När min glädje mötte någon annans sorg

Det är som om jag har låtsats att det inte händer, den här sjukdomen som jag bär inom mig. Nu har jag fått vara ledig från cancern under en period, och jag har velat höra så få ord om mitt tillstånd som möjligt. Jag vet inte vilken sorts sympati jag är ute efter, men just nu vill jag vara normal. Därför gjorde det på något vis ont när jag igår kom till Huddinge sjukhus för ännu ett möte. Ännu en uppföljning. Ännu mer verklighet.

Kirurgen som utförde ingreppet på mig verkar vara en fantastisk man. Jag har inte träffat honom överdrivet många gånger, men de intryck jag fått är övertygande. Positiva. Starka. Han ser ut som Steve McQueen i Bullitt, pratar med ett diskret leende och med ögonkontakt. Svaren på mina frågor kommer snabbt. Och jag tror honom. Det är den sortens kraft han sitter på. Vi pratade om hur delar av tarmarna nu expanderar för att klara mitt nya liv utan magsäck, att matstrupen kanske måste vidgas under en så kallad gastroskopi, om sprutorna jag måste ta för resten av mitt liv. Vi såg på röntgenbilderna där min kropp låg orörlig, alldeles ommöblerad inombords. Vi pratade om viktminskningen. Blodet. Om hur min kvarvarande behandling kanske, kanske blir något kortare än vad jag trodde från början. Och vi pratade om hur jag kan få dricka ett par sommaröl med mina vänner under helgen som kommer. Mötet gjorde mig glad. Mina frågor blev allt slarvigare. Jag log, lämnade mötet med någonting exalterat i bröstet.

Mamma var med på mötet. Hon vill så gärna finnas nära och jag tänker inte vägra henne. När vi satt i bilen på väg hem började hon prata om en person som sedan födseln haft en speciell relation till vår familj. Mitt leende kroknade. Pulsen kändes tyngre. För jag anade vad det handlade om. Personen i fråga är lika gammal som min syster, hans mamma är en av de närmaste som min mamma känner. De har på sätt och vis vuxit upp tillsammans. Vi har umgåtts. Jag minns hur jag såg upp till honom. Att jag som barn tjatade om hockeyspelet när vi var på besök, hur han suckade men gick med på min önskan. Jag minns hur han spelade Nevermind för mig. Och jag minns hur det ögonblicket kom att förändra mig monumentalt. Av en händelse i april, bara en dryg månad efter mitt eget cancerbesked, hittades ett flertal tumörer i hans kropp. Och sedan dess har tiden gått alldeles för fort, samtidigt som cancern blivit alldeles för stark. Igår morse, efter att han på sitt eget sätt kommunicerat fram sin kärlek till sin sida, orkade han inte längre. Hans båda döttrar fanns hos honom och han somnade in i huset på udden. Senare på dagen hissade hans mamma flaggan vid huset till halv stång. När hon gick ut på gården nästa gång såg hon hur hela samhället på udden gjort samma sak. För de visste. Nu finns inte den yngsta sonen mer.

Mamma parkerade bilen utanför ett köpcentrum, strax söder om Stockholm. Men plötsligt var förorten inte vad den en gång varit. Nu var den punkten på kartan där min glädje mötte någon annans sorg. Nu var den vägskälet där min avslappnade kropp mötte någons spända muskler. Där min lättnad stirrade in i någons sorgsna ögon. Det var där jag släpade mitt leende som ett kors av trä.

Och nu kan jag inte sluta undra varför jag verkar klara mig, samtidigt som vännens döttrar nu måste växa upp utan sin pappa.

Duell på Kyrkvärdsgatan

Jag har kommit fram till att jag inte kan ha det så här längre. Jag kan inte leva ett liv utan ett badkar i mitt hem. Mamma och pappa vet bättre. De har badkar. Och det använder jag flitigt när jag väl är hemma. Brukar ligga där och bli alldeles griljerad av ångorna, så till den milda grad att jag ofta får vräka mig över badkarskanten när hettan blir påträngande. När värmen gör mig yr. När andningen blir tyngre och halsen känns trängre.

Egentligen är det kanske lite lustigt, eftersom vatten är det värsta jag vet. Sann fobi. Genuin rädsla. Men i barndomshemmets badkar kan jag ligga utan att rysa av skräck. Och där har jag legat och betraktat min nya kropp.

Ärret är några centimeter kortare än vad jag hade trott att det skulle vara. Det är spikrakt – använde kirurgen linjal? – hela vägen ner till naveln där det blir en halvmåne innan det fortsätter en aning snett. Sårskorporna är borta nu och ärret ändrar färg, nästan från dag till dag. Just nu är det kärleksbarnet av lila och rosa och några millimeter brett. De tidigare ingångarna för slangarna – dränaget och sondmaten – gapar nu som smilgropar bredvid naveln. Nu kan jag se min kropp utan att bli svag. Så långt har jag kommit. Jag kan till och med röra min mage utan att det känns särskilt märkligt, om jag bortser från den stumma känseln eftersom nervtrådarna inte läkt ihop än.

