ska dock veta att jag, och många mig, i första hand ser dig som en fin människa och en fantastisk författare, inte en sjukdom. Antar att du är på resande fot igen?!? Fånga dagen och njut av stunden!! Bamsekram från ett soligt Kvarnsvevden !

    SvaraRadera
  59. Jag vet inte om jag hänger med riktigt, men befinner du dig på en ny resa eller är det någon slags tillbakablick?
    Ingen annan frågar eller undrar, så det är kanske mig det är fel på.

    Det vore tråkigt om du slutade skriva, jag vill gärna följa dig vidare. Så hoppas du fortsätter så länge du orkar, men du behöver inte orka för vår skull. Mest för din egen.
    Kram alice

    SvaraRadera
  60. För mig är du Rock n' Roll och helt otrolig på att skriva på ett sätt som får mig att sluka dina ord. Har aldrig läst något förr som ens kommer i närheten av hur du uttrycker och berskriver livet i ord. Skit i alla som kommer med goda råd om att du ska göra si eller så. Skriv för din egen skull. Fortsätt rocka Kristian ! / Pia

    SvaraRadera
  61. Den motorn i bilen är precis som du säger lugnande. Vill också bara säga att om du kan koppla av bättre om du inte fortsätter med blogen är det ett klokt beslut. Och du, jag läser inte främst för att du är sjuk. Grejen är att du skriver sjukt bra. Kram.

    SvaraRadera
  62. Kristian,

    För vad det kan vara värt så vill jag så gärna berätta vad dina ord betyder. Mina tre barns pappa dog nyss, det gick väldigt fort. Han var aldrig en kommunicerande, relaterande person, väldigt bufflig och streetwise, inte en man som pratar känslor precis. Och så händer honom detta.

    Ett av dina blogginlägg beskriver hur upplevelsen är inifrån, med all smärta och alla mediciner.

    just det, har vi inte förstått, mina barn och jag, knappt kunnat ana. Det går inte att förstå.

    Det du beskrev, gjorde det mycket lättare för mig att förklara för mina barn varför deras pappa......

    Det finns inte riktigt ord men det blir bättre med din beskrivning från ett inifrån perspektiv.

    Tack.

    SvaraRadera
  63. Tack fina Kristian för alla dina vackra ord och din mänsklighet.
    Jag jobbar på en dagstidning och fånga läsare är inte lätt. Du har en gåva och ett intellekt som är få förunnat! Tack för att du delar med dig av din medmänsklighet.
    Det finns så mycket kärlek, känsla, sorg och människa i dig.

    Många varma och långa kramar till dig, du fina!
    Anna Jönsson

    SvaraRadera
  64. Blir så glad när man upptäcker att du skrivit några rader :)
    Vilken härlig resa du gör.
    Njut!
    Kram

    SvaraRadera
  65. Jag hoppas inte att du slutar att skriva, men man ska skriva för sin egen skull och för att man känner att det ger något. Du skriver så fint och beskrivande! Om du slutar skriva kommer jag sakna både dig och dina inlägg! Det finns nog ingen som inte berörs av dig. Härligt att läsa om din resa och vilken underbart vacker och välvårdad bil! Kram

    SvaraRadera
  66. Trött på allt alvar här i världen, vi skiter i det å träffas vid gungorna! Kram!!!

    SvaraRadera
  67. tackar för alla ord och tankar som sitter på pränt. nu kan vi gå tillbaka när vi vill
    många kramar

    SvaraRadera
  68. Jag läser din blogg för att du är så bra på att leva och en sann inspirationskälla.

    Tröttsamt med alla förståsigpåare-när du är den ende verklige experten på ditt liv och din död.

    //Helena på Åsen

    SvaraRadera
  69. Kärlek, styrka och respekt sänder jag i tanken till dig. Du är mer levande och närvarande än vad många av oss andra någonsin kommer vara. Ett ödmjukt tack till dig för att du valt att dela det med oss. Kram Anna

    SvaraRadera
  70. Din blogg griper tag i mig... du om någon kan verkligen beskriva det smärtsamma samt vågar du blogga om ngt som få ens vågar tänka på! Många varma hälsningar till dig!

