Det som är viktigt på riktigt

Jag kommer aldrig få de där barnen som jag har längtat efter.

Jag kommer aldrig bli den där pappan som jag har sett framför mig. Jag skulle bli en bra förälder. Det vet jag.

Vi kommer aldrig att klättra i träd, mina barn och jag – och som jag har längtat efter den dagen.

Jag kommer aldrig behöva gå upp mitt i natten för att trösta min lilla. Jag kommer aldrig känna utmattningen av att ha små barn. Jag kommer heller aldrig känna den lyckan.

Jag kommer aldrig behöva slita mitt hår av oro för att jag inte ska ha råd att försörja min familj vid månadens slut. Och jag kommer heller aldrig känna den oerhörda stoltheten över att faktiskt ha klarat det.

Mina föräldrar kommer aldrig få träffa mina barn.

Jag kommer aldrig göra den där flytten till New York.

Jag kommer aldrig kasta mig in i en taxi och ropa: ”Driver, follow that car” och faktiskt mena det.

Jag kommer aldrig få se Kalifornien.

Jag kommer aldrig få sitta med mina syskon, när vi alla tre är rynkiga och långsamma, och minnas barndomen med skratt och skarvade historier.

Jag kommer aldrig få höra om Mårtens äventyr ute i vida världen.

Jag kommer att ha dansat alldeles för lite.

Det finns mycket som gör ont när slutet har börjat.

Trubbel väger ton

Sjukdomen tar upp alla tänkbara fronter. Behandlingar, biverkningar, möten och funderingar. Den är närvarande i hela min tillvaro. Bara borta korta stunder. Sedan kommer den tillbaka som en främling och sätter sig vid min sida. Jag umgås mindre och mindre med den Kristian som jag var för en månad sedan.

Jag behöver inspiration, och det är den jag söker. Jag behöver glädjen över att leva – även om den i sig har blivit en börda. Det skulle vara så mycket enklare om jag var trött på allt. Men det är jag inte. Det är mitt största problem. För i stället är jag mer sugen på livet än någonsin. Ändå sitter jag här med en kropp som under en helvetisk snedtripp, inomhus i vinterkläder för att en märklig kyla är på väg att sluka mig samtidigt som jag märker hur mitt hår blir tunnare för varje dag som går. Och när det snart försvinner, räknar jag inte med att det någonsin ska komma tillbaka. Jag är på väg att dö. Det är så… bisarrt.

Jag håller mig vid liv tack vare familjens tålamod – deras styrka är trollväsen ur den svenska urskogen. Jag håller mig vid liv tack vare vänners och okändas omtanke. Jag håller mig vid liv tack vare magiskt sex, tack vare vackra böcker, tack vare hästarnas kraft, tack vare The Black Keys i somras veckan innan infernot. Spelningen blev som ett startskott mot upploppet. Den sista sträckan.

Det är glädjen över detta som håller mig vid liv, ett tag till. Och närheten till mig själv. För den får jag inte tappa bort i det här kaoset. Får inte glömma bort vem jag var, nu när jag behöver mig själv mer än någonsin.

Sent en kväll skriver Josephine att hon varit inne och läst min blogg. Att hon börjar förstå hur det ligger till. Hon nämner alla tips som hon ser väller över mig. Och så ber hon mig att bara lyssna på de som ger mig omedelbar styrka. Då är det som om någonting faller på plats i mitt huvud. För det är så det måste vara.

Jag försöker räcka till. Ändrar vanor. Tror mig tänka strategiskt. Men det vilar en yxa mot min nacke. För mig är det så svårt, för att inte säga omöjligt, att just nu ta till mig alla alternativa behandlingar, kurer och lösningar som påstås vara de bästa för mig och min situation. Men jag försöker som sagt räcka till. Försöker göra mitt bästa. Försöker nå ett stadie där ingen någonsin kan säga att ”Kristian satsade inte allt, han hade levt mycket längre, kanske till och klarat sig om han bara hade gjort si eller så”. Det här är ett vidrigt ansvar att lägga på en människa. Jag är beredd att kliva upp i ringen mot vem som än ifrågasätter mitt sätt att hantera det här. Och den matchen kommer jag att vinna. Var så säker.

Jag har aldrig trott på kvantitet. Inte inom något. Kvalité däremot. Det är vad som spelar roll på riktigt. Jag har heller aldrig haft som ambition att bli 100 år gammal, utan har sedan länge varit övertygad om att det är vad man gör med sin tid som faktiskt är viktigt.

