lördag 4 juni 2011

Elva

Mamma hittade en cykel i skogen en gång. Den var svart och såg ut som en sån där som brevbäraren har. Mammas kriminella bana är kort. Så hon lämnade in den till polisen. De var nog måttligt intresserade. Efter några veckors konfiskering i polishusets källare i Borlänge ringde de och berättade att mamma kunde hämta cykeln. Om hon ville ha den förstås. Det ville hon. Just nu finns den i stugan. Och det är här jag gömmer mig, när allt annat blir för mycket. När samtalen blir för många. När för mycket fokus ligger på min sjukdom. När jag bara är sjuk. Det är hit jag flyr när jag är på dåligt humör, när jag bara vill hålla mig undan. För här ute kan jag vara hur frisk jag vill. Ingen undrar. Ingen frågar. Ingen har anledning att tro någonting annat.

Vi kom hit igår, mamma, pappa och jag. Vi hade börjat dagen på Huddinge sjukhus. Med fyra möten, provtagning, frågeformulär, gratis bryggkaffe och vaccinering. Med frågor, svar och med hur mycket information som helst.

Strax efter klockan 8 var det min tur inne på provcentralen. Jag har förändrats. Jag har blivit bra på det där. Jag bara kavlar upp skjortan och stirrar rakt fram när sköterskan sticker in nålen i armvecken. Det fick bli det högra. Igen. Jag har ett inflammerat blodkärl i min vänstra underarm. Det gör att en decimeter av armen är hårt som en sten, och jag kan inte sträcka ut den helt. Men det går nog över. När jag satt där, samtidigt som sköterskan fyllde de två rören – eller om de nu var tre – så hörde jag hur mannen i rummet bredvid började gråta.
– Jag kan inte göra något åt det. Det bara kommer, sade han knäckt och ursäktandes.

Och jag ville bara gå in till honom. Ta honom i handen och säga ”jag vet vad du menar. Jag vet hur det känns”. Och sen skulle vi gå ner till den färdtjänst som han fick beställd. Men det gjorde jag inte. I stället gick jag bara vidare till dagens möten. Sjukgymnasten berättade snärtigt om övningar som jag ska göra efter uppvaknandet. Han fick det att låta som om det inte kommer att vara några som helst svårigheter. Jag själv är inte lika övertygad. För jag vet nu, allt jag inte visste häromdagen.

Jag har fått en reservplats på sjukhuset. Min operation har flyttats fram med två veckor. Jag har tio dagar kvar innan jag blir inskriven. Elva dagar kvar tills kriget börjar på riktigt. Elva dagar kvar innan kroppen kommer att förvandlas. Elva dagar kvar innan allt ställs på sin spets. Jag har elva dagar kvar.

Igår när vi kom fram till stugan stod den där, cykeln som mamma hittade i skogen. Och jag hade nog aldrig tidigare varit i ett sådant behov av att ge mig av. Om så bara för en stund. Så det gjorde jag. Jag bromsade nedför grusbacken och jag trampade med all min kraft förbi det övergivna huset, förbi hönsen, nerför backen där kedjan på pappas cykel hoppade när han var barn. Jag brände förbi hippiebussen, jag åkte under lövträden och kände sommarens fukt lacka min panna. Sen fortsatte jag förbi den trasiga vägen där en huggorm låg påkörd en sommar, förbi hästen som påminner om Thea, förbi ängen där min syster plockade blommor innan förra årets midsommar. Och till slut kom jag fram till eken som inte får fällas. Jag lade min hand emot dess bark. Tjock, hård, kraftig. Kraft. Jag förde mina fingrar längs en fåra, böjde huvudet bakåt och såg solen sträcka sig mot mig genom löven.

Efter en stund vände jag på cykeln, drog fram den genom det höga gräset. Jag började cykla hemåt. Under hela turen funderade jag på det enda löfte som kirurgen gav mig under mötet på sjukhuset. Och tankarna finns fortfarande kvar. Snart ska jag berätta. Om det enda som de kan lova. Om det som skrämmer mig mer än någonting annat. Jag ska göra det snart, men inte nu. För nu måste jag cykla. Snabbare än någonsin tidigare, nedför samma backar, förbi hönsen som kommer att bli rädda, förbi hästen och ner till eken. Och när ingen ser ska jag krama den hårt. Sen ska jag cykla hem igen.

Jag har elva dagar kvar.

29 kommentarer:

  1. Jag kan se hur du susar fram på cykeln, och att krama träd är skönt :) Tänker på dig Kram Cajsa

    SvaraRadera
  2. Ja du får passa på att tanka massa energi där i stugan, så du kan kämpa vidare....Du är en kämpe, det ser man när man läser. När allt känns tungt, se då till att tänk tillbaka på den stora eken och den svarta cykeln.

    Sänder många kramar och håller tummarna för dej!

    Kram//Maria

    SvaraRadera
  3. Lustigt nog tänker jag på Astrid Lindgren och Bullerbyn när jag läser ditt inlägg. Dina ord känns lika genuina och somriga och bekymmersfria på något vis. Jag önskar att du fått en hel sommar i Bullerbyn. Inte bara elva dagar.

    Kram

    /Åsa

    SvaraRadera
  4. Dina ord fortplantar sig på min näthinna och jag känner mig fysiskt nära dig. En vacker film där jag ser dig i ett sommarvackert Dalarna, full av energi, Det komer gå bra det här, Kristian. Det står alldeles klart för mig!

    Kram Birthe

    Fede, speranza e amore per te!

    SvaraRadera
  5. Din blogg innehåller inga bilder, man skulle så gärna vilja se litet av din cykelväg. Men samtidigt har min fantasi med hjälp av din beskrivning skapat en så levande bild av den, det räcker så.

