torsdag 20 december 2012

Något märkligt på min grav


Ibland är jag den krångligaste människan som jag känner. Ganska ofta faktiskt. Vissa verkar tro att jag är så mycket mer. Någon som är en följsam smekning. Någon udda. En dröm.
   Men att leva med mig måste vara rysligt krångligt. Speciellt nu.
   Jag försöker att hantera situationen så lugnt som möjligt. Ta en sak i taget. Fungera rationellt. Ibland håller jag upp en fasad om att allt är bra. Men kaoset i mitt huvud: du milde. Ibland lyckas jag tygla tankarna. Men de blir allt mörkare. Jag ser slutet. Och jag ser var jag vill bli begraven. Det har jag inte berättat för någon. Men det ligger nära mitt barndomshem, mitt ibland min uppväxts skog, bredvid ängen som var en savann i fantasin.
   Alla som känner mig vet var jag menar.

En av min barndoms förebilder – till en början omedvetet – var den brittiske storviltsjägaren Denys Finch Hatton, en karaktär som jag introducerades till i mastodontfilmen Mitt Afrika som jag första gången såg en helgkväll med familjen i det minsta lika exotiska Kvarnsveden för väldigt länge sedan. Spädbarnet Finch Hatton föddes in i en tillvaro så aristokratisk att en silverskyffel i munnen inte var nog, och det kan inte ses som en högoddsare att han utbildade sig både vid universiteten Eton och Oxford, där han exempelvis utmärkte sig inom en rad olika sporter. Vad han själv ville göra med sitt liv var det troligtvis inte någon som undrade. Men den unge mannen riktade sin blick mot äventyrens Afrika, där han kom att köpa land vid det mytomspunna naturområdet Rift Valley i Kenya.
   Men Finch Hatton hade myror i brallorna. Och i huvudet.

Herrklubbarna, överklassederna och jetsetflärden verkade ge honom inre blödningar och allvarliga koncentrationssvårigheter. Väl i Afrika tillbringade han den mesta av sin tid ute i vildmarken, på jakt och safaris och de uppgifter som jag tagit till mig – den illusion som jag har målat upp – talar om en man som hellre befann sig på äventyr i obygden än med ett glas tonic i en tjusig bar.
   Han kom och gick som han ville. Och att leva med en sådan man, som den danska författarinnan Karen Blixen periodvis också gjorde, vilket hon skriver om i Den afrikanska farmen, visade sig i det närmaste vara omöjligt.
   Första gången som Fich Hatton dyker upp i Mitt Afrika är ute på savannen i ingenstans. Det tåg som Blixen färdas på drar ner på tempot och hon ser en vit man komma gåendes med en massaj – jag tror att de bara var två till antalet – mot spåren. Över deras axlar ligger enorma elefantbetar. De lämnar av troféerna innan de vänder om för att åter ge sig ut i vildmarken. Blixen ser på från sitt fönster.
   Redan där såddes antagligen en känsla.

Strax efter beskedet om att min sjukdom återvänt kom min vän Anders på besök. Han bor med sin familj tvärs över gatan. Vi har känt varandra i snart fyra år. Ibland kallar de mig för son. Dessa dagar är Anders mer en regissör med gränslös fantasi än den pensionerade dörrvakt som han också är. Han är dubbelt så stor som mig. Han talar lugnt. Han talar klarspråk.
   Han har lärt mig mycket.

Vi pratar om döden. Om att diagnosen som jag fått stavas obotlig cancer. Om att min vård faller in i kategorin ”livets slutskede”. Vi sitter tysta en stund. Konstaterar att filmen om mitt liv får ett dåligt slut.
   Innan han går visar han mig något på internet. Sedan dess har jag kommit på mig själv med att tänka på det mer och mer. Det får mig att småle. För jag utesluter ingenting.

Den amerikanska pojken James Linegar var till en början som de flesta andra i hans ålder – förutom att han ibland kunde säga annorlunda saker som: ”Jag valde er”, till sina föräldrar.
   James var nyfiken och lekfull. Men det fanns något som började ta över hans tillvaro med allt större styrka. Hans intresse för flygplan från andra världskriget eskalerade. Han kunde – utan några egentliga förkunskaper – berätta om planens funktioner och karaktärer. Han ritade teckningar föreställandes strider i luften, plan som släppte bomber, piloter som lämnade brinnande farkoster i fallskärmar. Och på nätterna vaknade han ur mardrömmar, skrikandes att han behövde ta sig ut – att hans flygplan skjutits sönder. Hans föräldrar var skeptiska. De började ställa frågor om vilket flygplan han flög. Vilka som skjutit mot honom. Varifrån han flugit. James svarade utan betänketid. Han nämnde flygplansmodellen, att det var japaner som skjutit och att han lyft från ett hangarfartyg vid namn Natoma.
   Föräldrarna ville gå till botten med mysteriet. De ville bevisa, kanske främst för sig själva, att James bara hittat på. Att mardrömmarna var fantasifoster. De kom i kontakt med överlevande från militärskeppet USS Natoma Bay.
   Föga anade de vad som var på väg att hända.