    SvaraRadera
  71. Stäng ner kommentarsfältet.
    Skriv bara om och när du eventuellt vill.
    Vila från alla krav, anspråk, tolkningar, projiceringar och förslag.
    Någon skrev "Du behöver inte oss, vi behöver dig." Men jag tycker såhär: vi behöver hitta oss själva. Ta ansvar för vår egen tid, försöka få förhöjd livskänsla av egen kraft.
    Jag förstår om du är trött, Kristian.
    Du har gett så mycket av dig själv, under en intensiv period. Du är inte skyldig någon något. Allra minst mig.
    Jag önskar dig en bra resa. / Anneli

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ursäkta.. men det är väl inte du som ska uppmana K att stänga ner kommentarsfältet. Jag är säker på att han bara skriver om och när han vill. Han vill ju inte ha några råd... och jag tolkar det som att det gäller bloggen också!

      Radera
    2. Och jo, jag tycker det vore en befrielse att stänga ner det här kommentarsfältet. Allt tjafsande här har fått mig att tappa tron på att människor kan vara både empatiska och osjälviska. Och så finns det så många "poliser" ... Och det trista är, att de som är poliser inte ser sig själva som det, utan som utvalda väktare av ordning.
      Lev och låt leva. Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden ...

      Radera
    3. "Jag funderar vidare. På om jag ska sluta skriva. På om jag ska lägga ner bloggen. För jag är trött. Trött på all uppståndelse. Trött på att vara en sjukdom. Trött på att mitt liv har tagit den här vändningen. Trött på alla råd, även de som ursäktar sig med ”jag vet att du egentligen inte vill ha några tips, men just det här…”. Trött på alla åsikter. Trött på alla självutnämnda profeter som tror sig sitta på en lösning. En sanning. En lag."

      Radera
  72. Älskade Kristian. Vad ledsen jag blir, att du känner det så, att du måste Fly. Rymma. Låtsas.
    Hoppas du får en bra resa.

    Kram
    //Lisa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men Lisa...jag tycker detta är bättre än att förbli inaktiv och paralyserande och inte göra något alls, bara vänta.Så skulle jag också vilja fungera, att fly och rymma kan vara ett jättebra alternativ när inget annat finns. Kram till alla härliga människor här på bloggen & Kristian förstås. /M

      Radera
    2. ..fly från alla besserwissrar här i Sverige.
      Ha en underbar resa!
      Kram till dig Kristian

      Radera
  73. Egoist som jag är läser jag din blogg för dina formuleringar och sammanflätningar där vanliga sketna ord (och ibland väldigt ovanliga och spännande ord) blir sagolika. Jag kan hämta ur ditt skapande och lära mig skriva. Det ena utesluter inte det andra och jag känner smärta. Lova

    SvaraRadera
  74. Kristian..du är så stark som orkar genomföra din resa. Önskar dig en härlig, upplevelserik resa, att resa är att leva. Det är vad du gör, lever medan man lever..och du förmedlar det till oss Kram till dig/M

    SvaraRadera
  75. Maila mig på mandodiaosc@gmail.com alla ni som vill vara med på en liten uppmuntran till vår idol. Författare o trummis!! Och medmänniska så klart. Skriv nu så berättar jag! Kram till er alla! Vore klokt om du bara skrev nåt ord då o då. Inte hela kapitel. Du är stark och du gör som du vill så klart Kristian!! ™Många kramar från mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Finns ju redan någon form av insamling startad av MadameH, känner du inte till det?

      Radera
    2. Är väl helt ok med flera initiativ??!

      Radera
    3. MadameH är jag och jag har Mando Diao SC samt Radio Bolanche (internetradio via hemsidan) och vi i klubben kände att vi ville göra något.
      Men jag hade nåt strul med min inloggning så skrev klubbens signum istället!
      Det kan man ju se på emailadressen att det är samma. Hoppas nu att initiativet går i lås!
      Kram på alla ute där som skrivit så fint om Kristian!

      Radera
  76. ALL VÅR RESPEKT och tack för dina ord! Res med kärlek från oss alla i bagaget!! Vi finns med dig. Du blir aldrig glömd.

    SvaraRadera
  77. Det enda som spelar ngn roll kanske är att må bra i stunden. Snart är vi alla borta och ingen kommer ihåg oss. Så enkelt är det. Tror jag....man jag kan ha fel

    SvaraRadera
    Svar
    1. Näää inte är vi alla glömda så kan du väl inte säga...vi har alla våra vänner familj barn barnbarn och minnesmärken vi satt runt omkring oss så nog tror jag att vi blir ihågkomna länge efter det vi gått vidare! Det finns många som lämnar tidlösa spår som blir minnen till eftervärlden.

