Näven i min ficka

Har haft ett par dåliga dagar nu. Och det här är den sämsta. Det är jag redan säker på. Nuförtiden vaknar jag med tanken ”fan, inte en ny dag.” För jag vet vad den innebär. Och idag är inget undantag. Det blir en ny dag av sondmatning, av att släpa runt på den där ställningen, av att ta mediciner som får mig att kväljas. En ny dag av magont och utmattning. En ny dag då jag kommer att somna efter lunch. Och det blir en ny dag av längtan. Ännu en dag då jag knyter näven i fickan.

För det här är inte rättvist. Jag tycker inte om det själv, när jag säger så. Men det är exakt så det är. Orättvist.

För ett par dagar sedan flyttades jag från sjukhuset till ett rehabiliteringscenter. Ett steg i rätt riktning, antar jag. Hoppas jag. Igår inträffade mitt livs mest bisarra ögonblick. Morgongymnastik klockan 10.30. Samling vid akvariet i matsalen. Jag och de övriga inlagda. De är gamla nog att vara mina farföräldrar. Förutom de som skulle kunna vara deras föräldrar. Jag är yngst här, med en marginal på uppskattningsvis 39 år. Så vi satte oss på stolarna som satts ut i en ring. Fyra rullstolsbundna, två rullatorer. Sammanlagt var vi tolv stycken. Vi fick några vikter som skulle lyftas på sjukgymnastens instruktioner. Snart skulle vi börja. Musiken sattes igång. Den. Där. Låten. Och sen satt vi där. Jag. Elva pensionärer. Och lyfte vikter.

På kvällen var det som vanligt middag. Jag hamnade bredvid en äldre man. Snart 100 år, även om jag aldrig hade gissat på det. Hans händer var knotiga, fingerspetsarna platta. Och armarna fyllda med kolsvarta fläckar efter provtagningarnas kanyler. Det blir så där, när kroppen har problem att återhämta sig. Han började berätta om sitt liv. Hur han gjorde sin militärtjänstgöring under kriget, hur han först var dräng innan han fick ett jobb inne i stan. Han petar bland buketten på bordet. Råg. Och han berättar om sina tretton syskon. Om sin bror som bodde bredvid kyrkan. Om hans syster som ligger på ett hem i Farsta. Om hur han numer får en spruta varje dag. Sen blir han tyst. Och jag säger ingenting. Sen börjar han berätta. Igen. Om hur han gjorde sin militärtjänstgöring, hur han var dräng innan han fick ett jobb inne i stan. Om sina tretton syskon. Om sin bror bredvid kyrkan. Om systern. Jag nickar lite. Får ur mig ett ord eller två. Sen börjar han prata. Om militären, jobben, syskonen, sprutan. Igen. Och igen.

Nej, det här är ingen vidare dag. För det här är inget vidare liv. Det här är ingen tillvaro för någon i min ålder. Det här är inte vad någon borde behöva göra. Tjugo och en handfull mil norr om mig blossar mina drömmars stad ut i en kraftfull uppvisning. Men jag är inte där. Jag sitter här med min ställning. Med min sondmat. En dryg timme härifrån är Mårten i stugan och leker. Men jag är inte med. Jag sitter här med en mage som värker. I skogarna vid Raiski finns hästarna och hon med kraften. Men jag kan inte följa med.

Jag bryr mig inte om hur mycket livserfarenhet den här processen kommer att ge mig. Jag bryr mig inte om hur mogen och insiktsfull jag kommer att bli. Och jag bryr mig inte om hur jag kommer att värdesätta livet annorlunda när allt det här är över. Jag bad aldrig om att få vara med om det här. Därför är det orättvist. För även om operationen är bakom mig, så fortsätter kampen. Det är nu vägen tillbaka har börjat. Och det enda jag vill göra är att somna om, drömma mig förbi dessa dagar då det enda som finns är en vibrerande längtan som vill dra upp min knutna näve ur fickan för att slå den genom fönsterrutan.

Stapplande steg, del II

Första dygnet efter operationen blir en oväntad uppförsbacke. Jag hade räknat med att det skulle göra ont. Förbannat ont. Men inte på det här sättet. Jag sade inte så mycket om det. Svarade låga siffror när jag skulle beskriva känslan utifrån en tiogradig smärtskala. Antog att det var så där det behövde få kännas. Min kropp hade ju blivit överfallen, utsatt för ett övergrepp. Jag är skadad. Och det i sig sätter fingret på sjukdomens skruvade logik: för att bli frisk måste jag först bli väldigt sjuk.

