Mot monsunens hjärta

Redan efter någon timme i Stockholm känner jag hästen rusa i mitt bröst. Dalarna var svårt att lämna, och jag tror att mamma grät när vi skildes åt. I tystnad packar jag upp mina väskor. Kläderna hängs in i garderoben. Böcker ställs på sin plats i hyllan. Mårtens pyssel får bo på byrån.

   För första gången på flera dagar slår jag på datorn och kollar mejlen. Jag får en rapport från den yttersta frontlinjen. En bekant – som jag aldrig träffat, aldrig pratat med – har hört av sig. Vi har en osynlig frekvens som rör sig mellan oss. En märklig gemenskap. Vi delar samma strid, fast har olika slagfält. Hennes diagnos är snarlik min.

Hon skriver att slutet kommit fort. Hon skriver att hon för tre veckor sedan var ute och tog en öl. Och hon skriver att hon nu inte kunnat äta eller dricka på två veckor. Tumören har stängt strupen. Hon svälter ihjäl. Nu planerar hon sin begravning. Gör sig redo. Tar avsked.

   En av raderna bränner sig fast.

   ”Hoppa av innan du hamnar här.”

Hela mitt väsen fylls av rastlöshet. Jag måste röra på mig. Byta miljö. Gå ut. Jag tar mig ner för backen, halvt glidandes på den försvinnande isen. Förbi amfiteatern och de nakna träden. Längs parkeringshuset. Jag passerar tornet med de färgade fönstren. Kliver över smältande snöhögar. Sätter foten i en vattenpöl. Går in på Landet för att reda ut en tanke – eller fyra hundra.

   Jag sitter ensam i baren, som en vers av Tom Waits. Funderar på min tillvaro. Hur mina dagar blivit en semester i helvetet. Jag kommer att bli en kronisk tonåring, trots mina i dag 29 år. Mitt liv, Huckleberry Finn.

Jag skissar ihop några rader. Anteckningarna växer och växer. Klottret löper som en skogsbrand över sidorna. Jag mejlar meningar och stödord till mig själv. Skriver lappar. Samlar ord. Och så klistrar jag ihop dem till nya kapitel. Texterna känns som förberedelser inför en expedition. För jag ska resa.

   Monsun föröver, men jag styr fortsatt framåt. In i natten.

   In i mörkret.

Nästföljande morgon öppnar jag ett kuvert som visar sig innehålla min sjukskrivning. Jag läser konstaterandet. Min hälsas sammanfattning. Verkligheten blir närmare än en viskning.

   Kan detta verkligen gälla mig? Det står att min sjukdom är obotlig. Att jag behandlas med palliativ vård – alltså den för livets slutskede. Jag har inte tid med det här. Jag har ju hundratals saker att uträtta. Det kan inte vara något annat än ett missförstånd. Läkarna måste ha blandat ihop journalerna. Det här livet kan inte vara mitt.

   Men det är det.

   En tiger har dykt upp från ingenstans. Den har satt klorna i min rygg. Den sträcker sin käft mot min strupe.

   Helvete. Jag menar det verkligen.

   Helvete.

Jag blundar för en stund och ser en rågblond pojk. Han sitter på sin häst. Framför honom reser sig mörkret. Ett rasande vidunder, skapat av djävulen själv. Pojken lyfter sitt svärd. Ger sig in i en strid han inte kan vinna.

Jag försöker sätta mig in i mina syskons situation, en tanke så fruktansvärd att den knappt hinner börja innan jag skjuter den ifrån mig. Även för mig är situationen i det närmaste obegriplig. Den är för gigantisk. Jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska göra det.

   Vet inte.

   Här finns ingen instruktionsbok. Varje dag blir ett nytt försök att lösa en omöjlig uppgift – en strävan efter att lösa ett problem som inte syns, men finns.

   Jag har döden i min kropp. Den ruvar i mitt mellangärde.

Efter slutet finns bara minnen. Bara frågor. När sorgen har lagt sig kommer bilden av mig att blekna. Jag kommer att vara mindre och mindre närvarande. Tankarna på mig kommer att dyka upp allt mer sällan. Men de kommer att komma.

   Jag föreställer mig hur mina barndomsvänner stannar upp om 34 år, när de klipper sina gräsmattor.

   Kristian. Just jävlar. Vi hade en spännande tid tillsammans. Vi hade roligt. Jag undrar hur han skulle se ut om han fortfarande levde. Om han fortfarande var kvar. Jag undrar vad han skulle göra. Var han skulle bo. Hur skulle hans barn ha sett ut?