      Radera
  78. Du har fått mig att respektera livet och se alla möjligheter som finns för var och en. Genom dig ändrar jag mitt omedvetna synsätt och ser varje dag som en gåva. Njuter av den vackra nature och av fågelsången utanför mitt fönster just nu när jag skriver. Tack för att du väcker upp människorna och får oss att välja vårt liv medvetet. Du har berört mig på djupet.

    SvaraRadera
  79. Jag ser inte dig så, som om du skulle sticka fram näsan bakom sjukdomen, du är Kristian, en jävel på att skriva och du underhåller din publik då som nu. Du delar med dig av dina erfarenheter och tro mig, de handlar inte bara om sjukdomen. En del handlar om den, men den är inte du.
    Kram och hej!

    SvaraRadera
  80. Kristian förlåt dem ty de vet inte bättre... <3

    SvaraRadera
  81. Jag delar uppfattningen som "Anonym2 juni 2013 01:43" har. Men vad jag tycker är helt oväsentligt. Kanske du skulle ta tillbaka din rätt att göra det du känner för, utan att få massa åsikter. Kanske skall Du stänga ner kommentarsfältet.

    SvaraRadera
  82. Another one bites the dust! Millions, every single day, millions. Another one bites the dust.

    SvaraRadera
  83. Du har lärt mej leva.
    Du är kärlek.
    Tack!

    SvaraRadera
  84. Jag hoppas att du fortsätter skriva. För jag vill inte sluta läsa. För mig är du inte en sjukdom (och jag tror inte jag är ensam). För mig är sjukdomen som du dras men ett jävla hån mot dina underbara texter och din fängslande personlighet. Jag pratade med min mamma om det idag och hon sa att så var det med Tage Danielsson för henne. Så snopet att han försvann och att hans värv liksom höggs av på mitten och lämnade oss med bara den första halvan och en oändlig frustration. Inte för att det gör den första halvan mindre njutbar. Men ändå...
    /Petra

    SvaraRadera
  85. Trots din rädsla och trötthet så är det en sådan skön känsla i dina reseskildringar. / JJ

    SvaraRadera
  86. I Know The Feeling. Och Jag Väntar På Dig. Här. Idag. Igår. I morgon.

    Ninx

    SvaraRadera
  87. Kärlek, Kristian.
    Du är kärlek.
    Och en underbar ordkonstnär.
    Varm kram.
    Och klapp till Pysen.
    <3

    SvaraRadera
  88. tstherese652@gmail.com2 juni 2013 kl. 23:28

    När jag var 25 bestämde sig min kropp för att aldrig mer bli sig lik. Min rygg närmare bestämt beslöt sig för att krascha och jag fick omvärdera en hel del saker i mitt liv, jag fick vänja mig vid tanken på att jag aldrig kommer att kunna genomföra vissa saker jag drömt om. Därför jag har försökt att leva allt det andra fullt ut. Men allt det där spelar inte någon roll, det där onda, för jag lever.
    Jag såg dig på TV, läste din blogg och för drygt en vecka sedan köpte jag din bok. Idag har jag legat på en gräsplätt vid St Görans kyrka och läst din bok, de sista raderna läste jag nu på kvällskvisten, var tvungen att ta en paus för matintag. Bäddade en liten hörna på min lilla balkong och tände värmeljus när jag insöp de sista raderna. Jag är så berörd, på så väldigt många vis och jag besitter inte din extraordinära kunskap att uttrycka det jag känner i ord. Jag fyller 29 i juni och jag kan inte föreställa mig hur det känns att inte få fortsätta leva. Jag överlevde min barndom men sedan kom sjukdomen vid 25, den syns inte heller men den känns. Jag kan inte alls hindra gråten nu när jag skriver det här och jag vill inte tycka synd om dig, för jag avskyr själv när folk tycker synd om mig, men det känns och jag tycker det är förbannat orättvist. Jag önskar att jag var orädd för döden, eller jag är nog det, bara det att jag aldrig vill dö för att jag älskar att leva, så fruktansvärt mycket. Så mycket att det gör ont. Din bok har öppnat upp en känslokavalkad i mitt hjärta. Och jag har funnit en tröst i ditt sätt att beskriva ditt accepterande av att vara sjuk, även om jag får leva och inte är lika sjuk har känslorna varit tunga att dras med. Jösses, du vackra, den här boken kommer aldrig att blekna och jag önskar att vi fick bestämma över våra liv, då hade jag bestämt dig kvar. Du gör skillnad. Och du gör det vackert.