Någon gång under torsdagens eftermiddag började smärtan bli svår att hantera. Jag spände fler och fler muskler i kroppen och i en mörk gränd övergav jag min egen rädsla för att såret skulle gå upp. Mina andetag var korta och svaga, vågade sig inte långt ner i lungorna innan de flydde tillbaka. Jag svettades mer och mer intensivt. Feber.

Tiden går märkligt sakta när du har riktigt ont. Jag stirrade på klockan som skramlade på väggen, bet ihop under vad som kändes vara flera minuter. Och sekundvisaren rörde sig inte en millimeter. Efter några timmar var smärtan en ny upplevelse. Den hade nått en nivå som jag aldrig någonsin upplevt tidigare. Sedan small det till.

Mamma stod halvböjd över sängen på min vänstra sida. Hon höll i båda mina händer. Jag kramade dem hårt. Blundade. Fortsatte bita. Fortsatte svettas. När jag för ett ögonblick öppnade ögonen verkade allt ha försvunnit från rummets väggar som dessutom verkade flytta sig allt längre ifrån både min brits och varandra. Det var som att jag och mamma befann oss i ett vitt rum, det största rummet som någonsin funnits.

Runt klockan 23 på kvällen fördes jag ner till narkosen för att få en ny ryggmärgsbedövning. Det visade sig att den som satts in i samband med min operation lagt sig en aning snett, vilket ledde till att bedövningen gjorde detsamma. Den låg snett över magen i stället för rakt. Delar av såret var därför helt bedövat, medan resten var… au naturelle.

Innan helgen var slut skulle jag ha fått ytterligare en ny ryggmärgsbedövning, för den andra började läcka, strula och uppträda med allmänt dålig attityd. När jag en morgon vaknade utan känsel i mitt vänstra lår kunde jag inte göra mycket annat än att se ett liv i rullstol framför mig. Framåt eftermiddagen släppte dock bedövningen och jag kunde röra benet normalt igen. Jag vet inte varför det var så svårt att få till en lyckad ryggmärgsbedövning på mig. Det kan ingen riktigt svara på. Men å andra sidan så har jag alltid haft dålig hållning. Kanske är det därför.

Stapplande steg, del I

Min tidsuppfattning ligger svårt misshandlad och kommer troligen inte att överleva. Dagarna och nätterna har flutit ihop till en sörja av smärta, svett och skrynkliga lakan. Feberdrömmar, längtan och utmattning. Plötsligt har det gått elva dygn sedan jag kom hit. Fast ”det känns som om det var hundra år sen, eller om de va igår.”

När jag vaknade kunde jag bara röra på ögonen. Mumlandet som jag hörde, det sargade som klagade fram sina stavelser, var min egen röst. En sjuksköterska berättade att allt gått bra och sträckte fram en telefon mot mitt vänstra öra. Någonstans på andra sidan hörde jag min mamma. Hur hennes röst dansade lättare än vad den gjort på länge. Sedan sade vi inget mer. Jag somnade om. Och så fortsatte dagen, med att jag låg med känslan av att vara fullständigt överkörd, borta i bedövningens sömn, bara för att väckas lite då och då, för att se om jag fortfarande levde. Antar jag.

Sedan ramlade sjukhusets Bill och Bull in på avdelningen. Två medelålders kvinnor med mobila röntgenapparater skulle kolla så att organen satt som planerat under bandageringen, såret och stygnen. Jag vet inte om jag är partisk, men jag har nog aldrig träffat på ett arbetspar som har haft sämre kommunikation. De böjde och drog, slet i min kropp, flyttade den till höger och vänster. Sällan eller aldrig mot samma håll eller mål, eller av samma anledning. De ifrågasatte min klena inställning, min brist på samarbete. Efter att de hade jonglerat färdigt slocknade jag igen. Vad som hände därefter, rent kronologiskt, minns jag inte.

