fredag 11 januari 2013

Wish you were here genom hela natten lång


Undran gnager. Dyker upp allt oftare. En vildhund som vill bli tam. Jag ser den vänta i skuggorna på gångvägen utanför min lägenhet. Frågan funderar: när ger människan upp?

”Kristian, jag vet att du kommer klara det här.”
   Orden kommer av omtanke. För att stötta. Så att jag ska klara av den sista sträckan.
   Men ”jag vet att du kommer klara det här” är inte sant. Det är inte vad läkarna säger. Diagnosen hävdar motsatsen. Jag kommer inte klara det här, hur gärna jag än vill. ”Jag vet att du kommer klara det här” innebär att inget annat än just det förväntas. Och när ett sådant mål inte uppfylls infinner sig besvikelsen.
   Säg inte raden som är skön att säga. Jag kommer bara att svika.

Det sista jag hörde från min allierade var att hon vägde 32 kilo. Då orkade hon inte gå. Hennes kropp fungerade inte mer. Jag läser hennes mejl, om och om igen. Jag letar efter hennes namn bland tidningens dödsannonser. Hittar det inte. Det är som om hon har försvunnit.
   Antagligen är hon redan framme.
   Du satsade allt. Jag vet. You did good.

Nätternas drömmar fortsätter.
   Jag överlever ett skeppsbrott i Saltsjön vid Slussen. Jag klamrar mig fast vid en planka och lite bråte och flyter in mot kajen. När jag tar mig upp på land märker jag att jag befinner mig i en annan tid. Allt ser annorlunda ut. Jag vänder mig om mot vattnet. Ser det sista av skutan sjunka ner under ytan. Regalskeppet Vasa. En folksamling betraktar mig. De blöta kläderna. Den slutkörda kroppen. Jag vacklar ett par steg framåt.
   Jag har inga rötter. Ingen historia. Jag är min egen. Nu startar ett nytt liv.

I en annan dröm närmar sig nyårsafton på landsbygden. Amsberg. Tälnbäcken. Någonstans där. Det är kallt. Mörkt. Stjärnklart. Husen ligger långt ifrån varandra. Ser ut att vara övergivna. Jag känner personerna som rör sig längs vägarna, trots att jag aldrig har träffat dem förut. Jag bor i byn. I ett gammalt hus. Det påminner om en skola, men det är det inte. Husfärgen flagnar. Grinden gnisslar. Trädgården är vild.
   Vi letar efter en pojke. För en stund sedan var han med sina vänner. Nu är han spårlöst försvunnen. Pojken har visat sig vara envis och emellanåt lite tjurig. Han vill ha det på sitt sätt, annars kan det lika gärna vara. Han går sin egen väg – kommer och går som han vill. Så har det visst alltid varit. Han har en tendens att ge sig ut i skogen, men senast någon såg honom var han i sällskap med sin farfar, en person som inte skulle orka ta sig ut bland träden nu. Inte så här dags. Inte i den här kylan.
   Jag öppnar grinden som gnisslar. Går igenom den vilda trädgården. Allt är lugnt. Jag ser den slitna fasaden. Och jag ser ett barns fotspår i den djupa snön. De leder mot min dörr.
   Försiktigt tar jag ett varv på nedervåningen. Hittar ingenting. Ingen pojke. Ingen farfar. I vardagsrummet blir jag ståendes. Hör ett släpande väsen. Något eller någon rör sig på våningen ovanför mig.
   Långsamt uppför trappan. Ljudet kommer närmare. Närmare.
   Trästegen till vinden har fällts ner. Jag fattar stegen med mina båda händer. Säger ingenting. Varför vet jag inte. Med huvudet över det sista steget ser jag någon sitta böjd över en låda, längst bort i vindsrummet. Denna någon verkar inte ha hört mig. Jag rör mig ljudlöst över golvet.
   Mindre än en armlängds avstånd. Håller andan.
   Personen vid lådan stannar upp. Lyfter sitt huvud. Jag tar ett sista steg. Ska precis lägga en hand på dess axel. Personen vänder sig om.

Rummet bryts sönder. Löses upp. Rymden tar över. Det råder ingen tvekan. Den raka näsan. Hårets klena virvel. De bleka ögonbrynen. De sneda tänderna.
   Pojken är jag. Med ett leende betraktar jag mig själv – pojken mannen, mannen pojken.

Kanske har mitt livs strävan varit efter den person som har funnits mig närmast hela tiden. Kanske är det med den som jag måste förlika mig. Och kanske kommer min tid, i samma ögonblick som jag till fullo förstår vem jag är, att ta slut.
   Den eviga jakten blir inte längre evig.

Jag undrar hur mycket tålamod som får plats i ett sjömansbröst, i ett pojkhjärta på Moonlight Mile. Jag undrar hur många käftsmällar man kan ta innan man till slut inte orkar resa sig igen. Och jag undrar när människan egentligen dör. Kanske börjar döden i samma ögonblick som vi föds, som vi tar vårt första andetag. Kanske dör vi först långt senare. Kanske dör vi aldrig.
   Vildhunden dyker upp. Den är tam nu. Min.
   Jag frågar.
   När ger människan upp?
   Väntar. Frågar igen.
   Men mörkret svarar med tystnad.

129 kommentarer:

  1. Tack för din blogg.

    SvaraRadera
  2. Ååååå!
    Jag hittar inte orden och jag blir frustrerad!

    Du är så vacker!

    SvaraRadera
  3. Sänder dig en stor varm kram.Dina texter bär jag med mig i tankarna hela tiden,de är så starka.
    Hoppas att du inte har för ont.
    kram igen!
    anne

    SvaraRadera
  4. När ger människan upp? Ja, det är väldigt individuellt, en del ger upp på stört andra håller ut, fast de inte borde överleva. Om jag går till mig själv, så gav jag inte upp för jag fick chansen till ett liv till när jag var 20 år, även om det innebar ett liv med bestående hjärnskador. Det har varit och är en mycket tuff resa, men jag älskar livet! Däremot skulle jag gärna vilja ha en ny kropp men behålla min själ, men det får jag i mitt nästa liv. Min mamma mötte en ängel dagarna innan hon dog och jag tror på hennes ord.
    Har du sett filmen Berättelsen om Pi, vacker och tänkvärd.
    Tillit kära Kristian!
    Med kärlek och kramar med hopp!

    Ps Och den där brasiliensnubben John of God som sägs bota människor från cancer är en bluff, människor har dött ändå och sjukdomar har bestått. Han har dessutom suttit i fängelse.

    SvaraRadera
  5. Mycket handlar om våra egna rädslor, tror jag, när vi säger sånt som "jag vet att du kommer att klara det här". Vi som går bredvid en person med dåliga odds orkar inte med känslan att inget kunna göra. Ibland tror jag dock att det kan vara befriande för båda parter att släppa på det där segervissa. Det är inte detsamma som att ge upp hoppet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt så tänker jag också

      Radera
  6. Cancer är så fruktansvärt orättvist. Dina texter är bland det finaste och mest ärliga jag läst. Jag hoppas av hela mitt hjärta att döden är precis så som du beskrev den när du var med i Annas Eviga. Tack för att du delar med dig.

