fredag 27 maj 2011

Jag vill att ni ska veta

Jag läser det jag skrivit och det är ett jävla gnäll. Jag kommer från Borlänge, bruksstädernas gudfader, där jantelagen var så självklar att begreppet var främmande. Där skulle nederlagen tigas ihjäl, tårarna skulle tyglas och det bästa som kunde hända var om du var som alla andra. Även om jag allt som oftast misslyckades, så försökte jag. Jag ansträngde mig. Mentaliteten har förföljt mig, funnits bredvid och inom mig, även om jag hatar den. Även om den står långt ifrån mina egna värderingar. Men på sistone har jag inte orkat stå emot. Nederlaget har inte tigits ihjäl, tårarna har inte tyglats. Jag har inte varit som alla andra.

Någon sade nyligen till mig att jag borde utnyttja cancern. Att jag borde försöka ta tillvara på den här tiden. Varva ner, tänka efter. Känna mina känslor på riktigt. Göra allt det där som jag aldrig hann förut, när jag stirrade mig blind på andra saker. När min fokus låg någon annanstans.

Och någon sade att det inte är jag som förändras, men att jag snarare kommer förstå mig själv mer. För de här tankarna och känslorna har kanske alltid legat inom mig. Halvslumrandes, sovandes, vilandes. Men nu har åskan väckt dem. Nu finns de alldeles nära. Idéerna om att jag borde utnyttja min cancer och att jag inte förändras ligger inte särskilt långt ifrån varandra. Kanske kommer den här upplevelsen att leda till någonting positivt till slut, även om jag redan nu svurit på att jag aldrig kommer att se tillbaka på min cancer som en vän. Som någonting jag inte vill ha ogjort. För det vill jag.

Och någon annan skickade en skiva med avslappningsövningar. Imorse vaknade jag tidigt. Världens händelser ramlade ner i hallen. Morgonregnet trummade mot fönstret. Jag rörde mig från sängen. Lade mig naken på den vita mattan och lyssnade på övningarna, på den lugna rösten. Jag vet inte om grannarna såg. Jag orkade inte bry mig. Istället låg jag där. Spände den ena muskeln efter den andra. Andades. Följde kvinnans lugna instruktioner. Hon bad mig fylla kroppen med ett ljus. Jag såg lila. Varför vet jag inte. Men det ska besegra min sjukdom. Vända detta till en seger.

Men mest av allt så fylldes jag av tacksamhet över den omtanke som riktas åt mitt håll. Från familjen och vännerna, de på alla sätt vackra. Och från främlingarna som tänker och funderar. Och jag förstod att jag är besvärlig nu. Svår att prata med. Distanserad. Att jag har isolerat mig. Att jag håller många en bit ifrån mig. Men jag vill att ni ska veta en sak. Jag vill att ni ska veta att jag inte tycker om er mindre nu. Att jag inte älskar er på ett annat sätt, även om det är så det verkar. Det hoppas jag att ni förstår. Jag hoppas med all min kraft. Med all min längtan. För ni står mig närmare än någonsin. Det kommer jag aldrig att glömma. Det vill jag att ni ska veta.

Någon annan gång ska vi ramla druckna hem från festivalen i våra drömmars stad när solen väcker andra, någon annan gång ska vi stå skrattandes i regnet, och någon annan gång ska vi göra allt det där, som nu är omöjligt. Någon annan gång.

Jag vill så gärna.

25 kommentarer:

  1. Jag har heller aldrig sett min sjukdom som en vän, och kommer nog aldrig att göra det. Men jag vore dum om jag inte erkänner att den har "hjälpt" mig på många sätt. Den har bla. hjälpt mig att inte döma andra människor så fort, som andra 22-åringar kanske skulle ha gjort. Kanske hade jag inte haft så bra betyg om jag inte varit sjuk och känt att jag måste visa att jag är bra på något. Och om min sjukdom inte hade blivit värre i höstas, och jag inte hade behövt avbryta min utbildning, så hade jag kanske inte vågat byta inriktning helt. Göra det som jag verkligen brinner för, även om det är svårare att lyckas än det tidigare.

    Fast om jag får välja så är det klart att jag hade valt bort sjukdomen, men det jag vill få fram var exempel på att det kanske inte alltid bara är svart eller vitt - oftast är det grått.