Denys Finch Hatton var en rastlös man. En rotlös varelse. Antagligen kunde han inte slå sig till ro någonstans, och ju mer krav som ställdes på honom, desto mindre delaktig ville han vara. Ju oftare det moderna samhället försökte dra honom till sig, desto mer satte han sig på tvären och stretade emot.
   I filmen gestaltas en man av charm. En kraft som inte låter sig styras. En man med känslor och eftertanke. En man som bevisligen var hopplös att leva med.
   På morgonen den 14 maj 1931 lyfte han med sitt flygplan från Voi och for upp i skyn ovanför den kenyanska savannen. Något hände – ingen vet vad – och planet störtade mot marken där det kraschade och började brinna. Finch Hatton dog tillsammans med sin vän Kamau.
   Brittens kvarlevor begravdes i en kulle i Ngong Hills med utsikt över nationalparken Nairobi.
   Ett lejon sades ibland ses vilandes på graven.

Under mötet med de överlevande från andra världskriget kunde James Linegar nämna flera av personerna ur militärstyrkan vid deras rätta namn, trots att de av naturliga skäl aldrig tidigare hade träffats. Dessutom visade det sig att en James Houston faktiskt blivit nedskjuten över japanskt territorium. Familjen Linegar kom i kontakt med Houstons syster och än en gång avslöjade James detaljer från händelser som han rimligtvis inte hade upplevt: Han nämnde favoritleksakerna från sin barndom som James Houston, vad syskonen kallades och han ställde frågor om en tavla som ingen utanför familjen Houston känt till.
   Ett japanskt filmteam kontaktade familjen Linegar för att dokumentera den märkliga berättelsen. Tillsammans åkte de ut mot den plats där James Houston skjutits ner. James, den yngre, berättade efter en stund att de nu befann sig på den exakta plats där han en gång kraschade i havet. Och hans uttalande visade sig stämma med historiska fakta. James sänkte ner en blomsterkvast i vattnet innan han bröt ihop i tårar och utmattning.
   Mardrömmarna upphörde. Motiven på teckningarna förändrades.
   Katharsis.

Jag minns mina nätter vid stentrapporna i Varanasi. Hur jag inte borde ha gått där ensam, men hur jag ändå satt där bredvid de doms – den yrkeskår som eldar upp de döda som önskar att få sin aska utspridd i den heliga floden Ganges för att på så sätt få reinkarnationen att upphöra. För en hindu är detta det främsta målet och således slutet på livets eviga cykel. På kvällarna glödde eldarna längs kanten av staden. På morgnarna, i det gyllene ljuset, steg röken ur askan. I vattnet tvättade sig människorna. Jag såg lik flyta förbi. Jag såg en kropp sänkas till botten av floden.
   Överallt var döden närvarande.
   Jag kände mig levande.
   Vad jag tror om min egen död vet jag inte säkert. Men jag utesluter ingenting.

Så när ni går längs tågrälsen i Kvarnsveden, fortsätt förbi min barndoms savann. Fortsätt mot skogen som löper mot rondellen. Blicka upp mot dungen vid björkarna. Se min plats för vilan.
   Bli inte rädda.
   Le, som jag har bett er le förut.
   För det skulle inte förvåna mig om ni ser ett lejon, vilandes på min grav.

93 kommentarer:

  1. Vill skicka många varma kramar.

    SvaraRadera
  2. Åh Kristian, vad kan man säga...? Jag har aldrig blivit så berörd av någon person som jag blir av dig. Jag önskar att ingen skulle behöva gå igenom det du gör. Massor med varma, varma kramar till dig!

    SvaraRadera
  3. Someone once told me that I had died before.
    Jag utesluter ingenting ...

    kramar

    SvaraRadera
  4. Sagt adjö till en mångårig arbetskamrat som somnade in igår natt...Denna j-vulska cancer! Älskar dina röriga tankar! Älskar dina ord! Men tror säkert att du måste vara krånglig att leva med...men definitivt inte tråkig! Kommer att gå vid rälsen i Kvarnsveden och vinka till lejonet när den tiden kommer! Kram!!!

    SvaraRadera
  5. Ståpäls. Igen. Över hela kroppen.

    "Buddy: Did I ever tell you about the oysters?
    Idgie: Oysters?
    Buddy: I didn't tell you bout the oysters? Think about all the millions of oysters lying around on the bottom of the ocean. Then one day, God comes along and he says, "I think I'm gonna make that one different." and you know what he does? he puts a little piece of sand in it. and guess what it can do that the others can't.
    Idgie: What?
    Buddy: It can make a beautiful pearl."

    Kristian, du är i sanning inget ostron som det går tretton på dussinet på. Du är väldigt speciell och mycket värdefull och det skulle inte alls förvåna mig om det vilar ett lejon på din grav.