Häromdagen när jag vimmelkantig tog mig ur badet blev jag ståendes naken vid spegeln. Jag stod kvar. Rörde mig inte. Tittade. Betraktade. Försökte lära känna. Jag har alltid varit smal, men nu är jag tunnare än någonsin. Mina kinder har sjunkit in, armarna är streck. Kotorna på ryggen sticker ut som hos en skräcködla. Jag var nog vackrare förr. Och jag började tänka på varför jag började skriva om min sjukdom. Om min förändring. Om att jag lovade mig själv att hela tiden skriva för mig själv. Att jag skulle låtsas som om ingen annan läste. För då, och bara då, skulle jag kunna vara så ärlig som jag helst av allt vill vara. Och när jag stod där, naken och spröd, blev jag rädd. Hur ärlig måste jag vara? Ska jag berätta om att jag vaknar varje morgon vid 06 med en värkande rygg eftersom de få muskler jag tidigare hade nu har försvunnit? Att jag då lägger mig på sidan med en mage som ömmar molande, att jag håller om en kudde för att lindra, fast det känns som om hela mitt innanmäte rasat ihop i en skadeskjuten hög? Måste jag berätta att jag klarar av den känslan fram tills 07.30 och att jag då måste gå upp? Att jag då inte törs sträcka på mig ordentligt för att ärret stramar? Måste jag skriva att jag måste vila horisontellt ungefär en timme efter frukosten, för att smärtan är för påfrestande för att göra annat? Måste jag försöka förklara att den känslan är exakt som när en man blir sparkad i skrevet? Ska jag verkligen skriva att jag vet att det varje dag, vid ett oförutsägbart men garanterat tillfälle, kommer ett rövarpack av smärta som får mig att förvridas? Måste jag berätta om känslan av att kvävas som infinner sig varje gång jag äter, den som trycker som en känga på mitt bröst? Att jag har rasat i vikt, att ”my clothes don’t fit me no more”? Att vissa som förut ringde inte ringer längre? Att de där inbjudningarna har slutat trilla in? Och måste jag berätta vad som hände när jag och mina föräldrar åkte mot Böle för att se de vilda hingstarna? Måste jag berätta varför jag inte törs lämna min lägenhet eller mina föräldrars hus? Måste jag verkligen berätta att jag inte längre har kontroll över min egen kropp?

Jag formade min hand till en pistol, drog den snabbt mot spegelbilden och sköt ihjäl min rädsla. Nej, Kristian. Du måste inte skriva allt det där. Så ärlig måste du inte vara. Skönt, tänkte jag och såg frågorna sjunka ner i badkaret, i vattnet som blev allt rödare.

Kristian – Rädslan 1– 0.

Afrikafeber

Hon har verkligen brytt sig. Visat sin omtanke. Hört av sig. Funnits nära. Jag har känt hennes värme. Hon är min mammas syster. Smart som få. Och hon arbetar inom sjukvården, men exakt vilken roll hon har, tänker jag inte berätta.

När jag fick reda på min cancer och att mjälten var ett av de organ som skulle ryka rasade min värld samman. För många är mjälten inte särskilt märkvärdig. Utan mjälte blir du mer infektionskänslig, men eftersom det finns väl utvecklade vaccinationer innebär det sällan några större problem för den drabbade. Men jag är inte vem som helst. Jag hade ställt in mitt sikte för flera år sedan. Men nu har jag fått lov att tänka om. Och jag märker att det gör ont, när förvirringen släpper, för det är fortfarande där jag är.

När jag var liten fascinerade Afrika. Oerhört mycket. Åkern nedanför vår gata var en savann, skogen åt andra hållet var en tät regnskog. Kenya och Rwanda, i min värld. Och pojkrummet fylldes av elefanter och böcker om djur som såg märkliga ut. En gång fick jag välja nya tapeter. Det blev ett par kakifärgade med en ”exotisk” bård. Jag tyckte att de såg väldigt afrikanska ut. Och när de väl klistrades upp på väggarna var jag rysligt nöjd. Nästan stolt. Mitt rum blev Gidlunds Afrikanska Avdelning. Det är det fortfarande. Och det var mot Riktiga Afrika som jag hade ställt in det där siktet som jag tidigare nämnde. Jag ville åka dit. Skriva. Berätta. Uppleva. Leva. Kanske försvinna.