Under operationen andades min kropp genom en slang som förts ner genom min näsa, ner i luftstrupen. Då märkte jag så klart inte av den. Men i vaket tillstånd är slangen svår att undgå. Den fick sitta kvar i ett antal timmar efter operationen, ifall den skulle behöva komma till användning igen. Gott så, tänkte jag, men till slut var det dags att ta bort den.
– Andas ut så mycket du bara kan när jag har räknat till tre, sade någon och tog ett grepp om min näsrot.

Jag gjorde som jag blev tillsagd. Väste ut ett litet ljud av luft, samtidigt som någonting ålade sig från magen, upp genom svalget och ut genom min högra näsborre. Hade någon sagt att ”nu är den borta, ryggraden alltså”, så hade jag inte ifrågasatt. Aningen chockad låg jag och stönade på britsen. Ögonen var stängda.
– Hur lång var den där, frågade jag. 20, 30 centimeter?
– Nej, nej, svarade samma någon som alldeles nyss. Snarare 80.

Sömn.

Lova

Innan jag berättar att jag överlevde, så ska jag berätta hur det var, precis innan jag trodde att jag skulle dö.

Det ska tydligen påminna om Stockholms skärgård, fasaden på Huddinge sjukhus. Det blå ska av förklarliga skäl vara vattnet, och den grå cementen ska vara klipporna där semesterfirarna snart kommer ligga med en mellanöl innanför västen och ett grillspett i sitt krås. Oavsett så är det en lögn, eller i vilket fall långsökt, att arkitekturen skickar en passning till ett av de vackraste svenska landskapen. Huddinge sjukhus ser för jävligt ut. Och det var här farfar dog.

Precis innan hon skulle gå med min mamma, böjde min syster sig fram och sa att jag behövde öppna kuvertet – det gröna med hennes typiska handstil – innan operationen. Innan. Så när de hade gått, tog jag en långsam promenad i det öde sjukhuset. Överallt var tomt. Ingenstans fanns människor. Jag tog ett sakta varv runt taxibilarna utanför, lyssnade på Rikards låt som han skickade, som lovade att allt skulle gå bra, innan jag gick in i entréhallen. På en vinglig soffa i röd skinnimitation, satte jag mig ned och sprättade, för att läsa vad min syster skrivit. För att läsa det som behövde läsas innan operationen. För allt närmade sig. Allt var på väg.

Jag hade börjat fundera på för vem jag skulle genomföra den här kampen. Om det var för min egen skull, eller om den skulle kämpas för andras förväntningar? Och någonstans när jag läste min systers brev, blev det tydligt för mig. Jag gjorde det som min syster bad mig om, jag både läste brevet och gjorde det som stod däri. Det hon bad mig om. Och nu vet jag, kanske mer än någonsin, att jag alltid vill vara i hennes liv. Finnas där. Både för henne och för alla andra som jag älskar och som finns nära.

Det sista jag gjorde innan jag lade mig för att sova den där tisdagen, var att duscha mer noggrant än vad jag någonsin gjort tidigare. Jag stod i duschen och såg mig själv i spegeln. Betraktade min nakna kropp, som för sista gången. Den kommer aldrig se ut så där igen. Och jag har inte vågat se efter hur jag ser ut idag. Efter en stund försvann min kropp bakom imman på spegeln. Det var dags att sova. Det var snart dags.

Morgonen därpå var minutiöst planerad. Sängen skulle rullas ut från avdelningen 07.20 och innan dess skulle jag ha skrivit under ett papper om var mina värdesaker tagit vägen, jag skulle ha på mig koftan åt fel håll och jag skulle ligga med rumpan bar i sängen. Jag var inte uppkäftig.

Vi rullades in som i en kortege, vi som skulle bli opererade under morgonen. En karneval av sjuka, skadade och i olika former behov av vård. Någon grät, någon sov. Någon var tyst. Till slut blev det min tur och jag rullades vidare från det märkliga väntrummet in i en av operationssalarna. Jag fick ett antal sprutor, det togs prover och jag blev uppkopplad i hur många maskiner som helst. Jag var en del av tekniken. Sen kurade jag ihop mig i fosterställning, naken, för att få min ryggmärgsbedövning. Därefter lades jag återigen på rygg och jag tror att min ben spändes fast på operationsbordet innan det gröna munstycket fördes mot min mun. Jag visste vad som väntade. Jag fattade en av främlingarnas händer, höll den hårt.
– Lova att ni gör ert bästa, sade jag med en röst som varit stadigare.
– Vi lovar, fick jag till svar.