    SvaraRadera
  7. Alla goda tankar till dig!

    SvaraRadera
  8. kramar om <3 //Caroline

    SvaraRadera
  9. Mathias Pettersson11 januari 2013 kl. 14:38

    Du berör igen..vilken härlig text..kan
    inte mer än säga att jag hoppas att du mår
    skapligt..kram / Mathias

    SvaraRadera
  10. Tack för allt du delar med dig av. Kommer bli tomt den dagen det inte blir fler uppdateringar här. Du finns i mitt liv, mina tankar - änfast jag inte känner dig så berör du. Du lämnar många avtryck. All kärlek till dig!

    SvaraRadera
  11. Du kommer att klara att dö.
    Jag tror att döden är vänlig. Kampen mot den är det säkert inte, men när döden väl kommer så klarar du att passera gränsen. Jag tror att det blir häftigt.
    Alla vi som läser dina ord ska gå till samma mål, fast på andra vägar än du och med andra färdsätt.
    Och vi kommer alla att klara det.

    SvaraRadera
  12. "Tänk när en gång vart varför blir besvarat som vi på denna jorden grubblat på...." Visst är det väl så, som det står, man vill gärna ha svar på frågor som man grubblar på, eller?
    All kärlek till dig unge, fine Kristian

    SvaraRadera
  13. När kroppen fått besök av en svår sjukdom, är det som att bestiga Himalaya... fast mycket tuffare. Man ställs inför gigantiska utmaningar, utmaningar som man tidigare aldrig provat på och därför inte har några erfarenheter/kunskaper att ta till. Det är som att färdas ”ensam” i ”okänt land,” utan karta och kompass., helt utelämnad åt livets alla känslostormar, men utanför ser det ut som om livet går sin ”gilla gång” medan man själv gått/går helt vilse .i livs-labyrinten Var är jag? Har någon sett mig gå förbi?
    Kroppen är inte längre helt ens egen och känslorna, ja de åker berg o dalbana i en rasande fart i ens inre, känslor som man aldrig tidigare stött på i den styrkan. Ångesten, rädslorna ... .. känns verkligen i vartenda litet skrymsle. Men märkligt nog, så lyser själva livet tydligare och vackrare på något vis, dödens flåsande i ryggen, gör att livet syns mycket klarare

    När kroppen lider, behövs själens krafter så innerligt väl.


    Går man vilse i det fysiska, är det bästa sättet, att bara stanna av, försöka ta det lugnt och se sig omkring, då brukar man till slut kunna se åt vilket håll man ska gå.
    Så tänker jag att det fungerar även när man gått vilse i sitt inre … stanna av , försöka att ANDAS lugnt och se sig omkring.. Att försöka springa ifrån de olika känslorna, gör bara att man irrar bort sig än mer

    Vet, du sanningen o livets tappre och modige ”krigare” att
    det är bara du själv som vet vad/hur det känns
    Bara du som är tillsammans med dig själv hela tiden
    Bara du som vet vad du behöver… just nu
    Bara du som vet hur kroppens sjukdom och alla mediciner påverkar just dig
    Bara du … som är du
    Kramar fyllda med massor av energi

    Vet, att döden bara är en illusion

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänkvärt.

      "Finns det en framtid, finns det hopp,
      finns det ett hopp, finns det en framtid."

      Frågan jag ställer mig själv är väl vart ska man finna hoppet?
      Och hur lång framtid finns det kvar innan nästa tar vid..?

      Tycker mest dessa är hoppingivande ord men samtidigt inte påträngande.

      Min mamma lämnade oss för ungefär sju år sedan. Hon är fortfarande med mig varje dag. I hjärtat, i själen och vid de tillfällena då jag känner att hon är närvarande men ändå inte. Det är en känsla och den känslan känns trygg.

      Kramar //M

      Radera
  14. Kristian!

    Du är "Beundransvärd och Klok".

    Kram

    SvaraRadera
  15. I en gravid kvinnas mage låg två bebisar. Den ena frågade den andra:

    - Tror du på liv efter födseln?

    - Så klart. Något måste det finnas efter födseln. Vi kanske bara är här för att förbereda oss på vad som komma skall.

    - Dumheter! Det finns inget liv efter födseln. Hur skulle det livet vara?

    - Jag vet inte, men jag vet med säkerhet att det kommer att finnas mer ljus där. Kanske går vi med våra egna ben och tar in näring genom munnen.

    - Det där är absurt! Att gå är omöjligt. Och näring genom munnen? Det är ju löjligt! Vi får näring genom navelsträngen. Jag ska säga dig en sak: Liv efter födseln är uteslutet. Navelsträngen är alldeles för kort.

    - Jag tror att det måste finnas något. Och det kanske är annorlunda mot vad vi är vana vid.

    - Ingen har någonsin kommit tillbaka därifrån, från efter födseln. Födseln är slutet på livet. Och när det kommer till kritan så är inte livet mer än en osäker existens i mörker som inte leder någonstans.

    - Jag vet inte precis hur livet efter födseln kommer att vara, men jag är säker på att vi kommer att träffa mamma och att hon kommer att ta hand om oss.

    - Mamma? Tror du på mamma? Och var tror du att hon är nu?

    - Var? Överallt runt omkring oss. Det är i henne och av henne som vi lever. Utan henne skulle den här världen inte finnas.

    - Jag tror i alla fall inte på det! Jag har aldrig sett mamma, och därför är det logiskt att hon inte existerar.

    - Men ibland, när vi är riktigt tysta, så kan du höra henne sjunga eller känna hur hon påverkar vår värld. Eller hur? Jag tror att det finns ett riktigt liv som väntar på oss och att vi just nu bara förbereder oss för det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mycket tänkvärt!

      Radera
    2. Fantastiska ord..tröstande ord! Tänk om det är så det är med livet före födseln fast man inte minns. Då är det så med vårt nästa liv också!

      Radera
    3. Får jag kopiera denna text och dela på facebook? Jag tycker den var så fin och säger så mycket.
      /Ulrika Mi Berggren

      Radera
    4. Åh, jag såg den här texten på Facebook häromdagen och tänkte också på Kristian då! Underbar text! Vacker, tänkvärd!

      Radera
    5. Jag vet faktiskt inte vem som har skrivit den. Jag tycker bara att texten är vacker och passar här. Googla på första raden så hittar ni den nog.

      Radera
  16. Tack för fina ord, för att du delar med dig och för att du fortfarande finns. Du stärker andra människor med dina ord, du gör nytta och du skänker ljus i ett januarimörker. Det enda vi vet om livet är att vi alla ska dö, olika lång är resan.

    Tack Kristian för att du orkar lyfta fingrarna och slå på tangentbordet, tack för att orkar och vågar dela dina tankar och tack för att du berör alla oss till tårar. I min värld är du en hjälte med själ och hjärta.

    Livet är förbannat orättvist, det är det enda vi vet!
    Kram

    SvaraRadera
  17. Du är bara fantastisk Hälsa min man i Himlen om du kommer dit
    Kram

    SvaraRadera
  18. Alla ord jag kan känns fel idag.
    <3 <3 <3
    /E

    SvaraRadera
  19. Otroliga drömmar Kristian!