Så när mina läkare så där i förbifarten berättade om ett liv utan mjälte med orden ”så det är knappt någon fara, Foppa vann ju skytteligan i NHL utan mjälte”, som om det vore någon tröst när allt jag hörde var ÖKAD INFEKTIONSRISK, började jag ana oråd. Därför bad jag min moster att kika lite närmare på kombinationen av min nya kropp och mitt mål som varit så glasklart. Det dröjde inte särskilt länge innan jag fick informationen.

Min moster, hennes källa och dennes källor poängterar att det inte finns någon absolut sanning, men att det de säger är rekommendationer. Och eftersom jag vet vilka de är och vad de vet, kan jag inte göra annat än att ta det på allvar. Delar av Afrika = livsfarlig idé. Inte dålig: dödlig. Trots den moderna tidens vaccinationer och förebyggande möjligheter är smittorisken och dödligheten avsevärt större för mig som numer inte har någon mjälte än för någon som har ett sådant fungerande organ.

Jag har närmat mig informationen sakta, stegvis. Den gör för ont. Men sedan jag läst allt, tagit det till mig, förstått, så har jag drabbats av en hemgjord feber. Jag ser alla filmer om kontinenten jag kommer över, jag läser böcker av den svenska äventyrerskan, av Papa och jag läser om delar av ”Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer”. Jag ser om intervjun med Peter Beard, för att den förändrade mig, för att det är den bästa jag vet. Och där jag ligger i soffan, i vardagsrummet på övervåningen hemma hos mamma och pappa ser jag in i mitt pojkrum. Jag ser de där tapeterna, en elefantstatyett på en hylla. Och jag ser ett inramat fotografi av en leende pojke, precis i den där åldern då en sketen åker är en savann och några svenska träd är en afrikansk regnskog. Jag tittar på pojken. Han ser så lycklig ut. Jag undrar om han ens visste vad cancer var när den där bilden togs. Om han hade en aning om vad en mjälte fyller för funktion. Jag fortsätter att titta på honom, känner att hjärtat hoppar över ett slag och konstaterar att livet inte riktigt blev som jag hade tänkt mig.

Delar av Afrika, synd att vi aldrig hann träffas. Vi hade älskat varandra. Det är jag säker på.

Släpar fanskapet till bikten

Det är som att de är allergiska mot mig. Maskinerna. För de har gått ut i strejk en efter en. Ingenting provocerar mig mer än när de inte fungerar. Jag är övertygad om att jag skulle vara lyckligare om jag kunde leva utan dem – datorn, mobiltelefonen, krimset, kramset, tinglet och tanglet. Helt övertygad. För de driver mig till vansinne. Åtminstone i kombination med allt annat som har trängt sig in i mitt liv. Det där som jag hatar, men inte kommer undan, hur jag är försöker. Hur mycket jag än vill.

Dagen hade börjat som de brukar. Åskmolnet som skulle slå sönder så mycket gick inte att se. Men plötsligt var det här. Dundrandes, vräkandes ner. Och det var jag som var blixten och regnet. Det var jag som skadade.

Nu för tiden är jag med min familj varje dag. De finns omkring mig hela tiden. Egentligen är jag van med att vara själv. Jag har glidit mer och mer åt det hållet under de senaste åren. Anledningarna är många, även om jag har fina vänner som jag älskar så det kan värka i hela kroppen. Och jag vet att det är svårt att stå bredvid någon som är sjuk. Det kanske till och med är svårare än att vara den sjuka. Samtidigt kan jag inte komma ifrån att det som händer just nu, det som har kräver så mycket plats och uppmärksamhet i våra liv, är den sjukdom som jag bär. Det är jag som är sjuk. Jag.

Jag var förbannad. Så in i helvete. Satt och fräste som en rasande katt. En banal och onödig händelse fick mig att brisera. Mamma, min vackra mamma som är mindre än mig men som har burit mig hela livet, hade precis satt sig i soffan bredvid min pappa, styrkan och det oerhörda lugnet som jag också vill ha. Och då kom den. En kommentar. Inte så farlig egentligen. Jag har hört värre i andra sammanhang. Tro mig. Men jag flög upp ur stolen där jag satt och tjurade. Exploderade. Jag rusade nerför trappan, slog sönder telefonen med en klockren näve. Och jag hörde mig själv skrika saker man inte ska skrika till sina föräldrar. Jag slet upp garderoben, virade in mig i första bästa jacka, tryckte ner fötterna i ett par för små stövlar och gav mig ut i sommarregnet som inte verkade ge sig. Jag vek upp huvan och hoppades att ingen granne skulle stanna mig för att prata en stund. Jag vibrerade av ilska. Bröstet var ett enda stort hjärta som pumpade hett blod och adrenalin. Och ångest.