Sen var vi tysta i någon sekund.
– Hej då, sade jag och försvann in i mörkret.

Det har nu gått fyra dygn sedan min operation. Att skriva det här har varit väldigt påfrestande. Min säng är blöt av svett, jag är yr och svag. Måste sova. Nästa gång ska jag berätta om vad som hände när jag vaknade, när ingenting blev som det var tänkt, om när jag och mamma höll om varandra i världens största rum, om mardrömmarna och om ett av mitt livs stoltaste ögonblick. Först ska jag sova. Men jag lever i alla fall. Det är en bra början.

När och var är en annan historia

Jag vaknade av att jag blödde. Och jag vaknade snabbt. Något rann i mitt ansikte. Jag förde fingrarna mot näsan. Kände. Märkte. Förstod. Behandlingen sliter på mina slemhinnor. Gör dem tunna. Sköra. Jag har märkt det tidigare. Hur jag spottat blod när jag borstat tänderna. Hur det ömmat i näsan. Så nu låg jag där. Nyvaken. Naken. Med en näsa som skrek barslagsmål. Jag stapplade ur sängen. Då var jag återigen en pojke och hans pappa, båda två på en och samma gång. Sen började jag ta tag i det där löftet som de gav mig på sjukhuset.

Jag har träffat döden förut. Många gånger. Jag såg när pojkarna lyfte upp den drunknade mannen ur vattnet, jag såg kvinnan som låg död bredvid vägen. Jag har rört mig bland likbränningarna i Varanasi. Och jag har varit i situationer där min egen säkerhet varit långt ifrån varit självklar. Det har inte gjort mig något. För jag har inte varit rädd. Jag vill inte leva begränsat. Jag vill låta livet leva, med allt vad det innebär. Att ta risker har blivit naturligt, och det vill jag ha sagt utan att låta som The Marlboro Man. Men det här är något annat.

Egentligen skulle jag kunna ljuga. Göra det enkelt för mig. Rycka på axlarna. Småle. Gömma mig bakom ännu mer galghumor. Men det går inte. Och det började på allvar, efter att jag träffade kirurgen.

– Berätta om riskerna, så jag vet om jag ska fixa med flyttstädning eller inte, sade jag en stund in på vårt möte.
Kirurgen började prata med en röst som påminde om hennes kropp. Liten, försiktig, återhållsam. Lugn och stilla. Hon stirrade på mig. Verkade nervös. Verkade inte tycka att det jag just sagt var särskilt kul. Mamma och pappa börjar däremot bli vana. Sedan började kirurgen att prata. Om statistik, om den mänskliga faktorn, om stora blodkärl, infektioner och blodförgiftning. Om organ som kanske inte vill fungera tillsammans. Om att de inte kan lova mig att jag kommer överleva det här. Att det löftet inte går att garantera. Det var det enda säkra jag bar med mig från mötet. Det enda säkra jag levt med sedan dess. Det har nu gått tio dagar.

Jag skulle alltså kunna göra det enkelt för mig. Jag skulle kunna låtsas att jag inte har städat lägenheten så att mamma och pappa slipper. Skulle kunna låtsas att jag inte har varit borta med grovsoporna, att jag inte burit ut sex hundra kilo Dagens Nyheter till pappersinsamlingen. Och jag skulle kunna låtsas att jag inte har tömt kylskåpet och rensat ur frysen. Jag skulle kunna låtsas att jag inte ångrade mig på vägen till kassan med den där fina skjortan, för att det kändes som att det var ett onödigt köp. Och jag skulle kunna behålla det som en hemlighet, att jag inte började med den där boken, för att jag vet att jag inte kommer hinna läsa klart den. Jag har alltid haft svårt för att lämna saker halvfärdiga. Jag skulle kunna låtsas att jag inte försökt hinna med att prata med alla som någon gång funnits nära. Skulle kunna låtsas att jag inte hoppats på att A ska ta hand om den bleka hästen, att jag inte arbetat mig igenom den där novelliknande romanen jag en gång skrev, för att veta om jag fortfarande kan stå för den. Och jag skulle kunna låtsas som att jag inte har gömt ett brev någonstans i lägenheten, där det står exakt hur jag vill att det ska vara sen, om det som väntar inte kommer gå bra. Jag skulle kunna låtsas att jag inte har vikt ner en av Mårtens teckningar i fickan på kavajen som jag i så fall ska ha på mig.