   De kommer att bli ståendes en stund. Mitt i trädgården. Barnbarnens lek. Gräsklipparens väsen. Tankarnas dån. Sedan kommer de att fortsätta. Kanske kommer barnen någon gång att fråga: "Varför är du ledsen?". Och när mina vänner lägger sina små om kvällen kommer de att smeka deras kinder, tänka att en kula en gång smekte deras panna, men att jag aldrig hann ducka tillräckligt lågt.

Biverkningarna från behandlingen torkar ut ögonlocken, gör dem sträva som kardborreband. Jag kliar sönder hjässan. Den verkar glöda. Denna sjukdom är inte bara ett utdraget farväl. Långsamt gör den mig galen. På riktigt.

   Jag är så trött.

   Utmattad.

Trots det ser jag så tydligt, det enklas briljans. Allt detta ska jag sakna – virrvarret av rimligt och orimligt: Affärernas köer, berusningens början, gudinnans beröring, de tummade vinylerna, de dåliga luncherna, de ännu sämre filmerna, att komma med en kvinna, de jämngråa dagarnas slask, höstens stormar, barnens gränslöshet, min systers kärlek, morgnarna innan någon annan har vaknat.

   Allt det ska jag sakna. Tillsammans med så oändligt mycket mer.

Sista bilden innan kriget

På det första fotografiet, det svartvita, ser vi honom sitta på huven till en Ford Fairlane. Året är 1957, modellen den senaste. Bilen är hans brors. Platsen verkar vara en skogsväg någonstans i obygden. Överallt granar. Sommaren bränner – det är samma sommar som älven vid Mellsta sänktes nästan två meter av torkan, samma sommar som Olof Reckner kysste kärleken i Folkets Park, samma år som de såg Ulf Hannerz klara tiotusenkronorsfrågan i Kvitt eller dubbelt.

   Hans jeans är uppvikta en handfull centimeter. Frisyren kammad strikt. Skinnjackan blänker. I mungipan glöder en cigarett. Han ler. Ser lycklig ut.

   Det är sista gången som bröderna är ute tillsammans.

Tavlan till vänster är en tolkning från 1789. Namnet på den bleka hästen som han sitter på ska han enligt uppgift aldrig ha avslöjat för någon. Han ser ut att vara klädd i en björnpäls, ovanligt mörk för att ha kommit från den svenska stammen. Kanske har konstnären tagit sig någon estetisk frihet, kanske var det ett udda exemplar. Fjädern som han fäst i håret ser ut att komma från en korp. Uttrycket är ovanligt: inga andra uppgifter om att upprorsmännen skulle ha smyckat sig med fjädrar förekommer. Legenden säger att det röda fältet i hans ansikte var fiendes blod. Om detta verkligen var sant är svårt att säga. Vi vet inte heller vad som var den bakomliggande orsaken, men någon gång när han närmade sig trettioårsåldern verkar han ha drivits till vansinne.

   Efter att ha sett flera av bygdens söner pryglas till döds i Frostbrunnsdalen ledde han det kommande upproret mot den svenska staten, i ett desperat försök att göra Dalarna till en fristående republik. Kampen var både lång och blodig, men har raderats ur historieböckerna.

   I januari 1787 förråddes han av en av de sina och han tas tillfånga. Han förs till Stockholm där han hängs utanför Tyska kyrkan. Liket blir hängandes för att statuera ett exempel.

   Hans kropp kom aldrig tillbaka till Dalarna.

Tidningsurklippet längre ner i rummet föreställer honom i ett glädjerus. Han har precis avgjort den sista finalmatchen för Färjestad. Euforin är total. Vid sargen bakom honom ser vi hur hans lagkamrater slänger sig över kanten för att fira segern.

   Säsongen var märklig. I grundserien utmärkte han sig knappt, för att i stället växa under slutspelet, där alla möten gick till den sjunde matchen. Målsnåla tillställningar varvades med det motsatta. Utvisningsminuterna sköt i höjden. Slagsmålen var värre, de individuella prestationerna tillsammans med lagmaskinerierna påstås aldrig ha varit bättre.

   Finalen avgjordes först på straffar.

   Efter matchen håller han sig mer och mer för sig själv. Han blir tystlåten och när han väl pratar, pratar han osammanhängande, sökande med slutna ögon.

   Under våren ger han sig ut för att vandra tillsammans med sin gatukorsning till hund i norra Dalarna.

   Vid Grövelsjöns norra strand hittas tältet.