Jag gick hastigt över kyrkogården, med knutna nävar och ömmande tår, vidare längs järnvägsrälsen. I den täta lövskogen, som nästan känns malplacerad i vårt område, insåg jag att inget av mitt livs alla slagsmål skapat samma ilska. På något mörkt vis var det förlösande. Men i skogen, i regnet var jag inte uppkäftig. Jag var en rävunge som gått vilse, som tappat bort sina föräldrar och som skulle få lov att klara sig själv i den kyliga fukten som närmade sig mitt innersta väsen. Tankarna började bli klarare och jag förstod att det var sjukdomen som var måltavlan för mitt raseri. Inte mina föräldrar. Men jag visste inte om de visste. Så jag fortsatte gå. Som när jag var sex och rymde hemifrån. Den där gången då jag hann hundratio meter innan hemlängtan fick mig att vända tillbaka. Men det skulle jag inte göra den här gången. Jag korsade cykelvägen och gick under kraftledningsgatan. Tog mig över den något större vägen, in i Mellstaskogen. Efter backen fick jag lov att vila. Kroppen var tömd på kraft. Adrenalinet var svagare. Ångesten starkare. Jag gick allt mer långsamt. Kände tröttheten hinna ikapp. Jag korsade campingen och såg den svenska sommaren – klotgrillar, tomma ölburkar och vita plastmöbler. När jag kom fram till Min Bänk, längst bort där ingen annan någonsin är, såg jag ut över älven där den slår sin krök, där jag, Staffan och Tobias lekte som barn. Jag såg skogarna som skiftade i mörker på grund av avstånden. Jag såg bergen och de regntunga molnen. Det är en plats där jag under min uppväxt rett ut ett och annat nystan i skallen. En plats där jag har samlat kraft. Förstånd. Styrka. Nu stod jag bara tom. Fanns inga tankar. Ingenting. Nere vid ångbåtsbryggan, långt nedanför backen på vars krön jag spanade ifrån, såg jag plötsligt någon som jag kanske kände igen. Var det? Nej, men? Kanske… Eller? Jag kunde inte veta säkert. På kammen där jag stod fortsatte jag att betrakta. Som en indian som fått syn på en nybyggare. Det var så jag tänkte, fråga mig inte varför. Jag följde den där någon med blicken. Började gå allt snabbare. Förbi serveringen, dansbanan, korna från urtiden. Jag kom ut genom skogen, strax innan bron som leder till den där badplatsen där någon sågade ner hopptornet. I backen kom den där någon. Och jag såg att jag hade haft rätt. Pappa.

Han reste sin ena hand för att hälsa. När vi möttes höll han om mig som om jag varit borta alldeles för länge. Vi började gå hemåt. Sakta. Till en början var jag tyst. Försökte vara sammanbiten. Oberörd. Hård. Strax därefter såg vi mamma som med bilen körde förbi på vägen mot Amsberg, alldeles nedanför oss. Hon såg oss, vinkade. Jag och pappa fortsatte gå. Hans arm var fortfarande runt mig. Efter ett par minuter gled mamma upp jämsides med bilen. Vi klev in. Då var jag inte längre 27. Då var jag deras minsta pojke som rymt hemifrån. Som hittats i backen vid Mellstabron. Han som klarat en hel del på egen hand, som gett sig in i märkliga situationer, men som nu var ett gråtande barn i för trånga stövlar.

Den här morgonen har regnet upphört. Mamma och pappa har precis vaknat. Nu går jag ner för trappan.

Jakten på den vita valen

Följande krönika skrevs under vecka 26 för tidningen Nolltvå.

Egentligen är frågorna ganska löjliga. Många av dem är till och med rent oprofessionella, ställda ur ett klent journalistiskt perspektiv. Låt mig bjuda på några exempel. Vilken talang skulle du vilja ha? När ljuger du? Vilken är din favoritsysselsättning? Inga djupgående svårigheter, som ni kanske märker. Men frågornas monotona upprepande – att samma frågor alltid ställs till olika personer – rättfärdigar det hela. Svaren säger kanske inte så mycket, men på något märkligt vis är det som om de ger en vag reflektion av hur personerna i fråga tänker. Och frågorna jag tänker på är de som ständigt återkom på given plats i den nu sorgligt begravda tidningen Stockholm City – vila i frid. Och det är de frågor som alltid ställdes till något snille på blaskans sista sida som jag just nu sitter och tänker på, när jag ser solen bränna ett övergivet torg i Stockholms innerstad, när jag hör barnen leka somrigt bekymmersfritt, när jag hör rykten om att Borlänge alldeles för långt ifrån mig lever mer än vad den gjort på länge.

Frågan som jag fastnat för är något oväntad. Och jag kan inte svara på varför jag haft så svårt att släppa den. Men jag har klurat på den under den senaste månaden. Nu har jag ett svar. Och nu ska ni få veta på vad. Vilken historisk person identifierar du dig mest med?