Men jag ska inte ljuga. För jag har gjort allt det där som jag just skrev. Jag förlikar mig med tanken att det här kanske var så långt jag kom. Att det som varit fram till nu var det liv som jag fick. Att det kanske tar slut på onsdag. Jag har räknat ner. Jag är redo. Tror jag. Det finns så mycket som jag önskar, så mycket som jag längtar efter. Så mycket som jag har kvar att göra. Men det enda som jag kan värpa fram nu när jag ser stormen komma rusandes mot mig, nu när det fortfarande är kusligt lugnt och stilla, är en ömtålig förhoppning - en mening, två ord:

Vi ses.

Ett brev som måste skrivas

Min pappa och min syster låg och sov när jag lämnade stugan den morgonen. Jag letade igenom fickorna på pappas jacka, tog med mig bilnycklarna och gav mig av. Jag hade på mig farfars rock – den blå – och någon annans stövlar. Gick förbi kraftledningarna där en katt följde efter mig en gång, förbi ön som pappa byggde när han var liten och in i skogen som inte liknar någon annan. Sen blev allt tyst. Jag gick lugnare, saktare, mer försiktigt. Varför vet jag inte, men det är så jag gör när jag rör mig i den där skogen.

Sen kom jag ut i gläntan där den döda granen står som en blek främling bland de andra. Rådjuren såg, men de verkar inte bry sig om mig längre. Och mörka moln, uppror från helvetet, gled österifrån och jag ville nästan att det skulle börja regna. Det skulle skölja bort en del funderingar. Tvätta bort en viss tanke. Den om att operationen snart äger rum. Den om att allt snart börjar. Den om att uppvärmningen nu är över, och att allvaret står och frustar, väntandes på att få börja på riktigt. Den tanken är en tiger i varje snår jag passerar.

Det finns ett brev som måste skrivas. Ett brev som jag ska sprätta upp efter att jag själv blivit sprättad. Ungefär ett dygn efter operationen kommer jag att ligga på en isolerad avdelning där ingen får besöka mig. Jag vet redan nu att jag kommer vakna med ett ärr som kommer löpa från bröstkorgen och tre decimeter ner. Jag vet att jag kommer vakna med minst fem kanaler in i kroppen: en i bröstet, en i armen, en i halsen, en i ryggen och en på en plats som får alla män att bli mindre uppkäftiga. Jag lovar. När jag har vaknat kommer allt att handla om min egen förmåga att resa mig upp ur sängen. Det måste jag. Dels för att få igång kroppen, dels för att förhindra blodproppar och annat bonusmaterial som ingår i sjukdomens efterspel. Så när jag ligger där, när jag önskar livet ur den sjukgymnast som kommer att hetsa mig till att resa mig, då ska jag sprätta det där kuvertet.

För jag ska skriva om varför jag måste göra detta. Och jag ska göra det för att motivera mig när jag tycker att allt kan dra åt helvete.

Därför ska jag skriva, för att Mårten behöver sin farbror, för att mamma redan gråtit och för att pappa redan burit oron så det räcker. Jag ska skriva för att min syster och min bror behöver sin pojke till lillebror. Jag ska skriva för släkten som finns kvar. Och jag ska skriva för bandet som jag vuxit upp med, som fått mig att skratta när jag egentligen velat skalla livet. Jag ska skriva för han som kallat mig både vän, bror och son. Jag ska skriva för han som bär det vackra namnet, han som trott på mig sedan första dagen. För pojkarna jag växte upp med, vi som gömde oss i skogarna och förvandlade dem till något annat – till vilda äventyr på andra sidan haven. Och jag ska skriva för alla som någonsin funnits nära, de jag älskat och fortfarande älskar. Jag ska skriva för alla platser jag vill se och försvinna på, för alla händelser som jag senare vill minnas. För alla meningar som finns kvar att skriva. Och jag ska skriva för kärleken som jag vill leva med, till mina barn som jag längtar efter.