    Men jag vill att du ska bli frisk, att ett under ska ske. Det ber jag om varje kväll.

    SvaraRadera
  6. Jag önskar dig allt gott Kristian, det är något med dina texter som träffar mig rakt i hjärtat.
    Jag håller tummarna för dig dagligen ska du veta =)

    SvaraRadera
  7. All kärlek, styrka och värme till dig underbara människa!

    SvaraRadera
  8. Kärlek och Respekt till dig Kristian
    tårar..kramar

    SvaraRadera
  9. Du har kommit att bli någon som svävar förbi i mina tankar dagligen, trots att jag varken känner dig, har lyssnat på din musik eller vet hur du ser ut. Dina texter påverkar, otroligt!
    Jag ville bara säga det!
    Kramar från Pauline

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så är det, Kristian.
      Kramar från mig med, många kramar.
      Karin

      Radera
    2. Håller med! Dina texter berör mig mycket!
      Kramar

      Radera
  10. Du är en underbar människa, jag skulle troligen aldrig vara uttråkad i ditt sällskap:)) Du skriver så fantastiskt bra, jag lever mej in som om jag vore med. jag är helt övertygad om att döden inte är slutet på vår existens, det är bara ett förstadie vi trampar upp här på jorden, sen öppnas en ny mycket större värld, och där väntar alla som gått före oss,det blir som förr men ändå på nytt. Det finns säkert någon form av mening med att livet är olika kort för människorna här på jordrn, en positiv mening som vi inte vet om, men sen förstår vi varför. Allt gott till dej Kristian du fina.

    SvaraRadera
  11. Massiv kärlek och respekt! /elin

    SvaraRadera
  12. Kristian. Har aldrig kommit mig för att kommentera tidigare. Har inte vetat vad jag ska skriva. Men jag känner att jag vill skicka en kram och säga att du verkar vara en fantastisk människa. En inspirationskälla. Hälsningar Josefin

    SvaraRadera
  13. Finaste Kristian! Tårarna rinner nerför mina kinder. Du har lärt mig mycket. Tack! Det finns inga ord som räcker för sorgen jag känner för dig. Du är så tapper. Du kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta. Varma kramar och mycket kärlek till dig. Ber för dig. Kraft och styrka till dig och dina nära och kära. / Kram Marianne

    SvaraRadera
  14. ❤ Kristian fina du, med din fina själsfrände Maria.
    ”Jag kommer aldrig att komma över det som krossade vårt förhållande. Sorgen och skammen tar jag med mig in i döden”. Vi gör alla våra misstag som vi ångrar bittert men att kunna se felen man gjort och den skadan man åsamkat någon annan är en stor styrka.
    Vi är ”inte mer än” människor, med fel och brister som ibland sårar de vi älskar som mest.
    Kärleken mellan dig och Maria kan nog ingen ta miste på, den är stor, ärlig och rak.

    Mina tankar går till dig och dina närmaste dagligen som för så många andra som skriver här.
    Dina texter lämnar ingen oberörd utan de lämnar så stora avtryck i oss alla.
    Vi kan känna känslan eller åtminstone ana den såväl beskrivande tanken om att fungera rationellt och det kaoset som du nu genomgår.

    Vill att ånglokets tidtabell är försenad, mycket försenad….
    Hoppas och önskar att ett mirakel ska ske

    Kram fina du ❤
    Maggie

    SvaraRadera
  15. Du finns med mig varje dag, genom månader och år....Vi har alla vår tidtabell...önskar av hela mitt hjärta att det är felskrivet i din... Varm kram Lena.P.......

    SvaraRadera
  16. Varma tankar till dig och dina närmaste. Tänder ett ljus och ber om ett mirakel. Kramar från Päivi.

    SvaraRadera
  17. Du skriver det vackraste jag läst! Tänker på dig! Önskar dig lycka!

    SvaraRadera
  18. Skulle inte förvåna mig alls.......

    SvaraRadera
  19. Längtar till maj då din bok kommer ut!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vadå? Bok? Berätta!

      Radera
    2. Vet du något? Jag vill så gärna att detta ska bli en bok, om det är Kristians önskan.

      Radera
    3. Läs kommentaren från Maggie 22:27. Kram till dig Kristian.

      Radera
    4. http://www.bonnierforlagen.se/Katalog/forum/Sommar-2013/I-kroppen-min/

      Radera
  20. http://open.spotify.com/track/1HjTlYU9xk1d5QhRYdl63v

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det du gör Kristian är magi.
      Vid genomläsning av dina texter öppnas ett osynligt öga i mitt inre. Jag SER allt det Du bekriver.

      Minns inte att jag upplevt något liknande tidigare (jag har levt länge).
      Tack.

      /r

      Radera
  21. Du skall få se det fördolda

    SvaraRadera
  22. Hmm,.om jag har vägarna förbi, så ska jag ta en liten pratstund med din lejon, han har nog en hel del att berätta om dig.