    SvaraRadera
  20. P O Enquist hade ett sommarprogram. Han skulle förklara "livets mening" I programmet berättade han mycket om sin hund och hur hunden "tycktes läsa hans tankar"
    I slutet av programmet sa P O."Och så var det det här med livets mening och jag såg på min hund och han sa -P O, EN dag ska vi ALLA dö - ALLA andra dagar ska vi LEVA"

    Och jag upprepar detta: EN dag ska vi alla dö - ALLA ANDRA DAGAR SKA VI LEVA

    Du ÄR mer levande än många av oss

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där var ord som gick rätt in i hjärtat.

      EN dag ska vi dö
      - alla andra dagar ska vi leva.

      Tack.

      / Bodil

      Radera
    2. Så sanna och kloka ord.
      Jag blev helt tagen.

      Anna J-O

      Radera
    3. Tack för kloka ord! Går rätt in i hjärtat verkligen och är något jag ska ta till mig. Tror att min hund försöker säga samma sak till mig och även Kristians vildhund försöker förmedla det till honom.

      Helena

      Radera
  21. Jag har varit allvarligt sjuk. Jag ser det som att människor man möter oftast säger något sådant, för att trösta, för att de inte orkar med deras hjälplöshet, för att de blir obekväma med någon som är sjuk. Det som kändes lättast att höra var "det är förjävligt" eller "fan vad jobbigt". Bara ett ärligt konstaterande. När folk sa "jag vet du kommer klara det här" fick jag lust att svara att de inte visste något om det, men samtidigt är det inte heller roligt att bli sedd som "den där pessimistiska sjuklingen", eller bli ömkad. Folk överlag verkar väldigt rädda för sjukdomar och sjuka människor.

    önskar dig allt gott på resan.

    SvaraRadera
  22. Kram Kristian från Inga

    SvaraRadera
  23. Det enda vi vet om livet är att vi ska dö. Det har vi att förhålla oss till och den enda spelregel vi fått. Men vi pratar inte om döden. Vill inte tänka på den. Ger den ingen plats.

    Min dotter är död. Jag kan inte låtsas som att döden inte finns. Jag måste och vill ge den plats. Som den del av verkligheten den är. Eftersom döden tillhör livet för den finaste jag vet.

    Varför är det så svårt att förhålla sig till döden? Det enda vi vet om livet med säkerhet. Och tänk om det är döden som är själva meningen med livet. Vad vet vi?

    Fuck cancer!

    SvaraRadera
  24. En lång varm kram till dig från mig!

    SvaraRadera
  25. En resa som du inte vet vart den slutar.

    Nog finns det mål och mening i vår färd -
    men det är vägen, som är mödan värd.

    /Karin Boye

    Tack för alla känslor du väcker i mig

    //Maddie

    SvaraRadera
  26. I en gravid kvinnas mage låg två bebisar. Den ena frågade den andra:
    - Tror du på liv efter födseln?
    - Så klart. Något måste det finnas efter födseln. Vi kanske bara är här för att förbereda oss på vad som komma skall.
    - Dumheter! Det finns inget liv efter födseln. Hur skulle det livet vara?
    - Jag vet inte, men jag vet med säkerhet att det kommer att finnas mer ljus där. Kanske går vi med våra egna ben och tar in näring genom munnen.
    - Det där är absurt! Att gå är omöjligt. Och näring genom munnen? Det är ju löjligt! Vi får näring genom navelsträngen. Jag ska säga dig en sak: Liv efter födseln är uteslutet. Navelsträngen är alldeles för kort.
    - Jag tror att det måste finnas något. Och det kanske är annorlunda mot vad vi är vana vid.
    - Ingen har någonsin kommit tillbaka därifrån, från efter födseln. Födseln är slutet på livet. Och när det kommer till kritan så är inte livet mer än en osäker existens i mörker som inte leder någonstans.
    - Jag vet inte precis hur livet efter födseln kommer att vara, men jag är säker på att vi kommer att träffa mamma och att hon kommer att ta hand om oss.
    - Mamma? Tror du på mamma? Och var tror du att hon är nu?
    - Var? Överallt runt omkring oss. Det är i henne och av henne som vi lever. Utan henne skulle den här världen inte finnas.
    - Jag tror i alla fall inte på det! Jag har aldrig sett mamma, och därför är det logiskt att hon inte existerar.
    - Men ibland, när vi är riktigt tysta, så kan du höra henne sjunga eller känna hur hon påverkar vår värld. Eller hur? Jag tror att det finns ett riktigt liv som väntar på oss och att vi just nu bara förbereder oss för det (Helena Vestin)

    ♥ ♥ ♥

    Kärlek och värme till dig, Kristian! Tack för dina ord!

    SvaraRadera
    Svar
    1. fin liten saga som inger hopp om att det finns nåt efter döden, så man får träffa sina nära o kära igen som inte vandrar på denna jord längre

      Johanna

      Radera
  27. All kärlek, styrka och kraft till dig Kristian. N.B

    SvaraRadera
  28. Tack för att du skriver en blogg som vi får läsa, du ger så otroligt mycket, hela min tillvaro stannar upp när jag tittar in hos dig! Jag önskar så att jag kunde hjälpa dig på nåt sätt, för nu är det bara du som hjälper mig att bli en ödmjukare människa. Kram till dig från Lotta

    SvaraRadera
  29. Tom på ord... <3


    /Helena

    SvaraRadera
  30. Jag ryser över hela kroppen. Vackert o hemskt på samma gång.

    SvaraRadera
  31. Jag har läst alla dina texter, om och om igen, och efter varje text är jag tyst ett bra tag, för jag blir så tagen och så kär, kär i dina texter, i ditt sätt att beskriva världen, situationer och minnen. Det pirrar i magen, samtidigt som en mörk och kall känsla kryper genom kroppen. Jag tänker på dig ofta, och önskar att du aldrig skulle sluta berätta, för dina små berättelser, är finare än något jag tidigare läst, bättre än alla böcker, för det är så ärligt

    SvaraRadera
  32. Så tufft du har det Kristian!
    Men även i den situation du befinner dig i har du en otrolig förmåga att formulera ord och meningar som väcker känslor hos oss som läser-du har en otrolig kraft!!

    Min bästis på äldre dar har också fått en diagnos-obotlig lungcancer. Vi diskuterar livet och döden ganska ofta-jag vill ju ge henne kraft att orka, kanske uttrycker jag mig fel ibland...Kanske rent egoistiskt, för jag vill ju att hon är kvar här....
    Svårt att veta hur man ska stödja på rätt sätt-jag åker med på behandlingar när hennes man inte kan, försöker finnas där och inte blunda för det svåra-men nog attans är det svårt ibland-fast jag vet förstås att ni som gör denna tuffa resa, gör den ensam och att det är så svårt.....Själv kan jag bara stå bredvid och hoppas och tro!
    För tron är det sista som sviker människan när det är för svårt ....
    All kärlek till dig.....

    SvaraRadera
  33. Så kan det nog vara Kristian.
    Att möta det lilla barnet inom sej...
    Att bli hel, bli ett..
    Att hitta tillbaka..
    Att bli trygg, finna frid,
    för att vandra in i evigheten, tillsammans..