    SvaraRadera
  89. Du skriver så fint att jag har svårt att finna ord! Många här ute har redan uttryckt det jag känner av ödmjuk respekt för dig i din situation! Du fantastisk och beundransvärd för din förmåga att beskriva skeenden i ditt liv! Varm kram!

    SvaraRadera
  90. Vilken härlig idé att resa i tanken till andra platser, favoritorter. USA tycks betyda mycket för dig. Känner hettan, rytmen i musiken, dofterna, de underbara "haken". Önskar att jag också kunde resa så! Kanske man skulle försöka ändå!!!
    Ser fram emot att lyssna på dig på P1 i Sommar.

    Lycka till i övrigt hälsar Nilla

    SvaraRadera
    Svar
    1. I tanken? Han reser väl mer... med hela kroppen.

      Radera
    2. Just det. Kristian gör resan med kroppen sin...

      Radera
    3. Ännu bättre i så fall!!!

      Du är bäst Kristian!

      Kram
      Nilla

      Radera
  91. ÄLSKADDE KRISTIAN!! DU, ska skriva för dig,för att det känns bra för dig! för din familj,de närmaste,,,du får många goda råd,om allt,MEN du vet! det ingen annan vet,....Jag tycker mycket om att läsa det du skriver,känner en samhörighet,kan se det du skriver,berättar.. JAG ÖNSKAR DIG ALL LYCKA,SOM FINNS.. LOKEs mamma..

    SvaraRadera
  92. Skriv för din egen skull. Skippa kommentarerna. Du vet vad vi alla känner och tycker. Det kan bli för mycket av allt. Önskar dig en bra vistelse i USA.

    SvaraRadera
  93. Jag som växt upp i Kvarnsveden känner extra med dina ord då jag ser vart du går. Fortsätt så länge det är betydelsefullt för dig sedan kanske du väljer en annan väg i livet. Tack för dina ord, tack för allt ostyrigt klokt!

    SvaraRadera
  94. Vad underbart att du ska vara sommarpratare i år! Den 30:e juni kommer jag att sitta bänkad vid radion!

    SvaraRadera
  95. Jag har följt din blogg länge.Kring julen trodde jag att du inte fanns längre.Jag blev lite sorgsen,men så plötsligt skrev du igen.Jag ville så gärna ge dig en hälsning om att allt inte är slut även när vi inte finns kvar på jorden.Vill att du lyssnar på den här låten av Elvis."Let me be there".Finns på Youtube.Jag är 70+ och
    önskar dig allt gott!!!

    SvaraRadera
  96. Hej! Du skriver så fint, så meningsfullt. Min man opererades i april. Väntar nu på datortomografi i jakt på metastaser samt strålbehandling. Livet är tufft.

    SvaraRadera
  97. Jag har läst enstaka blogginlägg och interjuverna i tidningarna. Jag tänker på dig ofta. Du ger mig perspektiv på mitt eget liv, jag är tacksam för det. Jag vill ge dig något tillbaka, jag skulle vilja ge dig frihet från smärta, lugn och en trygghet i allt kommer bli bra, tillslut // Icka

    SvaraRadera
  98. Vilka fantastiska texter. Tänk att få det mest laddade och fruktade för oss alla, skildrat inifrån med en sådan poetisk kraft. Tack!

    SvaraRadera
  99. Per-Erik Hallin sjunger en låt fylld av hopp. Så här tror jag det blir på andra sidan.
    http://youtu.be/yGnzL2cT_4s

    Kram Anette

    SvaraRadera
  100. Wow, vilken beskrivning och wow, vilken bil! Jag förstår att han stoppade dig :-). Önskar dig allt gott på din inre och yttre resa.

    /MO

    SvaraRadera
  101. Jag är ny här. Har inte vågat mig hit. Jag är ung, som du, med cancer... Har tre småttingar. Vet inte nåt om hur det ska bli. Behandlas för fullt. Du skriver fint. Jag är rädd. Livrädd.