    När jag läser här hos dig, så kommer jag att tänka på två personer, dels Antoine De Saint-Exupéry,dels Lilla Prinsen från hans bok,(Le Petit Prince), har inte bestämt mig än vilken av dem två du är,.förmodligen en kombination av dem två.

    Så, Kristian, ta och läs Lilla Prinsen, och berätta sedan för mig vem du är,.jag skulle beskriva dem som känner igen sig i boken så här: "This book is for those of us,children still,
    who, even at the gates of midnight dream of sunrise"

    Ha det bäst Kristian. BL.

    SvaraRadera
  23. ❤ Kristian fina du,
    "De starkt berörande texterna i Kristians blogg blir nu bok". Titel I kroppen min
    Undertitel Resan mot livets slut och alltings början
    http://www.bonnierforlagen.se/Katalog/forum/Sommar-2013/I-kroppen-min/

    Härligt, det är många av oss som hoppades att det skulle bli en bok, så att dina målande berättelser kan bli lästa av så många fler.

    Kram fina du ❤ och TACK för att vi får läsa dina skrivna ord, glöm inte bort att du gör skillnad ❤
    Maggie

    SvaraRadera
  24. Det är ju fantastiskt!

    Samtidigt önskar jag att du aldrig hade behövt ha denna historia att skriva.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Önskar som ovanstående att du aldrig behövt skriva denna historia

      Maggie

      Radera
  25. När jag inte får rätsida på livet och
    tillvaron känns obegriplig och ter sig svår...då finns din blogg "I kroppen min"...Plötsligt får jag ett helt annat perspektiv för att du med ditt mod och din verbala förmåga leder mig in på rätt väg igen. Du fyller mig med tacksamhet för det jag har..för den jag är och för det liv jag lever. Du lär mig kärlek igen.

    SvaraRadera
  26. Blir så lättad varje gång jag ser att du uppdaterat.
    Får så ont i hjärtat när jag läser vad du skriver.
    Vill att det ska gå över. Vill att du ska få leva ditt liv som du vill. Inte som någon annan bestämt.

    Hoppas få läsa dina texter länge till.

    En stor varm kram från Söderort.

    SvaraRadera
  27. Kristian försvinn inte! Jag vill läsa dina böcker.

    Jag vet inte vad jag tror ska hända med oss när vi dör. Kanske det bara slocknar. Så verkar det mestadels sett från den här sidan, tycker jag. Men ändå, ibland flimrar det till av något som kanske är...något annat.

    När jag var mycket liten sa jag till min mormor: "Jag har också varit gift en gång. Hon hette Elin och vi bodde i en stuga i skogen." Alla tyckte förstås att det var lillgammalt och lustigt och jag fick höra det ganska många gånger under min uppväxt. Själv minns jag inte händelsen men jag minns väl Elins tunna ljusblonda hår så lent mot mina grova händer och vår stuga i skogen där det blev så mörkt om natten.

    Kram
    Petra

    SvaraRadera
  28. Finns mycket att läsa om tidigare liv. Läs boken om Shanti Devi, Kristian./Annika, Gbg

    SvaraRadera
  29. Ingen fara. Jag tror att de flesta av oss är medvetna om din vanliga vanlighet också, en vanlighet som är lika vanlig som någon annans vanlighet, och denna vanlighet är också en del av dig. Det måste vara befriande för dig att plötsligt få ropa ut: "Hallå, jag är faktiskt vanlig!" Ja, tack och lov så är du naturligtvis precis som vem som helst, med brister och tillkortakommanden, ingen har väl föreställt sig något annat, hopppas jag, samtidigt som du när det gäller andra delar av din personlighet, haft förmågan att ta tillvara och förvalta det du fått med dig av begåvning, oräddhet och framåtanda.

    Vem är inte en riktig krångelmänniska då och då? Särskilt i din situation så antar jag att det blir väldiga slitningar mellan olika känslolägen. Så skulle jag själv reagera i alla fall, tror jag. Inte konstigt att du känner dig som en krångelmänniska!

    Jag ser att det blir en bok! Jag kommer att köpa in den till mitt bibliotek. Jag hoppas att du får vara med när den ges ut!

    Jag läser om din plats som jag tror att jag ganska väl kan lokalisera. Du beskriver den så vackert. Känner en oro också. Men jag lovar att le, för din skull. / JJ

    SvaraRadera
  30. Här ger jag dig Kristian det varmaste stödet jag har, över vattnet, till Dalarna, från skog o sjöar i Finland, till din kära hembygd som du älskar.
    Följt din blogg med tårar och skam. Skam att inte uppskatta självaste livet. Tack. Du har lärt mig.
    Människan, döden, allt så naturligt. Du lever, du skriver, du dör, Men aldrig att vi kan eller ska glömma. Din unika vishet och ditt lugn fastän döden alltid varit nära.
    Tack Kristian.
    /Hanna

    SvaraRadera
  31. Och det är så märkligt men jag får sådan lust att längre fram i tiden, besöka den där dungen vid björkarna, bortom savannen, för att se det där lejonet vilandes på din grav.
    Ja, jag lovar att le då, precis som du önskar.