”There seemed no sign of common bodily illness about him, nor the recovery from any. He looked like a man cut away from the stake, when the fire has overrunningly wasted all the limbs without consuming them, or taking away one particle from their compacted aged robustness. His whole high, broad form seemed made of solid bronze, and shaped in an unalterable mould, like Cellini’s cast Perseus”. Så beskriver författaren Herman Melville sin klassiska karaktär, kapten Ahab, från den ännu kändare skrönan till milstolpe Moby Dick som publicerades 1851. Kapten Ahab är en enbent, frustande galning som dyrt och heligt svurit på att hämnas den kritvita kaskelott som han tidigare kämpat mot – samma kombattant som drog till havets botten med hans ena ben. Kapten Ahab skyr inga medel för att lyckas med sitt uppdrag. Han manar på sin besättning till gränsen för vansinne, han är beredd att göra exakt vad som helst för att uppnå sitt mål. Och någonstans i den svettiga kampen på de sju haven förstår jag mig på honom. Någonstans där blir han den historiska person, även om han är påhittad, som jag identifierar mig mest med.

Boken är en ganska mastig historia. Något seg och utdragen, med ett språk som kräver sin beskärda del av läsaren. Däremot är den extremt informativ och beskrivande kring valjakt som fenomen, och eftersom mina kunskaper och erfarenheter i frågan är begränsade är det intressant. Och motbjudande. Men framför allt är bokens huvudtema, den eviga jakten, den envisa kampen, det som tilltalar mig mest. Rent symboliskt är kriget mellan valen och kapten Ahab svårslaget. Kanske är det så väl utmejslat som det bara kan bli.

Hur gick det då till slut för kaptenen och hans mannar? Åt helvete. En efter en stryker besättningen med, om inte av den ena anledningen så väl av den andra. Skeppet slås i bitar. Och efter tre dagars intensiv kamp fastnar kapten Ahab i linan till sin egen harpun när den skjutits in i Moby Dick och han följer den likbleka besten ner i djupet.

Men jakten som Herman Melville målar upp behöver nödvändigtvis inte vara efter en mystisk val. Den kan lika gärna vara längtan efter att få berusas av kärleken, att få uppleva saker som balanserar mellan dröm och verklighet, att få hitta sin roll och sin plats här i livet. Att känna ett behov av något sådant, att vilja jaga sin egen vita val, är nog ett tecken på sunt förnuft. I alla fall i min värld.

Om sanningen ska fram så ligger det mer bakom min förkärlek till den fartblinda och verklighetsfrånvända kaptenen och hans ojämförliga törst efter Moby Dick. Just nu sitter jag på ett rehabiliteringscentrum där jag gör mitt bästa för att återvända till ett normalt liv, efter en omfattande operation och en svår sjukdom. Jag ser hur en stor del av mitt liv och min tillvaro slitits ifrån mig. Hur jag har blivit bestulen. Berövad. Nästan besegrad. Men likt kapten Ahab tänker jag ta upp kampen. Jag ska fortsätta. Jag ska jaga mitt mål, mitt liv. Ta igen det som jag förlorat. Så fort jag får chansen så ska jag rusa tillbaka ut i den tillvaro som förut var min, och jag ska söka min vita val, även om den i mitt fall kan vara längtan efter att få promenera tyst bredvid någon när det regnar och tiden verkar ha upphört att existera.

Hälsningar från Helvetesjävlaskitien

Knappt en timme efter att jag skrivit klart det förra inlägget gick jag ut i korridoren. Då hörde jag hur familjen som samlats under dagen brast ut i en monoton kör av tårar och litenhet. Fadern och maken var nu död. Jag stod i matsalen. Sakta drack jag ett glas fil och såg hur sönerna vankade av och an, in och ut från salen där deras fader alldeles nyss gav sig av. Jag kände mig i vägen. Så. I. Vägen. Försökte smyga tillbaka. Och bakom mig hörde jag sorgen och tankarna som nästan gick att omfamna: de om hur tomt allt plötsligt blev.

Dagen efter flyttades jag från damerna som jag delat rum med till en annan sal. Bredvid mig låg en man i min egen ålder. Exakt varför han var där tog jag aldrig reda på. Det spelade inte så stor roll. Oavsett så var vi där av samma anledning. Sjuka, svaga, oförmögna att klara oss på egen hand. Den här gången behövde jag bara ha en extra slang in i kroppen. Han hade desto fler. Precis som jag, sist jag var här. När han vid ett tillfälle skulle resa sig från britsen fastnade galldränaget och den senapsgula sörjan slängdes ut i spontana penseldrag över golvet och väggen. Galla luktar inte alls så illa som jag hade inbillat mig.