   I slutet av september två år senare mottar hans syster – som då hade flyttat tillbaka till Borlänge efter en längre tid i huvudstaden – ett brev med den enda raden: ”Det gjorde inte ont.”

På det gulnade fotografiet till höger om det första som vi såg, ser vi honom sitta framåtlutad på ett svart friesersto, leendes. I bakgrunden betar korna lugnt. Bilden är tagen i höjd med Djurmo klack, som vi ser skymta på andra sidan älven. Till en början var svadorna inte nådiga om att han ville sköta sina djur under fritt bete, utan hagar och fasta platser, men efter en tid svalnade kritiken. Uppenbarligen var hans taktik ett lyckat drag.

   En tidig morgon i maj, samma år som bilden togs, kom hans häst gåendes långsamt i närheten av stationshuset i Arvslindan.

   Dess sadel var tom.

På den minsta inramade bilden sitter han på golvet i sitt pojkrum i Kvarnsveden, lutad mot garderobsdörrarna. Hans syster slår in julklappar i rummet intill. Han vet att hon just i detta nu målar vackra bilder med pennorna som hon tagit med sig från Stockholm. Han undrar om hon genom väggen känner hur mycket han älskar henne, om känslorna kan sträcka sig genom tapeten och in i hennes rum där hon försvunnit i fantasin. Kanske om han blundar och tar i med kroppens alla muskler. Kanske då.

   På nedervåningen hör han sin mamma pyssla med det sista inför den stora dagen. Radion pratar försiktigt i köket. Hans pappa rör sig i trappan. Han hör den karaktäristiska hostan, den smått hesa rösten. Utanför fönstren faller snön. Det börjar bli mörkt.

   I morgon är det julafton.

   Han böjer sitt huvud. Ser ärret över magen. De nya tecknen i svart och grått. Den eviga strävan förevigad på vänstra underarmen. Han känner magens oro. Händernas skadade känsel. Det torra tandköttet. Han tar ett djupt andetag. Känner lungorna ömma. Han döljer sitt rakade huvud, främlingens ansikte.

   Dagen efter upplever familjen en dag som ur en saga. Kvarnsveden sover i sin snö, älven ligger lugnare än någonsin. Alla är samlade. Allt är som det alltid har varit, som det alltid borde vara. Under eftermiddagen sitter han i soffan på nedervåningen och inser att detta kanske blir hans sista jul, att de som han älskar mest kanske kommer att sitta där utan honom nästa år.

   Evigt saknad.

   En spricka i livet.

   Tanken får alla krafter att försvinna i ett enda andetag. Han undrar en stund om det är nu han ska dö, för mer frid än detta kan inte upplevas. Låt mig dö här, i tryggheten – inte någon annanstans, tänker han och ser paketens papper virvla vid granen och Mårten.

   Några timmar senare bestämmer han sig för ytterligare en sång till begravningen, förutsatt att den sker på vintern. I nattens småtimmar samlas familjen runt det runda pusslet. De skrattar. Känner lycka, i allt det omöjliga.

   På kvällen har verkligheten knäckt honom i mammans famn. Han har gråtit som ett litet barn. För en dag som varit plågsamt vacker gick mot sitt slut, precis som han själv. Kroppen lyder inte längre. Som för att understryka kom näsblodet. Tårarna fick honom att gäspa, så där som han gjorde när han var liten. Hans mamma viskade försiktigt om sorgen, hur den ibland kan komma att ta över allt. Hon pratade om ett par fotografier, hur de alltid kommer att innebära något särskilt för henne: Porträttet i sovrummet, bilden från skolstarten.

   Men dagen innan blir han sittandes på golvet, i pojkrummet. Han tar en bild med telefonen. Tittar. Raderar. Han kan fortfarande inte förlika sig med förvandlingen.

   Han ser sitt imperium falla samman framför ögonen.

   Det blir den sista bilden, innan kriget.

 

   Men se, ett skepp av snö och kristall, svävandes över älven från Amsberg, mot ångbåtsbryggan nedanför branten, den vinter han inte längre finns.

En revolution i huvudet

Jag har vetat om det i flera månader. Däremot har jag valt att inte berätta något. Luttrad av en skivbransch och det där som kallas Livet, vet jag att ingenting är klart förrän det är klart. Löften är inte alltid löften, när pengarna bestämmer. Men den här gången är det sant. Den här gången händer det på riktigt.