    Sen ska jag köpa din bok som jag nu förstått kommer att ges ut så småningom.
    Tack, säger jag bara enkelt. Dina ord så vackra.
    Du är en så oerhört fantastisk människa Kristian.

    Varma hälsningar från Nina.

    SvaraRadera
  32. Snart kommer tårarna, snart kommer Atlanten
    Snart ska dom största bli så små
    Snart ska någon driva ut demonen
    Snart ska vi vakna i ett paradis

    SvaraRadera
  33. Hej igen!
    Kristian - får du fler behandlingar?
    Att allt har en mening - den vissheten kan ingen ta ifrån mig.
    Jag har emellertid fått en känsla när jag vandrar i dina ord. Sluta inte kämpa.

    Tankar från mig till dig. Gunsan

    SvaraRadera
  34. Stod i dödens väntrum med bror min i21år innan kampen var över. lång tid kan tyckas å ändå inte. Varm kram till dig och din kämpaglöd

    SvaraRadera
  35. Kram från Rico o Lillebrors mommo

    SvaraRadera
  36. Jag minns klart och tydligt natten då min sons själ kom till mig. Jag var gravid i fjärde månaden. Han kom i drömmen, om natten. Ljus och leende och jag tog emot honom med självklarhet.
    För en utomstående kan det tyckas svamligt, långsökt, konstruerat. Men för mig, som på många sätt är en mycket rationell människa, var det ingen tvekan.
    Kaoset du upplever kan jag fantisera om, men knappast förstå fullt ut. Så många lösa trådar i livets väv. Relationerna, ambitionerna, sökandet efter insikter och befrielse. Det jag önskar dig mest av allt är tillit. Tillit till att allt på något sätt ändå blir som det ska vara, bortom vår medvetenhet. Jag önskar dig också vila, ljus, närhet och mod. I ännu större portioner.
    Love / Anneli

    SvaraRadera
  37. När din tid här har tagit slut, så lovar jag att jag ska promerera längs tågrälsen. Jag ska hitta din plats och där ska jag för evigt få styrka att fortsätta att utvecklas som pappa och medmänniska. På samma sätt som dina ord ger mig den styrkan nu. Tack för att du får oss att tänka! Tack för att du sett till att våra barn får mer tid och mer kärlek av sina föräldrar. Tack för att du har förändrat min världsbild! Tack!

    SvaraRadera
  38. Starkt! Alla goda tankar till dig!

    SvaraRadera
  39. Ibland får vissa utvalda människor lida för att andra ska få insikter. Du är en sådan modig stark person med kunskap och förmåga att upplysa på ett sätt dom berör oss som följer dig med insikter om livets skörhet och vikten av att leva i nuet och vara tacksam för det vi har och tänka på hur vi prioriterar. Vi bör vara evigt tacksamma att du hade modet att ta det ansvaret under ditt liv här på jorden. Tack för den skillnad du gör.<3 <3 <3

    SvaraRadera
  40. Jag tror det är så... Vi ses igen och igen och igen... <3

    SvaraRadera
  41. Skrev i natt, men texen trillade visst inte iväg. Klistrar in och gör ett nytt försök:

    Ligger vaken, läser, tänker. Grubblar kanske, men det är svårt att säga på vad. Dina texter påverkar och berör på ett sätt som är så påtagligt, som en knytnäve i magen ibland, som en tröstande smekning på kinden andra gånger. Tankarna hamnar hos min dotter som kom till världen lite för tidigt och närapå lämnade oss genast. Mer tid tillsammans med henne utlovas härmed. Nästa bild är järnvägsspåret i Kvarnsveden. Försöker lista ut platsen du pekar ut. Klarar inte ut det men en promenad inom kort ska nog lösa det. Återkommande bild är förstås min vän som lämnade oss för något år sedan, det är oundvikligt. Jag är glad och stolt över att han och hans fru valde att låta mig delta, nästan som en familjemedlem, den sista tiden. Det är nog en av de finaste, intimaste gåvor jag någonsin fått. Kärleken och ärligheten i det rummet var så påtaglig att det gick att ta på den, känna dess doft. Och mitt i sorgen fanns skratt och värme, allt i en stor röra. Tack M för att jag fick uppleva det med dig.

    Klockan har passerat tre, jorden ska visst gå under idag. Synd... Jag som just kommit till insikt om ett par viktiga saker. Här. Och nu. Imorgon ska jag och barnen åka iväg hela helgen tillsammans. Om jorden fortfarande håller ihop vill säga. Jag kommer att berätta för dem hur mycket de betyder för mig. Om och om igen...

    Tack Kristian!! Önskar dig allt gott.

