söndag 17 april 2011

Rovdjursfrossa

Det tog mig nästan en vecka innan jag kunde se klart. En vecka innan jag kunde tänka mina tankar till slutet. En vecka innan jag orkade vara med igen. Innan dess låg jag mest ner. Jag vilade, jag sov. Jag var någon annanstans. Jag var inte den Kristian som jag vill vara. Och så har det väl egentligen fortsatt. Fram tills nu. Fram tills alldeles nyss.

I stället var jag någon annan. En snaggad man med ett ärr – en startsignal – på bröstet. En man som gick runt med känslan av ett kallt regn i ansiktet, med krampande tummar som vek sig in mot handflatorna. En man som tyckte att allt smakade stål, en man med en tunga som domnade bort. Som inte kunde prata efter att han väl lyckades äta. Som tyckte att minsta drag var detsamma som en ishavsvind, som hörde sig själv skrika efter att ha lyft ut något från kylskåpet – ingenting hade ju någonsin varit kallare. Men mest av allt så var jag en pojke som saknade sig själv.

Jag var naiv. Trodde inte att det skulle vara så illa. Kunde inte tänka mig att behandlingen skulle vara så brutal. Vidrig. Så hårdhänt. Vågade inte föreställa mig att det var så här det skulle vara. Och kanske kan jag inte klandra mig. När någon säger ”du kommer nog att må lite illa”, då är det egentligen svårt att sätta fingret på vad som faktiskt menas. Den där informationen säger ingenting. Den är ett söndergånget luftslott. Den är värdelös. Det går inte att referera till någon annans uppfattning av hur kroppen reagerar. Det spelar ingen roll om det är kärlek, skrubbsår, ett knäckt näsben, en orgasm eller cellgiftsbehandling.

Det är märkligt hur min kropp har kommit att bli en egen varelse. Den har blivit en hund som under nattpromenaden skäller in i mörkret. Den har blivit som min brors hund, som sprang över åkern för att attackera hela skogen. Som om skogen var ett hot. Fast det antagligen var en varg. Som Lisas häst som tappade greppet, som fick feber, som höll på att bli galen. Fast det visade sig vara rovdjursfrossa. En varg hade visst rört sig vid hagen.

Imorgon är det dags för nästa intravenösa dos. Från britsen kommer jag se hur flaskornas gift kommer sjunka allt lägre, hur tröttheten kommer närma sig krypandes, hur kroppen till en början kommer bli varmare. Hur jag själv kommer bli trögare. Hur allt runt omkring mig kommer rusa. Hur jag själv kommer vackla. Och sen kommer jag börja kissa rött igen.

Och precis när jag börjar komma igång, när krafterna är tillbaka om ett par veckor, då är det dags igen. Dags att bryta ner kroppen. Om ganska exakt ett dygn börjar det. Jag har rovdjursfrossa. Så är det. Jag behövde bara få det sagt, nu när jag vet varför jag skäller in i mörkret.

24 kommentarer:

  1. Äh....jag är inte troende, men har inget bättre förslag än att vi ber en bön för att det inte blir lika j-igt den här gången. Skriver inget mer för jag har bara "floskler" på lager/KRAM

    SvaraRadera
  2. Känner spontant hoppas du inte bor själv:( du verkar må så illa dåligt. Vore bra om ngn fanns där för dig. Lille söta vän!

    SvaraRadera
  3. Om krafterna är litet tillbaka nu så gå ut denna vacka vårdag och få litet energigivande sol och må så bra du kan. I morgon är en annan dag och hoppas att du inte mår lika dåligt den här gången, kroppen vänjer sig väl litet även vid dessa gifter. Om det blir allt för svårt så går det kanske att byta cytostatika efter ett tag, man reagerar litet olika på dem.
    /alice

    SvaraRadera
  4. Det kan bli bättre. Det kan bli sämre.
    Ett är säkert och det är att efteråt, när gifterna sakta sipprar ur din kropp, kommer gifttiden te sig kort.
    Vad är väl den perioden mot allt tid som ligger framför. Annorlunda än den som är nu, annorlunda mot det som var innan men din. Din tid att fylla.

    SvaraRadera
  5. Tänk att lika jävligt som du mår lika dåligt eller sämre mår de där helvets cancercellerna! Utrota dom nu!!
    Kram

    SvaraRadera
  6. Älskar ditt sätt att skriva. Förlösande texter, naket, sorgligt och väldigt ödmjukt. Jag kommer att följa din blogg. Hoppas och tror att allt kommer gå bra för dig. Ge aldrig upp.. Skulle jag vilja skriva.. Bara för att jag just nu säger det till mig själv (har magsjuka).. Men inser ju att det knappast är att jämföra! Kram iallafall!