   Jag och Charlotte hade lånat en bil. Brutit mot ett antal trafikregler och sjungit med i Dr. Johns Revolution och i det drogrusiga sammelsuriet. Tagit oss ut till skärgården utanför Göteborg. Vi klättrade upp för kalla klippor och såg hur havet smög sig ut från Askim. Himlen var askgrå, men vi hade det fint. Hon har stått ut med mig.

   Varit stark. Inspirerande.

När vi nådde toppen av klipporna, med de trötta båtarna vilandes längs bryggorna nedanför oss, kände jag hur telefonen ringde i min ficka. Jag tittade på skärmen. Filip.

   Den mannen är en vandrande krutdurk. Och mycket riktigt skulle hans samtal komma att förändra allt.

Under mina tonår gjorde jag mig känd som någon med ett brännande temperament. Det är ett gemensamt drag hos mig och mina syskon: förmågan att gå från ett till hundra på fyra sekunder, helst och oftast med en rapp kommentar som följeslagare. Det har gjort folk stumma av förvåning, samtidigt som det har fått vissa att knyta nävarna – och vissa andra mer än så.

   Förra sommaren fick jag ett raseriutbrott som fick Satan att skälva i sin håla. Jag krossade min telefon, drämde igen husets dörrar, skrek åt mina föräldrar och övervägde att slå sönder en busskur nedanför vår gata i Kvarnsveden. Lyckligtvis gjorde jag aldrig det.

   Sedan den dagen har jag knappt brusat upp. Det känns omöjligt. Vad som än händer dessa dagar, så kan jag inte bli arg.

   Men att långsamt dö har genomsyrat mitt väsen med panik. En existentiell ångest. Vad kommer jag att lämna efter mig? Vad kommer min familj och mina vänner att komma ihåg? Vad blir kvar av den Kristian som en gång var?

   Kommer Mårten att minnas en människa som faktiskt fanns, eller kommer hans bild att formas av vaga minnen, fragment av verkligheten?

I höstas gick vi genom skogen vid stugan som farfar byggde, mina syskon och jag. Långsamt längs ån där pappa byggde en ö som barn. Förbi platsen nedanför klippan där jag en gång hittade ett dött rådjur. Vi såg stammarna som trasats sönder av stormarna. Vi stannade vid kröken där träden ser ut att vara tagna ur en regnskog. Jag förde mina fingrar över de enorma ormbunkarna. Sedan fortsatte vi ut genom gläntan. Ängen öppnade sig som en famn, log mot oss.

   Under ett par ekar satte vi oss ner.

   Vi blev sittandes i timmar. Pratade om allt. Om hur märkligt livet utvecklat sig. Om hur jag vill och inte vill dö. Om hur de gör sitt bästa för att hantera situationen. Om hur vissa personer i vår närhet har kommit närmare, medan andra glidit allt längre bort.

   Vi skrattade. Vi grät. Pratade ut. Lät varandra ta plats. Det var en av de finaste stunder som vi någonsin haft tillsammans.

   Jag såg ut över ängen. Tänkte att den alltid sett ut så som den gjorde då, och att den kanske alltid – förhoppningsvis – kommer att göra just det. Jag såg stenbumlingarna som bönderna under svett, skratt och svordomar samlat ihop i rös. Hur de blivit öar under träden. Forna tiders monument.

   Så, det blev vad de lämnade efter sig, tänkte jag.

   Sedan dess har jag funderat mer och mer på vad som blir mitt spår, mitt avtryck.

   Nu vet jag.

På toppen av klippan utanför Askim lyfte jag telefonen mot örat. Filip ödslade varken tid eller konsonanter:

   – Du ska bli bok.
   Själv hade jag gett upp tanken för länge sedan. Under åren har jag skickat in noveller och något stapplande romanförsök till olika förlag och samtliga har av antagligen förklarliga skäl refuserats. Beskeden har jag kunnat hantera. Men så någon gång efter operationen förra sommaren skickade jag in bloggen till ett par förlag. Återigen nej. Skit i det då, tänkte jag. Om inte ens mitt livs Mount Everest duger så kommer aldrig någon bok att bära mitt namn.

   Men så fick Filip för sig att ändra på den saken.
   Någon dryg månad senare gick jag upp på klippan utanför Askim.
   Någon minut senare ringde telefonen.

Beskedet har lugnat mig. Hjälpt mig behålla fokus, när det inte vore konstigt om jag hade tappat både grepp och förstånd för länge sedan. För jag vet nu, vad jag inte visste då: jag kommer att lämna något efter mig. En bok. Och för någon som varit besatt av uttrycket sedan barnsben känns det enormt.