Under lunchen började jag prata med en man som haft tarmproblem i över tjugo år. Nu var han återigen inlagd. Nya prövningar som skulle övervinnas. Hans ansikte var sammanbitet. Han pratade med stängda ögon, på utandningen, lågt, som viskningar. Jag såg slangen som gick till katetern. Jag höll mig för skrevet. När han reste sig, tappert och inspirerande, såg jag stomipåsen på magen. Och även fast det känns fräckt, så vore det ännu mer elakt att inte erkänna att jag kände mig tacksam för att min sjukdom inte förvandlat mitt liv och min kropp på samma sätt. När jag senare på kvällen, under flera etapper, tog mig an konsekvenserna av en nykonstruerad mage kände jag en osympatisk lättnad.

Även om jag märker att min tillvaro kunde vara betydligt värre, så kommer jag inte ifrån mina egna tankar om livets djävlighet. För jag ser det nu. Väldigt klart. Tydlig text. Jag ser hur den här sommaren kommer att vara motsatsen till så många andra. Hur den kommer att sammanfattas med allt jag inte gjorde. Hur jag satt bredvid. Eller snarare hur jag spionerade från buskagen på allt som alla andra gjorde. Jag skäms när jag ser hur jag emellanåt förvandlas till en krokryggig, bitter och charmlös jävel. Han med ett bröst som knakar en aning när han hör om hur fantastisk sommaren är.

Det här är sommaren då jag missade Band Of Horses, Dave Grohl, Mastodon och Peace & Love (åh, det gör till och med ont att skriva det). Det här är sommaren då jag inte fick åka tillbaka till Israel och Palestina, då jag inte fick ta mig till Kuba. Det här är sommaren då jag inte fick skaffa mig en stuga i Dalarna. Det här är sommaren då jag inte fick ramla hem berusad på morgonkvisten, mötandes människor på väg till jobbet, en endaste gång. Sommaren då jag antagligen inte kom att bada, då jag inte grillade i Vinterviken, då jag inte satte mig på en uteservering med vännerna alldeles för tidigt på dagen. Sommaren då jag inte red en endaste gång. Sommaren då jag inte kunde följa med min familj till Öland. Sommaren då jag inte till fullo kunde koncentrera mig på förälskelse och kärlek. Sommaren 2011, du är ett hån.

Cancer är en feg ondska. En abstrakt fara som aldrig riktigt går att förstå. En risk som aldrig går att se. En frustande kamphund som inte går att röra. Ibland kan jag nästan lura mig själv till att tro att du inte finns. Men det gör du. Och du kommer inte sluta, även om jag klarar mig. Dåliga dagar önskar jag att du hade ett ansikte. Och om du var en människa skulle jag beväpna mig. Jag skulle forcera in revolvern i din käft. Jag skulle krama avtryckaren. Inte bara en eller två gånger. Jag skulle tömma trumman. Och jag skulle inte ångra mig en endaste gång.

Varma sommarhälsningar från Södra Helvetesjävlaskitien,

Kristian Olof Erik Gidlund

Jag saknar dig

Det hade gått exakt en vecka sedan jag blev utskriven. Och under den veckan hade jag försökt leva normalt, göra det som jag skulle gjort om jag var frisk. I alla fall nästan. Först åkte jag och mamma hem till min lägenhet för att packa om min väska. Stolt som den tupp mamma vill att jag ska vara bad jag henne titta på när jag klippte av sjukhusets armband, det tydliga tecknet på att man är inlagd. Sedan klistrade jag in det i min almanacka, skrev att det borde dröja länge innan jag fick ett nytt.

När vi var klara åkte vi ut till stugan. Och jag var så trött. Låg och sov i farfars säng. Tittade på filmerna som Sylvester skickat till mig. Läste decimeter böcker under äppelträdet. Och jag gick i skogen. Jag orkade bara gå hälften av den väg som har blivit min egen. När jag kom ut på ängen sprang styrkan ifrån mig, jag hämtade andan och rörde mig långsamt tillbaka. Efter ett par dagar åkte jag upp till Dalarna. Vid hästarna fick jag krafter, om så för ett ögonblick. Men igår, runt lunch, började jag känna att det var något som inte stämde.

Magen och ryggen turades om med att jävlas. Krampaktig smärta som hugger som en kniv. Jag kan inte dölja det. Helvetiskt ont. Och en feber som kröp sig allt närmare. På tåget vred jag ur mitt ansiktes svett som en trasa. Den lilla flickan i sätet framför mig stirrade förskräckt. Jag orkade inte ens le avväpnandes tillbaka. Min syster mötte mig på stationen. Och vi gick långsamt hemåt. Först då, märkligt nog, började feberfrossan.

Jag hade tänkt sova ut stormen, men min syster ville annat. Och det är jag tacksam över. Eftersom jag numer lever utan mjälte, och eftersom operationen inte ens är en månad bort tyckte läkarna att jag borde komma in. På en gång.