När jag kom tillbaka från skogen låste jag upp bilen. Vred nyckeln en aning och hörde skivan som vi lyssnar på nuförtiden. På låten som verkar sammanfatta exakt hur det är. Jag lyssnade på den två gånger, sen gick jag tillbaka upp till stugan. Jag gick in köksvägen. Pappa hade nyss vaknat. Och molnen som mörka rört sig, verkade ha försvunnit någonstans där jag inte längre kunde se dem.

Elva

Mamma hittade en cykel i skogen en gång. Den var svart och såg ut som en sån där som brevbäraren har. Mammas kriminella bana är kort. Så hon lämnade in den till polisen. De var nog måttligt intresserade. Efter några veckors konfiskering i polishusets källare i Borlänge ringde de och berättade att mamma kunde hämta cykeln. Om hon ville ha den förstås. Det ville hon. Just nu finns den i stugan. Och det är här jag gömmer mig, när allt annat blir för mycket. När samtalen blir för många. När för mycket fokus ligger på min sjukdom. När jag bara är sjuk. Det är hit jag flyr när jag är på dåligt humör, när jag bara vill hålla mig undan. För här ute kan jag vara hur frisk jag vill. Ingen undrar. Ingen frågar. Ingen har anledning att tro någonting annat.

Vi kom hit igår, mamma, pappa och jag. Vi hade börjat dagen på Huddinge sjukhus. Med fyra möten, provtagning, frågeformulär, gratis bryggkaffe och vaccinering. Med frågor, svar och med hur mycket information som helst.

Strax efter klockan 8 var det min tur inne på provcentralen. Jag har förändrats. Jag har blivit bra på det där. Jag bara kavlar upp skjortan och stirrar rakt fram när sköterskan sticker in nålen i armvecken. Det fick bli det högra. Igen. Jag har ett inflammerat blodkärl i min vänstra underarm. Det gör att en decimeter av armen är hårt som en sten, och jag kan inte sträcka ut den helt. Men det går nog över. När jag satt där, samtidigt som sköterskan fyllde de två rören – eller om de nu var tre – så hörde jag hur mannen i rummet bredvid började gråta.
– Jag kan inte göra något åt det. Det bara kommer, sade han knäckt och ursäktandes.

Och jag ville bara gå in till honom. Ta honom i handen och säga ”jag vet vad du menar. Jag vet hur det känns”. Och sen skulle vi gå ner till den färdtjänst som han fick beställd. Men det gjorde jag inte. I stället gick jag bara vidare till dagens möten. Sjukgymnasten berättade snärtigt om övningar som jag ska göra efter uppvaknandet. Han fick det att låta som om det inte kommer att vara några som helst svårigheter. Jag själv är inte lika övertygad. För jag vet nu, allt jag inte visste häromdagen.

Jag har fått en reservplats på sjukhuset. Min operation har flyttats fram med två veckor. Jag har tio dagar kvar innan jag blir inskriven. Elva dagar kvar tills kriget börjar på riktigt. Elva dagar kvar innan kroppen kommer att förvandlas. Elva dagar kvar innan allt ställs på sin spets. Jag har elva dagar kvar.

Igår när vi kom fram till stugan stod den där, cykeln som mamma hittade i skogen. Och jag hade nog aldrig tidigare varit i ett sådant behov av att ge mig av. Om så bara för en stund. Så det gjorde jag. Jag bromsade nedför grusbacken och jag trampade med all min kraft förbi det övergivna huset, förbi hönsen, nerför backen där kedjan på pappas cykel hoppade när han var barn. Jag brände förbi hippiebussen, jag åkte under lövträden och kände sommarens fukt lacka min panna. Sen fortsatte jag förbi den trasiga vägen där en huggorm låg påkörd en sommar, förbi hästen som påminner om Thea, förbi ängen där min syster plockade blommor innan förra årets midsommar. Och till slut kom jag fram till eken som inte får fällas. Jag lade min hand emot dess bark. Tjock, hård, kraftig. Kraft. Jag förde mina fingrar längs en fåra, böjde huvudet bakåt och såg solen sträcka sig mot mig genom löven.

Efter en stund vände jag på cykeln, drog fram den genom det höga gräset. Jag började cykla hemåt. Under hela turen funderade jag på det enda löfte som kirurgen gav mig under mötet på sjukhuset. Och tankarna finns fortfarande kvar. Snart ska jag berätta. Om det enda som de kan lova. Om det som skrämmer mig mer än någonting annat. Jag ska göra det snart, men inte nu. För nu måste jag cykla. Snabbare än någonsin tidigare, nedför samma backar, förbi hönsen som kommer att bli rädda, förbi hästen och ner till eken. Och när ingen ser ska jag krama den hårt. Sen ska jag cykla hem igen.