   Om ett par månader kommer I kroppen min – resan mot livets slut och alltings början att ges ut. Nu ska jag göra allt jag kan för att få se den i någon butik. Jag ska förklä mig som en rumänsk spion och köpa den själv. Känna på dess omslag. Bläddra hastigt och långsamt.

Och Mårten, där kommer du att kunna läsa om din bångstyriga farbror – han som sökte sig till situationer som krävde alla sinnens fulla närvaro. Han som hade ett sjömanshjärta i sitt bröst. Han som sökte äventyret.

   Han som dog, precis när livet hade börjat.

Något märkligt på min grav

Ibland är jag den krångligaste människan som jag känner. Ganska ofta faktiskt. Vissa verkar tro att jag är så mycket mer. Någon som är en följsam smekning. Någon udda. En dröm.

   Men att leva med mig måste vara rysligt krångligt. Speciellt nu.

   Jag försöker att hantera situationen så lugnt som möjligt. Ta en sak i taget. Fungera rationellt. Ibland håller jag upp en fasad om att allt är bra. Men kaoset i mitt huvud: du milde. Ibland lyckas jag tygla tankarna. Men de blir allt mörkare. Jag ser slutet. Och jag ser var jag vill bli begraven. Det har jag inte berättat för någon. Men det ligger nära mitt barndomshem, mitt ibland min uppväxts skog, bredvid ängen som var en savann i fantasin.

   Alla som känner mig vet var jag menar.

En av min barndoms förebilder – till en början omedvetet – var den brittiske storviltsjägaren Denys Finch Hatton, en karaktär som jag introducerades till i mastodontfilmen Mitt Afrika som jag första gången såg en helgkväll med familjen i det minsta lika exotiska Kvarnsveden för väldigt länge sedan. Spädbarnet Finch Hatton föddes in i en tillvaro så aristokratisk att en silverskyffel i munnen inte var nog, och det kan inte ses som en högoddsare att han utbildade sig både vid universiteten Eton och Oxford, där han exempelvis utmärkte sig inom en rad olika sporter. Vad han själv ville göra med sitt liv var det troligtvis inte någon som undrade. Men den unge mannen riktade sin blick mot äventyrens Afrika, där han kom att köpa land vid det mytomspunna naturområdet Rift Valley i Kenya.

   Men Finch Hatton hade myror i brallorna. Och i huvudet.

Herrklubbarna, överklassederna och jetsetflärden verkade ge honom inre blödningar och allvarliga koncentrationssvårigheter. Väl i Afrika tillbringade han den mesta av sin tid ute i vildmarken, på jakt och safaris och de uppgifter som jag tagit till mig – den illusion som jag har målat upp – talar om en man som hellre befann sig på äventyr i obygden än med ett glas tonic i en tjusig bar.

   Han kom och gick som han ville. Och att leva med en sådan man, som den danska författarinnan Karen Blixen periodvis också gjorde, vilket hon skriver om i Den afrikanska farmen, visade sig i det närmaste vara omöjligt.

   Första gången som Fich Hatton dyker upp i Mitt Afrika är ute på savannen i ingenstans. Det tåg som Blixen färdas på drar ner på tempot och hon ser en vit man komma gåendes med en massaj – jag tror att de bara var två till antalet – mot spåren. Över deras axlar ligger enorma elefantbetar. De lämnar av troféerna innan de vänder om för att åter ge sig ut i vildmarken. Blixen ser på från sitt fönster.

   Redan där såddes antagligen en känsla.

Strax efter beskedet om att min sjukdom återvänt kom min vän Anders på besök. Han bor med sin familj tvärs över gatan. Vi har känt varandra i snart fyra år. Ibland kallar de mig för son. Dessa dagar är Anders mer en regissör med gränslös fantasi än den pensionerade dörrvakt som han också är. Han är dubbelt så stor som mig. Han talar lugnt. Han talar klarspråk.

   Han har lärt mig mycket.

Vi pratar om döden. Om att diagnosen som jag fått stavas obotlig cancer. Om att min vård faller in i kategorin ”livets slutskede”. Vi sitter tysta en stund. Konstaterar att filmen om mitt liv får ett dåligt slut.

   Innan han går visar han mig något på internet. Sedan dess har jag kommit på mig själv med att tänka på det mer och mer. Det får mig att småle. För jag utesluter ingenting.