    Ulrika

    SvaraRadera
  34. Så kan det nog vara, Kristian.
    Att möta det lilla barnet inom sej..
    Att bli hel, bli ett..
    Att hitta tillbaka..
    Att bli trygg, finna frid
    för att vandra in i evigheten, tillsammans ..

    Ulrika

    SvaraRadera
  35. ”Jag vet att du kommer klara det här” innebär att inget annat än just det förväntas. Och när ett sådant mål inte uppfylls infinner sig besvikelsen.
    FEL! FEL! FEL!
    Vi kommer att vara besvikna på DIG, när du dör (får man skriva så?) kommer vi att tänka att du klarade "det här"!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj, missade det viktigaste ordet: inte! Vi kommer INTE att vara besvikna, ska det förstås stå...

      Radera
  36. Kristian, sägs vad det vad det är du kommer att klara? Att bli friskförklarad och fortsätta detta livet tycks vara en möjlighet fråntagen dig. Du befinner dig dock i en stor prövning, och DEN kommer du att klara. Du kommer att få frid. Allt kommer att bli bra.

    SvaraRadera
  37. Jag hoppas aldrig människan ger upp för vad finns då kvar? Man kliver upp och fortsätter varje morgon på den stig livet har gett en, man klarar allt som sker efter denna stig och man växer sig starkare och visare. Du kommer klara av att gå på din stig ända till slutet och du kommer inte att ge upp, slit ut dina skor nu ;-)

    SvaraRadera
  38. Fina,fina du! Vill bara ge dig en stor kram <3

    SvaraRadera
  39. Jag tycker att det är så tråkigt att du har fått detta besked. Jag vet egentligen inte vad man säger till någon som är i din situation. Alla är vi olika, känner och tycker olika och har olika packningar i vår ryggsäck, och reagerar/agerar olika i olika situationer, ålder har nog oxå en betydelse. Men kanske tänker och känner man ändå på liknande sätt när man blir sjuk. Men personligen så tror jag att livet fortsätter, att tiden här på jorden är en förberedelse till något ännu bättre. Jag förstår att du har det väldigt tufft nu, du kan då verkligen uttrycka dej så att jag blir rörd till tårar, så fint så känslosamt.Jag hoppas du har det så bra du kan nu Kristian. Massor av kramar till dej grabben. Isabella

    SvaraRadera
  40. God kväll finaste du!
    Du har så rätt..ingen av oss kommer ur det här (livet) levande. Det är det enda som är helt säkert...
    Eskilstunabandet sjunger så sanna ord.."vi ska alla en gång dö"
    Jag kommer att minnas dig, att sakna dig...men jag hoppas det dröjer lite till innan du går..
    Det är egoistiskt kanske, förlåt!
    Men som min cancersjuka väninna Ann sa till mig på slutet...Jag måste bara bli klar med allt här först så kan jag ge mig av sen.. Hon ordnade allt till sina barn å sen så släppte hon taget.
    Om du känner dig klar fina Kristian så gå du...jag kommer att minnas dig, vi är många som kommer att minnas dig. Vi kommer att minnas dina texter, dina tankar, allt så vackert nedskrivet till oss att läsa, fundera över och att ta till våra hjärtan.Tyvärr fick jag inte lära känna dig i riktiga livet, tror det hade varit en riktigt härlig bekantskap!
    Jag fortsätter att skriva mina inlägg till dig fast du kanske inte ens läser dem och jag kommer att minnas dig även när den dagen kommer då du inte finns. Jag gillar dig...hoppas du inte har ont!
    All kärlek/mia mitt i natten..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, vad jag tycker om dina inlägg, Mia mitt i natten. <3

      Radera
    2. Tack! Va snällt! /mia mitt i natten

      Radera
    3. Mia, jag håller med anonym ovan. Dina inlägg sticker ut och jag tycker också om dem jättemycket. N.B

      Radera
  41. Shit Kristian! Du ÄR en STOR poet! Tror dina ord kommer leva mycket mycket länge.
    Petra

    SvaraRadera
  42. Vackert, modigt, sorgligt, starkt och fridfullt! Du ger så mycket till så många - tack!
    Styrka och frid till dig att möta det du möter!
    Kramar från en trogen läsare.

    / Kamilla

    SvaraRadera
  43. Jag håller med dig. I vissa fall kan frasen "du kommer klara det här" vara helt fel. Men ibland kanske man kan se frasen den som en hjälp till ett delmål, inte som ett löfte om tillfrisknande.
    Är sjusköterska och jobbar med neurokirugi, och jag har policyn att inte lova någon att han ska bli frisk, men istället hjälpa att komma på delmål. För hur sjuk man är så behöver man hopp, men inte osanningar.
    /Mia



    SvaraRadera
  44. Du besitter en beundransvärd styrka och förmedlar en otrolig närvaro, You do good.... <3

    SvaraRadera
  45. Hej igen Kristian!
    Låt aldrig tanken stanna av. Tankar håller oss vid liv.
    Gå planera vila - men upp igen - sätter du dig till ro så kommer du att sitta kvar.

    Många tankar från mig till dig. Gunsan

    SvaraRadera
  46. Även om jag inte känner dig så går jag in på din blogg varje dag, flera gånger, uppdaterar och hoppas på att få se ett nytt inlägg, ett livstecken. Jag vill också hålla dig kvar. För att du är ung, för att det känns som en jälvlig diagnos, för att du får mig att reflektera över mitt egna liv. Dina texter är fantastiska.
    Jag tror att man kan hålla kvar en människa, iaf ett tag, om man står tillräckligt nära och håller tillräckligt hårt. Det kunde jag se på äldreboenden där jag jobbat, där anhöriga vakat i flera dagar och när de åker hem för en dusch eller några timmars sömn så kan äntligen den som är på väg att lämna detta liv finna ro att släppa taget. Jag har suttit vid sängkanten och sagt att "gå om du känner dig klar, jag sitter här och håller dig i handen". Men samtidigt är jag rädd, att vore det min egna älskade, så skulle jag hålla mig krampaktigt fast och inte släppa innan någon bänder loss mina fingrar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det gör bara så ont att tappa någon man älskar. Och även om jag vet att det är väldigt egoistiskt så är det ändå så svårt att bortse ifrån. Men jag hoppas att när det är dags, att du har någon som håller dig i handen och låter dig gå.

      Radera
  47. Tack för att du kämpar och orkar dela med dig av dina tankar.....fina Kristian
    En försiktig kram/Solbritt

    SvaraRadera
  48. att se sig själv och förlika sig med det är stort
    du gör det vilken tigerstyrka
    många kramar

    SvaraRadera
  49. styrkekramar till dig!!! fina människa..

    SvaraRadera
  50. Kristian Kristen, ja det är ju den innebörden ditt namn bär. Kristen! Min tolkning ; modig, dumdristig, vacker, ärlig, genuin, älskvärd! Ja, vad än jag väljer. Fina du som delger så osjälviskt även om du absolut tänker på vad du skriver och ekonimiserar med dina uttryck , syns och hörs du! Just DU! Du Kristian inger mod, kärlek, minnen, temperament, distans - du är underbar! Jag önskar att jag kunnat visa dig de västerbottniska trollska skogarna, vattnen och skratten - att du skulle vara en given del i kompotten av allt - en del av oss trevande, täljande och förtäljande. Klart du är med Kristian, du är alltid välkommen <3

    Tack fina, fina du!