    SvaraRadera
    Svar
    1. All kraft och styrka till dig Charlotte under din resa.
      Varma kramar
      Anette

      Radera
    2. Charlotta, småbarnsmammor borde vara förskonade från denna sjukdom. Men det slutar inte illa för alla, många blir numera friska. Jag önskar dig och dina små allt gott. alice

      Radera
    3. Kraft och kärlek till dig!
      /E

      Radera
    4. Kramar till dig.

      Radera
    5. Kramar till dig
      Maggie(Örebro)

      Radera
    6. Jag önskar jag kunde göra nåt! Mer ön att skicka kramar elektroniskt!

      Radera
    7. All min värme och styrka vill jag ge dig. Och modigt att dig att ta dig hit. Kristian väcker enorma känslor. Det gör du med.
      Kram.

      Radera
  102. Kristian, du kommer aldrig att bli din diagnos. Du kommer alltid att vara bara du inför dig själv, dina nära och kära. Allt annat som händer runt omkring och det som oviktiga personer yttrar sig om kring dig och din sjukdom är oviktigt för dig och dina nära. Så är det bara. Varma kramar i en helvetets tid!

    SvaraRadera
  103. Bästa härliga och fantastiska du!

    Gör bara det i livet som ger dig energi...som fyller din själ med liv, lust och glada upprymda känslor.
    Du och din personlighet har satt djupa och härliga spår för så otroligt många människor.

    N´joy your trip over there =)

    Kraaaaaaam Marita

    SvaraRadera
  104. Kära Kristian tack för att du delar om ditt liv, dina tankar... Jag undrar om jag kunde få meila dej? / Astrid

    SvaraRadera
  105. Hej Kristian,

    Sänder dig kärlek och styrka. Tack för att du delar med dig och gör iaf mig påmind om att vi alla är döende.

    Här är en del av en dikt W.H Auden, Deaths Echo, på senare tiden har får den mig att tänka på dig.

    The desires of the heart are as crooked as corkscrews,
    Not to be born is the best for man;
    The second-best is a formal order,
    The dance's pattern; dance while you can.


    Dance, dancefor the figure is easy,
    The tune is catching and will not stop;
    Dance till the stars come down from the rafters;
    Dance, dance, dance till you drop.

    SvaraRadera
  106. Hej Kristian jag har precis läst ut din bok, det bästa jag läst! Så vackra och berörande texter att man blir tårögd.. All styrka till dig!. //Elvira

    SvaraRadera
  107. Kära Kristian.
    Det är bedrövligt att du ska behöva få dessa jobbiga kommentarer, och även om man försöker låta bli att läsa kommentarerna så tror jag att det är svårt att låta bli.
    Förmodar att du kan finna lite tröst och styrka mellan raderna och till en stor del omtanke.

    Fortsätt ock skriv för din och dina näras skull.
    Går det inte att stänga av kommentars möjligheterna?

    Önskar så att du och din familj slapp lida pga främmande människor, ni har det tufft nog ändå.

    Varma kramar från en kallt Borlänge

    SvaraRadera
  108. Alice 16:29
    Alla människor borde förskonas från denna skitsjukdom, om man har barn eller ej. Alla har vi samma värde.
    Från en småbarnspappa med cancer.

    Kram till dig Kristian du är bäst....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag önskar jag kunde göra nåt för dej också men du får också elektroniska kramar! Så... Kram! /21.41.

      Radera
  109. alltså.....de e för jäävligt....kram till dej

    SvaraRadera
  110. Vilket bra text, Kristian!
    Du berättar så levande, så verkligt. Det är som att läsa ett kapitel i en roman eller som att läsa ett filmmanus. Skillnaden är att detta är din sanning. Din verklighet. Ditt liv.

    Ibland undrar jag över varför vi lever våra liv som vi gör parallellt med alla andra. Varför bryr vi oss inte mer om varandra? Men jag tycker att det börjar märkas att en förändring håller på att äga rum. Folk bryr sig mer om andra.

    Störst av allt är kärleken.

    Tack för att du har släppt in folk väldigt nära.