    // Per

    SvaraRadera
  42. Tack ännu en gång Kristian! Kram <3

    SvaraRadera
  43. Kristian Kristian Kristian.... Jag har följt bloggen länge men inte kommenterat någon gång.. Jag gick gymnasiet med dig, året över. När jag läser dina texter känner jag mig så skör, det kunde lika gärna vara jag i dina skor.. Vem kunde ana detta öde när man såg sig spatsera i korridorerna på skolan?! Att vi inte visste, att du inte visste... Tänker på dagen du och din familj fick beskedet. Vad gjorde jag den dagen? Åt och drack gott med skratt och lycka?! Livet är så bräckligt. När man följer någons tankar som ser livet från ett annat perspektiv rubbas ens egen bild. Små bagateller av konflikter, räkningar, tvätthögar och disk är inte ens värt att slösa energi på. Att allt har sitt slut vet vi alla, det skrämmande är att ingen av oss vet när det sker. Jag är så oerhört lycklig att jag har mina älskade små pojkar, mina föräldrar min syster och
    Min sambo. Att du ev går miste om några år med dom nära och att dom ev går miste på några år med dig är hjärtskärande. Varje gång jag läster din blogg trillar tårarna nerför kinderna. Vad kan man säga.. Jag tycker iaf att du är oerhört stark och väldigt modig! Du är beundransvärd! Hoppas du får en God Jul! Jag kommer alltid att minnas den långa smala grabben med skinnjacka som ströva runt på skolan.. Många kramar!!

    SvaraRadera
  44. "Jag tror att människor vill ha vackra vingar för att flyga till varandra.
    Jag tror att människor vill ha vackra hjärtan för att ge varandra" - Åsa Jinder-

    Hit till din blogg flyger många människor på vackra vingar för att ge till dig av sina vackra hjärtan.
    Det är stort och vackert... du ... Kristian är stor och vacker... för du, som vi alla, bär ett vackert liv inom dig och Livet är inget vi HAR och därför kan mista,nä du, Liv är något vi ÄR och som vi därför aldrig någonsin kan mista.
    Du ger så mycket av dig själv, hela din blogg andas livskraft, fast du skriver om döden ... var inte rädd... du kommer att komma tillbaka.
    Stor Varm Kram/Anna-lena

    SvaraRadera
  45. <3 Tack för alla vackra ord och tack för att du får mig att känna mig lugn i ditt sätt att se på livets gång. Tack för att du finns, Kristian. Tack för alla fina ord du satt ner i text till oss.
    När jag ser lejonet ska jag se det i ögonen och jag är övertygad om att lejonet blickar tillbaka med en stjärnglimt.
    Varmaste kramar av kärlek i denna tid av stundande förändring
    Monaica

    SvaraRadera
  46. Kristian du är en helt vanlig kille med en ovanlig gåva - en insiktens gåva du delar med oss varje gång ! Det är just för att alla vi som läser dina ord v e t att det lika gärna skulle ha varit vi som fått denna ovälkomna gäst.

    Även om jag aldrig kommer att se ditt vilorum, hemmavid, så känns det tryggt att veta att lejonet vaktar dig !

    Kram Ulrika, Östersund

    SvaraRadera
  47. Varma tankar till dej och din familj ../ Majwor

    SvaraRadera
  48. Grattis till bokutgivningen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. http://www.bonnierforlagen.se/Katalog/forum/Sommar-2013/I-kroppen-min/

      Radera
  49. Kristian, du underbara unge man. Jag, som hade kunnat vara mormor till dig,har följt din fantastiska blogg i ca 2 månader, och nu har poletten trillat ner, det tar lite längre tid för en del, you know..Jag vet att jag varit kärleksfull till mina barnbarn, men nu ska jag banne mig vara det ännu mer, tack vare dig unga vackra pojke.
    Massor av kramar till dig och din familj från en mormor i Småland

    SvaraRadera
  50. Sagt av femåring om livet och döden då andra barn pratade om sina mor- och farföräldrar ; " Min morfar är död ...men jag har honom ändå ! " så är det, vi finns i varandra alltid vad som än händer. Min dotter född i september 1983 lämnade livet här i mars 2005 men är ändå alltid med mig. Annika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klokt, Annika ! Tänk vad naturligt klok en liten femåring kan vara....

      Radera
  51. Din bok kommer att betyda så oerhört mycket för så många!
    Jag kommer genast ge bort flera exemplar som lärdom, läsupplevelse och inspiration!

    SvaraRadera
  52. Hoppas boken kommer att användas i utbildningssyfte av mer än en orsak, ändå...jag önskar jag aldrig läst bloggen,att det inte skulle bli någon bok, att jag inte hade en aning om vem Kristian Gidlund är, för då hade Kristian bara fortsatt med sitt liv utan att vara sjuk! Kristian jag håller om dej i tanken.

    SvaraRadera
  53. Jag ryser från början till slut när jag läser.