    Jag uppskattar verkligen att du skriver om det här - du får vara så grinig du vill! Det ingår liksom i sorgen. Tack för att du gör detta.

    Många kramar till dig och kämpa på!

    SvaraRadera
  2. Så klart, Kristian, så kommer alla i din närhet,vänner o bekanta att förstå att du behöver dra dig undan nu. Du har ju ett krig att utkämpa Se denna sommar som en viktig sommar och inte en bortkastad sommar, för nu gäller det viktigaste i ditt liv. Tänk på dig själv, vi andra förstår.....Fler somrar kommer, som du kanske kommer att uppskatta på ett ännu bättre sätt än innan. Jag tror också att det hjälper dig, alla vi här ute i virtuella cybervärlden som sänder varma tankar till dig
    Kram Kram
    Maggie

    SvaraRadera
  3. läser, funderar, tar in. sänder tankar och kramar från en okänd vän.

    SvaraRadera
  4. En sommar av detta krig är aldrig bortkastad.
    Snarare kommer den sen, i framtiden, visa sig varit en av de viktigaste.
    Den sommaren som gick i lila.
    Den sommaren då du stod som segrare kvar.
    Möjligen annorlunda, med nya värderingar, ny insikt och nya mål.
    Men fortfarande Kristian.

    /Cat

    SvaraRadera
  5. Ursäkta, jag orkar inte läsa alla kommentarer om vad du ska tänka på o s v.
    Min tro är att det bara finns en kamp; din egen.
    Du är nödd till att följa läkemedlens effekter - och jag önskar dig innerligt att de goda överväger.
    Go with the flow, orka, stå ut.
    Skrik, gråt, skratta, sjung.
    Måtte du bli frisk.

    / Mum

    SvaraRadera
  6. Jag fortsätter att läsa dina inlägg och älska ditt sätt att uttrycka sig. Tvivla aldrig på att du gör skillnad.

    Kram

    /Åsa

    SvaraRadera
  7. Fast jag inte känner dig så skickar jag dig en kram som jag önskar kunde bära dig genom det svåra men hoppas den värmer dig lite i alla fall..//Anna

    SvaraRadera
  8. Hej kristian.Att gå in i en bubbla ,och vara för sig själv,är nog nödvändigt. Man får lov till det. Läs gärna Vimmelmamman, hon har gått igenom samma sak som du, hon är 3 år från sjukdommen idag. Många kramar från Hedda, Du fixar detta grabben!!!

    SvaraRadera
  9. Jag tycker rådet du fick att ta vara på den här tiden låter så bra och på ett sätt gör du det genom din blogg. För någon som har så lätt att formulera sig i skrift som du, så tror jag det är bra att skriva av sig. Och det är nog ingen här som uppfattar det som gnäll. Det är den verklighet du lever i just nu och vi får ta del av den.
    Och som du har märkt är du mycket uppskattad.
    kram,
    alice

    SvaraRadera
  10. Många tårar har jag gråtit när jag läser dina tänkvärda inlägg. Att något så ont kan bli så vackert! Kämpa på och var precis som du är! De som älskar dig mest förstår... De andra är inget att bry sig om.

    Många kramar från en som vet hur det är att vara anhörig

    SvaraRadera
  11. Dom som bryr sig om dig väntar och finns där när du behöver dom....
    Dom tycker inte det är konstigt att du inte hör av dig, men blir överlyckliga när dom hör av dig.
    Anette

    SvaraRadera
  12. Kristian, du skriver fantastiskt om dina tankar och känslor. Kämpa på, du behövs i den här världen!

    SvaraRadera
  13. Jävlanan amma. Punk slut.

    SvaraRadera
  14. Du ska egentligen inte behöva be om ursäkt och förklara dej ... Den som är sjuk ska inte behöva det vilken sjukdom man än har. Jag är psykiskt sjuk, det är en jävla sjukdom det också. Kan vara dödlig, oftast för all framtid utan att nånsin få vara "som alla andra".
    Jag vårdar dina ord i mitt hjärta och fäller en tår - som alltid.