    SvaraRadera
  7. Underbart du skriver trots det hemska innehållet. Jag kommer följa din blogg jag kommer lida med dej i din kamp, jag håller tummar och tår att du fixar det här.
    Många styrkekramar

    SvaraRadera
  8. Du beskriver känslan när man fått cellgiftet(se det som att det skall hjälpa dig, det måste du) precis som jag själv fått det. Beskrivningen så exakt även om jag aldrig varit i närheten av det men ändå kan känna just dessa känslor. Empati, att känna in en vad en annan människa känner. Därför att du har förmågan att sätta de rätta orden på känslan Jag tror det kommer att gå lättare nu denna gång, tag lugna djupa andetag, och se det som livgivande.....
    En stor varm kram
    Maggie

    SvaraRadera
  9. En massa kramar till dig! Kommer tänka på dig vid elvatiden imorgon då. Det kommer att bli bättre, det kommer bara att ta lite tid. Kämpa på! Kram igen.

    SvaraRadera
  10. Följer din blogg och tar till mig det du skriver och beskriver. Kämpar själv med min cancer sedan många år. För mig har det varit så att jag har vant mig vid cellgifterna. Minns hur dåligt jag mådde efter mina första kurer. Nu har jag fått en sorts rutin och jag känner igen kroppens signaler. Orkar med gifterna bättre nu och ser dem som soldater som kämpar på min sida mot fienden. De har ju räddat hem många år av bra livstid för mig. Tror som Anna att det kommer att bli bättre för dej snart.
    Mycket mycket värme till dej från en starkt medkännande dalkulla!

    SvaraRadera
  11. Du kommer klara det.

    SvaraRadera
  12. Du skriver så vackert och gripande om det hemska. Jag kommer att fälja din blogg. Jag hoppas att allt kommer att gå bra.
    Jag skall tänka på dig imorgon.
    Kram Maria A

    SvaraRadera
  13. Vill bara krama dig och hålla din hand. Känner dig inte men jag tänker på dig. Önskar dig all lycka. Giftet är på din sida.

    SvaraRadera
  14. Ta död på shiten Kristian!
    Du fixar det! Klart att du gör!
    Varm kram!
    //eva

    SvaraRadera
  15. Ja nu är dagen här, eller har varit kanske man ska säga.Mina tankar är med dig kära Kristian. Den smärta och ångest du känner plågar mig och jag känner så djupt med dig. Fokus på att bli frisk blir din styrka.... Då mäktar du det här vännen! Kram

    SvaraRadera
  16. Känner oerhört starkt med dig Kristian. Du är så modig och stark som vågar skriva om detta och som vågar vara så öppen.

    SvaraRadera
  17. Förlåt.. vet inte hur jag ska skriva men asså... jag tycker ju så synd om dig, men är inte så säker på att du vill att jag gör det. Kan inte hjälpa det men sån är jag!
    Jag lider och mår dåligt för att jag inte är mer tacksam för att jag bara är förkyld. Lever med en man som fått sitt ben avhugget med en yxa av sina vänner för att överleva, han LEVER, det glömmer jag ibland!
    Underbart att du delar med dig och jag kan bara ge tillbaka värme och omtanke till dig, tack!

    SvaraRadera
  18. Hej Kristian !
    Har nu följt din blogg några veckor efter att Wimmelmamman rekomenderat din sida.
    Då jag inte själv sitter i din båt men jobbar med det dagligen känner jag med dig, ser detta dilemma dagligen hur man tappar sin kontroll over sin egen kropp pga cellgifterna.
    Jag hoppas innerligen att det vänder så du får uppleva lite positivt mellan varven, kan tyvärr ta lite tid meeeen ge inte upp.
    Kram en medmänniska

    SvaraRadera
  19. Så otroligt vackert du skriver om något så vidrigt. Du finns i mina tankar och böner.
    //Cece

    SvaraRadera
  20. Hej Kristian. Har precis hittat hit och blir berörd av det du skriver.

    Kram från Anna

    SvaraRadera
  21. Ljus, värme, glädje, framtid...sänds till dig från en som snart är där du är, som snart ska börja. L.

    SvaraRadera
  22. Allt känns så futtigt.
    Så jävla gnälligt.
    Jämfört med vad du måste utstå.

    Och utstår.
    Du finns i min tanke. Dag som natt.
    Kunde jag byta så.

    Kliché?
    Nej, från mitt hjärta.
    Kan jag byta. Så hade jag gjort det idag.

    L'amore prende!

    SvaraRadera
  23. Jag hoppas så att behandlingen hjälper så att du får finnas kvar med dina vackra ord, ditt vackra sätt att beskriva livet med allt vad det innebär. Blir det en bok kommer jag att läsa den.

    SvaraRadera