    SvaraRadera
  51. Sluta aldrig tro på att det kan ske ett mirakel ❤ #ystad#

    SvaraRadera
  52. Titta på ",Jag dog - men överlevde" kl 17.00 på TV4Fakta. Samstämmiga berättelser om hur det känns att dö från människor som upplevt det. Man möts av kärlek och kärleksfulla släktingar som gått före. Som en kvinna sa: " Jag visste att jag var på väg hem". Kärleken som alla upplever är starkare än någon kärlek som vi kan uppleva här på jorden. Kram till dig Kristian <3

    SvaraRadera
  53. Du är smärtsamt klarsynt! Jag tror att när man drabbas av en så svår och smärtsam sjukdom som du har så är det naturligt att söka efter minnen och drömmar så att man är överens med sig själv när det är dags. Det är bara en själv som vet när man är framme, och när man är redo. Ålder eller krämpa spelar ingen roll, det är jag på insidan som spelar roll. Drömmarna är viktiga! De betyder något! Av hela mitt hjärta hoppas jag att du får frid i ditt inre, kanske med hjälp av dina drömmar. You'll be fine, Kristian, you'll be fine! Jag drömde om dej härom natten, din mamma vaggade dej i sin famn, ni behövde det båda, och kanske låg din tama vildhund på golvet och vakade över er...

    Med beundran och värme!

    SvaraRadera
  54. Du möter dig själv, så obeskrivligt fint. Du hittar hem, till tryggheten i dig själv. /Johanna

    SvaraRadera
  55. Kära Kristian!

    Känner igen dina drömmar, din tolkning allt!
    Också drabbad av cancer vid 27, inga återfall än, men under press och lasersiktet.
    Känner ändå harmoni, ett lugn jag aldrig upplevt innan sjukdomen på sätt och vis något jag i dag inte vill vara utan.

    Om du visste, visste du kanske vet du är så begåvad vad dina ord betyder.
    Jag går upp i dag, lever i dag och lever efter min död tack vare mina erfarenheter och dina ord.

    SvaraRadera
  56. Min mor fick cancerbesked i förrgår. Du skänker tröst. Du ger mänsklighet. Å jag vet inte hur eller varför. Vet inte på vilket sätt det kan ge tröst. Men så är det. Du finns kvar. Dig skall jag aldrig glömma.

    SvaraRadera
  57. Läst din blogg alldeles för länge nu utan att ha kunnat skriva ett enda ord i den här rutan. Kan för allt i världen inte få fram något vettigt att säga men jag vill bara att du ska veta hur enormt mycket du berör.

    Jag minns hur Mando Diao spelade en låt på Peace & Love 2011, för dig. Då visste jag knappt vem du var. Idag ett och ett halvt år senare går det knappt en dag utan att du är där, i mina tankar. Påminner mig om att varje dag är så jävla värdefull.

    Massa kramar!

    SvaraRadera
  58. Jag tror att många cancersjuka får höra ett vanligt uttryck och det är att de ska kämpa. Men när en sån här sjukdom nått ett visst stadie så hjälper inte det och det är inte skillnaden på hur mycket man kämpat som avgör hur det hela slutar.

    Jag tror det kan vara bättre att lägga sin energi på annat, som att förbereda sin bortgång på olika sätt, vilket jag vet att du gör. Att långsamt försöka acceptera och försöka finna en slags frid i det. Inte ge upp utan ta vara på det positiva som finns i varje dag.

    Och hoppas du känner hur många vi är som tänker på dig och tycker om dig.

    SvaraRadera
  59. Glömde skriva mitt namn: alice

    SvaraRadera
  60. Tack för att du får mig att stanna upp. Att tänka till och vara tacksam. Tror tyvärr att många med mig bara "kör på" utan att njuta av det vi har. Begravde en nära släkting igår som gått bort i cancer, alldeles för ung. Väntar på besked gällande en knöl i bröstet vilket är en pina....Vill bara uppmana och påminna alla om att njuta NU, finns alltid saker som kommer emellan men vi behöver pånminnas för det finns inte tid att vänta. My

    SvaraRadera
  61. Hej igen Kristian. Jag säger som "Mia mitt i natten", som verkar vara en mycket förståndig och underbar människa, att jag inte vet om du läser kommentarerna men jag kommer att fortsätta läsa din blogg och komma med inlägg. Jag kommer aldrig bli besviken på dig för att du inte klarade det. Du är verkligen inte den som ger upp så lätt. Däremot kommer jag att bli väldigt ledsen om du går bort.

    Jag följde en bekant i hans sista dagar i livet. Jag höll hans hand varje gång jag var på sjukhuset. Jag bad inte honom att kämpa. Han var gammal och jag såg hur han led. I det tysta grät jag och bad Gud befria honom så att han slapp lida.

    Det är svårt att låta bli att säga till en ung människa "kämpa, du kommer att klara det". Vi som följer dig på avstånd vet inte i vilket fysisk tillstånd du är. När jag tänker på dig tänker jag på den fina unga vackra pojken som sitter i tv studion hos Anna i Anna´s Eviga. Så länge det inte finns någon annan bild på dig som dyker upp i mitt huvud så har jag svårt att förlika mig med att du inte kommer att klara det. Förlåt mig Kristian. Du känner dig själv bäst. Ingen annan kan veta hur du känner och hur du mår. Men ingen kommer att bli besviken på dig för att du inte klarade av cancern.

    Jag har blivit som en av dina läsare som känner för dig och betraktar dig som en vän. Du har påverkat mig mycket. All kärlek, styrka och kraft till dig. N.B

    SvaraRadera
  62. Din text griper tag i mig, precis som vildhunden och ger ifrån sig ett tyst rytande. Är alldeles varm i bröstet, och mitt liv är för närvarande väldigt klistrat vid dina väl valda ord, inför det okände. Bokstäver som dansar, och flimrar. De glöder, och etsar sig in i mitt innersta. Tack för alla dessa oerhört viktiga orden som du meddelar till oss som kanske får några fler extra år, på jorden, mer än dig. Vem vet? Vi kan ju bli överkörda eller mördade i morgon bitti? Eller inatt? Vi vet ingenting om framtiden. Ha en jätte-fin helg. Kram från Småland

    SvaraRadera
  63. Vi finns här med dig Kristian...alla vi läsare, alla vi som lärt känna dig, som tycker så mycket om dig, fast vi aldrig ens mött dig irl. Vi har mötts här, i din smärta, i de vackra bilder du målar med ord för oss. Du får oss att känna med dig, att känna hur du darrar och skälver, hur du kämpar din egen strid, slåss mot dina väderkvarnar, och allt vi kan göra är att stå och se på, med tårar rinnande längs kinderna. För du har rätt, den här striden kommer du inte att vinna. Förr eller senare förlorar du. Men man kan förlora en kamp på olika sätt. Man kan lämna walkover, man kan ge upp, man kan ge sig utan strid, eller så kämpar man till sista blodsdroppen, med alla medel som går, och när man faller, fångas man upp, som en ryktbar hjälte, som en kämpe, och alla vi andra kommer att berätta om hjälten. För våra nära och kära, för våra barn och barnbarn, grannar och arbetskamrater...
    Men, innan kampen är över, finns vi här, under dagen, under de långa nätterna...vi står redo att erbjuda vätska till dina torra läppar, en handduk till din panna, en varm filt till dina darrande axlar, och om vi kunde kämpa med dig skulle vi göra det... Det vet vi, och det vill vi du ska veta...nu...och framöver...
    Kramar i mängder, i högar, i drivor till dig, vår fine Kristian.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så fint skrivet. N.B

      Radera
    2. Håller med dig i allt du skriver. Fint!