Jag tänker fortsätta klamra mig fast vid den jag var, den jag fortfarande är och den jag fortsättningsvis vill vara. Där hoppas jag hitta den styrka som jag behöver. Men just i dag, just i denna stund, när främlingen satt sig vid min sida för att inte gå härifrån, känns tillvaron alldeles för tung. Och då spelar det ingen roll hur många sprutor jag kan ta eller få, för trubbel väger ton.

Krig, tröst och födelsedagsfirande

I dag är det min födelsedag. I dag ligger dimman som en smekning över Kvarnsveden. I dag ska jag skriva om krig. För jag står bortom en frontlinje. Min alldeles egna. Jag är en krigsfånge, som på något oförklarligt sätt lyckas kommunicera med mitt hemland. Jag kommer inte att ta mig från den här situationen levande. Jag har blivit ett skådespel. En följetång.

Folk säger att jag är modig. Jag förstår inte vad de menar. För mig är det ingen skillnad på att skriva om det här och om Västbanken, en bergsbestigning eller en seglats över Atlanten. Jag arbetar med att berätta. Och berättandet har blivit mitt liv.

Precis som i livet som vill man i döden hitta en tillhörighet. En gemenskap. När jag ställde in mig på att dö första gången var jag 27 år. Grandiost såg jag mig sitta med Jimi Hendrix, Janis Joplin, Jim Morrison och Brian Jones. Vi hade varit ett spännande gäng. Nu är jag två år äldre och de populärkulturella dödsfallen är inte lika lätta att referera till. Hank Williams. Han överdoserade på morfin och alkohol när han var 29. Ett makabert sammanträffande, då det är en artist som alltid gått varm hemma hos familjen Gidlund. Men Hank Williams är inte den enda som dött vid den åldern.

En gång intervjuade jag Dave Wyndorf i de amerikanska ångvältsrockarna Monster Magnet för Close-Up Magazine – en tidskrift som utvecklat mitt hantverk enormt. Någonstans hade jag fått för mig att Wyndorf skulle haft Eddie Adams klassiska fotografi där polischefen Nguyen Ngoc Loan avrättar Nguyen Van Lém mitt under brinnande Vietnamkrig uppsatt hemma på väggen. Under min research hittade jag ingenting som kunde bekräfta min magkänsla, men jag valde att satsa på den ändå. Efter det inledande kallpratet frågade jag Wyndorf om det stämde.

   – Yeah, dude. How did you know?
   Jag hade inte en aning.

Resultatet blev en intervju som jag håller väldigt högt och innan samtalet var slut rekommenderade han mig att läsa ”Rapporter” av journalisten Michael Herr. Boken är ett av de allra bästa vittnesmålen från Vietnamkrigets vansinne. Som person var Michael Herr var en gatukorsning mellan en dagdrivare och en våldshatande hippie som avslutade sina arbetspass med att sitta på sitt hotelltak med en drink i ena handen och en marijuanajoint i mungipan, betraktandes bombregnen i fjärran. På dagarna reste han till dessa platser för att skriva om dem.

Herr skulle senare anlitas som konsult under arbetet med mastodonteposet ”Apocalypse Now” för att försöka ge det rätt lyster av helvete. Han lyckades.

   Jag personligen är mer förtjust i ”Rapporter”. Herr skäms inte för sina personliga åsikter om krigets vidrigheter – något som fallit mig i smaken då jag tror att journalistik tjänar på att visa känslor. Så här skriver Herr, bland annat:

”Men det hindrade inte att man grubblade en hel del på saken, ägnade sig åt diverse vidriga tankeprojiceringar, byggde upp ett helt metafysiksystem i fickformat kring den, malde vidare tills man kom på sig med att fundera på vilken form av närkontakt som var den allra närmaste: den där morgonpromenaden utför sluttningen, den gången man kom ett par minuter för sent till helikoptern som sedan exploderade på Khe Sanhs startbana… […] händelserna envisades med att gång på gång inte vara riktigt sådana som man hade väntat sig dem, och man insåg att ingenting kunde innebära en så intim kontakt med döden som en god väns död.”

”Rapporter” ger mig tröst. För jag vet att jag inte är den enda som hade tänkt åka hem och klippa mina föräldrars gräsmatta, som också hade hoppats på att få bära mina sovande barn från bilen till deras sängar, som inte heller hade kunnat föreställa mig att dö av en fiende så osynlig, så obegriplig. Så onödig.

Allt eller mörkret

Kojorna i skogen vid Kyrkvärdsgatan?

Slänggungan som pappa byggde?

Farfars låda med sakerna han samlat på sig som sjöman?