    // Anna

    SvaraRadera
  15. Gnäll är det sista ord jag skulle använda för det du skriver Kristian. Du skulle aldrig anklaga rävungen som tultar över vägen in i skogen för att gnälla. Det du uttrycker är ilska och vanmakt och hur du ska hantera det faktum att din livskurva har fått ett hack, ett ovälkommet och oväntat avbrott som du måste åtgärda och vänta ut innan du kan gå vidare med alla dina planer. Det måste man få protestera emot. Skrika och bråka över. Klaga och förbanna.
    Tills det är över och du kommer ut på andra sidan mardrömmen och allt det roliga med kompisarna väntar igen. För du är en fantastisk vän till dina kompisar, det vet jag. kram

    SvaraRadera
  16. Vill bara berätta att dina ord och dina tankar fastnar och ger så oerhört mycket känsla genom cyberrymden... Min mamma befinner sig i en liknande situation, där cancern sedan 4 år finns i hennes kropp...

    Att ta del av dina poetiska ord ger mig som anhörig mer insikt i den tysta kamp ni hela tiden har...

    Jag hoppas att allt elände du upplever nu kommer att försvinnas och ersättas med en vanlig vardag fylld av ljusa stunder!

    *styrkekramar*

    SvaraRadera
  17. Men för fan! När om nån gång ska man få gnälla befogat om inte nu?
    Gnäll och gnöla! Och under tiden tiden så lyssnar du på Leonard och Jennifers vackra röster i Take this waltz och lider lite till....
    Sen Kristian, sen. då blir det bra! Det lovar jag. Det blir alltid bra. Kanske inte som man tänkt sig, men bra blir det. Det är liksom bara att dansa med....

    kram från Forssatanten

    SvaraRadera
  18. Det är mänskligt att "gnälla"./ JJ

    SvaraRadera
  19. Ja över denna sketans dretans cancerhelvete måste du få tillåtelse att "gnälla" fast det är också en självbevarelsedrift för att överleva här och nu! Du skriver så förbaskat bra så låt det bli en bok. Vi anhöriga söker oss till "sånt här"för att leta efter tröst i allt det mörka som en dödlig cancerdom innebär. Försöka se ett hopp i hur andra kan överleva detta monster! Det är svårt att kunna känna tillit till att det ska ordna sig, när det är som ett stort öppet hav under fötterna och kaos är på besök. Nej, för sjutton i detta läge vill man inget annat än bli nedsövd och sedan få vakna upp frisk och kry som om inget hade hänt.

    En stor varm kram till dig i din kamp!

    SvaraRadera
  20. Tack Kristian, hittade din blogg av slump och har stannat. Jag har inte samma svåra resa framför mig som du har men skickar dig en tanke var dag. Bor i Sthlm men har stuga nära Säter. Efter att ha läst din blogg har jag insett det behov vi vuxna människor har av att möta ensamheten, i skogen och därigenom möta oss själva. Jag går ofta upp tidigt ensam och lyssnar. Vad jag lärt mig av dig är att hur viktigt det är att ta in sin omvärld helt ensam. Jag villge dig en varm kram och säga: nu vinner vi den här kampen och sen plockar vi blåbär i september. Mina varmaste hälsningar till dig. Kram från Zara.

    SvaraRadera
  21. Jag känner dig inte alls, men har känt till dig i fem år. Läser din blogg nu sedan några veckor, och tänker mycket om vad jag läser här. Så nu ville jag bara säga en gång: I wish you all the best. Jag såg dig den lördag två veckor sedan och du orkade allt fantastiskt, vi alla tror på dig. Önskar dig kraft för allt vad som kommer!

    SvaraRadera
  22. Tack? Tack är inte ens tillräckligt för det du gör för oss som så många gånger står utanför och inte vet hur man ska hantera situationen . Alls fall , alla människor är olika men jag vill nog hoppas på att alla känt en vanmakt när man står bredvid och inte kan hjälpa till! Dina ord borde vara en bibel till läkare som ska möta nya cancerpatienter varje dag. Du ger oss sådan brutal ärlighet, öppenhet och visar oss verkligen hur tufft du har det. Du gnäller inte. Du är modig! Modig och ärlig! Trogen läsare!

    SvaraRadera
  23. Många tankar och kramar!

    SvaraRadera
  24. Och sedan när allt det här är över så kommer du att bli en fantastisk författare.

    SvaraRadera
  25. "jantelagen var så självklar att begreppet var främmande"

    Haha!! Så precis rätt!

    /Erik i Kransen

    SvaraRadera