      Radera
    3. Du har skrivit lika vackert och djupt som Kristian, hoppas han kan finna någon tröst i dina ord.

      Radera
    4. Så fint, så vackert! Precis så är det!/mia mitt i natten

      Radera
    5. Du skriver det jag känner ,, Tack .. Hoppas Kristian läser ditt inlägg ; ). Kram

      Radera
  64. Varför lever vi?
    Vad ska vi?
    Vad är det för mening?
    Så frågade ofta mitt numera nästan vuxna barnbarn
    när han var 5-6 år.
    Och jag lånade några ord från en katolsk präst
    som jag annars inte lånat något av.

    Meningen kan vara
    att vi ska komma fram till
    vad det var vi skulle här
    se oss själva
    och på det sätt vi kan
    göra livet rikare för andra.

    Det tänker jag på när jag läser texterna här.
    /Annelie

    SvaraRadera
  65. Jag tycker det är helt fantastiskt att det inte bara är Kristian som delar med sig av sina tankar utan även många av de som kommenterar. Många av de tankar som kommer upp här är mycket tänkvärda. Jag blev så fängslad av kommentaren att "en dag ska vi dö och alla andra dagar ska vi leva". Jag fick skaka om mig när jag reste mig upp för att öppna dörren efter att ringklockans ljud skurit sig in till mitt medvetande.

    Det är ngt mycket speciellt med dig Kristian. Du lockar farm så mycket fint hos medmänniskor. Jag tipsar mina vänner om din blogg för jag vill att de också ska "lära känna dig".

    Dina inlägg är en guldkant på tillvaron. Jag skulle vilja omfamna dig och bara hålla om dig tills du blev frisk.
    Men om inget råder bot på ditt tillstånd så
    Hoppas jag att du är fullt frisk på den andra sidan. När du vaknar under granen. Jag hoppas din kropp är din vän då!

    Tack för att du gör livet vackrare och enklare för min enkla själ.

    Anna J-O


    SvaraRadera
  66. Du gör livet rikare för mig <3

    SvaraRadera
  67. Ljuset kommer smygande och omfamnar mörkret med sin värme.

    Var är vargen? svarar människan.

    Och i tankarna tänker jag ungefär det samma som mia mitt i natten och Anonym 12 Januari 2013 11:43.

    Du en medmänniska som tillåter mig att skratta som låter mig få gråta som ger mig utrymme att dansa, andas.. Du som tillsammans med mig; i denna vår digitala värld; låter framtiden bli..... ny?

    SvaraRadera
  68. Någon måste veta; Bortom alla vackra ord, dikter och önskningar finns ju en verklighet. Hur ser processen ut efter det att man lämnat det jordiska livet? Många har kontakt med det andliga livet, d v s livet efter döden?
    Vad är det som väntar oss, konkret? Berätta!

    SvaraRadera
  69. Om döden utan överdrift

    Han kan inget om vitsar,
    om stjärnor, om broar,
    om bergsbruk, om lantbruk, om väveri,
    om skeppsbyggeri eller kakbakning.

    När vi planerar för morgondagen
    skjuter han alltid in sista ordet
    vid sidan om ämnet.

    Han kan inte ens det
    som är direkt förknippat med hans fack:
    inte gräva graven,
    inte snickra kistan,
    inte städa efter sig.

    Han sysslar med att döda
    men gör det nog så fumligt,
    utan system och rutin.
    Som höll han på att öva sig på var och en av oss.

    Visst firar han triumfer,
    men så många fiaskon
    och missade slag
    och försök som måste göras om!

    Han orkar inte ibland
    ens slå ner en fluga ur luften.
    Mot alltför mången larv
    förlorar han i krypningstävlan.

    Alla dessa rotknölar, fröhus,
    fenor, gälar, känselspröt,
    praktfjädrar och vinterpälsar
    vittnar om att han ligger
    efter i tröttsamma jobbet.

    Hans ondska förslår inte.
    Och inte ens vår hjälp i krig och kupper
    har hittills varit nog.

    Hjärtana bultar i äggen.
    Skeletten i spädbarnen växer.
    Frönas trägna slit ger de första två bladen
    och ofta även höga träd vid horisonten.

    Den som hävdar att han är allsmäktig
    är själv ett levande bevis
    på att allsmäktig är han inte.

    Det liv finns inte
    som inte om så för en stund
    åtnjuter odödlighet.

    Döden kommer alltid med denna stunds försening.

    Förgäves rycker han i handtaget
    på den osynliga dörren.
    Vad man har hunnit med,
    det kan han inte ta tillbaka

    Ovanstående är en dikt av Wislawa Szymborska.

    Jag önskar att Du hinner med mycket fint som "han" inte kan ta tillbaka. Ditt hjärta är så varmt, din vilja oövervinnerlig.
    /r

    SvaraRadera
  70. Dina ord glimmar och gnistrar , kommer aldrig mista din lyskraft ! Lever gör vi alla bara här och nu , bara här och nu kan vi vara ! Kram från Annika , mamma till dotter som vilar under granen du så vackert uttrycker dit vi alla ska gå.

    SvaraRadera
  71. Dina ord får oss alla att tänka till en extra gång, de gör oss mållösa!

    Jag har mött döden många gånger, jag överlevde cancer. Jag hade wilms tumör på en njure, jag genomgick 4 operationer innan jag lyckades vinna. Dina ord får mig att bli mer tacksam över de som hjälote mig, du är stark som vågar och orkar dela med dig av dina tankar, drömmar och funderingar.

    Jag hoppas att din sista tid blir så bra den kan bli och jag hoppas innerligt att du har fler år att leva!
    Dina ord får mig att ta mig igenom dagarna lättare.

    Styrkekramar till dig!

    SvaraRadera
  72. Kristian,

    Klara av det har sager du - klara av att bli battre! Gor du nagon skillnad i ditt liv Kristian, for saker och ting kommer sallan av sig sjalvt. Man maste aktivt ta beslut for att forsoka andra framtiden. Lakare besitter inte en allvetande kunskap! Uppmuntran ar val snarare for att elda pa viljan. Din vilja att soka alternativ medecin.

    Kram,

    L

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kristian har bett att få slippa läsa sånt där trams. Kanske läge att respektera det? Han och behandlande läkare har garanterat full koll på situationen. Var och en ansvarar för sitt liv och sin hälsa. Sköt du ditt istället för att ge pekpinnar till andra.