Farmors skratt när hon vilade ena handen över axeln i Alby?

Att morfar slukade sina morgonsmörgåsar i två tuggor – att det gjorde mig så orolig, för hur skulle jag någonsin lyckas med det?

Mormors självdistans, våra samtal över telefon?

Husvagnen i Stegeborg?

Pappas händer?

Doften av min mamma?

När jag och min bror sprang från den där huggormen?

Kaninungen som jag försökte rädda, som dog?

Paddan på Öland, som gömde sig i tältet varje natt?

Tryggheten från min syster?

”Koks i lasten” under höststormarna?

När jag, Staffan och Tobias trodde oss gå rakt in i famnen på en björn?

Våra druckna bekännelser på ön?

Första gången vi spelade ihop med vad som skulle bli bandet?

De enorma festivalerna i Tyskland?

Imman på klubben i Innsbruck?

Då jag ramlade hem på morgnarna från festerna?

När jag och Maria trodde oss vara på väg att leva resten av våra liv tillsammans?

Min första orgasm?

Min senaste?

Låten och regnet i Göteborg?

Resan genom Indien?

”Wish you were here” på mattan?

Skogspromenaderna vid stugan på landet?

De gånger som jag läst något som verkligen förändrat mig?

Att colaburkarna var en halvliter på Kvarnsvedens Krog när vi var där och hämtade pizza med pappa på fredagskvällarna som barn?

Vad kommer jag att minnas mest? Något över huvud taget? Eller kommer allt bara bli svart?

På spaning efter den tid som flytt

Vid Slussen stannar jag och ser ut över det rastlösa vattnet. Ovanpå rockklubben, där jag utmattats och blivit hög på bekräftelse med mina vänner så många gånger tidigare, blir jag ståendes. Underarmarna vilar på det översta räcket, ena foten på det nedre. Jag står som en ryttare, väntandes på en mörk rodeo. Solen får vattnet att glittra. Fartyget som liknar det jag har på armen ligger oskyldigt vit vid Skeppsholmen. Barnvagnar och pensionärer passerar mig. Jag vill också ha en liten. Jag vill också bli gammal.

Min uppväxt kunde inte ha varit tryggare. Kyrkvärdsgatan var en barnbok. Vännerna runt knuten. Skogen höll om oss. Mamma jobbade hemifrån. Vi barn var därför nästan alltid hemma, åren innan skolan. Under mina första sex år i livet kunde jag alltid, efter en snabb springtur från skogen, över den gamla fotbollsplanen, över staketet in i trädgården mötas av min mammas trygga armar. Det var en vacker barndom. Säker. Tryggheten var den enda verkligheten jag visste om. Jag minns chocken första dagen i Kvarnsvedens skola. Visste inte att barn kunde göra vissa saker mot varandra. Sedan dess har jag gjort mitt bästa för att hantera det som händer omkring mig.

Nu ser jag hur jag har levt mitt liv. Och varför.

   Jag har försökt kompensera. Ta igen. Smått barnsligt och trotsigt. Eller kanske enbart naturligt. Från mina tonår och framåt har allt jag gjort varit varianter av att klättra högre upp i björken, av att cykla snabbare och snabbare utan att hålla i styret.

Jag har alltid klarat mig, trots situationer där jag slagits sönder och samman, av mig själv och av andra. Trots situationer där jag borde ha omhändertagits, låsts in och omyndigförklarats. Jag har varit en katt med nio liv, eller en kackerlacka. Exakt vad lämnar jag till andra att avgöra.

   Men den här gången har verkligheten hunnit ikapp. Den här gången kommer jag inte undan.

Jag kan inte prata mig ur situationen. Jag kan inte sakta backa undan. Inte fly. Kan inte gå rakt ut i skogen i mitt älskade Dalarna, ta vänster vid den stora stenen, ta sikte på det största berget och gå så långt benen bär mig och därefter fortsätta ännu längre, bortom den vilda älven för att någonstans bland träden vänta ut min fiende tills den tröttnar och ger sig av.

Här finns inget Moonrise Kingdom att dansa sig bort i.

Vattnet vid Slussen är fortsatt rastlöst. Jag ser båtarna ligga förtöjda längs kajen. Jag vill lämna min plats vid staketet. Jag vill gå ner och ta värvning på någon gisten skuta och ge mig ut på öppet hav. Försvinna från allt. Försvinna till en annan värld, en annan tid.

Men ännu hellre vill jag komma springandes ur skogen vid Kyrkvärdsgatan, över den gamla fotbollsplanen, över staketet in i trädgården för att mötas av min mammas trygga armar.