Den amerikanska pojken James Linegar var till en början som de flesta andra i hans ålder – förutom att han ibland kunde säga annorlunda saker som: ”Jag valde er”, till sina föräldrar.

   James var nyfiken och lekfull. Men det fanns något som började ta över hans tillvaro med allt större styrka. Hans intresse för flygplan från andra världskriget eskalerade. Han kunde – utan några egentliga förkunskaper – berätta om planens funktioner och karaktärer. Han ritade teckningar föreställandes strider i luften, plan som släppte bomber, piloter som lämnade brinnande farkoster i fallskärmar. Och på nätterna vaknade han ur mardrömmar, skrikandes att han behövde ta sig ut – att hans flygplan skjutits sönder. Hans föräldrar var skeptiska. De började ställa frågor om vilket flygplan han flög. Vilka som skjutit mot honom. Varifrån han flugit. James svarade utan betänketid. Han nämnde flygplansmodellen, att det var japaner som skjutit och att han lyft från ett hangarfartyg vid namn Natoma.

   Föräldrarna ville gå till botten med mysteriet. De ville bevisa, kanske främst för sig själva, att James bara hittat på. Att mardrömmarna var fantasifoster. De kom i kontakt med överlevande från militärskeppet USS Natoma Bay.

   Föga anade de vad som var på väg att hända.

Denys Finch Hatton var en rastlös man. En rotlös varelse. Antagligen kunde han inte slå sig till ro någonstans, och ju mer krav som ställdes på honom, desto mindre delaktig ville han vara. Ju oftare det moderna samhället försökte dra honom till sig, desto mer satte han sig på tvären och stretade emot.

   I filmen gestaltas en man av charm. En kraft som inte låter sig styras. En man med känslor och eftertanke. En man som bevisligen var hopplös att leva med.

   På morgonen den 14 maj 1931 lyfte han med sitt flygplan från Voi och for upp i skyn ovanför den kenyanska savannen. Något hände – ingen vet vad – och planet störtade mot marken där det kraschade och började brinna. Finch Hatton dog tillsammans med sin vän Kamau.

   Brittens kvarlevor begravdes i en kulle i Ngong Hills med utsikt över nationalparken Nairobi.

   Ett lejon sades ibland ses vilandes på graven.

Under mötet med de överlevande från andra världskriget kunde James Linegar nämna flera av personerna ur militärstyrkan vid deras rätta namn, trots att de av naturliga skäl aldrig tidigare hade träffats. Dessutom visade det sig att en James Houston faktiskt blivit nedskjuten över japanskt territorium. Familjen Linegar kom i kontakt med Houstons syster och än en gång avslöjade James detaljer från händelser som han rimligtvis inte hade upplevt: Han nämnde favoritleksakerna från sin barndom som James Houston, vad syskonen kallades och han ställde frågor om en tavla som ingen utanför familjen Houston känt till.

   Ett japanskt filmteam kontaktade familjen Linegar för att dokumentera den märkliga berättelsen. Tillsammans åkte de ut mot den plats där James Houston skjutits ner. James, den yngre, berättade efter en stund att de nu befann sig på den exakta plats där han en gång kraschade i havet. Och hans uttalande visade sig stämma med historiska fakta. James sänkte ner en blomsterkvast i vattnet innan han bröt ihop i tårar och utmattning.

   Mardrömmarna upphörde. Motiven på teckningarna förändrades.

   Katharsis.

Jag minns mina nätter vid stentrapporna i Varanasi. Hur jag inte borde ha gått där ensam, men hur jag ändå satt där bredvid de doms – den yrkeskår som eldar upp de döda som önskar att få sin aska utspridd i den heliga floden Ganges för att på så sätt få reinkarnationen att upphöra. För en hindu är detta det främsta målet och således slutet på livets eviga cykel. På kvällarna glödde eldarna längs kanten av staden. På morgnarna, i det gyllene ljuset, steg röken ur askan. I vattnet tvättade sig människorna. Jag såg lik flyta förbi. Jag såg en kropp sänkas till botten av floden.

   Överallt var döden närvarande.

   Jag kände mig levande.

   Vad jag tror om min egen död vet jag inte säkert. Men jag utesluter ingenting.

Så när ni går längs tågrälsen i Kvarnsveden, fortsätt förbi min barndoms savann. Fortsätt mot skogen som löper mot rondellen. Blicka upp mot dungen vid björkarna. Se min plats för vilan.

   Bli inte rädda.

   Le, som jag har bett er le förut.

   För det skulle inte förvåna mig om ni ser ett lejon, vilandes på min grav.