      Learn from yesterday, live for today, hope for tomorrow.

      /Än så länge friskförklarad från Lymfom

      Radera
    2. L eller vad du heter, Vi är här för att stöta Kristian, för att lyssna och ta emot hans känslor, hans fina ord eller hans tystnad. Du borde inte vara här, såna tankar tillhör annat, dig själv kanske. Smutsa inte den här vacker plats

      Radera
  73. Vad "klara det" innebär kan man ju fundera på. Du kommer klara det du ska klara, det är helt klart. Och du har krigat vidunderligt i ditt krig. Du är en vinnare, även om man inte vet vad segern är.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kristian har bett att få slippa läsa sånt där trams. Kanske läge att respektera det? Han och behandlande läkare har garanterat full koll på situationen. Var och en ansvarar för sitt liv och sin hälsa. Sköt du ditt istället för att ge pekpinnar till andra.

      Learn from yesterday, live for today, hope for tomorrow.

      /Än så länge friskförklarad från Lymfom

      Radera
    2. Har svaret hamnat under rätt kommentar?

      Radera
    3. Nej, förlåt! Det är riktat till signaturen L.

      Radera
  74. Never thought I´d say it´s alright. Jag fann den idag. Den är underbar. Ni har så lyckats där....

    I det stora hela spelar mina bokstäver ingen roll. I det stora hela existerar vi bara en kort sekvens sen är vi borta igen. Vissa gör större intryck än andra. Vissa lämnar fler spår efter sig än vad andra gör. Vissa försvinner utan ett spår men du tillhör inte dom. Du tillhör de älskande och de älskade. Du tillhör dom som kommer stanna kvar länge för du har rört vid oss som ingen annan har. Du har fått mej att leva fullt ut och våga älska. Jag är inte riktigt där än men när solen värmer mej igen till våren och sommaren så tror jag att jag vågar igen kanske.

    Du har fått mej att inse vad som verkligen betyder något. Din blogg har värmt upp mej och skakat om mej. Fått mej att känna. Fått mej att längta efter mer efter att leva livet fullt ut. Att varje dag räknas.

    Ingen är som du och ingen kommer någonsin att bli som du. Fortsätt vara dej själv så länge du orkar.
    Finn styrka och kärlek i de runt omkring dej. I hästarna och i livet.

    Du är den starkaste man jag vet. Och den modigaste. Du vågar skriva vad du känner och vad du funderar på. Fall inte ner förrän du känner att det är den absolut sista smällen du kan ta. Svinga rallasvingar och knocka allt du har så länge du orkar, kan och så länge du vill. Låt inte cancern inte ta dej än.

    All kärlek och all lust till dej ikväll.

    // Helena


    SvaraRadera
  75. Varm o gosig kram till dig Kristian!
    jag tänker ofta på dig./kram fr Agmeta

    SvaraRadera
  76. Bamsekramar från Borlänge! <3

    SvaraRadera
  77. Kristian, det verkligt fantastiska med dina texter är att trots att det du skriver om smärtar så oerhört att läsa, finns alltid ljuset och kärleken till livet som bottenklang. Du är en stor litterär begåvning.

    Kanske är döden ett par varma armar, ständigt beredda att fånga upp oss när vi faller. Som när vi var små och trots allt vågade hoppa från högsta klätterställningen för att mamma eller pappa stod nedanför med utsträckta armar. Att lita till att någon finns där att ta emot oss.

    Kanske är döden som ett sommarregn efter dagar av lågtryck, en utandning. Precis när natten tycks som tätas bryter sig gryningsljuset försiktigt in i kroppen och så kommer äntligen morgonen.

    Det finns någonting i varje människa som vägrar ge vika, kalla det hopp eller bara en jäkla envishet, men det finns där. There is a light that never goes out, du vet.

    Önskar dig allt gott Kristian, du har kämpat så modigt och jag hoppas att du förstår hur du berikar våra liv med dina ord.

    All kärlek, Lea

    SvaraRadera
  78. En gammal farbror berättade för mig att han en gång fick hjärtstopp, vet ej hur länge det varade innan läkarna fick igång honom, men han sa att det var det absolut vackraste han varit med om och att han nu inte längre är rädd för döden.
    Dom orden tänker jag ofta på och kände att jag måste dela med mig.

    Stor kram till dig Kristian! / Sofia

    SvaraRadera
  79. Döden betyder ingenting.
    Jag har bara tyst dragit mig tillbaka
    i ett annat rum.
    Jag är jag. Du är du.
    Allt vi var för varandra det är vi fortfarande.
    Kalla mig vid mitt namn.
    Tala till mig sådär som du alltid gjort.
    Ändra inte ditt tonfall.
    Håll sorgen borta från din röst.

    Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt.
    Skratta som vi alltid har gjort.
    Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig.
    Låt alltid mitt namn finnas med er där hemma.
    Uttala det som ingenting hänt, sorglöst.
    Utan spår av skuggor.

    Låt livet gå vidare med samma innebörd som tidigare.
    Livet går vidare därför att det måste gå vidare.
    Döden är ändå bara ett tillfälligt avbrott
    i vår gemenskap.

    Varför skulle du sluta tänka på mig bara för
    att du inte längre kan se mig.

    Jag väntar på dig någonstans väldigt nära.
    Allt är väl. (Henry Scott Holland)

    SvaraRadera
  80. kristian,

    hittade din blogg för någon vecka sedan och har läst, funderat, förstummats och sen läst om dina texter.
    din insikter om livet griper mig, öppnar, expanderar min värld. Det är som att du uppnått en förhöjd nivå av närvaro, som att du svävar ovanför oss alla och kan se allting klarare. kan alla som är i en situation som din se med en annan klarhet på livet? jag tror inte det är så. Många kan inte ta sig dit, de blir för rädda, för bittra och förblindade av sin situation. Helt naturligt och på inget sett klandervärt.
    Du skriver att många säger "jag vet att du kommer klara det här!" Av omtanke och för att stötta dig och ge dig styrka. Det gör mig lite förbannad. dessa rädda människor som inte klarar av det alltför tunga och svåra och med sina förväntningar skapar krav. krav på den som utkämpar en strid där det inte går att påverka, kämpa i någon större grad. Vi bestämmer inte över vår kropp och dess celler. hur kan vi då påverka dessa celler att bekämpa cancer? jag hoppas nästan du har någon som kan filtrera bort dessa kommentarer från bloggen och även alla välmenande tips och råd.

    För mig har du redan kämpat och vunnit. i det sätt du tacklat sjukdomen. hur du delar dina insikter och visdom till andra. hur din livslust är stark, hur du forsätter älska dina nära och sprider skönhet och glädje omkring dig. jag hoppas och tror att det är för du i ditt liv gjort det du vill och levt och upplevt till fullo. men även att ditt väsen är unikt, så unikt och starkt att det kommer att överleva dig och ta nya former. och din nya skepnad kanske kan uppleva, utföra och uppnå allt du inte hann och mer. jag är absolut inte religiös eller new age flummig, men jag tror att essensen av våra väsen kan överleva oss och leva vidare och utvecklas, stärkas över generationer. speciellt de väsen som är unika och kan bidra till mänskligheten.