    SvaraRadera
  54. Eton ar inte ett universitet utan en internatskola.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Säga vad man vill - det finns dom som har koll på vad som är riktigt väsentligt. Tänk om jag hade fortsatt att gå genom livet i villfarelsen att Eton är ett universitet, efter att ha läst här på bloggen?

      Radera
  55. Ja, och mitt bland lejon och savann en ängel. Det tror jag visst och sant. Ingenting är så sant, som döden. Det är det enda vi mänskobarn VET; allt annat är sekundärt.
    Du skriver som det brinner i fingrarna, men det är väl mest i hjärtat, kan jag tro. Är som alltid lika fascinerad av din signifikativa skrivklåda. Pssst !! Hörde häromdagen om en kille som fick sin dödsdom för sex år sedan. Han fick ett år att leva. Så där står vi med samma frågetecken?! Vad ska man tro på? Du är bäst... <3

    SvaraRadera
  56. Åh vad jag gråter nu, på två meningar fick du det att brista. Dina ord är så obeskrivligt mycket värda, du kan skriva och beröra som ingen annan! Tack! <3

    SvaraRadera
  57. En författare är odödlig, och din bok kommer att bli en klassiker som överlever oss alla. Att du alltid varit en savannens man är inte så konstigt, du är ett lejon Kristian, kungen av alla!!!! Jag är så stolt att känna dig.

    SvaraRadera
  58. Jag tänker ofta på dig fina Kristian. Jag vill skicka till dig varma hälsningar fån soliga LA. Ta hand om dig och kämpa på. N.B

    SvaraRadera
  59. Du är fantastisk, dina ord går rakt in i hjärtat! Livet är orättvist. Du borde inte fått drabbats så hårt, vackra man. Blev både glad och ledsen när jag läste att din blogg ska bli bok. Glad för att dina vackra, rörande texter kommer leva vidare och fortsätta sprida kärlek och eftertanke, ledsen över det ev. slutet, till minne av... Du förtjänar att leva vidare, och jag beundrar din styrka och mod! Hoppas verkligen du får leva och se din bok komma ut! All kärlek till dig! Nettan

    SvaraRadera
  60. som alltid , rakt in i hjärtat

    SvaraRadera
  61. Fantastisk text av en fantastisk person. Kram

    SvaraRadera
  62. Fina människa! Fina dalmas. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig, hur du mår och vad du gör. Your words are magic. Att du berör så, trots att vi aldrig stått öga mot öga, eller bytt ord mot ord. Varm kram, äkta dalkulla.

    SvaraRadera
  63. "He even took the gramophone on safari..."

    Vackrare film finns inte.
    Liksom vackrare blogg än din inte existerar.

    Tack för allt det vackra i dina texter.
    Tack för att du delar med dig.

    //s.s.a

    SvaraRadera
  64. Jag – bara en tant - återigen.

    När jag läser din beskrivning om loket.
    Visst kan det verka som något skrämmande är på väg mot dig.
    Ditt senaste inlägg utstrålar en bestämd känsla av att du själv är på väg - starkare än loket.
    I tystnad, en tystnad som är vägen till själens port.
    Din livvakt finns bredvid dig.
    Lejonet som aldrig kommer att överge dig för all evighet.
    Det vackra fotografiet av hästen med den magnetiska blicken du skickade med din tidigare text.
    Intuitivt kan man i dess blick fångas av ett outtalat samspel med någon.
    Denne någon, som förevigat med att avbilda, men också är buren av denna vackra, orädda och starka varelse.
    Denne någon är du.
    Du är buren och tillsammans är ni på väg framåt.
    Känn dig också buren av oss i våra tankar, vår värme och kärlek, som omsluter dig och dina nära och kära.
    Känn dig också buren av vår tacksamhet över att du finns och generöst delar med dig av dig själv, om dig själv.
    Dina poetiskt beskrivna tankar skakar om oss, får oss att skratta högt, får oss att gråta högt, får oss att inse vilken obeskrivligt dyrbar gåva du är.
    Hos många av oss lyckas du få våra värdegrunder att göra en kovändning, stanna upp, upptäcka det som är viktigt och på riktigt här i livet, medan vi fortfarande lever och innan det är för sent.
    Det finns ingen sista mening.
    Det känns så futtigt när jag försöker uttrycka det jag vill säga men vill ändå försöka.
    TACK!
    Tack Kristian, du är en diamant.
    Likt en diamant sprider du ljus som regnbågens färger utan början eller slut.
    Likt regnbågens ljus sprids dina ord - utan sista mening.