    //Helena

    SvaraRadera
  111. Tack för att du finns och visar oss styrkan du besitter.Din styrka ger mig modet att se livet med andra ögon.Genom dina vackra,kloka ögon.
    Så länge du vill följer jag dig.
    Kramar på solens strålar som värmer dig/Åsa

    SvaraRadera
  112. Orden jag läser här tillhör en ung person som är på väg att dö. En ung grabb med hela livet framför sig, full av lust och av nyfikenhet. Jag läser orden och inser med insiktens kraft att grabben kommer att dö. Jag läser hans känslor, våndor, rädslor och kärlek, och inser att det måste vara fruktansvärt att veta att man är på väg härifrån. Och jag fortsätter att läsa, utan att kunna göra någonting. Vilken fruktansvärd situation du befinner dig i Kristian. Tänker på dig. Kram //Lena

    SvaraRadera
  113. Du är den starkaste personen jag vet, även om jag inte känner dig så lös din styrka ut genom min hörlurar när jag lyssnade på dig i Värvet. Du är också den modigaste personen jag vet. Ville bara att du skulle veta det. / Johanna

    SvaraRadera
  114. Egentligen så är det helt ointressant med allas vårt döende. Vem ägnar ens en sekund åt alla de miljarder människor som redan har dött? Inte en jävel. Hur många
    ägnar en sekund åt alla stackars oskyldiga barn som svälter ihjäl varenda dag? Inte en jävel. Etc. Så att snyfta över en lyckligt lottad snubbe som fått en lyxresa till sin egen död - ja,det bryr sig faktiskt inte en jävel om, inom typ; några andetag.

    Döden är inget märkvärdigare än livet. Det du var innan du skapades återvänder du till = Ingenting.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och du skapades uppenbarligen till att bli en empatilös jävel...

      Radera
    2. Egentligen skall man inte ens kommentera det du har skrivit. Hur kan du tycka att Kristian är lycklig lottad som dör i unga år, som har gått igenom alla dem behandlingar som han har fått göra? och genomlidit den smärta som han har gjort? Nu vet jag inte hur gammal du är men om du är medelålder och har barn så föreställ dig om det var ditt eget barn som var i Kristians situation. Skulle du fortfarande tycka att ditt barn var lycklig lottad?

      Radera
    3. Varför skriva så där,här på denna blogg???

      Radera
    4. Kanske för att man är en bitter och avundsjuk liten människa. Osmakligt var det iaf... Hu!

      Radera
  115. Varför i hela fridens namn bryr dig om att kommentera eller ens läsa den här bloggen om du tycker att Kristians historia är helt ointressant?

    Uppenbarligen är det många som bryr sig, annars skulle inte bloggen ha så många läsare. Jag ägnar många tankar åt både Kristian och oskyldiga barn som svälter ihjäl.

    //Malin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bästa Malin. Det är döden som är lika ointressant som livet var före tillblivelsen. Att Kristian och hans närmaste, med anhang, har utbyte av hans döendes historia är inget som egentligen (inom några andetag) förändrar detta faktum. Döden är inget annat än icke-livet före tillblivelsen.

      Ändå får det betraktas som empatiskt av dig, Malin,
      att du ägnar många tankar åt både Kristian och oskyldiga barn som svälter ihjäl. Men gör du någon praktisk skillnad för de tiotusentals barn som dör i exempelvis Afrika, varje dag?

      Radera
    2. Bäste Anonym, om du anser att det gör någon praktiskt skillnad att på regelbunden basis avstå en del av min inkomst till förmån för hjälporganisationer med 90-konton som verkar i bland annat Afrika så, ja, det gör jag.

      //Malin

      Radera
    3. Bästa Anonyma. Ja, det gör ju i alla fall en marginell praktisk skillnad för dig själv och din plånbok, en möjligen något större för ditt ego.
      Hoppas dina godhjärtade bidrag kommer till praktisk nytta i Afrika, med omnejd. Miljontals
      svältande(och i hunger döende) barn behöver all hjälp de kan få. En god idé kan f.ö. vara att även skaffa ett fadderbarn.

      Radera
    4. Först antyder du att vi som läser Kristians blogg är blinda för andra orättvisor i världen, sedan raljerar du över att mitt engagemang inte bara skulle vara litet utan också mest till för mig själv, för mitt ego. Om jag lägger en marginell eller betydande del av min inkomst på att hjälpa andra, det har du ju faktiskt ingen aning om. Och oavsett om någon ger mycket eller lite så tycker jag att det är bra att personen i fråga ger över huvud taget. Alla kan inte jobba heltid med bistånd på ideell basis i hela sitt liv.