Jag har elva dagar kvar.

Att krossa keramik, porslin och knäskålar

Vi skulle ses i receptionen halv tio och min provtagning hade tagit längre tid än vanligt. Det började bli bråttom. Men det var inte därför jag var rasande. Inte därför jag var en katastrof på två ben, en odetonerad handgranat som när som helst kunde sprängas. Inte därför jag ville krossa keramik, porslin och knäskålar. Jag hade haft en dålig morgon. För att uttrycka det milt. Och att vandra in på sjukhuset fyller mig numer med så dålig energi, att jag redan på Ringvägen förstod var det skulle sluta. För jag kan automatiskt känna hur det doftar salt i näsan strax innan behandlingen börjar, hur cytostatikan pulserar ut i blodet och hur jag känner mig stenad strax därefter. Men idag var ingen dag för behandling. Idag skulle vi bara prata.

Mamma och pappa satt punktligt i receptionen. Pappa drack kaffe ur en pappersmugg, kanske hade han min ilska på känn. Han bläddrade i en tidning, jag såg inte vilken. Mamma gjorde ingenting. Hon bara satt där. De var uppklädda och väldigt vackra. Redan under kramen fräste jag att jag hade en dålig dag. Klockan hade nu blivit över halv. Jag blev stressad och gick ut i korridoren. Mamma och pappa följde tätt efter. En dörr till vänster om mig for upp och där stod hon: läkaren som påminner om min moster. Vi skakade hand och log så där som man gör. Sedan presenterade hon en läkarstudent och undrade om hon kunde sitta med under mötet. Det kunde hon.

Vi satte oss ned i det lilla kontoret. Extrastolar. Trångt.  Min blick var arrogant frånvarande. Lät den leva sitt eget liv. Jag tittade inte på någon. Jag fick någon öppen fråga, minns inte exakt vilken, och började prata. Om hur jag lever som en pensionär, om hur jag plötsligt känner mig så mycket äldre, om dygnsrytmen och sömnen, om hur aptiten avtagit, om det inbillade utanförskapet, om hur min vänstra underarm är hårt som ett vedträ efter alla provtagningar, om att jag måste få ett nytt recept på en av medicinerna. Mellan mig och läkaren låg en brun pappersmapp. Jag antog att det var resultatet från den röntgen som jag gjorde förra onsdagen, den som skulle berätta hur cancern utvecklat sig. Och läkaren satte igång, med det märkligt formlösa språk som alltid infinner sig när det ska pratas allvar.
– Så det ser lovande ut inför operationen, sade hon.
– Och när blir den? undrade jag, med blicken fortsatt låst på ingenting.
– Det kan jag inte svara på. Det kommer kirurgen att säga till dig på fredag.

Någonstans här, eller kanske tidigare – känslan var berusande – tappade jag greppet. Pojken var tillbaka. Jag gjorde mitt bästa för att dämpa gråten. Pressade högerhanden hårt mot mina ögon. Höll andan och skrek inombords att jag borde get my act together. Kände hur min kroppstemperatur nådde kokpunkten. För någon sekund for blicken upp. Läkaren tittade förvånat på mig innan hennes blick vandrade vidare mot de andra i rummet som för att få medhåll i konstaterandet att min reaktion var konstig, kanske rentav skruvad. Mamma förde sin hand över min rygg. Pappa hämtade näsdukar. Tårarna och svetten blandades med snor och droppade ner på min nytvättade skjorta. Och mitt i alltihopa satt läkarstudenten med ett ansiktsuttryck som skrek ”fan, jag borde ha gått bygg istället.”

Strax därefter reste vi oss. Färdigpratat. Dags att gå. Vi gick tysta. Pappas kaffe hade hunnit bli kallt. Han slängde det i papperskorgen på väg ut från sjukhuset. Sen fortsatte vi, jag och min mamma och min pappa, de uppklädda och vackra. Och jag - han som tror att det bara är barn som gråter, som låtsas att han är någon form av militär - pojken med snor på sin skjorta.