Något som jag funderade på

Klockan har precis passerat 04.19 och jag kan inte sova. Har vridit och vänt mig i sängen. Funderat. Tankarna har rusat. Sängkläderna ligger tvinnade. Det känns som om hela världen är tyst. Igår opererade jag in en så kallad port-a-cath i bröstet. Det är en dosa som jag kommer att lämna alla mina blodprover ifrån. Det är in i den som jag kommer att få mitt dropp och min intravenösa medicin, mina bedövningar och liknande. Kort sagt, det är en uppfinning som gör att jag inte behöver stickas av fler sprutor förrän tidigast i oktober. Mina armar är nåldynor. 

Överkroppen värker. Jag föreställer mig att det är så här det känns att bli knivhuggen. Ytligt, med en pytteliten dolk, av en jättesvag människa. Men ändå. Det gör ont. Det gör det verkligen. Det är som om halva min överkropp, min högra arm, har paralyserats. Jag kravlar i sängen som en skalbagge på rygg innan jag lyckas med bedriften att ta mig därifrån. Jag tar ett kort varv genom min lägenhet. Jag hör hur elementen sjunger. Hur badrumsdörren gnäller. Hur resten av världen är fortsatt tyst. Jag öppnar ett av badrumsskåpen, det som jag fått lov att möblera om. Nu står glödlamporna någon annanstans. Nu har mina mediciner tagit deras tidigare plats. Jag räknar till nio olika sorter. Läser yrvaket på deras etiketter. Det är då det slår mig.

En av kartongerna kostar 3596 kronor. Och 50 öre. Det är en medicin som jag måste äta. Den hämmar cancerns utveckling, samtidigt som den behandlar resten av min kropp lika skoningslöst. Jag måste fortsätta äta den. Annars kommer jag inte att klara det här.

Plötsligt slås jag av en väldig tacksamhet. En tacksamhet som är mer kraftfull än någon som jag tidigare upplevt. En tacksamhet som känns klar och tydlig. Tacksamhet över att jag som medborgare i det här landet inte behöver betala hela kostnaden för min sjukdom alldeles själv. På egen hand. Jag är tacksam över att jag inte behöver sälja min lägenhet för att ha råd att ta mig igenom det här. Tacksam över att inte min familj behöver lösa ut sina besparingar för att hjälpa mig med kostnaderna för den medicin och den behandling som jag behöver. Tacksam över att mamma och pappa inte behöver sälja sitt hus, mitt barndomshem, för att finansiera tillfrisknandet av mig, deras yngsta son.

När jag blir frisk ska mina glödlampor få flytta tillbaka till badrumsskåpet. Det var något som jag funderade på. Det var bara den saken, som jag funderade på.

Som S&M

– Jag möter dig i entrén när du är klar, sade mamma lugnt och vi låtsades som att det inte fanns något genant i situationen. Med hyfsat självsäkra steg, med något så när rak rygg rörde jag mig framåt i korridorerna. 58, 58, mumlade jag mig för mig själv samtidigt som jag passerade avdelningar med lägre nummer. Till slut var jag framme.

Sköterskan bad mig sitta ned. Från andra sida bordet, med ingrodda matrester från den nyss avslutade lunchrasten, dikterade hon villkoren och jag kunde inte låta bli att undra i vilket kylsystem de förvarat sina matlådor. Papper skulle skrivas under. Jag skulle vara medveten om att jag fick lov att betala om jag skulle spara proverna efter att jag fyllt 55. Pappren skrevs under. Jag blev medveten om den eventuellt kommande kostnaden. Det var väl en risk jag fick ta, antog jag. Sen placerade hon en burk i min hand och berättade att det bakom dörrarna med gröna handtag fanns lediga rum för mig att gå loss i. Det var bara att välja och vraka. Med en suck och ett sammanbitet ansikte reste jag mig för att fortsätta med att följa instruktionerna.

Rummen var skrattretande. Stela och stinkandes av kemisk sterilitet. En skinnsoffa, i ett tafatt försök att likna en divan. På väggen hängde en akvarelltavla föreställandes en halvnaken kvinna, med ett champagneglas i handen. Något för finsmakaren. På väggen fanns också ett tidningsställ med fyra magasin. Tre av dem utlovade analsex, allmän lössläppthet och ännu mer analsex. Den fjärde verkade vara författad på något östeuropeiskt språk, men den garanterade troligen samma sorts innehåll. Att kalla tidningarna för vältummade vore en underdrift. Det enda som höll dem samman var vilja, svett och andra kroppsvätskor från män som tidigare tvingats in i samma trängda hörn. Nu var jag en av dem. Det borde finnas stödgrupper för män som oss. Fackeltåg och Facebookgrupper.

Det var länge sedan jag slutade konsumera porr. Ingen som läser det här kommer att tro mig, men det är faktiskt sant. Men jag kände mig mer eller mindre manad, om inte tvingad, till att ögna igenom det pornografiska smörgåsbordet. Håriga män, stjärtar och pungkulor. Jag hade aldrig haft så långt till upphetsning. Och det som brukar vara min paradgren. Men nu: ingenting. Jag satte tillbaka tidningarna i stället – jag ville ju inte skräpa ned i onödan – innan jag satte ena handen mot väggen och petade på mig själv, blundandes för att få mig att tro att jag var någon annanstans.

– Spillde du något, undrade sköterskan senare från sin kontorsstol i avdelningens reception. Hon tittade upp på mig från sina kolsvarta glasögonbågar när jag räckte över den nu kroppstempererade burken. Jag stammade, talade i princip i tungor och lämnade rummet. Nu skulle mina eventuellt framtida barn frysas in och sparas i sjukhusets kylanläggning. Kostnadsfritt, fram tills att jag fyller 55 år. Jag ökade tempot på mina steg och rörde mig framåt, mer förminskad än någonsin. Jag hade bråttom. Mina nu stelfrusna barns farmor väntade ju i entrén.

Det går aldrig att veta exakt hur en cellgiftsbehandling påverkar den mänskliga kroppen. Därför lämnas för säkerhets skull sädesvätska för framtida befruktning. Den där meningen var väldigt akademisk.

Dagens låttips hittar du här.

Det finns något som jag måste berätta

Jag fick beskedet på en torsdag, strax innan jag skulle äta pannkakor. Men det började långt innan dess. Så klart. Jag ska försöka berätta. Jag ska försöka.

Och redan där misslyckades jag. Har skrivit och raderat alldeles för länge nu. Det här är nog en självisk blogg. Skapad av mig själv. För mig själv. Och om du vill läsa får du gärna göra det. Men det här är mitt sätt att hantera den här situationen. Mitt sätt att tygla det som har tvingat sig in i mitt liv. Som jag måste leva med. Jag hade tänkt berätta hur allt började, hur jag har tänkt sedan den där torsdagen. Jag hade tänkt berätta om vilka känslor som har osat, fräst och dundrat inom mig. Men jag orkar inte vara saklig. Inte vara föredömligt dramaturgisk i berättandet. Inte nu. Kanske sen.

Men det finns något som jag måste berätta. Och om det upprör någon att det var på det här viset som ni fick reda på det, så är jag ledsen för det. Förlåt. Men ingen är mer upprörd över det här än jag. Jag lovar. Det finns något som jag måste berätta. Jag har cancer.

Allting har förändrats. Imorgon börjar min cellgiftsbehandling. Och den där torsdagen åt jag mina pannkakor kalla.