Strax därefter satt vi bland svimmade pensionärer, en fotbollspelares brutna handled och den misshandlade fadern och hans vuxna sons tårar på akuten. Innan klockan nått midnatt var jag tillbaka på den avdelning som jag lämnat för vad som kändes som alldeles nyss. Under natten svettades jag frenetiskt. När jag vaknade vid 05 låg jag invirad i en fuktig kokong som blev allt kyligare. Men jag var helt oförmågen att resa mig. Idag har jag sovit. Jag har i princip bara slagit upp ögonen ett par gånger, för att se om det verkligen var sant, att jag redan var tillbaka – jag som skulle slippa armbandet länge, länge.

Och visst var det sant. Varje gång jag vaknade. Nere i korridoren sitter en rysk familj och tar avsked från någon som snart kommer att dö. Följet har vuxit sig större under dagen, och de turas om med att gå in i salen. I den andra korridoren släpar sig en äldre man fram med hjälp av ett gångbord. Där var jag själv, alldeles nyss.

Det är tydligen sommar där ute. Jag hör måsarna käfta med varandra. Ser solen glöda på de neddragna persiennerna. Sköterskorna har ställt ut fläktar i salarna. Här ligger jag och fryser. Läkarna tror att mitt tillstånd kan vara en blodförgiftning. Sådant kan hända, även om säkerhetspådraget runt operationen minst sagt var rigoröst.

Jag fick en anteckningsbok av mamma för ett tag sedan. Den är det mest spontana i mitt liv just nu. Den får ge plats åt plötsliga funderingar, fragment av meningar, idéer till reportage. Listor på saker som jag ska göra sen. Och jag märker att jag längtar efter mig. Han som oftast gjorde det han sa att han skulle göra. Han som var nyfiken. Som tyckte mycket om mycket. Som jagade efter de ögonblick då nuet var det närmaste som fanns. Då livet verkligen användes på riktigt. Nu är jag en tyglad vildhäst. En fjäril i en glaskupa. A hummingbird trapped, in a closed down shoe store.

Jag önskar att jag kunde ta dig i handen, Kristian. Jag skulle viska i ditt öra, berätta att det snart var över, på ett sätt som gjorde att du verkligen förstod. Och inatt, när korridorerna ligger tysta skulle jag slänga upp dig på min rygg, vi skulle rymma och försvinna någonstans, så bra att vi själva bestämde när vi ville bli hittade. Men jag vet att du förändrats. Att så många tankar tar banor som de aldrig gjort tidigare. Att dina mål suddats ut och blivit allt svårare att läsa. Jag vet att borgen som tidigare var ditt liv slagits sönder, och att du nu måste sätta dig ned för att bygga upp den. För ingenting är längre som det var förut.

Och det är inte slut än. Jag vet att de där viskningarna inte hjälper så mycket, även fast de sägs med all tänkbar värme. Och jag vet att jag inte kan slänga upp dig på min rygg. Men Kristian, jag har inte glömt dig. Det vill jag att du ska veta. Och lika mycket vill jag att du ska veta en annan sak: jag saknar dig. Den du var förut. Den du var innan allt det här började. Någon sade att mina ögon har förändrats, och om det är så, så saknar jag dem med.

En annan sorts längtan

Numer vaknar jag alltid ett par gånger varje natt. Vid 02, 04, 05 0ch 06. Slår upp ögonen om så bara för ett par sekunder, för att se vad som händer. Var jag är. Hur det känns i kroppen. Och däremellan drömmer jag. Hetsigt. Drömmar fyllda av Singerska symboler. Om längtan, rastlöshet och en oro över att alla beslut som jag hittills tagit, har varit fel. Ibland är nattens vakna ögonblick så korta och fragmentariska att de lika gärna kan ha varit de drömmar som jag just befunnit mig i. När jag vaknade och rummet var fullt av främmande människor, det var nog en dröm. Men när jag vaknade av att en kvinna drog i en av alla slangar, det var nog verkligt. På riktigt.

Under en av nätterna jagades jag av en tiger – styrkan, beslutsamheten, den potenta. Jag sprang, fulltständigt livrädd. Kämpade. Besegrades. En annan natt försökte jag hindra en krokodil från att ta sig in genom mitt fönster. Jag höll emot med alla mina krafter. Krampaktigt. Men den var för stark. Tog sig in. Sen vaknade jag. Och jag har drömt om hus som jag sett mig bo i, med den familj som jag någon gång kanske kommer få. Hur vi levt lyckliga. Innan vi förstörts. Hur någonting märkligt rört sig i mörkret utanför. Hur vi har förintats.

Inatt drömde jag att jag hade sex. Länge. Intensivt. Fantastiskt. Jag såg med vem det var, men det hör inte hit. Vi var berusade av varandra. Förenade i svett och värme. Det var länge sedan jag drömde något liknande. Och det var ännu längre sedan som jag hade sex på riktigt.