    Och nog är det något speciellt med en riktigt gammal stor ek, den utstrålar trygghet på något vis och man känner att man vill krama den.
    Hoppas du trots allt kan njuta litet av denna förunderligt vackra tid mellan hägg och syren och du är ju på precis rätt plats för det.
    Kram,
    /alice

    SvaraRadera
  6. Du har en helt fantastisk formidlingsevne! Man kan levende se for seg det du beskriver. På godt og vondt! Tramp videre-kjemp på! Ønsker deg all styrke og kraft!

    SvaraRadera
  7. Tänker på dig. Jag vet att du kommer att klara det här! Kämpa på! Kram

    SvaraRadera
  8. Stora, kraftiga styrkekramar till dej // Önskar Anna (Emma Svensson´s mamma i Borlänge)

    SvaraRadera
  9. kram till dig och din mamma o pappa....

    SvaraRadera
  10. Jag har också kramat träd och tog den knotigaste och mest vindpinade tallen och sa att vi var lika kantade både han (om nu träd kan vara en han) och jag, sen bad jag om kraft. Och du, glöm inte att tacka.
    Kram!

    SvaraRadera
  11. Tänker att om du bara vill får du elva lika fina dagar som cykelfärden och tiden i naturen. Om du vill. Och om du kan.

    Tänker på dig och dina dagar.

    SvaraRadera
  12. Tänker på dig och skickar styrkekramar.
    Kram från Maria B

    SvaraRadera
  13. Önskar att eken fyllde dig med okuvlig kraft. / JJ

    SvaraRadera
  14. För 1 vecka sen genomgick jag en dubbel mastektomi. 10 timmar i operationssalen. Men det skrämde mig inte lika mycket som tanken på det som börjar snart: cellgifterna. För dig verkar det vara tvärtom. Blir det bra för dig, undrar jag? Allt verkar vara så svart och tungt hela tiden. Mind over matter, ljus och livslust - utan det så vinner cancern. Glöm inte det, snälla du som skiver så vackert... Låt dig inte lockas ner i cancerhelvetet. Håll fast i eken, mamma, brorsan, hästarna, allt som gör livet ljust och värt att leva. Ångesten är rent bränsle för den här skitsjukdomen. Operationen går bra, du klarar det här!!!

    SvaraRadera
  15. Styrkekramar :))

    SvaraRadera
  16. Jag förstår att du våndas över din kommande operation. Du ser den som en milstolpe i ditt liv, före och efter. Om du kan, se den som en räddande ängel, i de flesta fall är det bäst om man kan skära bort det onda som fortplantat sig i ens kropp. Såklart att du är rädd inför operationen, men det brukar gå mycket bättre än man tror. Jag vet.....Man undrar efteråt varför man hade så mycket ångerst innan. Så, fram till dess, hämta så mycket kraft du kan i naturen och vid den magiska eken och välj livet, det kommer att gå bra. Stor Kram
    Maggie

    SvaraRadera
  17. Känslor är inte vänner eller fiender, bra eller dåliga, goda eller onda, bränsle eller brandfilt. De bara är, och de ska släppas fram, hur de än ser ut, och det tror jag att du är bra på. Kroppens jävligheter ligger inte inom mitt expertområde så cancern överlämnar jag till läkarvetenskapen, och jag känner mig trygg med att de kommer att göra sitt bästa för dig, men det skrivna ordet jobbar jag med och jag kan därför med viss säkerhet säga att du är en förbannat bra skribent. Jag är glad att jag hittat din blogg. Stort lycka till. /Maria

    SvaraRadera
  18. Underbart att du har denna stuga. Och underbart med cykelturen. Önskar dig och dina föräldrar så riktigt sköna elva dagar det går. Kram!
    Birgitta

    SvaraRadera
  19. Massor med kramar till Dig okände vän,som jag tycker ,att jag känner lite grann,genom dina tankar.
    Jag håller tummarna,o vet att det kommer att gå bra
    Kram Inger

    SvaraRadera
  20. Länge sedan jag berörts så av ord, meningar. Ditt sätt att skriva är så målande verkligt och v e r k l i g t. Jag kan inte förstå vad du går igenom men ändå så får du mig att ryckas med i din tid just nu. Jag önskar så att allt ordnar sig till det bästa. Styrkekramar så länge från mig.

    SvaraRadera
  21. Du kommer fixa detta galant <3 Kram

    SvaraRadera
  22. Actually we don´t know each other and it feels like i should not read this ... but i did ... and my thoughts are with you!

    SvaraRadera
  23. Inte förr - och jag har svårt att tro - senare ska jag läsa en samling så vackra tankar och ord! Du berör - på djupet. Vackra ord från en vacker själ i ett fördjävligt skede i livet! Håll ut, stå ut och banka ut skiten ur kroppen! Håller på dig!

    SvaraRadera
  24. Vem är jag att skriva några ord till dig...jag kan aldrig sätta mig in i din livssituation nu....bara ana ett dammkorn av det hela. Men ledsen kan jag bli långt in i själen av dina ord...du beskriver det hemska innerligt på djupet av dina ord...självupplevda ord. Du skriver så att jag vill läsa, vill veta, vill försöka förstå.....tack!
    Tänk om jag kunde på något sätt ge något av mig till dig så att det går bra....Jag kan bara hoppas och önska för din skull!

    SvaraRadera
  25. De stunder som känns som mest ensamma, tänk att jag tänker på dig just då! Jag hoppas på bara det bästa för dig. En dag så blir det bättre! Kanske rent av fantastiskt.

    SvaraRadera
  26. Vännen du är en underbar kille o kämpe du klarar det här Du skriver så underbart fint på din Blogg Kramar tänker på dig

    SvaraRadera