      Det jag ville visa var att man både kan vara engagerad i vad som händer i omvärlden och samtidigt tycka att Kristians personliga kamp är intressant. Ja, det finns alltid någon som har det värre någon annanstans. Självklart är det så. Men måste det betyda att vi inte kan känna ett engagemang för dem som finns i vår geografiska närhet också? För mig utesluter inte det ena det andra. Och trots att jag varje dag är tacksam över att jag råkar vara född i Sverige och har möjligheten att få en fantastisk vård för min cancer här, trots att mitt liv är riktigt bra jämfört med många, många andras, så tycker jag att det är väl magstarkt att kalla mitt, Kristians eller någon annans döende i cancer för en lyxresa. Det är en lyx att få vård, ja, men det är ingen som helst lyx att dö i cancer.

      //Malin

      Radera
    5. Bra, att du tänkt efter på hur du ska sprida dina gracer, Malin. Ett fadderbarn rekommenderas ändock, ty då får du koll på hur dina sekiner spenderas, samt uppdateringar på hur det förlöper sig för ditt fadderbarn, och därtill en slags personlig connection. Vill du gå ännu längre i generositet så kan du ju söka upp närmsta äldreboende och anmäla dig som frivillig oavlönad
      person, som tar med en rullstolsburen åldring med utomhus, en stund.
      Det är en lyx för vissa fasansfullt ensamma, obesökta och sjuka åldringar, med maskätna sitt- och liggsår.

      Radera
  116. Har läst din blogg och blivit fängslad av ditt språk och uttryck. Du är en fantastisk skribent, och dina texter är ibland som godis man får gå tillbaka och suga på en gång extra.
    Sen har jag läst en del av kommentarerna och blivit översköljd av en våg av kärlek från kvinnor som blivit berörda av det du skrivet. Nog borde den vågen kunna sopa undan de få och enstaka kommentarerna som är mindre känsliga?
    Snälla, om du orkar och kan så fortsätt skriva.....

    SvaraRadera
  117. Kristian, jag har följt din blogg en längre tid och nu har jag även läst boken med samma namn. 330 sidor brutal verklighet om hur det är att leva med obotlig cancer. Du skriver så ärligt. Öppet. Naket. Avskalat. Och vackert. Så inihelvete vackert.

    Kristian Erik Olof Gidlund, Evas och Jan-Olofs yngste, du gör världen till en så otroligt mycket vackrare plats.

    Mod, hopp & styrka!

    Kram, Pernilla
    (bröstcancerdiagnosticerad 2004)

    SvaraRadera
  118. http://dreamhealer.wordpress.com/2013/05/31/ronnie-hawkins-10-years-later/
    Jag vet ej om länken funkar att klicka på här men jag hoppas du gör ett försök ändå. Jag åker till Kanada i augusti för att deltaga i Adam McLeod's (dreamhealer)seminarie för att lära mer. Jag ber dig, från djupet av mitt hjärta, att stanna kvar så att jag kan översända läkande helande energi. Försök att inte ge upp. Ingen vet vad framtiden bär på.

    Vi älskar dig allesamman

    SvaraRadera
    Svar
    1. Läste du verkligen blogginlägget?????

      Radera
    2. Hallå!Förstå!

      Radera
    3. Carina, kan du inte sprida dina läror någon annanstans? Kristian läser ändå inte här, det har han sagt flera gånger. Det enda du uppnår här är att provocera fram en hätsk och infekterad debatt som ingen av oss vill ha, oavsett om vi är för eller emot alternativa behandlingar. Så jag ber dig - snälla! Sluta nu.

      Radera
    4. Jag förstår och har försökt ta bort denna kommentar men ej lyckats. Hoppas ni har överseende med det. Inte alls min mening att uppröra. Jag släpper detta nu och hoppas att också ni gör detsamma!

      Glöm att jag skrev här överhuvudtaget. Jag slutar nu.

      Varma hälsningar

      Radera
  119. Kristian det är överjävligt att du ska behöva tänka på din egen död. Det är helt obegripligt för mig, att du som ung ska behöva tänka så. Jag menar livet är ju vardagar som kommer och går utan att man ens funderar över dem tills man plötsligt inser att oj vad tiden gått.Lite så måste ju livet få vara, även om det sägs att man ska fånga dagen. Stanna upp och reflektera bör alla ge sig tillfälle till, men att behöva reflektera över sina dagar för att de snart tar slut...det är skit - helt enkelt. Jag är verkligen uppriktigt ledsen för att den här bloggen behövs skrivas, kan läsas, för så hade det inte varit om du hade sluppit din sjukdom. Det är en fantastisk blogg, du skriver fantastiska texter, och den är så uppskattad. Men jag önskar att du hade fått leva många, många gråa trista vardagar i en framtid istället och plötsligt upptäckt oj vad tiden gått. Jag önskar verkligen det. / Nica

    SvaraRadera
  120. <3<3<3
    <3<3
    <3
    //Roxanna

    SvaraRadera
  121. Jag tänker på dig Kristian. Många varma kramar till dig!