Idag var en sådan dag då jag såg min egen mage. Jag har inte gjort det särskilt många gånger. Jag har inte velat. Försöker försvara mig med att jag kommer hinna tröttna på den till slut i alla fall. Men jag vet att jag inte har vågat. Men jag böjde mitt huvud. Tittade ned när bandaget lades om. Jag såg ärret. Hur jag kommer att se ut. Från och med nu. Hur huden återhämtar sig. Hur den nästan verkar vara chockad. Hur ärret svänger runt naveln på vänstra sidan, från mina ögon sett. Jag som hela tiden trodde att det skulle ta den andra vägen, av någon obegriplig anledning. Jag ser ut som någon ur Saw. Och plöstligt började jag tänka på nattens dröm. Om sex. Om min kropp. Tillsammans med någon annan.

Och jag kunde inte låta bli att undra hur det kommer att utveckla sig. När jag kommer visa mig för någon igen. Om jag kommer visa mig för någon. Om. För jag är någon annan nu. Min kropp ser annorlunda ut. Jag kommer alltid att bära med mig detta. Kommer aldrig kunna gömma mitt ärr. Kommer alltid få lov att förklara mig. Alltid få lov att berätta. Och jag måste vänja mig med att alla kommer stirra fast de låtsas att de inte ser.

Anteckningar från avdelning K72

Norsken som har britsen bredvid mig har åkt in och ut från grannlandets sjukhus under de senaste tre åren. Det har inte gått något vidare. Men sedan han flugits till Sverige för två månader sedan, så har hans liv tagit en ny vänding. Hela magen är ommöblerad, det mesta är borta, men nu kan han äta. Och bättre kommer det att bli. Hans röst är ömtålig. Hes. Hans överkropp har ärr kors och tvärs. Han ser ut att ha överfallits av en förhistorisk best. Men karln har överlevt. Nu ligger han och äter det ena efter det andra, med ett humör som skulle vara provocerande om det nu inte var för att det är en aning oemotståndligt. Han sjunger hela tiden. Alldeles nyss var det Ben E. Kings örhänge och nu är det den här förbisedda pärlan som står på repertoaren. Om jag inte hör helt fel. Eller om han inte sjunger helt fel.

Norsken sover inte på nätterna. Han läser, nynnar, mumlar, tittar på film. Och hostar. I skuggan från hans lampa växer den späda lilla mannen till en jätte på den vita väggen framför mig. En jätte som vibrerar av skorvande hosta. Som en förhistorisk best. Och det gläder mig. Inte att han hostar. Men att han lever.

~X~

Katetern störde mig. Fruktansvärt mycket. För det första fick den skrevet att ömma. För det andra fick den mig att röra mig ännu mer begränsat. Och för det tredje var jag skräckslagen över att slangen kanske kunde fastna någonstans, och dra i mitt kön på ett mindre upphetsande vis.

Sist jag träffade min bror så gick vi upp till en plats i skogen bortanför hans hus. Därifrån såg vi ut över vår barndoms stad, som om vi snart var på väg att invadera den. Jag skämtade om en rädsla för att Sverige skulle invaderas under tiden för min sjukhusvistelse. Hur jag i värsta fall skulle få lov att rycka ut alla nålar, slangar och sladdar ur min kropp i ett desperat försök till att fly med min utslitna kropp.

Och till slut kom dagen då katetern skulle försvinna. Äntligen, på ett sätt. Helvete, på ett annat. Sverige hade inte invaderats, men nu var det tänkt att jag skulle klara av att kissa på egen hand, som den 27-åring jag faktiskt är. Även den här gången skulle jag andas ut när sköterskan räknat till tre. Det skulle inte göra ont. De flesta märkte enligt uppgift ”knappt av det”. Det gjorde jag.
Föreställ er ett avgasrör. Och ett paraply. För in det nedfällda paraplyet i nämnda rör. Räkna till tre. Andas ut. Fäll ut paraplyet. Dra ut ur avgasröret.

~X~

När jag bara orkade röra på huvudet, när jag knappt kunde dricka, när mamma fick lov att sticka in en liten tvättsvamp med vatten i min mun som jag fick suga på, då kände jag mig som den uppspikade snickarsonen på träkorset.

~X~

– Vart är du ifrån? Ryssland?
– Eh… Nej. Borlänge. I Dalarna.
– Jaha. Ja, jag tyckte väl att det inte lät som om du var härifrån.
Det var den första konversationen som jag förde med någon medpatient på det rehabcenter som jag nu befinner mig på. Strax därefter rakade jag bort min mustasch. Men å andra sidan har Dalarna kanske alltid varit lite av Sveriges Sovjet. Skulle kanske inte ha rakat mig ändå.

~X~

Nu kan jag gå. Alldeles själv. Och jag är barnsligt stolt.