    I ett inlägga för ett tag sedan skrev du om en relation att du inte visste om du vågade älska hela vägen ut.

    En vän till mig träffade sitt livs kärlek och fick nästan direkt efter att de träffats veta att han drabbats av en obotlig hjärntumör, av den värsta typ, den typ man inte överlever, de flesta klarar högst 1-2 år. hon stannade hos honom, de gifte sig och hon födde hans dotter 3 månader efter att han gått bort.

    även om det var en oerhört svår tid för henne, har hon aldrig ångrat den, och är, tror jag, lycklig över att de fick ha honom i sitt liv, om än en smärtsamt kort tid. jag får känslan att du ibland tänker för mycket på de nära dig, trots att du utkämpar den svartaste kampen. låt dig älska och älskas utan rädsla, din älskade klarar mer än vad du tror, och du förtjänar att få mer lycka och skönhet som ger så mycket till andra. min vän har några år senare träffat en ny man och kunnat gå vidare. det är en del av livet, och det kan även din älskade.

    Jag hoppas det bästa som kan hända händer i ditt liv härnäst.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Insiktsfullt, Sara.
      Jag kan bara bekräfta att liknande din väns historia inträffade i kretsen nära mig. Pojken är nu i yngre tonåren och den föräldern som finns kvar utrycker ofta en djup tacksamhet för allt han fick uppleva, trots det mycket sorgliga som hände.
      Och din blogg, Kristian det är ett gripande mästerverk. Ord saknas..
      /r

      Radera
    2. ..men så allmänmänskligt budskap. Tack än en gång.
      /r

      Radera
    3. Tack för ditt mänskliga, varma och respektfulla inlägg. Det säger liksom allt. / Anneli

      Radera
  81. Hur mår du? Vad händer? Behandlas du? Du skriver underbart men önskar även ta del av det faktiska livet. Jag tänker att jag skulle vara helt apatisk... Känns overkligt hemskt att du inte ska finnas sen... Vad har läkarna sagt? Får de säga nåt om hur långt man har kvar. Förlåt för så direkta frågor. Svarar gör du bara om du vill. Kram på dig!

    SvaraRadera
  82. Ja, tack.
    En varm hand.
    Ett varmt bo.
    En varm kofta
    att trä på de isande tankarna.
    En varm kropp
    att trä på kroppen.
    En varm själ
    att trä på själen.
    Ett varmt liv
    att trä på det isande livet.
    -Sonja Åkesson -

    SvaraRadera
  83. Det är vackra och sorgsna ord. Livet är svårbegripligt samtidigt som det är enkelt. I det enkla och lilla finns kärleken som du så fint beskriver Kristian. Orden och kärleken vibrerar och får människor att känna och vara. Även om man lämnar det jordiska livet kommer ens toner att vibrera i evighet. Så även för dig Kristian. Din ordmusik lever även efter din död. Och någonstans lever dina ord i form av kärlek.

    J

    SvaraRadera
  84. Det liv som lever ska också levas.
    När du känner att du inte lever, att du bara är tom - då har du gett upp.

    Eller hm. Svår fråga. Finns det nåt svar på den?

    Kram Kristian. Idag igen.

    SvaraRadera
  85. Kristian, DEN pojken är magisk...
    och som jag sagt tidigare, Jag önskar allt det bästa för DEJ!
    Varma tankar o hälsningar från en "Tant i Blekinge"

    SvaraRadera
  86. Vilka fantastiska drömmar, och vilka kloka insiktsfulla ord. Och jag blir rörd när jag läser allas vackra, insiktsfulla kommentarer. Du inspirerar oss, Kristian. Du öppnar våra hjärtan, för dig och för varandra. Du får oss att leva lite mer, älska lite bättre. Du får fram det allra bästa ur oss allihop, tror jag minsann.
    Kram Carina

    SvaraRadera
  87. Den sista vägen måste vandras ensam, men fram tills det är jag med dig. Ditt mod är oändligt och dina ord likaså...

    SvaraRadera
  88. Min lillebror, 42 år, dök upp en natt för länge sedan och väckte mig försiktigt. Han sa -"Lena, du behöver aldrig vara rädd för döden. Jag har inte, i hela mitt liv, mått så bra som nu".
    Denna upplevelse fick min sorg att klinga av en smula och jag har ett ljust och varmt minne av honom i dag. Jag vet att det finns en plats, så underbar och rogivande för alla som "går vidare".
    All styrka och varma kramar från mig till Dig.
    Lena

    SvaraRadera
  89. Tack för att du delar med dig av dina tankar och din närvaro! Du skriver fantastiskt! Här är en dikt av Nils Ferlin som jag tycker är fin. Allt ljus och frid till dig!

    Varmaste omtanke från Marie E


    Vägen till vila

    Frid väntar jag bara av mullen sval
    och jag ängslar mej inte för Josafats dal.
    Frid väntar jag bara men räds ändå.
    Den sista sträckan blir svår att gå.
    Vilt skriker jag kanske och fäktar.
    Det hoppas jag, Död, du ursäktar.

    SvaraRadera
  90. Fantastiska texter du väver. Fantastiska! Tänker på dig.

    SvaraRadera
  91. Varm kram till dig, fina.

    SvaraRadera
  92. " Snälla, bagatellisera inte
    mitt lidande

    Ni som är friska
    Ni som ännu bara har ett vagt begrepp
    om er dödiglihet

    Snälla, säg inte
    "Du kommer att blir frisk".

    Jag vet vad jag vet
    Du vet det inte...

    Varm kram!


    SvaraRadera
  93. Jag har överlevt min Cancer, vad det nu innebär. Var 34 år när jag drabbades och nu har två år gått sedan operation och behandlingar. Så klart kan djävulen komma tillbaka, men jag har på något konstigt sätt förträngt det. Min vardag går på som vanligt. Jag stressar och förargar mig över samma saker som jag gjorde innan min sjukdom. Det gick fort att komma dit igen. Alltför fort.

    Men när jag läser dina ord Kristian, tvingas jag att uppskatta det jag har. Du har gjort mig till en bättre mamma, en bättre fru och en mer passionerad människa. Tack!

    SvaraRadera
  94. Jag blev sjuk, väldigt sjuk. De upptäckte monstret i stadie fyra och ingen visste om jag skulle överleva. Det var ovisst men det skulle göra allt de kunde sa de.
    Det gjorde de också och jag hade tur. Jag svarade bra på behandlingen. Jag överlevde.
    Men jag minns allt för väl hur det kändes... Att faktiskt inse att man är döende. Att man faktiskt är dödlig.
    Och något jag fann tröst i är följande dialog. Den träffade mig rätt i hjärtat och jag kände mig lugn.

    - I didn't think it would end this way.
    - End? No, the journey doesn't end here. Death is just another path... One that we all must take. The grey rain- curtain of this world rolls back, and all turns to silver glass... And then you see it.
    - What? See what?
    - White shores... and beyond, a far green country under a swift sunrise.
    - Well, that isn't so bad.
    - No... No it isn't.

    Kanske verkar trivialt, men det gav mig tröst.

    SvaraRadera