    /Matilda

    SvaraRadera
  122. Fina vännen Kristian. Jag förstår verkligen dina tankar och funderingar på vad du skall göra med bloggen. Jag som befinner mig utanför blir upprörd och frustrerad över bland annat kommentarer som anonym 5:e juni 21:19 och att det fortfarande finns människor som inte förstår att du inte vill ha "välmenande råd".

    Samtidigt som det finns en del upprörande kommentarer finns det mer kärleksfulla och fina kommentarer. Kärleken lyser igenom din blogg.
    Om dem positiva kommentarerna överväger dem negativa och du klarar av att ignorera dessa "välmenande råd" och dem som skriver elakt, så fortsätt att skriva. Om du inte mår bra av bloggandet lägg ner den eller stäng ner kommentarsfältet eller be någon granska kommentarerna innan dessa publiceras.

    Tyvärr kommer det alltid finns elaka människor och elaka kommentarer. Det bästa vi kan göra är att ignorera dessa kommentarer fastän det är sååååå svårt.

    Jag måste säga att jag älskar ditt inlägg ovan. Jag har läst den många gånger och tröttnar inte på den. Kanske för att jag själv kommer från ett land där värmen överstiger 40 grader och där det finns en massa ödlor. När du beskriver ödlan som rusar mellan skuggorna bland dem parkerade bilar ser jag den så levande framför mig och känner hettan. Du skriver så fantastiskt vackert.
    Ta hand om dig vännnen och gör bara det du mår bra av. Jag önskar dig kraft, styrka, kärlek, välgång, frid och hälsa. N.B.

    SvaraRadera
  123. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  124. Suck. Läs svaren på din första kommentar, det räcker så.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kommentaren ovan var till den självutnämnda healaren Carina 6/6 10.44

      Radera
    2. Till alla er fantastiska människor som följer och läser Kristians blogg, bara ett lite förtydligande.

      Jag är ingen självutnämnd allomfattande undergörare utan endast en av era medmänniskor som kände stark sympati efter att ha läst om Kristian i tre olika tidningar.

      Jag blev djupt berörd och rörd och såg inte någon skada i länken jag lade här som syftade till en healer i Kanada.

      Vi är alla i "samma" båt, där ingen är speciellt olik den andre, med såväl sol- som skuggsidor och därför ber jag er, som fort går igång på något ni tycker är "fel", att istället visa acceptans. Det skulle gagna oss alla på ett positivt sätt.

      Så hoppas jag förstås också att Kristian, om du läser här i kommentarsfälten, att du fortsätter skriva för det är så underbart fint.

      I ljus och kärlek
      Carina

      Radera
  125. Som en annan skrev, med vördnad läser jag din blogg. Och det gör jag. Njut det du har styrka till !! Lev !! Dröm !! Ta dagen som den kommer lever jag själv efter, och vi är ändå så olika. Men det betyder oftast allt i Nuet, vad vi en går igenom!

    Jag vet inte om du önskar dig mer värme, men min hälsning är från varma Oslo.

    Ta hand om dig, på ditt vis, då blir det som bäst.

    SvaraRadera
  126. Kristian,
    Du inspirerar.

    Till kärlek. Till mod.
    Till att skriva. Och att prata.
    Till att vara tillsammans.
    Till att känna hur vi, allesammans, hör samman.
    Till att ta hand om varandra.
    Till att leva, när det är svårt.

    Världen är en finare plats med människor som du.

    SvaraRadera
  127. vet ej hur mycket du läser dina bloggar men försök med
    B17 finns att läsa på internet

    SvaraRadera
  128. Du är en person som ger styrka åt de svaga när du själv är svag. Det är en väldigt fin egenskap. Jag önskar dej all lycka som finns. Du är mer värdefull för så många människor än du tror!
    Krya på dej Kristian!

    SvaraRadera
  129. Jag sitter i mitt hus någonstans i Norrland. Tack för att du med din berättelse gör mig modigare.

    SvaraRadera