    Lef väl

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alla vi kämpar emot tiden. Du och Kristian gör så att det som kommer efter blir lite vackrare och lite mer begripligt. Tack./r

      Radera
    2. Sååå klokt och du sätter ord på vad jag så gärna vill uttrycka men inte har orden i mina fingrar. Ulrika, Östersund

      Radera
  65. En människa
    Som med inlevelse
    Ger LIV
    Till orden

    Får oss att ducka
    Få andnöd
    Med sin öppenhet

    För inget du värjer
    Ditt svärd är vasst
    Eggen nyslipad
    Blänker som silver
    Kallt som stål

    INGEN kommer undan

    Skoningslöst drar du oss med
    Engagerar oss

    Ger våra hjärnor
    Sin rättmätiga motion

    Träningsvärk får vi
    I själ och hjärta

    Musklerna i kramp dras åt
    Av all vår gråt
    När vi tar del..av DITT liv


    ”lejonet ryter i natten”
    Dedikerad till dig
    Du modets,kärlekens och sanningens man KRAM

    SvaraRadera
  66. En refräng följer dig. Vi bär på sagofigurer i olika kroppar.

    SvaraRadera
  67. Ååååå va underbart att din blogg blir en bok. Stort grattis och mycket kärlek till dej Kristian <3

    Kramar från en Borlängebo

    SvaraRadera
  68. Jösses så roligt! Fantastiskt! Jag kommer läsa boken. Många gånger!

    SvaraRadera
  69. Återigen så berör ju ända in i hjärteroten. Många stora kramar

    SvaraRadera
  70. Kristian:Jag har med tårar i ögonen följt din kamp. Vi var kollegor för några år sedan, innan du valde musiken. Men jag räknar inte med att du kommer ihåg mig,då vi inte jobbade på samma fsk bara i samma enhet. Tänker på dig och beundrar din styrka. Kommer att köpa boken och ta med den till jobbet så alla får en chans att läsa.
    Kramar från Ingela på Solrosen.

    SvaraRadera
  71. Tack för dina ord, dina tankar, ditt sätt att se på världen och beskriva livet. Kärlek och styrka till dig.
    Anna

    SvaraRadera
  72. Jag är helt övertygad om att vi alla har valt de kroppar vi lever i just nu, precis som vi valt de kroppar vi levde i förr och vi kommer att fortsätta välja. Kroppar, föräldrar, liv , omständigheter. Allt väljer vi för att låta våra själar växa. Så tror jag.
    Du skriver vackert och inspirerande. Jag måste säga att jag trots allt känner så stort hopp när jag läser dina texter.
    /Jenny

    SvaraRadera
  73. Du ger mig stort hopp om att det finns något ännu mäktigare och vackrare som väntar på oss.
    Ditt levnadsöde både smärtar och berör! All kärlek till dig och dina kära!
    Love L

    SvaraRadera
  74. Jag hoppas att det dröjer länge, länge innan jag får se lejonet...

    SvaraRadera
  75. Absolut bland det vackraste jag har läst på länge, inte bara denna text utan även fler.
    Av en slump hittade jag just till din blogg, dina tankars fristad.
    I min ensamhet låg jag och funderade på glädjen i livet, andras påverkan på mina känslor.
    Hur mitt egna väsen kan låta sig rubbas totalt av andra människors närhet och existens.
    Dina texter gav mig en insikt, inte endast pågrund av ditt fruktansvärda öde, utan visdomen du förmedlar. Det var främst den jag fastnade för, din unika förmåga att placera bokstäverna i en magisk ordning som berör ett steg djupare.
    Min egna sorgsna stund förgylldes, insikter kom flygandes från olika håll.
    Jag ska försöka att komma ihåg att vara rädd om mitt egna jag. För det är det enda, mitt enda.
    Va stolt över dig själv och allt du ger, du delar inte bara med dig av din livs historia, utan dina innersta känslor och talanger.
    Jag blir rörd och skrämd, på alla plan.
    Tack.

    / 22år och förstår antagligen inte ett skit.

    SvaraRadera
  76. Din bokrelease var underbar, Kristian. Du var underbar. Jag har totalt fastnat för dig. Inte för cancerkillen. För Kristian. För han som syns ibland mellan raderna i texterna. För han som har ett hjärta fullt av kärlek. Honom vill jag träffa. Jag bjuder på en fika om du någon gång har lust. Bio kanske, eller varför inte bara träffas för att prata om vädret?

    Om du vill träffa en främling.
    Kramar (fast inga efter nio) /Martina

    dexterville@hotmail.se

    SvaraRadera
  77. i have just read your blog - all the way through from the firs till the (so far) last text. it was hard to understand since my swedish is not perfect at all, but still i think i got most of it. i never comment on blogs or even read them. now i do not really know if you are ever gonna read what i am writing right now, but still i wanted to tell you that your texts are the most impressive ones i've ever read and at the same time the saddest ones. up to today i didn't know that the cancer came back...i was googeling if there might be a comeback of sugarplum fairy or not and doing that i found out. i feel so sorry for you...i do not really know why i am writing this but i guess i just wanted to let you know that your blog changed something in my point of view...about life. we all have thoughts like "i'm gonna do that next year, i'll have enough time", but sometimes we don't! thanks for openin my eyes.

    SvaraRadera